Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 20
| ← Broder Gorenflot |
|
Ytterligare äfventyr → |
20.
En natt i klosterkyrkan.
Då Chicot påtog munkkåpan, hade han haft den försiktigheten att öka sin axelbredd med sin kappa och öfriga klädespersedlar, dem munkkåpan gjorde öfverflödiga; hans skägg hade samma färg som Gorenflots, och ehuru den ene var född på Saônes, den andre på Garonnes stränder, hade han så ofta roat sig med att härma sin väns röst, att han på ett förvillande sätt kunde göra det, och som hvar man vet, är skägget och rösten det enda, en munkkapuschong förråder.
Kyrkdörren skulle just stängas, då Chicot ankom. Gascognaren visade sitt genomborrade mynt och blef genast insläppt. Tvenne munkar gingo före honom, han följde dem och inträdde jämte dem i kapellet, hvilket han igenkände, medan han ofta dit åtföljt konungen, som alltid ägnat S:t Genovevas kloster ett synnerligt beskydd.
Under koret, som låg åtta eller tio fot högre än kyrkans skepp, fanns en underjordisk kyrka, en s. k. krypta. Klosterkyrkan upplystes för tillfället blott af några få lampor. Chicot roade sig till en början med att räkna munkarne. I skeppet funnos etthundratjugu och i koret tolf, tillsammans etthundratrettiotvå. De tolf munkarne i koret stodo uppställda i en rad framför altaret. Chicot såg med tillfredsställelse, att han icke var den siste, som kom att sluta sig till dem, hvilka broder Gorenflot kallat Förbundets trogne. Efter honom inträdde ännu trenne munkar, klädda i vida grå kåpor, och togo plats i koret.
En liten korgosse gick nu omkring och tycktes räkna de närvarande, hvarefter han hviskade något till en af de trenne sist ankomna munkarne.
— Vi äro här etthundratrettiosex, sade denne munk med ljudelig stämma; det är Herrens tal.
Genast reste sig de uti skeppet knäböjande hundratjugu munkarne och satte sig på stolar eller bänkar. Man hörde nu, att kyrkdörrarna tillästes.
Det var ej utan en viss hjärtklappning Chicot, så modig han än var, hörde gångjärnens gnisslande. För att få tid att hämta sig gick han och satte sig nedanför predikstolen, och ovillkorligt fästes hans blickar på de tre sist ankomna munkarne, hvilka tycktes vara de förnämsta i denna församling.
Man hade burit fram länstolar åt dem, och de sutto där likt trenne domare. Bakom dem stodo de tolf nämnda munkarne.
Nu ringdes tre gånger i en liten klocka som signal till tystnad.
— Broder Monsoreau, sade samme munk, som redan talat, hvilka nyheter från provinsen Anjou tillför ni Förbundet?
Tvenne omständigheter förmådde nu Chicot att lyssna uppmärksammare än förut: den första, att denna röst var så stark och befallande, att den snarare syntes ämnad att ljuda under ett hjälmgaller på ett slagfält än under en munkkapuschong i en kyrka. Den andra omständigheten var namnet Monsoreau.
En högväxt munk gick nu med raska steg upp på predikstolen. Chicot försökte att få se hans ansikte; men det var omöjligt.
— Godt, tänkte han, om jag inte får se de andras ansikten, skola de ej heller få se mitt.
— Mina bröder, började nu en röst, den Chicot genast igenkände vara öfverhofjägmästarens, nyheterna från provinsen Anjou äro ingalunda tillfredsställande; visserligen sakna vi där icke sympatier, men vi sakna representanter. Föreningens spridande inom denna provins hade blifvit anförtrodd åt baron Méridor; men förtviflad öfver sin dotters nyligen timade död, har denne gubbe i sin smärta försummat den heliga Ligans sak, och innan han hunnit trösta sig öfver sin förlust, kunna vi ej räkna på honom. Hvad mig angår, tillför jag Förbundet trenne nya medlemmar. Rådet må afgöra, om dessa trenne bröder, för hvilka jag ansvarar såsom för mig själf, skola upptagas i det heliga Förbundet.
Ett bifallssorl hördes, och broder Monsoreau begaf sig tillbaka till sin plats.
— Broder La Hurière, återtog samme munk, som syntes vara utsedd att uppropa de trogne, säg oss, hvad ni uträttat i Paris.
En ny munk uppträdde nu i sin ordning på predikstolen.
— Mina bröder, sade han, I veten bäst, om jag är den katolska läran tillgifven och om jag gifvit prof på denna tillgifvenhet den stora dag, då den segrade. Ja, mina bröder, jag har alltid, Gudi lof! varit en af vår store Henriks af Guise trogne anhängare, och det var af herr de Besme själf som jag mottog de befallningar, han täcktes gifva mig, och dem jag efterkom ända därhän, att jag dödade mina egna hyresgäster. Denna min hängifvenhet för den heliga saken gjorde, att jag blef utnämnd till uppsyningsman öfver ett kvarter, och jag vågar säga, att detta var en lycklig omständighet för religionen. Jag har därigenom kunnat uppteckna alla kättare uti kvarteret Saint-Germain-l'Auxerrois, där jag vid gatan l'Arbre Sec fortfarande håller värdshuset Stjärnan till eder tjänst, mina bröder, och sedan jag antecknat kättarne, uppger jag dem för våra vänner. Visserligen törstar jag ej så mycket som förr efter hugenotternas blod, men jag skattar dock högt ändamålet med det heliga förbund, vi hålla på att grunda.
— Nu gäller det att hålla öronen öppna, tänkte Chicot; den där La Hurière var, om jag ej missminner mig, en ursinnig kättaremördare och bör stå högt hos Ligan.
— Tala, tala, sade flera röster på en gång.
La Hurière, som nu fann stunden inne att utveckla sina gåfvor som vältalare, hvartill han sällan hade tillfälle, ehuru han trodde sig född till talare, tänkte efter ett ögonblick, hostade och återtog:
— Om jag ej bedrar mig, mina bröder, så är det enskilda kätteriets utrotande ej det, som ensamt sysselsätter oss. De goda fransmännen måste äfven vara förvissade om att aldrig behöfva räkna någon kättare bland de furstar, som äro kallade att styra dem. Nåväl, mina bröder, på hvad punkt stå vi i detta hänseende? Frans II, som lofvade att vara nitisk i tron, har dött barnlös, Karl IX, som var nitisk, har äfven dött barnlös. Konung Henrik III, hvars tro och handlingar det ej anstår mig att granska och bedöma, skall troligen äfven komma att dö barnlös; återstår sedan hertigen af Anjou, som ej allenast också är utan barn, utan dessutom synes ljum för den heliga Ligan.
Här afbröts talaren af flera röster, bland hvilka man igenkände öfverhofjägmästarens; denne yttrade: Hvarför ljum? Hvad är det, som föranleder er att säga så?
— Jag säger ljum, emedan han ännu icke slutit sig till Ligan, ehuru den högt ansedde broder, som nyss uppropade mig, uttryckligt på hans vägnar lofvat det.
— Hvem har sagt, att han ej slutit sig till oss? återtog samma röst; nya medlemmar äro ju nyss anmälda. Ni har ej rätt att misstänka någon, så länge ej namnsedlarna blifvit öppnade.
— Det är sant, sade La Hurière, jag skall då vänta ännu något litet; men efter hertigen af Anjou, som också är dödlig och barnlös … ty man bör märka, att de dö unga inom den ätten … hvem tillfaller då kronan? Jo, den vildaste hugenott man kan tänka sig, en renegat, en dubbel affälling, en Nebukadnezar.
Fanatiska bifallsrop afbröto nu La Hurière.
— Ja, jag menar Henrik af Béarn, mot hvilken detta förbund förnämligast bildat sig, Henrik af Béarn, den man ofta tror vara i Pau eller i Tarbes, sysselsatt med sina kärleksäfventyr, men den man dock träffar i Paris.
— I Paris? utropade flera röster på en gång; i Paris? Det är omöjligt.
— Jo, han har varit här! utropade La Hurière. Han var här samma natt, då M:me de Sauves mördades; han är här kanske i detta ögonblick.
— Död åt béarnaren! skreko flera röster.
— Ja, död åt honom! ropade La Hurière, och om han händelsevis kommer att taga in på Stjärnan, så lofvar jag att … men dit kommer han inte. Man fångar ej en räf två gånger i samma kula. Han tar nog in annanstädes hos någon god vän, ty den kättaren har vänner nog. Nåväl, det är antalet af dessa vänner, som man bör söka förminska. Vårt förbund är heligt, vår liga är laglig, den är helgad och välsignad af vår helige fader påfven Gregorius III. Jag fordrar, att man ej längre gör en hemlighet däraf, utan att listor må utdelas åt uppsyningsmännen i kvarteren, hvilka med dessa listor må inträda i husen och uppmana alla goda medborgare att underteckna. De, som göra det, skola vara våra vänner, men de, som neka att göra det, äro våra fiender, och om tillfälle erbjuder sig till ännu en S:t Bartolomeinatt, något som för de sanna trogna synes vara allt mer och mer af nöden, nåväl, då skola vi göra, hvad vi en gång förr ha gjort, och bespara vår Herre mödan att skilja agnarna från hvetet.
Detta tal belönades med stormande bifallsyttringar. Då dessa upphört, höjde samme munk, som redan talat, sin stämma och yttrade:
— Den framställning, som blifvit gjord af brodern La Hurière, hvilken det heliga förbundet tackar för hans nit, skall tagas i öfvervägande och omröstning däröfver anställas i högsta rådet.
Nya bifallsyttringar. La Hurière bugade sig flera gånger, nedsteg därefter från predikstolen och återvände till sin plats, liksom dignande under bördan af sin triumf.
— Aha, mumlade Chicot, jag börjar genomskåda det här. Man har mindre förtroende till min son Henriks nit för katolicismen än till Guisernas. Emedan Mayenne har sin näsa med i allt detta, är troligt, att Guiserna midt uti staten vilja bilda ett litet samhälle för sig, som de ärna styra på så sätt, att den store Henrik, som är general, skall taga armén för sig, den tjocke Mayenne skall taga borgarne och den namnkunnige kardinalen kyrkan, och följden blir den, att min son Henrik en vacker dag gör den upptäckten, att han rår om ingenting mer än sitt radband, och man skall helt artigt bedja honom draga sig undan till något kloster. Bra tillställdt, min själ! Ja, men … hertigen af Anjou återstår, för knäfveln! Hvar skall man göra af honom då?
— Broder Gorenflot! sade nu samma stämma, som redan hade uppropat öfverhofjägmästaren och La Hurière, men vare sig att Chicot var fördjupad i sina tankar, eller att han ännu ej var van vid det namn, han tillika med broder Gorenflots kåpa antagit, nog af, han svarade ej.
— Broder Gorenflot! upprepade korgossens stämma, en stämma så klingande och gäll, att Chicot spratt till därvid.
— Aha, mumlade han; månn’ tro det är en kvinnoröst, det där? Månne i denna hedervärda församling ej allenast stånden utan ock könen äro förblandade?
— Broder Gorenflot! upprepade samma kvinnliga stämma; är ni inte här?
— Aha, mumlade Chicot; broder Gorenflot, det är ju jag, det.
Därefter sade han högt, i det han härmade munkens starka näston:
— Jo visst, jo visst, jag är här. Jag var fördjupad i allvarsamma betraktelser, som broder La Hurières tal väckt hos mig, och jag hörde ej, att man ropade mig.
Ett doft bifallssorl hördes härvid i anledning af La Huriéres tal, som ännu genljöd i hvarje bröst, och detta sorl gaf Chicot tid att hämta sig.
Man skulle kunna tycka, att Chicot ej behöft svara, då man uppropade Gorenflot, emedan ingen af de närvarande hade sin kapuschong tillbakaslagen; men som man påminner sig, voro alla räknade; sålunda kände och väntade de hvarandra; om man därför hade företagit sig en granskning af de närvarande, såsom naturligtvis hade skett, om de uppropade icke svarat, så hade bedrägeriet genast varit upptäckt och Chicots ställning blifvit ganska kinkig.
Chicot tvekade således icke ett ögonblick. Han steg upp, gick så lutad som möjligt upp på predikstolen, och under det han steg uppför trappan, drog han ytterligare ned sin kapuschong.
— Mina bröder, sade han med en stämma, alldeles förvillande lik munkens, jag är detta klosters allmosesamlare, och I veten, att denna befattnnig ger mig rättighet att intränga i alla boningar. Jag begagnar mig således af denna rättighet till Herrens ära. Mina bröder, sade han, i det han erinrade sig början af Gorenflots tal, som så snöpligt blifvit afbrutet, mina bröder, det är en härlig dag för tron, denna dag, som nu här förenar oss. Låtom oss tala oförställdt, mina bröder, emedan vi nu äro församlade i Herrens hus.
Hvad är väl konungariket Frankrike? En kropp. S:t Augustinus har sagt: Omnis civitas corpus est, d. v. s. “hvarje stat är en kropp”. Hvad är nu villkoret för kroppens bestånd? En god hälsa. Hur bevarar man kroppens hälsa? Därigenom att man använder försiktiga åderlåtningar, då det finns öfverflöd på krafter. Alldenstund det är påtagligt, att den katolska religionens fiender äro starka, emedan vi frukta dem, alltså måste denna stora kropp, som man kallar samhället, ännu en gång åderlåtas; detta är, hvad jag alla dagar hör upprepas af de trogna, från hvilka jag till klostret hemför ägg, skinkor och penningar.
Denna första afdelning af Chicots tal gjorde ett lifligt intryck på åhörarne. Chicot lämnade bifallssorlet tid att lägga sig och återtog sedan:
— Kanske skall man göra det inkastet, att kyrkan afskyr blod. Men, märken väl, älskade bröder: teologen säger icke, hvilket blod kyrkan afskyr, och jag skulle vilja sätta upp en oxe mot ett ägg, att det ingalunda är kättarnes blod han menar. Och ännu en annan invändning, mina bröder! Jag har sagt kyrkan: men vi äro ej blott och bart kyrkan, vi. Broder Monsoreau, som nyss så vältaligt yttrat sig, har, jag är viss därpå, sin jaktknif i bältet. Broder La Hurière handterar med lätthet stekspettet: Veru agreste, lethiferum tamen instrumentum. Jag själf, som nu talar till er, mina bröder, jag, Jakob Nepomuk Gorenflot, har själf burit musköten i Champagne och hjälpt till att steka hugenotterna i deras predikohus. Detta skulle för mig ha varit tillräckligt ärofullt och tillskyndat mig paradiset. Jag trodde det åtminstone, men då uppstod plötsligt i mitt samvete en betänklighet: hugenotterna hade, innan de brändes, blifvit en smula illa behandlade. Detta torde ha skadat den goda saken, åtminstone påstod min biktfader så. Också skyndade jag mig att antaga kåpan, och för att utplåna den besmittelse, kättarne hos mig hade kvarlämnat, har jag från detta ögonblick gjort ett löfte att tillbringa mina dagar i återhållsamhet och att endast umgås med goda katoliker.
Denna senare afdelning af Chicots tal hade ej mindre framgång än den första, och hvar och en tycktes beundra de medel, hvaraf Herren betjänat sig för att åstadkomma broder Gorenflots omvändelse.
— Nu återstår, fortfor Chicot, att tala om anförare, i afseende å hvilka det synes mig, ovärdige broder, att några anmärkningar skulle kunna göras. Visserligen är det vackert, framför allt försiktigt, att nattetid under en munkkåpa smyga sig hit för att höra broder Gorenflot hålla tal; men mig tyckes, att den skyldighet, som åligger slika anförare, borde stanna härvid. En så stor försiktighet ger anledning till gäckeri af de fördömda hugenotterna, hvilka, det måste man tillstå, äro ursinniga, då det gäller att slåss. Jag fordrar således, att vi gå till väga på ett sätt, mera värdigt behjärtade män, hvilket vi äro, eller snarare vilja synas vara. Hvad är det vi önska? Kätteriets utrotande … Nåväl, detta kan ju, som mig synes, högt och öppet skrikas på taken. Hvarför tåga vi ej genom Paris’ gator i en helig procession, i stället för att komma såsom nattliga tjufvar, de där vid hvarje gathörn frukta att få se nattvakten? Men ho är den, som vill gifva exemplet? frågen I. Välan, det skall jag göra, jag, Jakob Nepomuk Gorenflot, jag, den heliga genoveverordens ovärdige broder, detta klosters ringe och ödmjuke allmosesamlare, det skall jag göra, och med harnesk på bröstet, hjälm på hufvudet och musköt på armen skall jag, om så erfordras, tåga i spetsen för de goda katoliker, hvilka vilja följa mig, vore det ock endast för att tvinga våra anförare att blygas. De dölja sig ju, liksom vore det en lapprisak att försvara kyrkan!
Chicots tal, som öfverensstämde med tänkesättet hos många af ligans medlemmar, hvilka ej insågo nödvändigheten af att söka uppnå målet på en annan väg än den, S:t Bartolomeinatten sex år förut hade öppnat, och hvilka följaktligen voro förtviflade öfver anförarnes långsamhet, Chicots tal, säga vi, upptände den heliga flamman i de flesta hjärtan, och ned undantag af trenne munkar, som höllo sig tysta, började hela församlingen enhälligt att ropa: Lefve mässan! Prisad vare den tappre broder Gorenflot! En procession! En procession!
Hänryckningen var så mycket lifligare, som det var första gången den värde brodern visade sig i en sådan dager. Hittills hade hans förtrognaste vänner väl räknat honom bland de nitiskas antal, men bland dessa nitiska, dem själfbevarelsedriften höll inom försiktighetens gränser. Nu, däremot, intet spår till den ljumhet, han förut visat! Broder Gorenflot störtade nu plötsligt fram på banan, väpnad till strids; detta var en stor öfverraskning, som gaf honom en lysande upprättelse, och några, hvilkas beundran var så mycket större, emedan den var oväntad, ställde i sitt sinne broder Gorenflot, som predikade den första processionen, i bredd med Peter Eremiten, som predikat det första korståget.
Olyckligtvis eller lyckligtvis för den, som väckt denna hänryckning, ingick det ej i chefernas plan att låta den fortfara. En af de trenne munkarne, som ej instämde i de allmänna bifallsyttringarna, lutade sig ned och hviskade några ord till korgossen, och den kvinnliga stämman hördes strax ljuda under hvalfven och ropa tre gånger.
— Mina bröder, det är tid att skiljas åt; sammankomsten är upplöst.
Halfhögt pratande stego munkarne upp, och i det de föresatte sig att vid nästa sammankomst enhälligt begära den procession, som den modige broder Gorenflot föreslagit, styrde de långsamt sina steg åt dörren. Många af dem hade nalkats predikstolen för att lyckönska broder Gorenflot i anledning af det tal, han med så mycken framgång hållit. Men Chicot, som besinnade, att hans röst, hvilken aldrig rätt kunnat frigöra sig från en liten gascognisk brytning. på nära håll torde bli igenkänd, och att hans person, som var goda åtta tum högre än broder Gorenflots, möjligen skulle väcka någon förvåning, Chicot, säga vi, hade kastat sig på knä och tycktes liksom Samuel fördjupad i ett enskildt samtal med Herren.
Emellertid hade Chicot nära nog förfelat sitt mål. Hvad som förmått honom att utan afsked lämna konungen, var åsynen af hertigen af Mayenne. Hvad som förmått honom att återvända till Paris, var åsynen af Nicolas David. Såsom vi ofvanför omtalat, hade Chicot gjort ett dubbelt löfte att hämnas; men då han var alltför ringa att våga öppet anfalla en prins af lothringska huset, måste han tåligt afvakta tillfället. Men så behöfde han ej tänka med afseende på Nicolas David, som endast var en simpel normandisk advokat, som hade varit militär, innan han blef advokat.
Chicot såg munkarne, den ene efter den andre, gå ut, och sökte att under deras kåpor och kapuschonger igenkänna mäster Nicolas Davids långa och tunna figur, då han plötsligt märkte, att hvarje munk vid utgåendet var underkastad en lika granskning som vid inträdet, och att hvar och en upptog ett tecken och ej fick slippa ut, förrän broder portvaktaren noga granskat detta. I början trodde Chicot, att han sett orätt, och var ett ögonblick i ovisshet; men denna ovisshet förvandlades snart till en visshet, som kom håret att resa sig på hans hufvud och kallsvetten att drypa från hans panna.
Broder Gorenflot hade väl sagt honom det tecken, med hvilket han kunde komma in, men han hade glömt att säga honom det, med hvilket man kunde komma ut igen.