Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 26
| ← Huset vid gatan Saint-Antoine |
|
Gorenflots uppvaknande → |
26.
Fadern och dottern.
Denna Remys berättelse gjorde Bussy mycket lycklig, emedan den underrättade honom om tvenne saker: först att Monsoreau ständigt var lika hatad och vidare att han, Bussy, i samma mån var älskad.
Han insåg, att ingen tid var att förlora och att hvarje ögonblick, som förlängde den arme gubbens smärta, var ett brott. En far, som begråter sin dotter, är så djupt olycklig, att den, som kan trösta denne far och ej gör det så fort som möjligt, felar i hög grad.
Bussy och baronen begåfvo sig genast af, åtföljda af Remy. Den gamle var ytterst nedstämd och orolig. På hvad sätt skulle hertigen mottaga honom, och hvilka nya olyckor skulle väl härflyta från detta nya möte?
Emellanåt såg han på Bussy och frågade sig själf, hvilken besynnerlig eftergifvenhet kunnat förmå honom att nästan blindt följa en ädling, som tjänade den furste, hvilken varit orsaken till alla hans lidanden. Skulle det ej snarare ha anstått honom att trotsa hertigen af Anjou och i stället för att följa Bussy, dit denne behagade föra honom, direkt begifva sig till Louvren och kasta sig för konungens fötter? Hvad hade väl prinsen att säga honom? På hvad sätt kunde han trösta honom? Var han ej en af dem, som slösa några granna ord till en ögonblicklig balsam på de sår, de gifvit, ord, hvilka, så snart man vändt ryggen till, komma såret att blöda ännu häftigare och smärtsammare än förut?
Emellertid ankom man till S:t Paulsgatan. Såsom en skicklig fältherre hade Bussy sändt Remy förut med uppdrag att rekognoscera terrängen och bereda tillträde till fästningen.
Remy vände sig till Gertrud. Han kom snart tillbaka och sade sin beskyddare, att ingenting stängde vägen till fru de Monsoreaus rum.
Som man lätt kan förstå, talade härvid Bussy och Haudouin med låg röst sins emellan.
Under tiden blickade baronen förvånad omkring sig.
— Huru! mumlade han; är det här, hertigen af Anjou bor?
En känsla af misstroende började väckas hos honom till följd af husets anspråkslösa utseende.
— Icke precis han, svarade Bussy småleende, men om det ej är hans boning, så tillhör den åtminstone en dam, som han älskat.
Ett moln drog härvid öfver den gamle ädlingens panna.
— Min herre, sade han, i det han höll inne sin häst, vi landtjunkare äro ej vana vid sådant här; de lättsinniga pariserborna stöta oss till den grad, att vi ej kunna finna oss uti era hemlighetstulla tillställningar. Jag tycker, att om hertigen af Anjou vill se baron de Méridor, så bör det vara i hans eget slott och ej i hans älskarinnas hus. Dessutom, tillade gubben med en djup suck, hvarför vill ni, som synes vara en hederlig karl, föra mig till en af dessa kvinnor? Är det för att låta mig förstå, att min arma Diana skulle lefva ännu, om hon ej föredragit döden framför vanäran?
— Håll, håll, min baron, sade Bussy, drag ej på förhand några falska slutsatser. Vid min adliga ära, här är ej fråga om något sådant, ni menar. Den dam, ni skall få se, är fullkomligt dygdig och förtjänar allas vördnad.
— Men hvem är hon då?
— Hon är … hon är hustru till en ädling, som ni känner.
— Verkligen? Men hvarför säger ni då, min herre, att prinsen älskat henne?
— Emedan jag alltid säger sanningen, herr baron; stig in, och ni skall själf få döma därom.
— Kom ihåg, att jag begrät mitt barn, och att ni sade till mig: Trösta er; Guds barhärtighet är stor. Att lofva mig tröst var nästan det samma som att lofva mig ett underverk.
— Stig in, upprepade Bussy, med det vänliga leende, hvarmed han ständigt hevekte den gamle.
Baronen steg af. Gertrud hade skyndat ned i porten och betraktade med förvånad blick Remy, Bussy och gubben utan att kunna utgissa, genom hvilken underlig försynens skickelse dessa trenne befunno sig tillsammans.
— Skynda att underrätta grefvinnan de Monsoreau, sade Bussy, att jag är återkommen och önskar att genast få tala vid henne. Men vid ditt lif, tillade han sakta, nämn ej ett ord om den person, som följer mig.
— Grefvinnan de Monsoreau! inföll gubben häpen, grefvinnan de Monsoreau?
— Stig på, herr baron, sade Bussy, i det han sakta sköt gubben in i förstugan.
Medan den gamle med vacklande steg gick uppför trappan, hördes Dianas röst, som darrande uttalade dessa ord:
— Grefve de Bussy, säger du, Gertrud; — grefve de Bussy! Välan, må han stiga in.
— Denna röst! utropade baronen, i det han plötsligt stannade midt i trappan; denna röst! O, min Gud, min Gud!
I samma ögonblick syntes på öfversta trappsteget och belyst af en klar solstråle plötsligt Diana, skönare än någonsin.
Vid denna syn, den gubben tog för en uppenbarelse från en annan värld, uppgaf han ett anskri, och, där han stod med utsträckta armar och stirrande ögon, erbjöd han en sådan bild af skräck och vansinne, att Diana, som var färdig att störta i hans famn, hejdade sig förfärad och häpen.
— Diana lefver då! mumlade baronen; Diana, min Diana, som man sagt mig vara död! O, min Gud!
Och den åldrige krigaren förkrossades nu af glädje, hans sviktande knän ville ej bära honom, och hade han ej fattat tag i Bussy, skulle han störtat ned utför trappan vid åsynen af denna älskade gestalt, som likt en andesyn sväfvade för hans matta öga.
— O, min Gud! utropade Diana, i det hon skyndade ned. Hvad fattas det min far, grefve de Bussy?
Och förskräckt öfver den besynnerliga verkan, som detta möte, det hon trodde vara förberedt, hade framkallat, blickade den unga kvinnan frågande omkring sig.
— Baron de Méridor trodde er vara död, och han begrät er, såsom en far bör begråta en sådan dotter, svarade Bussy.
— Huru! utropade Diana; och ingen har tagit honom ur hans villfarelse?
— Ack nej, ingen! utropade gubben, i det han började hämta sig från sin sinnesrörelse, ingen; icke ens grefve de Bussy.
— Otacksamme! sade Bussy med en mildt förebrående ton.
— Ja, svarade gubben, ja, ni har rätt, ty detta ögonblick godtgör all min smärta. O, min Diana, min älskade Diana! fortfor han, i det han kysste sin dotter och räckte handen åt Bussy. Därefter, liksom ett smärtsamt minne eller en ny känsla af fruktan velat smyga in i hans hjärta i trots af den glädje, som uppfyllde det, sade han:
— Men, grefve de Bussy, ni nämnde ju, att jag skulle få se grefvinnan de Monsoreau; hvar är hon?
— O, min far! mumlade Diana.
Bussy samlade all sin styrka och sade:
— Ni ser henne för era ögon; grefve de Monsoreau är er måg.
— Hvad, stammade gubben, grefve de Monsoreau min måg! Och alla dessa människor, du själf, Diana, har lämnat mig i okunnighet därom.
— Jag vågade ej skrifva till dig, af fruktan att brefvet skulle falla i hertigens händer. Dessutom trodde jag, att du visste allt.
— Men hvarför, frågade gubben, har man hållit allt detta så hemligt?
— Ack ja, min far, förklara detta själf, om du förmår. utropade Diana; hvarför har grefve de Monsoreau lämnat dig i den tro, att jag var död? Hvarför har han lämnat dig i okunnighet om, att han är min man?
Baronen darrade, liksom hade han fruktat att klart genomskåda detta mörker; han kastade frågande och skygga blickar på sin dotter och Bussy.
Under tiden hade man gått in i salongen.
— Grefve de Monsoreau min måg! stammade alltjämt baron de Méridor bestört.
— Det bör ej förvåna dig, sade Diana sorgset; du har ju själf befallt mig, att jag skulle gifva honom min hand.
— Ja, om han räddade dig.
— Nåväl, han har räddat mig, sade med dof stämma Diana, i det hon neddignade bredvid sin bönpall. Han har räddat mig, om ej från olyckan. åtminstone från vanäran.
— Men hvarför har han då låtit mig tro, att du var död? utropade gubben; hvarför lät han mig tråna bort af förtviflan, då han med ett enda ord, ett enda, kunnat återskänka mig lifvet?
— O, det ligger någonting under detta! utropade Diana. Min far, du lämnar mig ju icke mer? Grefve de Bussy, ni skall beskydda oss, är det ej så?
— Tyvärr, min fru, svarade den unge mannen, i det han djupt bugade sig, tillkommer det mig ej att intränga djupare i era familjehemligheter. Då jag blef underrättad om er mans besynnerliga uppförande, var det min skyldighet att skaffa er en försvarare, som ni öppet kunde erkänna. Denne försvarare har jag hämtat från Méridor; ni har nu er far, och jag drar mig tillbaka.
— Han har rätt, sade gubben sorgset; grefve de Monsoreau har fruktat hertigens af Anjou vrede, och grefve de Bussy fruktar den nu äfven.
Diana kastade på den unge mannen en uttrycksfull blick, som tycktes säga:
— Ni, som man kallar den tappre Bussy, kan ni frukta hertigens vrede, liksom Monsoreau gjort?
Bussy förstod Dianas blick och smålog.
— Herr baron, sade han, ursäkta mig, jag ber, den besynnerliga fråga, jag vill bedja er göra, och ni, min fru, jag besvär er därom vid min lifliga önskan att vara er nyttig, ursäkta mig äfven ni.
Både far och dotter sågo tigande på hvarandra.
— Herr baron, återtog Bussy, var god och fråga grefvinnan de Monsoreau …
Han lade tonvikt på dessa sista ord. Den unga kvinnan bleknade. Bussy märkte detta och återtog:
— Fråga er dotter, om hon är lycklig genom det giftermål, ni befallt henne ingå, och hvartill hon samtyckt.
Diana sammanknäppte sina händer och utbrast i en ström af tårar. Det var hennes enda svar på Bussys fråga; också hade hon ej kunnat gifva något tydligare. Äfven den gamle baronens ögon fylldes af tårar; ty han började finna, att hans kanske alltför öfverdrifna vänskap för grefve de Monsoreau till en stor del hade förorsakat hans dotters olycka.
— Således är det verkligen sant, sade Bussy, att ni, herr baron, utan att genom list eller våld därtill ha blifvit förmådd, gifvit er dotters hand åt grefve de Monsoreau?
— Ja; om han räddade henne.
— Och han har verkligen gjort det. Således behöfver jag ej fråga er, herr baron, om ni ämnar stå fast vid ert ord.
— Att hålla hvad man lofvat tillhör en hvar, synnerligast ädlingar, såsom ni själf bättre än någon annan vet, min herre. Grefve de Monsoreau har räddat min dotters lif; min dotter tillhör således grefve de Monsoreau.
— Ack suckade den unga kvinnan; hvarför är jag ej död?
— Min fru, sade Bussy, som ni ser, hade jag rätt, då jag sade, att jag här ingenting mer har att göra. Er far ger er åt grefve de Monsoreau, och ni har själf lofvat att tillhöra honom, så snart ni återsåge er far frisk och sund.
— Ack, sönderslit ej mitt hjärta, grefve! utropade Diana, i det hon nalkades den unge mannen; min far vet ej, att jag rädes för denne man; min far vet ej, att jag hatar honom; min far envisas att i honom se min räddare; men jag, jag, som instinktmässigt hatar honom, jag framhärdar i det paståendet: denne man är min bödel.
— Diana! Diana! utropade gubben, han har räddat dig!
— Ja, ropade Bussy, hänförd utom de gränser, inom hvilka hans försiktighet och grannlagenhet hittills hållit honom, ja; men om man inbillat er, att faran varit större, än den verkligen var, om faran varit uppdiktad, om … hvad vet jag! … Hör mig, baron, under allt detta ligger en hemlighet, som jag skall afslöja. Men hvad jag kan bedyra er är, att om jag haft den lyckan att vara i grefve de Monsoreaus ställe, skulle jag också ha räddat er sköna, oskyldiga dotter från vanäran; men, vid Gud, som hör mig, jag skulle ej låtit henne betala mig denna tjänst.
— Han älskade henne, sade baron de Méridor, som själf insåg det afskyvärda i grefve de Monsoreaus uppförande, och man måste väl förlåta kärleken.
— Än jag då! utropade Bussy; tror ni ej att …
Men häpen öfver detta utbrott, som mot hans vilja var nära att förråda hans hemlighet, hejdade sig Bussy; blott hans eldiga blick fortsatte den på hans läppar afbrutna meningen. Diana förstod likväl denna mening, kanske bättre till och med, än om den blifvit fullföljd.
— Välan, sade hon rodnande, ni har förstått mig, är det ej så? Min vän, min bror … ni har själf önskat, att jag skulle kalla er så, jag gör det gärna … min vän, min bror, förmår ni att göra något för mig?
— Men hertigen af Anjou, hertigen af Anjou! mumlade gubben, som i prinsens vrede ständigt såg en hotande åska.
— Jag är ej en af dem, som fruktar furstars vrede, herr baron, svarade den unge mannen, och jag skulle mycket bedraga mig, om ni från det hållet ha något att frukta; i fall ni så vill, baron de Méridor, skall jag göra er till en så god vän med prinsen, att just han skall försvara er mot grefve de Monsoreau, från hvilken, tro mig, den verkliga faran hotar, en fara, okänd, men säker; osynlig, men kanhända oundviklig.
— Men om hertigen får veta, att Diana lefver, så är allt förloradt, sade gubben.
— Ah, sade Bussy, jag märker, att oaktadt allt hvad jag sagt, tror ni ändock grefve de Monsoreau bättre än mig. Låt oss således ej mera tala härom; skjut ifrån er mitt anbud, herr baron, afvisa den verksamma hjälp, jag ville förskaffa er. Kasta er i armarna på den man, som på ett så värdigt sätt rättvisat ert förtroende. Som jag sagt, mitt värf är nu slutadt. Jag har här ingenting mer att göra. Farväl, herr baron! Farväl, min fru! I skolen ej återse mig. Farväl!
— O! utropade Diana, i det hon fattade den unge mannens hand, hur ni sett mig ett ögonblick tveka? Har ni hört mig ha mer än en tanke om honom? Nej. På knä anropar jag er: öfvergif mig ej, grefve de Bussy, öfvergif mig ej!
Bussy tryckte den vackra bedjerskans händer, och all hans vrede försvann, såsom snön smälter för majsolens strålar.
— Efter så är, sade Bussy, så må ske! Ja, min fru, jag åtager mig det heliga uppdrag, ni anförtror mig, och inom tre dagar … ty jag måste hinna att träffa prinsen, som, efter hvad det sägs, jämte konungen är stadd på en pilgrimsfärd till Chartres … inom tre dagar skall ni återse mig, så sant jag heter Bussy.
I det han närmade sig henne under en berusning, den hans glödande blick förrådde, hviskade han:
— Vi äro i förbund emot Monsoreau; kom ihåg, att det icke är han, som återfört er far till er, och var ej trolös mot mig.
Därefter störtade han ut ur rummet.