Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 19

←  Henrik III:s sätt att resa

Grefvinnan de Monsoreau av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Carolina Wancke Broder Gorenflot

En natt i klosterkyrkan  →

19.
Broder Gorenflot.

Det var en af dessa kalla vinteraftnar, då man finner den flammande brasan, som lyser genom en värdshussals fönster, i dubbelt mått inbjudande.

Chicot inträdde först i salen, där han nyfiket såg sig omkring i alla vrår, men då han ej bland mäster Claudes gäster fann den han sökte, gick han helt hemmastadd ut i köket.

Värden stod där, fördjupad i läsningen af en andlig bok, medan han afvaktade, att flottet i en ofantlig stekpanna skulle smälta och uppnå nödig värmegrad för att till stekning mottaga en hop hvitling. Då Chicot inträdde, lyfte mäster Bonhomet upp hufvudet.

— Jaså, det är ni, min herre, sade han, i det han slog igen sin bok. God afton och god aptit!

— Tack, min vän, för denna dubbla tillönskan, ehuru hälften af den är lika mycket till er egen fördel som till min. Men det kommer dock an på.

— Hur så? Hvad menar ni med det?

— Jo, ni vet ju, att jag inte tycker om att äta ensam.

— Om så är, min herre, sade Bonhomet och lyfte på sin gröna mössa, så skall jag göra er sällskap.

— Tack, min käre värd! Jag vet, att ni är en ganska god bordskamrat; men saken är, att jag söker en annan.

— Broder Gorenflot kanhända? frågade Bonhomet.

— Just så, svarade Chicot; har han börjat sin aftonmåltid?

— Nej, inte ännu. Men skynda er emellertid.

— Hvarför skall jag skynda mig?

— Jo, ty om fem minuter har han slutat.

— Broder Gorenflot har ännu inte börjat sin aftonmåltid, och skall ändock inom fem minuter ha slutat, säger ni?

— Min herre, sade mäster Claude, det är i dag onsdag, och fastan börjar.

— Nå, än se'n? yttrade Chicot med en ton, som antydde, att han hade föga förtroende till Gorenflots religiösa samvetsgrannhet.

— Ja, hvad vet jag? sade Claude med en åtbörd, som påtagligen uttryckte: Jag förstår inte mer än ni af allt detta, men det är dock emellertid så.

— Bestämdt, återtog Chicot, är något i olag hos hans lekamliga människa. Fem minuter bara för Gorenflots aftonmåltid! I dag är det mitt öde att bli vittne till underbara saker.

Chicot styrde nu sina steg till ett litet enskildt rum, hvars med glasrutor och rödrutig yllegardin försedda dörr han sköt upp. Därinne varseblef han vid skenet af ett oputsadt ljus den värde munken, som liknöjdt på sin tallrik kringrörde en klen portion i vatten kokad spenat, den han försökte göra mustigare genom att däruti blanda några bitar ost.

Broder Gorenflot var omkring trettioåtta år och ungefär fem fot lång. Denna något oansenliga växt ersattes dock, såsom den värde brodern själf påstod, genom en beundransvärd harmoni uti proportionerna; ty hvad som fattades honom i längd, ersattes på annat sätt, emedan hans rygg var minst tre fot bred, hvilket, som hvar man vet, svarar mot nio fots omkrets.

Midt emellan hans herkuliska axlar satt en muskulös hals. Olyckligtvis var denna hals äfven i förhållande till den öfriga kroppen; det vill säga, den var kort och tjock, hvilket förkunnade, att broder Gorenflot vid första häftiga sinnesrörelse hotades af slag. Men just i medvetande af den fara, som sålunda hotade honom, förifrade sig broder Gorenflot aldrig; det var till och med sällsynt att finna honom så märkbart upprörd, som han var i det ögonblick, då Chicot inträdde.

— Kors, käre vän, hvad är det ni håller på med? utropade vår gascognare, i det han betraktade än spenaten, än Gorenflot, än det oputsade ljuset och än en pokal, ända till brädden fylld med vatten, knappast färgadt af några droppar vin.

— Som ni ser, min broder, äter jag kvällsvard, svarade Gorenflot med en röst, lika gäll som hans klosterklocka.

— Kallar ni det att äta kvällsvard? Grönsaker och ost? Ni skämtar!

— Vi ha i dag första onsdagen i fastan; låt oss tänka på vår salighet, min broder, på vår salighet, sade Gorenflot med stark näston och höjde andäktigt sina ögon mot himmeln.

Chicot stod häpen. Hans uppsyn antydde, att han redan mer än en gång sett Gorenflot på helt annat sätt tillbringa den heliga fastlagen.

— Vår salighet, upprepade han; hvad hin håle ha vatten och grönsaker att göra med vår salighet?

— Det är skrifvet: Fredagen ingen äte kött, icke heller onsdagen, svarade Gorenflot.

— Men huru dags frukosterade ni då?

— Jag har inte frukosterat, min broder, svarade munken med allt starkare näston.

— Ja så, är det inte fråga om annat än att tala i näsan, sade Chicot, så är jag färdig att däruti täfla med alla genovevermunkar i världen. Om ni inte frukosterat, fortfor han med en omåttligt snörflande ton, så hvad har ni då gjort, min broder?

— Jag har skrifvit ett tal, svarade Gorenflot och höjde stolt hufvudet.

— Bah! Ett tal! Hvar skall det hållas?

— I afton, i klostret.

— Aha, tänkte Chicot, ett tal i afton; det låter roligt.

— Jag måste till och med tänka på att bege mig dit nu, ty kanske mina åhörare eljest bli otåliga, sade Gorenflot, i det han förde till sin mun första skeden af sin ostspenat.

Chicot erinrade sig nu den tallösa hop munkar, han sett inträda i klostret, och då han påminde sig, att hertigen af Mayenne efter all sannolikhet befann sig bland dessa, undrade han storligen, hur det kom till, att Gorenflot, som hittills ej ansetts vara synnerligt vältalig, blifvit utsedd att just i afton hålla tal för den lothringske prinsen och en så talrik församling.

— Nå, jag måtte säga, inföll han; vid hvad tid skall ni hålla ert tal?

— Från klockan nio till half tio, min broder.

— Godt, klockan är inte mer än tre kvart på nio ännu. Jag hoppas, att ni vill skänka mig fem minuter; för fan i våld, det är ju mer än åtta dar sedan vi spisade tillsammans!

— Det är hvarken ert eller mitt fel, svarade Gorenflot, och vår vänskap lider ingenting däraf, det ber jag er vara förvissad om, min älskade broder. Er befattning nödgar er ju att ständigt uppvakta vår store konung Henrik III, den Gud beskydde! och mitt stånds plikter ålägga mig almoseinsamling samt att förrätta bön; det är således inte underligt, att vi sällan se hvarandra.

— Ja, sade Chicot; men därför tycker jag, att det är så mycket större skäl att vi muntra oss litet, då vi träffas.

— Också är jag obeskrifligt glad däröfver, svarade Gorenflot med den ömkligaste min, men jag måste icke dess mindre lämna er.

Munken gjorde härvid min af att vilja stiga upp.

— Ät åtminstone upp era grönsaker, sade Chicot, i det han lade handen på hans axel och tvingade honom att åter sätta sig ned.

Gorenflot betraktade spenaten och suckade; därefter blickade han på det rödfärgade vattnet och vände bort hufvudet.

Chicot fann nu ögonblicket vara inne att börja anfallet.

— Kommer ni inte ihåg den där lilla middagen häromdagen, vid Porte Montmartre, ni vet, där vi, medan vår store konung Henrik gisslade sig och de andra, smorde oss med en stekt anka med kräftpastej och det där rara Bourgognevinet; hur var det ni kallade det?

— Det var en vinsort från min hemort, sade Gorenflot.

— Ja, ja, jag kommer nu ihåg; det är den mjölk ni diat, allt sedan ni kom till världen, ni Noaks värdige ättling.

Med ett mjältsjukt småleende slickade sig Gorenflot om munnen.

— Hvad tyckte ni om det vinet? sade Chicot.

— Det var godt, svarade munken; men det finns dock det, som är bättre.

— Det var just det, vår värd Claude Bonhomet sade förliden afton, då han påstod, att han i sin källare har femtio buteljer, i jämförelse med hvilka det vin, hans ämbetsbror vid Porte Montmartre har att bjuda på, är bara en eländig smörja.

— Ja, det är sanning, sade Gorenflot.

— Hvad, är det möjligt? utropade Chicot, och likafullt sitter ni, broder, och dricker det där rödfärgade vattnet, då ni bara behöfver räcka ut handen för att få sådant vin? Fy då!

Härvid tog Chicot pokalen och slängde ut dess innehåll på golfvet.

— Allt har sin tid, min broder, sade Gorenflot. Vin är godt, då man, sedan man druckit, inte har annat att göra än att prisa Gud, som skänkt oss det. Men då man skall hålla tal, då är vattnet att föredraga, visst inte för smakens skull, men för nyttan åtminstone.

— Bah! invände Chicot. Jag, som också skall hålla ett tal och tänker lyckas därmed, ämnar begära en butelj af det där bourgognevinet, och säg mig, Gorenflot, hvad råder ni mig att ha för tilltugg?

— Tag hvad som helst, svarade munken, men inte sådan här spenat; det är det sämsta af allt.

— Fy! sade Chicot, i det han förde broder Gorenflots tallrik till näsan, fy!

Han öppnade fönstret och kastade både spenaten och tallriken ut på gatan.

Därefter vände han sig om och ropade på värden. Denne, som utan tvifvel höll sig tillreds, visade sig genast på tröskeln.

— Mäster Claude, tag hit ett par buteljer af det där vinet, ni berömde så mycket här om aftonen.

— Ett par buteljer! sade Gorenflot. Hvad skall ni med så mycket, då jag ingenting dricker?

— Om ni ville dricka med, så skulle jag säga till om fyra buteljer, om sex, jag skulle säga till om så mycket, som funnes i huset, sade Chicot. Men då jag dricker ensam, så går det inte bra att dricka, och två buteljer är fullt tillräckligt.

— Två buteljer äro verkligen lagom, sade Gorenflot, och om ni därtill inte äter annat än några lätta rätter, så skall er biktfar ingenting ha att säga.

— Nej, visserligen, sade Chicot; fett i fastan, fy då!

Medan nu mäster Bonhomet gick ned i källaren för att hämta upp de bägge buteljerna, styrde Chicot sina steg till skafferiet, där han skaffade sig en gödd höna.

— Hvad gör ni där, min broder? frågade Gorenflot, som med ett ovillkorligt deltagande följde alla Chicots rörelser, hvad gör ni där?

— Som ni ser, lägger jag vantarna på en karp, på det att ingen annan må få tag i den. Under fastan är det snål åtgång på sådana här slags matvaror.

— En karp! utbrast Gorenflot förvånad.

— Ja visst är det en karp, sade Chicot, i det han stack honom med det läckra fjäderfäet.

— När fick karpen näbb? frågade munken.

— Näbb, sade gascognaren, hvad ser ni den? Jag ser inget annat än en gäl, jag.

— Och vingar sedan? fortfor munken.

— Det är fenor.

— Och fjädrar?

— Det är fjäll, min käre Gorenflot; ni är ju alldeles pirum.

— Pirum! utropade Gorenflot; pirum! Ah, det har ni just rätt uti: jag, som inte ätit annat än spenat och druckit vatten!

— Nå, då är det spenaten och vattnet, som slagit i hufvudet på er.

— Prat, menade Gorenflot; här är vår värd, och han må afgöra.

— Hvad?

— Om det är en karp eller en höna.

— Må ske. Men först skall han draga korken ur vinbuteljen, ty jag vill veta, om det är rätta vinet. Drag korken ur buteljen, mäster Claude.

Mäster Claude gjorde så och slog i ett halft glas åt Chicot, som i en klunk tömde det, hvarefter han smackande satte det ifrån sig och sade:

— Ack, jag är en dålig vinprofvare; min tunga har inte det ringaste minne; det är omöjligt att säga, om det är bättre eller sämre än det vid Porte Montmartre. Jag är inte en gång säker, om det är samma slags vin.

Gorenflots ögon tindrade, då han i bottnen på Chicots glas såg de rubinröda dropparna, som stannat kvar där.

— Hör på, min broder, sade Chicot, i det han slog en fingerborg vin i munkens glas, ni är ju här i världen för att tjäna er nästa; upplys mig nu.

Gorenflot tog glaset, förde det till sina läppar och smakade långsamt på de få droppar, det innehöll.

— Det är samma slag, sade han; det är säkert, men …

— Men? upprepade Chicot.

— Men det var för litet, för att jag skulle kunna säga, om det är sämre eller bättre.

— Jag ville emellertid gärna veta det, sade Chicot. För böfveln i våld, jag vill inte, att man bedrar mig; om ni inte hade ett tal att hålla i afton, min broder, skulle jag verkligen be er att ännu en gång smaka på vinet.

— Nå, må göra då, för er skull, sade munken.

— Det var hederligt och beskedligt, inföll Chicot.

Därvid fyllde han till hälften munkens glas.

Gorenflot förde glaset till sina läppar med samma högtidlighet som nyss och smakade därpå med samma allvar.

— Det är bättre, sade han, det ansvarar jag för.

— Bah, ni håller i hop med värden!

— Den, som är van att dricka, menade Gorenflot, bör vid första klunken igenkänna sorten, vid den andra godheten och vid den tredje åldern.

— Åldern, säger ni, inföll Chicot; då skulle jag bra gärna vilja veta, huru gammalt det här vinet är.

— Det är lätt att få veta det, sade Gorenflot och räckte fram mitt glas; slå i åt mig bara två droppar, så skall jag srax säga det.

Chicot slog munkens glas nära fullt; munken tömde det långsamt, men i ett enda drag.

— 1561, sade han, i det han satte glaset tillbaka på bordet.

— Ja, jultiden 1561, bestyrkte Claude Bonhomet; det är mycket riktigt.

— Broder Gorenflot, sade gascognaren, i det han tog hatten af sig och bugade sig för munken, man har i Rom kanoniserat mången, som förtjänt det mindre än ni.

— Bara litet vana, min broder, invände blygsamt Gorenflot.

— Och fallenhet, sedan, menade Chicot. För knäfveln, vanan ensam är inte nog, det är jag ett bevis på, jag, som allt kan säga mig ha litet vana. Men hvad ämnar ni nu göra?

— Jag stiger upp, som ni ser.

— Hvarför det?

— För att bege mig till mitt kloster.

— Utan att smaka en bit af min karp!

— Ah, det var sant, utropade Gorenflot; det tycks, min värde broder, som ni ännu mindre förstode er på mat än på dryck. Mäster Bonhomet, hvad är det här för ett djur?

Gorenflot visade härvid föremålet för tvisten.

Värden såg förvånad på den, som gjorde honom en sådan fråga.

— Ja, återtog Chicot, man frågar er, hvad är det där för ett djur?

— Kors för hin, sade värden, det är ju en höna!

— En höna! återtog Chicot med förvånad min.

— Ja visst, fortfor mäster Claude.

— Nå, hvad har ni nu att invända? frågade Gorenflot triumferande.

— Ja, ja, sade Chicot, det tycks, som om jag haft orätt, men som jag känner mig synnerligt fallen för att spisa denna höna utan att synda, så gör mig åtminstone den tjänsten, min broder … jag besvär er därom vid vår ömsesidiga vänskap … att med några droppar vatten döpa den till karp.

— Aha! sade Gorenflot skrattande.

— Ja, jag ber er därom, sade gascognaren, ty eljest kan jag kanske komma att försynda mig med att äta förbjuden mat.

— Må ske, sade Gorenflot, som, af naturen en ypperlig bordskamrat, nu började bli vid godt lynne, tack vare de tre gånger, han smakat på vinet. Men det finns ju inte mera vatten.

— Det står någonstädes skrifvet, jag minns ej rätt hvar: du må i nödfall begagna dig af hvad du har. Ändamålet helgar medlet; döp med vin, min broder, döp med vin; djuret blir kanske däraf litet mindre katolik, men inte sämre för det.

Chicot fyllde till brädden munkens glas; nu var första buteljen tömd.

— I Bacchi, Comi och Momi namn döper jag dig till karp, sade Gorenflot.

Sedan han doppat fingerspetsarna i vinet, stänkte han några droppar på hönan.

— Seså, sade gascognaren, i det han klingade med munken, låt oss nu tömma ett glas till den nydöptas ära; må hon bli stekt så fort som möjligt, och må mäster Claude Bonhomets skicklighet ytterligare fullkomna de egenskaper, denna höna af naturen fått.

— Ja, skål för den nydöpta! ropade Gorenflot skrattande, hvarefter han nedstörtade ett glas bourgogne, som Chicot hade hällt i åt honom. Skål för karpen! På min ära, ett kostligt vin.

— Mäster Claude, sade Chicot, sätt genast denna karp på spettet; häll öfver den färskt smör, blandadt med finhackadt fläsk och schalottenlök. När den börjar bli brun, så lägg två rostade brödskifvor i stekpannan och servera sedan varmt.

Gorenflot sade icke ett ord, men den gifna föreskriften godkände han med blicken och en omärklig böjning på hufvudet, hvilken antydde ett fullkomligt bifall.

— Vidare, sade Chicot, då han såg, att hans afsikt lyckades, vidare, mäster Bonhomet, skola vi ha sardeller och makrill. Vi äro i fastlagen, såsom den fromme broder Gorenflot nyss anmärkte, och jag vill ha en fullkomlig fastlagssmiddag. Håll, vänta då … två buteljer till af det där förträffliga vinet från år 1561.

Ångorna från köket började sprida sig och trängde så småningom till munkens näsa. Det vattnades honom i munnen, hans ögon tindrade, men ännu lade han band på sig, och han gjorde till och med en rörelse för att stiga upp.

— Hvad! utropade Chicot, ni vill då lämna mig just när det gäller att smaka på karpen?

— Jag måste det, min broder, sade Gorenflot och höjde sina ögon mot himmelen, liksom för att låta Vår Herre förstå, hvilken uppoffring han underkastade sig.

— Det är emellertid bra oförsiktigt af er att vilja hålla ett tal fastande.

— Hvarför det? frågade munken.

— Emedan andedräkten skall tryta er, min broder. Galenus säger: Människans tunga är svag och tröttnar lätt.

— Det är tyvärr sant, instämde Gorenflot, det har jag ofta själf erfarit; om jag haft tillräckligt starka lungor, hade jag varit en dundrande vältalare.

— Ja, ser ni det, sade Chicot.

— Lyckligtvis, återtog Gorenflot, i det han åter satte sig ned, lyckligtvis har jag så mycket mera nit.

— Ja, men det är inte nog med bara nitet; i ert ställe skulle jag smaka på de här sardellerna och dricka några droppar af den här nektarn.

— Nå, så tag hit en sardell och ett enda glas vin.

Chicot lade en sardell på munkens tallrik och slog i hans glas.

— Nå, hur känns det? frågade Chicot, som, medan han narrade munken att äta och dricka, själf höll sig ganska nykter, hur känns det?

— Jag känner mig verkligen mindre svag än förut, sade Gorenflot.

— Men för hin, sade Chicot, när man skall hålla ett tal, så är det inte nog med att känna sig, som ni säger, mindre svag, utan man måste känna sig stark till både kropp och själ, och i ert ställe, fortfor gascognaren, skulle jag för att komma därhän förtära den där karpens båda fenor; ty om ni inte äter mer än ni gjort, så äfventyrar ni att lukta vin.

— För knäfveln, sade Gorenflot, ni har rätt; det tänkte jag inte på.

Och som hönan just i detta ögonblick togs af spettet, skar Chicot genast af ett af dess lårben, som han döpt till fenor. Munken smackade och åt.

— Vid Gud, sade Gorenflot, är icke detta en mustig fisk!

Chicot skar nu af den andra “fenan” och lade äfven den på munkens tallrik, medan han själf nöjde sig med en vinge.

— Och hvad vinet är godt sedan! fortfor Chicot, i det han drog korken ur den tredje buteljen.

Sedan Gorenflots ofantliga mage väl en gång fått litet i sig, hade han ej mera någon makt öfver sig själf, han slukade den andra vingen, gnagde skrofvet intill bara benen, ropade därefter på Bonhomet och sade:

— Mäster Claude, jag är mycket hungrig; bjöd ni mig inte nyss fläskpannkaka?

— Jo visst, sade Chicot, den är ju redan beställd. Eller hur, Bonhomet?

— Visserligen, svarade värden, som aldrig motsade sina kunder i dylika saker.

— Nå, hit då med den, mäster Claude! ropade munken.

— Inom fem minuter, svarade värden efter ett ögonkast af Chicot och gick genast ut för att tillaga det begärda.

— Ack! sade Gorenflot, i det han lät sin ofantliga knytnäfve, beväpnad med en gaffel, nedfalla på bordet, nu känner jag mig verkligen bättre.

— Ja, är det inte som jag säger? sade Chicot.

— Och vore pannkakan här nu, så skulle jag ta den i en munsbit, liksom jag tömmer detta glas i ett tag.

Med gnistrande ögon tömde munken nu fjärdedelen af den tredje buteljen.

— Jaså, sade Chicot, ni kände er således inte rätt bra?

— Jag var alldeles medtagen, min vän, svarade Gorenflot; det fördömda talet hade riktigt utmattat mig; i hela tre dar har jag inte tänkt på något annat.

— Men då bör det också vara förträffligt, menade Chicot.

— Dråpligt, svarade munken.

— Läs upp litet däraf, medan vi vänta på pannkakan.

— Nej, det gör jag inte, sade Gorenflot; ett kristligt tal vid bordet! Hvar har du någonsin hört talas om dylikt, herr narr? Vid din konungs hof kanske?

— Man håller ganska vackra tal hos konung Henrik, den Gud boskydde! sade Chicot, i det han lyfte på hatten.

— Hvad handla då de talen om? frågade Gorenflot.

— Om dygden, svarade Chicot.

— Jo, det kan jag just tro, ropade munken, i det han kastade sig bakut på stolen, men det oaktadt är din kung en ganska odygdig sälle.

— Inte vet jag, om han är dygdig eller ej, sade Chicot; men hvad jag vet, är, att jag aldrig varit vittne till något, som jag behöft rodna för.

— För hin, det tror jag nog, sade munken, det är länge sedan du kunde rodna, din slarf!

— Hvad, inföll Chicot, jag en slarf! Jag, som är själfva ordentligheten, själfva återhållsamheten till både kropp och själ! Jag, som är med i alla processioner och alla fastor!

— Ja, med din Sardanapalus, din Herodes, din Nebukadnezar! Bara hycklade processioner och fastor! Lyckligtvis börjar man nu att kunna utantill din konung Henrik III, den fan anamme!

I detta ögonblick kom mäster Bonhomet in: i ena handen höll han ett fat med den efterlängtade pannkakan och i den andra ytterligare tvenne vinbuteljer.

— Tag hit, tag hit! skrek munken med tindrande ögon och skrattade så, att alla hans trettiotvå starka tänder syntes därvid.

— Men, min käre vän, sade Chicot, ni sade ju, att ni skulle hålla ett tal?

— Det har jag här, sade munken och slog sig för pannan, hvilken började antaga samma högröda färg som hans kinder.

— Klockan half tio, påminde Chicot.

— Åh, jag bara narrades, sade munken.

— Huru dags skall det då hållas?

— Klockan tio.

— Klockan tio? Jag trodde, att klostret stängdes klockan nio.

— Må det stängas, sade Gorenflot, i det han plirande betraktade ljuset genom sitt fyllda glas; det rör mig inte; jag har nyckeln.

— Nyckeln till klostret! utropade Chicot; ni skulle ha nyckeln till klostret?

— Ja, här i min ficka, sade Gorenflot, i det han slog på sin kåpa.

— Omöjligt, sade Chicot; jag känner klosterreglerna; jag har gjort bot i ej mindre än tre kloster; man anförtror inte nyckeln åt en simpel broder.

— Men här är den ändå, sade Gorenflot, i det han kastade sig tillbaka mot stolskarmen och grinande visade Chicot ett lytet mynt.

— Hvad! Pengar? sade Chicot. Aha, jag förstår! Ni mutar portvaktaren för att komma in när ni behagar, förhärdade syndare!

Gorenflot grinade så, att munnen gick ända upp till öronen, och med en drucken persons hjärtligt sälla smålöje stammade han:

— Det behöfs inte mer.

Därefter ämnade han stoppa ned myntet i sin ficka.

— Vänta, vänta då, sade Chicot; nej, men se bara ett så lustigt mynt!

— Med kättarens bild, sade Gorcuflot; också är det genomborradt just vid hjärtat.

— Då jag ser rätt på det, sade Chicot, så är det verkligen ett mynt med konungens af Navarra bröstbild, och där är verkligen ett hål genomslaget.

— En dolkstöt, ja, sade Gorenflot; död åt kättaren! Den, som dödar kättaren, är på förhand kanoniserad, och jag skänker honom, Gud hjälpe mig, min andel i paradiset.

— Aha, mumlade Chicot för sig själf, nu börjar saken att reda sig; men den syndaren är ännu inte nog full.

Han fyllde ånyo munkens glas och ropade:

— Ja, död åt kättaren och lefve mässan!

— Lefve mässan! hickade Gorenflot.

— Således, sade Chicot, som påminde sig, att brodern portvaktaren synat händerna på alla munkarna, som inträdt i klosterkyrkan, således visar ni vid ert inträde detta mynt för portvaktaren … och …

— Slipper in, ifyllde Gorenflot.

— Utan svårighet?

— Hm, lika lätt som detta vin rinner ned i min strupe.

Härmed hällde munken i sig en ny dosis af den härliga drycken.

— Det vill säga, fortfor Gorenflot, som nu var alldeles drucken, det vill säga, att för broder Gorenflot öppnas dörrarna på vid gafvel.

— Och ni håller sedan ert tal?

— Jag håller nitt tal, upprepade munken. Så här går det till: Jag kommer in, du förstår, Chicot, jag kommer in …

— Ja, visst förstår jag det; jag är idel öra.

— Jag kommer då in, som sagdt är. Samlingen är talrik och vald; där är baroner, där är grefvar, där är hertigar.

— Till och med prinsar kanske?

— Ja, till och med prinsar, upprepade munken; du har rätt, inte mer och inte mindre än prinsar. Jag inträder helt ödmjuk midt ibland Förbundets trogna.

— Förbundets trogna? upprepade i sin ordning Chicot. Hvad månde den troheten betyda?

— Jag inträder bland Förbundets trogna; man ropar broder Gorenflot, och jag framträder.

Vid dessa ord reste sig munken upp.

— Ja, så går det till, sade Chicot; fortfar.

— Jag framträder, återtog Gorenflot, i det han med mimik försökte illustrera sina ord, men knappt hade han tagit ett steg framåt golfvet, förrän han raglade mot bordshörnet och föll omkull.

— Bravo! sade Chicot, i det han reste upp honom och satte honom på en stol; ni framträder, ni hälsar ert auditorium och säger?

— Nej, jag säger ingenting; det är vännerna, som säga.

— Nå, hvad säga vännerna då?

— Vännerna säga: Broder Gorenflot, ditt tal, broder Gorenflot! Hm! Vackert namn för en ligist, broder Gorenflot!

Och munken upprepade flera gånger med själfförnöjelse sitt namn.

— Vackert namn för en ligist! upprepade Chicot. Hvilka hemligheter skola väl genom den där fyllbulten komma i dagen? tillade han sakta för sig själf.

— Då börjar jag, återtog munken, i det han blundade, reste sig upp och stödde sig mot väggen, ty han var alldeles plakat.

— Ni börjar? sade Chicot, i det han höll honom fast mot väggen, som Pajazzo gör med Arlekin.

— Jag börjar: Mina bröder, det är en skön dag för tron. Mina bröder, det är en härlig dag för den sanna tron.

Chicot insåg nu, att det var omöjligt att få veta något mer af munken, hvarför han handlöst släppte honom. Broder Gorenflot gled ned och stötte med fötterna till bordet, så att några tomma buteljer rullade ned därifrån.

— Amen! sade Chicot.

Nästan i samma ögonblick hördes en väldig snarkning, så att det lilla rummets fönsterrutor skallrade därvid.

— Bra, sade Chicot; välfägnaden gör verkan. Vår vän skall slumra ljuft minst i tolf timmar, och jag kan utan olägenhet kläda af honom.

Chicot knöt genast upp snörena på munkens kåpa och drog den af honom; därefter vände han om Gorenflot, liksom hade han varit en rågsäck, svepte in honom i bordduken, knöt en servett om hans hufvud, stack hans kåpa under sin kappa och gick sedan ut i köket.

— Mäster Bonhomet, sade han, i det han i värdens hand stack en rosenobel, se där har ni för vår supé, för min häst, den jag anbefaller i er vård, och i synnerhet för det man ej må väcka upp den värde broder Gorenflot, som sofver den rättfärdiges sömn.

— Godt, sade värden, som fann sin räkning vid allt detta, godt, lita på mig, herr Chicot.

Chicot skyndade till gatan S:t Etienne, där han satte på sig Gorenflots kåpa och tog myntet i ena handen. Klockan var nu tre kvart till tio, och med klappande hjärta begaf han sig till S:t Genovevas klosterkyrka.

---