Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 21
| ← En natt i klosterkyrkan |
|
En genealogisk upptäckt → |
21.
Ytterligare äfventyr.
Chicot skyndade ned ur predikstolen för att, om möjligt, kunna urskilja det nämnda tecknet och skaffa sig detta, om det läte sig göra.
Då han hunnit fram till de sist utgående och höjt sig på tå för att bättre kunna se, upptäckte han verkligen, att tecknet bestod i ett litet stjärnformigt mynt.
Vår gascognare hade i sin ficka ganska mycket småmynt, men olyckligtvis ej ett enda af denna egna form, så mycket mer obruklig, som ett sålunda stympadt mynt för alltid var förvisadt ur myntcirkulationen.
Chicot stod tveksam. Hunnen till dörren och ur stånd att uppvisa ett stjärnformigt mynt, skulle han naturligtvis bli igenkänd och vara liksom fångad i en fälla. Han kröp in emellan en pelare och en biktstol. Om jag, tänkte han, förlorar min egen sak, så förlorar jag äfven den kunglige token Henriks, som jag har den dårskapen att hålla af, fast jag spelar honom spratt och är oartig mot honom.
Nu ropade korgossen:
— Är någon mera kvar? Dörrarna skola stängas.
Ingen röst svarade. Chicot stack fram hufvudet och såg, att kyrkan var tom, undantagandes de trenne munkarne, hvilka sutto kvar på sina platser i koret.
— Godt, sade Chicot, bara man inte tillbommar fönstren, så är jag nöjd.
— Låt oss göra runden, sade korgossen till portvaktaren.
— För knäfveln, tänkte Chicot, den där korgossen skulle jag vilja åt!
Portvaktaren påtände ett vaxljus.
Det var ej ett ögonblick att förlora. Portvaktaren skulle passera på fyra stegs afstånd från Chicot, som ej kunde undgå att bli upptäckt. Chicot smög sig skickligt rundt omkring pelaren, höll sig alltjämt i skuggan, allt efter som denna flyttade sig, öppnade slutligen biktstolen, som blott var stängd med klinka, gled in där och drog igen dörren efter sig.
Portvaktaren och korgossen passerade tätt förbi.
— Anamma! mumlade Chicot; denne portvaktare, denne korgosse och dessa trenne munkar skola väl ej i all evighet stanna kvar i kyrkan; då de gått sin väg, skall jag stapla upp stolarna på hänkarna, och på det sättet skall jag väl komma ut genom fönstret, hoppas jag … men då jag sålunda kommit ut, befinner jag mig på gården, och gården är icke detsamma som gatan. Det kan vara lika så godt att tillbringa natten i den här biktstolen. Gorenflots kåpa är varm; det skall bli en mindre hednisk natt, än den jag möjligen skulle ha tillbragt annanstädes, och jag räknar mig det till godo för min salighet.
Portvaktaren släckte nu lamporna, så att hela kyrkan försänktes i ett dystert mörker. I detsamma slog klockan tolf.
— För hin i våld, tänkte Chicot; klockan tolf om natten ensam i en kyrka! Vore min son Henrik i mitt ställe, skulle han vara tämligen rädd, menar jag. Och nu, Chicot, min vän, god natt!
Chicot sökte göra det så bekvämt som möjligt i sin biktstol, sköt för den lilla regeln på dörren och tillslöt ögonen.
Hans ögonlock hade knappt i tio minuter varit tillslutna och hans sinnen började förvirras genom sömnens annalkande, då ett gällt slag, såsom mot en kopparplåt, genljöd i kyrkan.
— Hvaba! sade Chicot för sig själf, i det han spärrade upp ögonen och lyssnade; hvad månde detta betyda?
I samma ögonblick tändes åter en lampa i koret, och dess blåaktiga sken belyste de tre munkarne, hvilka ännu sutto kvar på samma plats, lika orörliga. Chicot var ej fri från en viss vidskeplig fruktan; så modig vår gascognare än var, delade han dock sin tids fördomar. Han gjorde korstecknet och mumlade sakta:
— Vade retro, Satanas!
Men som ljusen ej slocknade vid dessa ord, hvilket säkert skulle ha skett, om de varit helvetiska lågor, och som de tre munkarne, oaktadt detta Vade retro! sutto kvar på sina platser, började gascognaren att tro, det han hade att göra med naturliga ljus och, om ej med verkliga munkar, så åtminstone med personer af kött och blod. Icke dess mindre ryste han.
I detta ögonblick upplyftes långsamt en af stenarna i korgolfvet. En grå kapuschong syntes vid kanten af den mörka öppningen, och därefter en munk hel och hållen, hvilken stannade på marmorgolfvet, medan stenen sakta tillslöts bakom honom. Vid denna syn försvann Chicots förtroende till den besvärjelse han förut ansett säker. Hans hår reste sig på ända, och han tänkte ett ögonblick, att alla abbéer och munkar i S:t Genovevas kloster skulle uppstiga ur sina grafvar i kryptan.
— Broder Monsoreau, sade en af de tre munkarne i koret till den, som på ett så besynnerligt sätt framträdt, har den, vi vänta, ännu anländt?
— Ja, nådiga herrar, svarade den tilltalade.
— Öppna dörren för honom.
— Aha, tänkte Chicot; komedien tycks ha två akter, och jag har ännu blott sett den första.
Trots detta försök till skämt kände Chicot sig hemsk till mods. Broder Monsoreau gick emellertid för att öppna en dörr, som förde till kryptan.
Den munk, som satt mellerst, nedfällde i detta ögonblick sin kapuschong; då hans ansikte vardt synligt, varseblef Chicot ett stort ärr, detta ädla tecken, på hvilket parisarne med så mycken hänryckning igenkände den, som redan ansågs för katolikernas hjälte, i afvaktan på att bli deras martyr.
— Den store Henrik af Guise i egen hög person, mumlade Chicot förvånad; och hans allra enfaldigaste majestät Henrik III tror honom nu som bäst sysselsatt vid La Charités belägring! Ah, nu börjar jag förstå! Den, som sitter till höger om honom och som välsignade de närvarande, är kardinalen af Lothringen, medan den där till vänster, som talade till korgossen, är min vän, hertigen af Mayenne.
Liksom för att omedelbart bekräfta Chicots gissningar nedfällde de båda andra munkarne äfven sina kapuschonger, och den till höger blottade den ryktbare kardinalens uttrycksfulla drag, breda panna och genomträngande blick, den till vänster hertigens af Mayenne hvardagliga ansikte.
— Aha, nu känner jag igen dig, sade Chicot, du föga heliga, men ganska syndiga treenighet. Låt nu se, hvad du ämnar säga och göra; jag är helt och hållet öga och öra.
— Trodde du, att han skulle komma? frågade den med ärret sin broder kardinalen.
— Jag ej allenast trodde det, svarade denne, utan jag var så säker därpå, att jag under min kåpa medfört allt som behöfs för den heliga smörjelsen.
— Jaså, menade Chicot, det tycks, som om man ämnade smörja någon här. Och jag, som alltid önskat få öfvervara en smörjelseakt! Det var rasande bra!
Emellertid sågos omkring tjugu stycken munkar med hufvudena insvepta i kapuschongerna komma uttågande genom kryptans dörr och placera sig i kyrkan. En af dem steg, åtföljd af herr de Monsoreau, upp i koret och ställde sig till höger om Guiserna.
Hertigen af Guise öfverskådade denna församling, mycket mindre talrik än den förra, följaktligen sannolikt en utvald del däraf, och, sedan han förvissat sig om, att alla uppmärksamt lyssnade, började han:
— Mina vänner, tiden är dyrbar; jag går således rakt på saken. I han nyss hört … ty jag förmodar, att I deltagit i den första sammankomsten … I han nyss hört åtskilliga klagomål framställas, i det somliga misstänka en af de förnämsta bland oss, den furste, som står tronen närmast, för ljumhet, ja, till och med för dåliga tänkesätt. Ögonblicket har kommit att ägna denne furste den vördnad och den rättvisa, vi äro honom skyldiga. I skolen själfva höra honom, och I, som nitälsken för att den heliga Ligans första mål måtte uppnås, I skolen nu själfva döma, huruvida edra anförare förtjäna de förebråelser för köld och likgiltighet, som nyss gjordes af en af den heliga Ligans bröder, hvilken vi icke ansett nödigt att inviga i vår hemlighet, jag menar munken Gorenflot.
Vid detta namn, hvilket hertigen af Guise uttalade med en ton, som förrådde hans ovilja mot den stridslystne genovevermunken, kunde Chicot i sin biktstol ej afhålla sig från en känsla af munterhet.
— Mina bröder, fortfor hertigen, den furste, hvars medverkan man hade lofvat oss, den furste, hvars, jag vill ej säga närvaro, men minsta bifall vi knappt vågat hoppas, denne furste är här.
Allas blickar fästes nyfiket på den munk, som stod till höger om de tre lothringska prinsarne.
— Nådig herre, sade hertigen af Guise, i det han vände sig till den, som för ögonblicket var föremålet för den allmänna uppmärksamheten, Guds vilja synes mig uppenbar; ty då ni samtyckt att förena er med oss, så bevisar det, att vår sak är rättvis. Tillåt mig nu en bön, prins: fäll ned er kapuschong, på det att edra trogna med egna ögon må öfvertyga sig om, att ni håller det löfte, vi i ert namn gifvit dem, ett löfte, så smickrande, att de ej vågade tro därpå.
Den hemlighetsfulla person, Henrik af Guise sålunda tilltalade, förde nu handen till sin kapuschong och kastade den tillbaka. Chicot, som hade väntat sig att under denna kåpa få någon lothringsk prins, om hvilken han ej ännu hört talas, såg med förvåning hertigens af Anjou bleka ansikte, hvilket nästan tycktes tillhöra en marmorstod.
— Aha, sade Chicot, vår broder af Anjou; han tröttnar då aldrig att med andras hufvuden spela om tronen.
— Lefve hertigen af Anjou! utropade alla de närvarande.
Frans blef ännu blekare än förut.
— Frukta ingenting, nådig herre, sade Henrik af Guise; detta kapell är döft, och portarna äro väl stängda.
— En lycklig försiktighet, mumlade Chicot.
— Mina bröder, sade grefve de Monsoreau, hans höghet begär att få tala några ord till församlingen.
— Ja, ja, må han tala, utropade alla på en gång, vi lyssna!
De tre lothringska prinsarne vände sig bugande till hertigen af Anjou. Denne såg ut som hade han velat digna ned.
— Mina herrar, sade han med en röst, så dof och darrande, att man knappt kunde höra de första orden, mina herrar, jag tror, att Gud, som ofta synes likgiltig och döf för denna världens angelägenheter, tvärtom ständigt håller sitt allseende öga fäst på oss, och att han endast skenbart förblir overksam och stum för att en dag, förr eller senare, genom ett oväntadt slag rätta de förvillelser, som orsakas af människornas dåraktiga ärelystnad.
Början af hertigens tal var, liksom hans karaktär, tämligen dunkel. Efter en paus återtog han med något säkrare stämma:
— Äfven jag har kastat ögonen på denna värld, och då jag ej med min svaga blick kunnat öfverskåda hela dess yta, har jag fäst mina ögon på Frankrike. Men hvad har jag sett i detta konungarike? Jo, Kristi heliga religion skakad i sina grundvalar, Guds sanna tjänare skingrade och förföljda. Jag har mätt djupet af den afgrund, som sedan tjugu år varit öppnad genom kätteriet, hvilket undergräfver troslärorna under förevändning att säkrare närma sig Gud, och min själ har, liksom profetens, varit genomträngd af smärta.
Ett bifallssorl hördes. Hertigen hade visat sympati för kyrkans lidanden, hvilket redan var så godt som en krigsförklaring mot dem, som förföljde denna kyrka.
— Midt under denna min djupa bedröfvelse, fortfor prinsen, nådde det ryktet mitt öra, att flera ädlingar, fromma och tillgifna våra förfäders seder och bruk, försökte befästa det skakade altaret. Jag har blickat omkring mig, och det har förefallit mig, liksom vore jag redan vittne till den yttersta domen, då Gud skiljer de förkastade från de utvalda. Å ena sidan stodo de förkastade: jag har med fasa dragit mig tillbaka från dem; å andra sidan åter stodo de utvalda, och jag har nu kommit för att kasta mig i deras armar. Mina bröder, här är jag!
Starka bifallsrop, till hvilka de tre lothringska prinsarne gåfvo signal, ljödo. Därefter tog kardinalen, som stod hertigen närmast, ett steg emot honom och sade:
— Ers höghet har ju kommit hit frivilligt?
— Fullkomligt frivilligt.
— Hvem har då underrättat er om den heliga hemlighten?
— En man, som är nitisk för religionens sak, grefve de Monsoreau.
— Nåväl, sade nu i sin ordning hertigen af Guise, nu, då ers höghet är en af de våra, täckes ni ha den godheten att säga oss, hvad ni ämnar göra för den heliga Ligans väl?
— Jag tänker på allt sätt tjäna den romersk-katolska religlonen, svarade nykomlingen.
— För tusan! sade Chicot för sig själf, det är på min ära bra enfaldigt folk, som gömmer sig för att säga slika saker. Hvarför föreslå de ej detta helt öppet för min höge herre Henrik III? Allt det där skulle just vara i hans smak. Processioner, späkningar, kätteriets utrotande liksom i Rom, bål liksom i Flandern och Spanien. Besitta mig, har jag inte lust att gå ur min biktstol och äfven presentera mig, så innerligt har den gode hertigens af Anjou tal rört mig! Fortfar, du majestätets värdige broder, ädle fåne, fortfar!
Liksom hade hertigen af Anjou varit känslig för denna uppmaning, fortfor han verkligen och yttrade:
— Men religionens intresse är ej det enda mål, dessa ädlingar böra eftersträfva. Hvad mig angår, har jag äfven haft ett annat i sikte.
— Hvaba? tänkte Chicot. Jag är också adelsman; och det där angår mig lika mycket som de andra; tala, Aujou, tala.
— Ers höghet, man lyssnar med största uppmärksamhet, sade kardinalen.
— Och våra hjärtan klappa af hopp, inföll hertigen af Mayenne.
— Jag vill då förklara mig, återtog hertigen af Anjou, i det han med sin oroliga blick sökte genomtränga dunklet i kyrkan, liksom ville han öfvertyga sig om, att hans ord ej skulle nå andra öron än dem som vore värdiga att mottaga förtroendet.
Grefve de Monsoreau förstod prinsens oro och lugnade honom genom ett smålöje och ett uttrycksfullt ögonkast.
— Ja, fortfor hertigen, i det han ovillkorligt sänkte rösten, då en ädling betänkt, hvad han är skyldig sin Gud, så tänker han sedan på …
— På sin konung, hviskade Chicot.
— På sitt land, fortsatte hertigen, och han gör sig den frågan, om hans land verkligen är i åtnjutande af den ära och det välstånd, som det kunde äga; ty en värdig ädling anser sig ha först sin Gud och sedan sitt land att tacka för de fördelar, han åtnjuter.
Lifliga bifallsyttringar hördes.
— Nå, än den stackars kungen då? sade Chicot för sig själf.
— Jag frågade mig då, fortfor hertigen, hvars utstående kindknotor så småningom öfverdrogos af en feberaktig rodnad, jag frågade mig, om mitt land åtnjöte den fred och den sällhet, som detta sköna och härliga Frankrike förtjänar, och med smärta såg jag, att så icke var. I sanning, mina bröder, staten är ett rof för stridiga viljor, alla nästan lika mäktiga. I följd af svagheten hos den styrande viljan, hvilken glömmer, att den till sina undersåtars bästa bör behärska allt, och ej annat än för ögonblicket ihågkommer denna kungliga grundsats, men då nästan alltid så olämpligt, att dess maktspråk snarare skada än gagna, är det utan tvifvel Frankrikes onda genius eller dess styresmans blindhet, som man måste tillskrifva det onda. Men ehuru vi äro okunniga om den rätta källan därtill eller blott misstänka den, är olyckan ej dess mindre verklig, och jag för min del anklagar för det onda, som sker, mindre konungen själf än de brott, som Frankrike begått mot religionen, och de gudlösheter, som blifvit föröfvade af vissa bland konungens falska vänner. Detta, mina herrar, har öfvertygat mig, att jag, för att kunna tjäna både kyrkan och tronen, bör förena mig med dem, hvilka genom alla medel sträfva att utrota kätteriet och störta trolösa rådgifvare. Detta, mina herrar, är hvad jag vill göra för Ligan, i det jag förenar mig med den.
— Aha, mumlade Chicot, nu sticker räfven fram.
Detta hertigens af Anjou tal, som kanske förefallit våra läsare något för långt, emedan de genom trenne sekel äro skilda från denna tidpunkts politik, hade till den grad intresserat åhörarne, att de flesta bland dem närmat sig prinsen för att ej förlora en enda stafvelse.
Skådespelet var i sanning sällsamt. Alla hade slagit kapuchongerna tillbaka och framvisade ädla, djärfva, lifliga anletsdrag, ögon glänsande af nyfikenhet. Det hela belystes af skenet från den enda lampa, som matt flammade i koret, medan kyrkan för öfrigt låg försänkt i dunkel.
Midt i gruppen urskilde man hertigens af Anjou bleka anlete, hvars framskjutande panna beskuggade de insjunkna ögonen, och hvars mun, då den öppnades, liknade en dödskalles hemska grinande.
— Nådig herre, sade hertigen af Guise, i det jag tackar ers höghet för de ord, ni nyss uttalat, tror jag mig böra underrätta er, att ni endast är omgifven af vänner, hvilka sätta värde ej blott på de grundsatser, ni nyss yttrat, utan tillika på era personliga egenskaper, och om ers höghet skulle tvifla härpå, så skall slutet af denna sammankomst på ett kraftigare sätt än ni förmodat öfvertyga er därom.
Hertigen af Anjou bugade sig och blickade orolig på de kringstående.
— Aha, mumlade Chicot, om jag ej för mycket bedrar mig, är allt, hvad vi hittills sett, blott ett förspel, och det kommer att tilldraga sig något, som är vida viktigare än alla de dårskaper, man hittills sagt och gjort.
— Om ers höghet, sade kardinalen, som märkt prinsens oroliga ögonkast, händelsevis skulle känna någon fruktan, så hoppas jag, att blotta namnen på de personer, som i detta ögonblick omgifva er person, skola lugna er. Se här herrarne d'Entragues, Ribeirac och Livarot, unga ädlingar, dem ers höghet kanske känner och hvilka äro lika tappra som lojala. Se här ytterligare stiftsamtmannen af Castillon, baron de Lusignan, herrar Cruce och Leclerc, alla uppfyllda af beundran öfver ers kunglig höghets klokhet och högligen lyckliga att under ert hägn få arbeta på religionens och tronens frigörande från förtrycket. Vi skola således tacksamt mottaga de befallningar, ers höghet värdes gifva oss.
Hertigen af Anjou kunde ej återhålla en rörelse af högmod. Dessa Guiser, eljest så stolta, att man aldrig lyckats kufva dem, talade nu om att lyda.
Hertigen af Mayenne återtog:
— Genom er börd och er klokhet, nådig herre, är ni förbundets naturliga öfverhufvud, och det är af er vi vänta föreskrifter, huru vi böra gå till väga i afseende på dessa konungens falska vänner, om hvilka vi nyss talade.
— Ingenting är enklare, svarade prinsen med det slags feberaktiga exaltation, som hos svaga själar ersätter modet. Då giftiga parasitväxter frodas på ett fält, hvars rika skörd de förstöra, måste man med rötterna upprycka detta skadliga ogräs. Konungen är omgifven, icke af vänner, utan af hofmän, som fördärfva honom och gifva Frankrike och kristenheten en ständig skandal.
— Det är sant, sade hertigen af Guise med dof röst.
— Dessutom, återtog kardinalen, hindra dessa hofmän hans majestäts verkliga vänner, att nalkas honom, hvilket dock är en rättighet, som tillkommer våra ämbeten och vår börd.
— Låtom oss då, inföll häftigt hertigen af Mayenne, låtom oss då åt de öfriga anhängarne af Ligan lämna omsorgen att skydda religionen. Vi åter ha annat att tänka på. Det finnes personer, som trotsa oss, som skymfa oss, som ständigt fela i vördnad mot den furste, vi framför alla andra vörda och som är vårt öfverhufvud.
Hertigens af Anjou panna betäcktes af rodnad.
— Låtom oss, fortfor Mayenne, ända till sista man förgöra denna fördömda afföda, som konungen riktar på vår bekostnad, och må hvar och en af oss förbinda sig till att döda en af dem. Vi äro här trettio tillsammans; låt oss räkna, hur många de äro.
— Det är klokt taladt, sade bertigen af Anjou, och ni har redan uppfyllt ert åliggande, hertig af Mayenne.
— Det, som redan är gjordt, räknas icke, svarade denne.
— Ni måste äfven lämna oss något att göra, nådig herre, sade Entragues. Jag åtager mig Quélus.
— Och jag Maugiron, sade Livarot.
— Och jag Schomberg, tillade Ribeirac.
— Godt, godt! återtog hertigen; och så ha vi Bussy, min tappre Bussy, som nog skall åtaga sig ett par af dem.
— Än vi då. än vi då? ropade alla ligisterna.
Grefve de Monsoreau framträdde nu.
— Aha, tänkte Chicot, som nu ej skrattade längre. Här ha vi öfverhofjägmästaren, som äfven vill vara med om jakten.
Chicot bedrog sig.
— Mina herrar, sade grefve de Monsoreau, jag anhåller om ett ögonblicks uppmärksamhet. Vi äro beslutsamma män, och ändock frukta vi att tala öppet med hvarandra. Vi äro män med förstånd, och ändock fästa vi oss vid småaktigheter. Välan, mina herrar, mer mod, mer djärfhet, mer öppenhjärtighet! Det är ej om konung Henriks gunstlingar det nu handlar och icke heller om den svårighet, vi ha att nalkas hans majestäts person. Hvad som bekymrar alla, mina herrar, är följande: Vår nuvarande regering är sådan, att den ej kan fördragas af franska adeln: litanior, despotism, vanmakt, orgier, slöseri vid fester, som komma hela Europa att le af medömkan, njugghet i allt, hvad krigsmakten och konsterna beträffar. Ett sådant handlingssätt är hvarken okunnighet eller svaghet; det är vanvett, mina herrar.
En hemsk tystnad följde på öfverhofjägmästarens ord. Intrycket däraf var så mycket djupare, som hvar och en inom sig tänkte, hvad denne nu högt yttrade, så att hvar och en spratt till liksom vid ett eko af sin egen stämma och ryste vid tanken på att i allo vara af talarens mening.
Grefve de Monsoreau, som väl förstod, att denna tystnad endast var tecken till bifall, fortfor:
— Skola vi lefva under en overksam och slö konung i det ögonblick, då Spanien tänder bålen; då Tyskland ser nya kätterska sekter framträda i klostrens skugga, då England med sin oböjliga politik hugger af både idéer och hufvuden? Alla nationer arbeta ärofullt på något. Vi däremot, vi sofva. Förlåten mig, mina herrar, att jag yttrat detta i närvaro af en så stor furste, som kanhända af familjefördom skall tadla min djärfhet; sedan fyra år, mina herrar, styras vi ej af en konung, utan af en munk.
Nu bröt det löst. Dessa nyss så lugna och kallt beräknande män stojade som galningar.
— Ned med Valois, skrek man; ned med munken Henrik! Låt oss till styresman få en ädel furste, en ridderlig konung, en tyrann, om så fordras, men inte en munk!
— Mina herrar, mina herrar, sade skrymtaktigt hertigen af Anjou, förlåten, jag besvär er därom, min bror, som bedrar sig själf eller, rättare sagdt, blir bedragen! Låten mig få hoppas, mina herrar, att Ligans vaksamma mellankomst och våra föreställningar skola återföra honom på rätta vägen.
— Hväs, orm, hväs! sade Chicot för sig själf.
— Nådig herre, sade hertigen af Guise, ers höghet har kanhända något för hastigt fått höra förbundets uppriktiga tanke, men ni har nu emellertid hört den. Ja, det är ej mer fråga om en liga mot béarnaren, denne alla dårars fågelskrämma; det är ej fråga om en liga för att uppehålla kyrkan, som ganska väl kan uppehålla sig själf; mina herrar, det är fråga om att lyfta den franska adeln ur det tillstånd af förnedring, hvari den befinner sig. Alltför länge ha vi återhållits af den vördnad, ers höghet inger oss; alltför länge har den kärlek, vi veta er hysa för er familj, hållit oss inom förställningens gränser. Nu, nådig herre, är allt yppadt, och ers höghet skall nu bli vittne till ligans egentliga sammankomst, hvartill det, som nyss passerat, endast var förspelet.
— Hvad menar ni, hertig? frågade prinsen, med hjärtat klappande på en gång af oro och ärelystnad.
— Nådig herre, fortfor hertigen af Guise, vi ha ej, såsom öfverhofjägmästaren ganska riktigt yttrade, förenat oss för att tvista om utslitna teoretiska frågor, utan för att handla med eftertryck. I dag utkora vi en anförare, som är i stånd att hedra och rikta den franska adeln; och som det var de gamle frankers sed, att, då de valde sig en styresman, gifva honom en värdig skänk, så tillbjuda vi nu här åt den styresman, vi valt …
Hertigen af Anjou stod stum och orörlig; endast hans blekhet förrådde hans sinnesrörelse.
— Mina herrar, fort for hertigen af Guise, i det han i bänken bakom sig fattade ett, såsom det syntes, tämligen tungt föremål, hvilket han upplyfte med bägge händerna, mina herrar, se här den skänk, jag i allas vårt namn nedlägger för prinsens fötter.
— En krona! utropade hertigen af Anjou, häftigt skakad, en krona åt mig, mina herrar?
— Lefve Frans III! ropade alla, så att kyrkans hvalf darrade därvid.
— Jag? Jag stammade hertigen, darrande på en gång af glädje och förskräckelse. Jag? Men det är ju omöjligt! Min bror lefver ju ännu, min bror är Herrens smorde.
— Vi afsätta honom, sade hertigen af Guise, i afvaktan på, att Gud genom hans död skall stadfästa det val, vi nu gjort, eller snarare i afvaktan på, att någon af hans undersåtar, trött vid denna ärelösa regering, skall genom gift eller dolk förekomma Guds rättvisa! …
— Mina herrar, sade hertigen af Anjou med ännu svagare röst, mina herrar!
— Nådig herre, sade nu i sin ordning kardinalen, se här vårt svar på den ädla betänklighet, ers höghet nyss yttrat: Henrik III var Herrens smorde; men vi ha afsatt honom; han är ej mer Guds utkorade; det är ni som skall blifva det, nådig herre. Detta tempel är lika vördnadsvärdt som det i Reims, ty här ha Paris’ skyddspatronessas, den heliga Genovevas, kvarlefvor hvilat; här har Klodvig, den förste kristne konung i Frankrike, blifvit begrafven. Nådig herre, i detta heliga tempel säger jag, en af kyrkans furstar och som utan dåraktig ärelystnad kan hoppas att bli dess öfverhufvud: nådig herre, se här i stället för smörjelsen en helig olja, sänd af påfven Gregorius XIII. Utnämn, nådig herre, er tillkommande ärkebiskop af Reims, utnämn er konnetabel, och inom ett ögonblick är det ni, som skall bli den smorde konungen, och er bror Henrik däremot skall, om han ej vill åt er afstå tronen, bli ansedd som en inkräktare däraf. Tänd ljusen på altaret.
I samma ögonblick utträdde korgossen, som påtagligen afvaktat denna befallning, ur sakristian med en ljuständare i handen, och inom några minuter flammade femtio vaxljus på altaret och i koret. Man varseblef då på altaret en mitra, strålande af ädelstenar, och ett bredt svärd, beströdt med liljor. Det var den ärkebiskopliga mitran och konnetabelssvärdet. I den mörka kyrkan, som korets eklärering ej förmått upplysa, hördes nu orgeln uppstämma: Veni creator.
Denna sällsamma öfverraskning, tillställd af de tre lothringska prinsarne och hvilken hertigen af Anjou ej väntat sig, gjorde ett djupt intryck på de närvarande. De modiga kände sig ännu modigare, och de svaga kände sig starka.
Hertigen af Anjou rätade upp sig, och med raskare steg, än man skulle väntat, gick han rakt fram till altaret, tog mitran i vänstra handen och svärdet i den högra, återvände därmed till hertigen af Guise och kardinalen, hvilka på förhand väntade sig denna ära, satte mitran på kardinalens hufvud och omgjordade hertigen med svärdet.
Enhälliga bifallsyttringar belönade denna handling, så mycket mer oväntad, som man kände prinsens obeslutsamma karaktär.
— Mina herrar, sade prinsen till de närvarande, låten hertigen af Mayenne, marskalk af Frankrike, genast skrifva upp er; den dag: då jag blir konung, skolen I alla dubbas till riddare.
Bifallsyttringarna fördubblades.
— För tusan, sade Chicot för sig själf, hvilket härligt tillfälle att få blå bandet! Det kommer aldrig mer igen, och ändå måste jag lämna det obegagnadt.
— Nu till altaret, sire! sade kardinalen.
— Herr de Monsoreau, öfverste, herrar Ribeirac och d'Entragues, kaptener, herr de Livarot, löjtnant vid min lifvakt, sade hertigen af Anjou, intagen i koret de platser, till hvilka er härmedelst erhållna rang berättigar er.
De uppropade gingo nu att, enligt ceremonielet vid en verklig kröning, intaga de platser, som hofetiketten skulle anvisat dem.
— Mina herrar, fortfor hertigen af Anjou, i det han vände sig till de öfriga, mån I alla begära något af mig, och jag hoppas, att ingen skall gå missnöjd härifrån.
Emellertid hade kardinalen gått bakom altaret och påklädt sig den prästerliga skruden, hvarefter han framträdde med den heliga smörjelsen, som han nedsatte på altaret. Därefter gjorde han ett tecken åt korgossen, hvarpå denne frambar bibeln och krucifixet. Kardinalen mottog bägge, lade krucifixet på bibeln och räckte dem sedan åt hertigen af Anjou, som lade fingrarna därpå.
— Inför Gud, sade hertigen af Anjou, lofvar jag mitt folk att vidmakthålla och ära vår heliga religion, såsom det tillkommer hans allrakristligaste majestät och kyrkans äldste son. Detta svär jag vid Gud och hans heliga evangelium!
— Amen! svarade enhälligt alla de närvarande.
Hertigen af Guise, som nyss blifvit utnämnd till konnetabel, gick nu fram till altaret och nedlade där sitt svärd, hvilket välsignades af kardinalen. Denne drog det sedan ur skidan, tog det om klingan och räckte det åt den nye konungen, som fattade det vid fästet.
— Sire, sade han, tag detta svärd, som är er gifvet med Herrens välsignelse, på det ni medels detsamma och med den Helige andes bistånd må kunna bekämpa alla era fiender samt beskydda och försvara den heliga kyrkan och det konungarike, som är er anförtrodt. Tag detta svärd, på det att ni må skipa rättvisa, beskydda änkor och faderlösa och afstyra oordningar; på det att ni, omgifvande er med ära och alla dygder, må förtjäna att regera vid sidan af den, hvars afbild ni är på jorden, och som i evighet regerar med fadern och den helige ande.
Hertigen sänkte svärdet, så att dess udd vidrörde golfvet, och sedan han därefter höjt det mot himmelen, öfverlämnade han det åt hertigen af Guise.
Kardinalen tog nu den heliga smörjelsen och tecknade med tummen ett kors på den knäböjande hertigens panna, i det han sade:
— Jag smörjer dig med helig olja till konung, i Faderns, Sonens och den Helige andes namn.
Därefter fattade han kronan med bägge händerna och höll den öfver prinsons hufvud, men utan att nedsätta den.
Hertigen af Guise och hertigen af Mayenne trädde nu fram och höllo i kronan en på hvardera sidan, och kardinalen, som höll den blott med vänstra handen, sade, i det han välsignande höjde sin högra hand öfver prinsen:
— Må Gud kröna dig med ärans och rättvisans krona!
Därefter nedtryckte han kronan på prinsens hufvud och tillade:
— Emottag denna krona i Faderns, Sonens och den Helige andes namn!
Alla drogo sina svärd, höjde dem och ropade: Lefve konung Frans III!
— Sire, sade kardinalen till hertigen af Anjou, från och med denna dag regerar ni öfver Frankrike, ty ni är smord af påfven Gregorius XIII, hvars representant jag är.
— Hin besitta, sade Chicot, hvad det där går högtidligt till!
— Mina herrar, sade hertigen af Anjou, i det han stolt och majestätiskt uppreste sig, jag skall aldrig glömma namnen på de trettio ädlingar, hvilka voro de förste, som funno mig värdig att regera öfver dem, och nu farväl, mina herrar, må Gud taga er i sitt heliga beskydd!
Såväl kardinalen som hertigen af Guise bugade sig, men Chicot märkte, att, medan hertigen af Mayenne ledsagade den nye konungen från altaret, de båda lothringska prinsarne utbytte ett ironiskt smålöje.
— Kors, tänkte gascognaren, hvad månde detta betyda? Hvartill tjänar spelet, om alla bedraga?
Hertigen af Anjou begaf sig ned i kryptan, dit den ene efter den andre af de närvarande följde honom, undantagandes de tre bröderna, hvilka ingingo i sakristian, medan portvakten släckte ljusen.
Kryptan upplystes nu åter blott af en enda lampa.