Hoppa till innehållet

Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ytterligare äfventyr
Grefvinnan de Monsoreau
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Carolina Wancke

En genealogisk upptäckt
Reskamraten  →


[ 196 ]

22.
En genealogisk upptäckt.

Chicot reste sig upp i biktstolen för att räta ut sina domnade ben. Han trodde att denna sammankomst var den sista, efter som klockan var två på natten. Men plötsligt fick han till sin stora förvåning se de tre lothringska prinsarne komma tillbaka ur sakristian; de hade nu bortkastat munkkåpan och återtagit sina vanlig dräkter.

Så snart de visade sig, uppgaf korgossen ett så gällt och hjärtligt skratt, att Chicot smittades däraf och äfven började skratta utan att veta hvarför.

Hertigen af Mayenne yttrade hastigt:

— Skratta ej så högt, syster; de äro knappt utkomna än och skulle kunna höra dig.

— Hans syster! mumlade Chicot ytterst förvånad. Skulle då verkligen denne korgosse vara en kvinna?

Novisen kastade tillbaka sin kapuschong och framvisade verkligen det mest kvicka och förtjusande kvinnoanlete.

Det var hertigarnes af Guise syster, madame de Montpensier, en farlig siren, som hade förstått att under munkkåpan skickligt dölja de henne så mycket tillvitade lytena af en sned axel och en lätt haltning.

I denna kropp, åt hvilken Gud gifvit en ängels hufvud, bodde en demonisk själ. Chicot kände igen henne, emedan han ofta sett henne på besök hos hennes kusin, drottning Louise.

— Ack, broder kardinal, sade hertiginnan lifligt, så ypperligt du spelar andäktig, och hvad du talar väl om Gud! Ett ögonblick skrämde du mig riktigt, och jag trodde, att du tog saken på allvar. Och han, som lät smörja och kröna sig! Kors, hvad han såg otäck ut med den kronan!

[ 197 ]— Lika godt, sade hertigen, vi ha nu fått hvad vi velat, och Frans kan nu inte taga sina ord tillbaka. Monsoreau, som utan tvifvel har något hemligt intresse vid allt detta, har ledt saken därhän, att vi nu kunna vara säkra på att han ej skall öfvergifva oss såsom han gjorde med La Mole och Coconnas, halfvägs till schavotten.

— Åh, sade Mayenne, det är en väg, som man inte så lätt får sådana furstar som vi att beträda.

Chicot förstod nu, att man spelat komedi med hertigen af Anjou, och som han afskydde prinsen, skulle han gärna för detta skälmstycke velat omfamna Guiserna, undantagandes Mayenne, förstås.

— Alla dörrar äro ju väl stängda? frågade kardinalen.

— Ja, det ansvarar jag för, sade hertiginnan; för öfrigt kan jag gå och se efter.

— Nej, nej, sade hertigen, du kan vara trött, min stackars lilla korgosse.

— Nej, visst inte; det har varit alltför roligt att kunna bli trött.

— Mayenne, du sade ju, att han är här? yttrade hertigen.

— Ja.

— Men jag har inte sett honom.

— Det tror jag nog; han är gömd.

— Hvar då?

— I en biktstol.

Dessa ord genljödo i Chieots öron såsom uppenbarelsebokens hundratusen trumpeter.

— Hvem är det, som är gömd i en biktstol? frågade han sig oroligt. För tusan, jag ser inte, att det kan vara någon annan än jag själf!

— Då har han sett och hört allt? fortfor hertigen.

— Nå, hvad gör det? Är han inte en af de våra?

— För hit honom, Mayenne, sade hertigen.

— Mayenne gick ned ur koret, tycktes se sig omkring och styrde sina steg rakt åt den biktstol, där gaseognaren befann sig. Chicot var en behjärtad man; men denna gång skallrade hans tänder af förskräckelse och kallsvetten droppade från hans pannna.

— Hå hå, tänkte han, under det han försökte att draga fram värjan under kåpan, inte vill jag dö som en stackare ändå i den här lådan! För hin i våld, nog kan jag se döden i ansiktet, och efter tillfälle erbjuder sig, må jag åt[ 198 ]minstone först försöka att döda honom, innan jag själf expdieras.

För att verkställa denna modiga föresats hade Chicot, som ändtligen fått tag i fästet på sin värja, fört handen till dörrklinkan, då hertiginnan ropade:

— Inte i den där, Mayenne, inte i den där; i den andra, till vänster, längst bort.

— Ah, sade gascognaren och uppgaf en suck, den Gorenflot kunnat afundas honom, det var minsann hög tid; men hvem tusan är då i den andra?

— Kom ut, mäster Nicolas David, sade Mayenne, vi äro nu ensamma.

— Här är jag, nådig herre, sade en man, som steg fram ur biktstolen.

— Bra, tänkte gascognaren, jag saknade dig vid högtidligheten, mäster Nicolas; men nu, då jag inte söker dig, får jag reda på dig.

— Ni har ju sett och hört allt? sade hertigen af Guise.

— Jag har ej förlorat ett ord af hvad som blifvit sagdt, och jag skall ej glömma minsta omständighet af hvad som passerat; var säker därpå, nådig herre.

— Ni skulle således kunna afgifva berättelse om alltsammans till hans helighet Gregorii XIII:s sändebud? frågade hertigen.

— Ja.

— Min bror, hertigen af Mayenne, har sagt mig att ni gjort underverk till vår förmån, återtog hertigen. Låt höra, hvad har ni då gjort?

Kardinalen och hertiginnan närmade sig med nyfikenhet.

— Jag har gjort, hvad jag lofvat, nådig herre, sade Nicolas David; det vill säga, jag har funnit medlet att kunna sätta er på franska tronen.

— Det också! mumlade Chicot. För hin, hela världen vill då bli kung af Frankrike! Det bästa är sparadt till sist.

Chicot hade återfått sin glädtighet, ty först och främst hade han på ett oväntadt sätt undsluppit en hotande fara: för det andra hade han upptäckt en fullständig sammansvärjning; för det tredje hade han härigenom fått ett medel att störta sina tvenne värsta fiender, Mayenne och Nicolas David.

— Men om olagligheten är för mycket i ögonen fallande, sade hertigen af Guise, så låt oss afstå från detta medel. [ 199 ]Jag vill ej få på halsen alla så kallade legitima konungar i kristenheten.

— Jag har anat detta inkast å er sida, nådig herre, sade advokaten, i det han bugade sig för hertigen. Såsom det ägnar och anstår en erfaren jurist, har jag rådfrågat de tideböcker och handlingar, hvilka bestyrka mitt påstående i afseende på arfsrätten till kronan. Att vinna bevis på legitimitet är att vinna allt, och hvad det beträffar, mina nådiga herrar, har jag upptäckt, att I ären lagliga arfvingar och att huset Valois endast är en usurperande gren.

Den säkerhet, hvarmed Nicolas David uttalade dessa ord, tycktes väcka både nyfikenhet och glädje hos hans högättade åhörare.

— Det är emellertid svårt, sade hertigen af Guise, att bevisa, att lothringska huset, så frejdadt det än är, kan bestrida huset Valois företrädet.

— Detta är emellertid bevisadt, nådig herre, sade mäster Nicolas, i det han ur sin vida ficka tog upp ett pergament.

Hertigen tog pergamentet ur advokatens hand.

— Hvad är det här? frågade han.

— Lothringska husets stamträd.

— Och dess stamfar är?

— Karl den store, nådig herre.

— Karl den store! utropade de tre bröderna med en misstrogen min, som dock ej var fri från en viss förnöjelse; det är omöjligt! Den förste hertigen af Lothringen, fortfor hetigen af Guise, var samtidig med Karl den store, men han hette Ranier och var ingalunda släkt med denne store kejsare.

— Vänta, nådig herre, sade Nicolas. Ni förstår väl, att jag ej vill komma fram med ett af dessa bevis, som vid första inkastet vederläggas. Hvad ni förnämligast behöfver, är en lång process, som sysselsätter parlamentet och folket, medan ni under tiden kan vinna, icke folket, ty det är redan på er sida, utan parlamentet. Hör nu följande, nådig herre: Ranier, förste hertigen af Lothringen, samtidig med Karl den store, Gilbert, hans son, samtidigt med Ludvig den fromme. Henrik, Gilberts son, samtidigt med Karl den skallige.

— Men … invände hertigen af Guise.

— Litet tålamod, nådig herre; här ha vi det. Hör nu väl på, Bona …

[ 200 ]— Ja, sade hertigen, hon var dotter till Ricin, Raniers andre son.

— Godt, återtog advokaten; hvem blef hon gift med?

— Med Karl af Lothringen, son till Ludvig IV, konung af Frankrike.

— Ja, så var det, sade David. Lägg härtill: broder till Lothar, som, i Ludvig V:s person, beröfvades franska kronan af usurpatorn Hugo Capet.

— Ah, ah! utropade på en och samma gång hertigen af Mayenne och kardinalen.

— Fortfar, sade hertigen af Guise, det är en skymt af sannolikhet i det där.

— Således ärfde Karl af Lothringen sin bror Lothar vid ättens utslocknande. Nu är Lothars ätt utslocknad, alltså, nådiga herrar, ären I de enda och rätta arftagarne till franska kronan.

— Anamma, tänkte Chicot, skonpionen är giftigare, än jag trodde!

— Hvad sägs om det där, min bror? frågade på en gång kardinalen och hertigen af Mayenne.

— Jag säger, svarade hertigen, att det i Frankrike olyckligtvis finnes en lag, som kallas den saliska och hvilken, tyvärr, tillintetgör alla våra anspråk.

— Det inkastet har jag väntat mig, nådig herre, utropade David med hela högmodet af en tillfredsställd egenkärlek; men hvilket är första exemplet på den saliska lagens tillämpande?

— Filips af Valois uppstigande på tronen trots Edvards af England rättmätiga anspråk därpå.

— När skedde detta?

Hertigen af Guise letade i sitt minne.

— År 1328, sade utan tvekan kardinalen.

— Det vill säga 341 år efter Hugo Capets usurpation och 240 år efter den lotharska ättens utslocknande. Således hade era förfäder i 240 år haft rättighet till kronan, då den saliska lagen började tillämpas. Nu vet hvar och en, att en lag ej äger någon retroaktiv verkan.

— Ni är en skicklig man, mäster Nicolas David, sade Henrik af Guise, i det han betraktade advokaten med en beundran, som dock var blandad med ett visst förakt.

— Det är ganska sinnrikt uttänkt, sade kardinalen.

— Högst förträffligt! instämde hertiginnan; nu är jag [ 201 ]således kronprinsessa, och jag gifter mig ej med någon ringare än en tysk kejsare.

— Och dylikt krångel skall behöfvas för en sådan man som jag! mumlade hertigen af Guise; hur kan man finna sig i, att folket för att lyda först skall granska ett dylikt lumpet pergamentsblad i stället för att läsa mannens adel uti blixtarna ur hans ögon och från hans svärd?

— Du har rätt, Henrik, mycket rätt; om man nöjde sig med att blott taga ansiktet i betraktande, så skulle du genast bli konung, emedan de andra furstarna, efter hvad man påstår, se ut som pöbel i jämförelse med dig. Men, såsom mäster Nicolas David nyss sagt, en process är nödvändig för att kunna bestiga tronen, och då vi en gång väl kommit dit, skall, såsom du själf sagt, vårt sköldemärke vara lika godt som de, hvilka sitta öfver Europas öfriga troner.

— Nå, då är denna genealogi riktig, fortfor suckande Henrik av Guise, och se här, mäster Nicolas David, de tvåhundra écus i guld, som min bror, hertigen af Mayenne, begärt af mig för er räkning.

— Och se här ytterligare tvåhundra för det nya uppdrag, vi skola lämna er, sade kardinalen till advokaten, hvars ögon tindrade af förnöjelse, då han stoppade guldet i sina djupa fickor.

— Tala, nådig herre; jag är färdig att hörsamma ers eminens’ befallningar.

— Vi kunna ej lämna er det uppdraget att bege er till Rom för att åt den helige fadern Gregorius XIII framlämna detta stamträd, hvilket han måste skänka sitt bifall, innan det duger. Ni är en för ringa person för att Vatikanens dörrar skulle öppnas för er. Vi äro således nödsakade att lämna detta uppdrag åt Pierre de Gondy.

— Visserligen, inföll hertiginnan, äro dessa Gondys folk med förstås, men vi kunna ej räkna på dem. Det är endast deras ärelystnad, som drifver dem, och den kunna de ju få tillfälle att tillfredsställa lika bra, om de tjäna konung Henrik.

— Vår syster har rätt, sade hertigen af Mayenne med sin vanliga rättframhet; vi kunna ej förtro oss åt Pierre de Gundy med samma säkerhet som åt Nicolas David, hvilken är vår man, och den vi kunna låta hänga, när helst vi behaga.

Detta hertigens skämt, som utan omsvep yttrades i advo[ 202 ]katens närvaro, hade den besynnerligaste verkar på den stackars ligisten; han utbrast i ett konvulsiviskt skratt, som förrådde den högsta grad av förskräckelse.

— Min bror Karl skämtar bara, sade Henrik af Guise till den bleknande advokaten, och vi veta, att ni är oss trogen; det har ni vid många tillfällen bevisat. Emellertid har jag på förhand tagit mina mått och steg. Pierre de Gondy skall föra detta stamträd till Rom, men utan att veta, hvad det är för något. Påfven skall gilla eller ogilla det, utan att Gondy har någon kunskap därom. Ni, Nicolas Davis, skall resa nästan samtidigt med honom och invänta honom i Châlons, i Lyon eller Avignon, enligt de befallningar, ni af oss erhåller. På det sättet är i den ende, som känner hemligheten af uppdraget. Ni ser således, att ni städse är och förblir vår förtrogne.

David bugade sig.

— Du vet, på hvad villkor, arme vän, mumlade Chicot: på villkor att bli hängd, om du gör något snedsprång; men var lugn; ty jag svär vid den heliga Genoveva, att du för ögonblicket sväfvar mellan tvenne galgar, men att den, som är dig närmast, käre vän, är just den jag ämnar dig.

De tre bröderna satte nu åter på sig sina kåpor, hvarefter de jämte systern lämnade kyrkan. David följde dem.

Portvakten stängde porten efter dem, släckte lampan i koret och aflägsnade sig sedan.

Fem minuter, som föreföllo Chicot ganska långa, förflöto utan att något vidare störde tystnaden och mörkret.

— Godt, sade gascognaren, nu tycks då ändtligen komedien vara slut. Det är tid att söka aflägsna sig.

Chicot, som, efter det han sett grafvarna öppna sig och biktstolarna vara bebodda, hade öfvergifvit sin första idé att till morgonens inbrott kvarstanna i kyrkan, smög sig försiktigt ur sitt gömställe. Han hade förut i ett hörn varseblifvit en stege, som syntes ämnad att begagnas vid fönstrens rengöring. Han förlorade ej ett ögonblick. Med händerna famlande framför sig, smög han sakta framåt och lyckades att utan buller komma till stegen, den han sedan uppreste mot ett fönster. Vid månens sken såg han, att han ej irrat sig i sina beräkningar: fönstret vette åt klostrets kyrkogård, som gränsade till Bordellegatan.

Chicot öppnade fönstret, satte sig grensle däri, och med den styrka och den färdighet, som glädjen eller fruktan [ 203 ]ständigt ingifva, drog han stegen åt sig inifrån och flyttade den öfver till den yttre sidan. Då han väl nedkommit på marken, gömde han stegen i en häck, smög sig sedan fram till muren, som skilde honom från gatan, och klättrade öfver, ej utan att rycka lös några stenar, som rullade ned på gatan.

Då Chicot hunnit så långt, gaf han sig ett ögonblicks tid att andas ut. Med några skråmor hade han undsluppit en fars, hvarunder han mer än en gång känt, att hans lif stod på spel. Han styrde nu sin kosa till gatan Saint-Jacques och stannade ej förr än vid värdshuset Ymnighetshornet, där han knackade på.

Mäster Claude Bonhomet kom själf och öppnade. Han var en man, som visste, att allt omak betalar sig, och som mer räknade på extra förtjänster än på de vanliga.

Vid första ögonblicket igenkände han Chicot, oaktadt denna gått bort som en ädling och återkom som munk.

— Ah, är det ni, min herre? sade han; välkommen!

Chicot stack åt honom en écu.

— Hur är det med broder Gorenflot? frågade han.

Ett bredt grin drog öfver värdshusvärdens anlete; han öppnade dörren till det lilla rummet och sade:

— Se själf.

Broder Gorenflot snarkade ganska riktigt på samma ställe, där Chicot lämnade honom.

— För tusan, min vördnadsvärde vän! sade gascognaren, utan att ana det har du haft en märkvärdig dröm.