Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 12
| ← Eteocles och Polynices |
|
Ventre-Saint-Gris! → |
12.
Hvad som fanns i ett tomt skåp.
Det samtal hertigen af Anjou nyss haft med konungen, kom honom att betraka sin ställning som alldeles förtviflad. Favoriterna hade ej lämnat honom i okunnighet om hvad som passerat i Louvren: de hade sinsemellan talat om Guisernas nederlag och Henriks triumf, och naturligtvis öfverdrifvit bägge delarna; han hade hört folket ropa: lefve konungen och lefve ligan, hvilket i förstone förefallit honom obegripligt. Han kände sig öfvergifven af de förnämsta cheferna, hvilka å sin sida hade fullt göra att tänka på sin egen säkerhet. Öfvergifven af sin familj, som var splittrad genom agg och misshälligheter, suckade han, då han blickade tillbaka på det förflutna, hvarom konungen påmint honom.
Bussy, den tappre Bussy, framstod lifligt för hans minne. Men Frans erfor i detsamma en känsla, som liknade samvetsagg, ty han hade förolämpat Bussy för att behaga Monsoreau; han hade velat göra Monsoreau till viljes, emedan denne kände hans hemlighet, och plötsligt hade nu denna hemlighet, hvarmed Monsoreau ständigt hotat honom, likafullt kommit till konungens vetskap. Monsoreau var således ej mer att frukta.
Hvilken fördel skulle det ej varit för fursten i hans närvarande belägenhet, om han haft det medvetandet, att Bussy, erkänsam och följaktligen trogen, vakat öfver honom. I så fall skulle hans frihet varit sannolik, hans hämnd säker.
Men, som vi redan sagt, Bussy hade, djupt sårad och missnöjd med prinsen, dragit sig tillbaka; fången befann sig således femtio fot öfver marken och hade fyra tappra väktare att öfvervinna, oberäknadt att borggården var full af schweizare och soldater.
Emellanåt gick han till fönstret och blickade ned i vallgrafvarna; men en sådan höjd kunde framkalla svindel äfven hos den tappraste, och hertigen af Anjou var långt ifrån att uthärda profvet.
Dessutom inträdde hvarje timme någon af prinsens väktare, och utan att bry sig om prinsens närvaro, till och med utan att låtsa se honom, gjorde de sin rund omkring rummet öppnade dörrar och fönster, ja, öfvertygade sig till och med, att gardinerna voro på sitt ställe och att lakanen ej voro klippta i remsor.
Stundom lutade sig äfven utom balkongen, men kände sig trygga, då de besinnade att fången befann sig femtio fot öfver marken.
Favoriterna hade fullkomligt rätt i sin förmodan, att hertigen af Anjou aldrig med våld skulle försöka att komma på flykten, att han aldrig skulle besluta sig till en farlig eller svår rymning. Ej därför att det felades den värdige fursten uppfinningsförmåga; tvärtom, denna var i förtviflad verksamhet, under det han spatserade omkring i rummet.
Emellanåt tryckte prinsen sitt bleka anlete mot fönsterrutorna, som vette åt Louvrens vallgrafvar. Bortom dessa grafvar låg en femton fot bred strandremsa, och ännu längre bort såg man den spegelklara Seinen.
Hertigen af Anjou hade gifvit akt på solnedgången; han hade med allt det intresse, en fånge ägnar åt detta skådespel, följt dagens aftagande och mörkrets tillväxt. Han hade länge betraktat denna skiftande tafla af det gamla Paris med dess tak, den ena timmen förgyllda af solens sista strålar, den andra försilfrade af månens bleka sken; därefter hade han fattats af en häftig förskräckelse, då han fick se tunga moln vältra fram på himlahvalfvet och bebåda ett häftigt oväder till natten.
Bland andra svagheter hade hertigen äfven den att vara rädd för åskan, och han skulle gifvit mycket, om hans väktare då kommit in till honom, hade de än skymfat honom därvid. Emellertid kunde han omöjligt ropa in dem, ty detta hade varit att gifva dem för mycken anledning till nytt gäckeri.
Han kastade sig på sin säng; omöjligt att sofva; han ville läsa, men bokstäfverna dansade för hans ögon som svarta troll; han försökte att dricka, men vinet föreföll honom beskt; han for med fingrarna öfver Aurillys luta, som var upphängd på väggen; men strängarnas dallring utöfvade en sådan verkan på hans nerver, att han var nära att gråta.
Då började han svärja som en hedning och slå sönder allt, som var i hans väg. Detta var ett familjefel, och man var van därvid i Louvren. Favoriten öppnade dörren för att se efter orsaken till detta buller; men när de märkte, att det bara var prinsen, som sökte förströelse, låste de åter igen dörren, hvilket fördubblade fångens vrede.
Han hade just slagit sönder en stol, då en rutas klingande hördes, och i samma ögonblick kände hertigen en tämligen häftig smärta i höften. Hans första tanke var, att han blifvit sårad af en kula, och att denna kula kommit från konungens utskickade.
— Ha, förrädare! Ha, usling! utropade fången; du låter skjuta mig, som du lofvade. Ha, jag dör!
Vid dessa ord nedföll han på golfvet. Men härvid stötte hans hand mot ett hårdt föremål, ojämnare och något större än en kula vanligen är.
— Ah, en sten! sade han; det är således ett falkonettskott? Men jag borde likväl ha hört smällen.
Han utsträckte sitt ben, och oaktadt smärtan var rätt svår, kände han dock, att han ej var sårad. Han tog upp stenen och undersökte fönstret. Stenen hade blifvit slungad så häftigt, att den snarare genomborrat än splittrat rutan, Vidare fann han stenen invecklad i ett papper.
Nu började hertigens tankar taga en annan riktning. Denna sten, i stället för att vara slungad af en fiende, kunde den ej möjligen tvärtom komma från en vän?
Han skyndade fram till ljuset.
Att uppveckla papperet var för hertigen ett ögonblicks verk.
— Ett bref! mumlade han, i det han rädd blickade omkring sig.
Därefter läste han:
“Är ni ledsen vid att vara instängd? Tycker ni om att få frisk luft och frihet? Gå då in i kabinettet, öppna där skåpet, och om ni skjuter undan den nedersta hyllan, så finner ni en dubbelbotten; där ligger en silkesstege; fäst den vid balkongen, och två starka armar skola hålla stegen nere vid vallgrafven. En häst, snabb som tanken, skall sedan föra er i säkerhet.”
— En vän, utropade prinsen; en vän! O, jag trodde ej, att jag hade någon sådan! Hvem är då denne vän, som tänker på mig?
Han tänkte efter några ögonblick, men som han ej visste, på hvilken hans tankar skulle stanna, skyndade han fram till fönstret; ingen syntes till där nere.
— Skulle det möjligen vara en snara? mumlade prinsen, hos hvilken fruktan städse var den rådande känslan.
— Men emellertid, tänkte han vidare, kan man ju se efter, om skåpet verkligen har en dubbelbotten och om där finns någon stege.
Utan att flytta ljuset från dess plats skyndade nu hertigen in i kabinettet, trefvade sig fram till skåpet, kände efter på alla hyllor, och då han kommit till den nedersta, undersökte han den noga och fick reda på lönnrummet. Genast stack han ned handen och fick snart tag i silkesstegen. Lik tjufven, som flyr med sitt rof, skyndade han sedan till sin sängkammare.
Klockan slog nu tio, och hertigen tänkte genast på det besök, han plägade få vid hvarje timslag; han gömde därför stegen under dynan i sin länstol och satte sig därpå; stegen var så skickligt gjord, att den fullkomligt gömdes på det trånga ställe, dit hertigen stuckit den.
Fem minuter hade knappt förflutit, förrän Maugiron visade sig: han höll en dragen värja under vänstra armen och i högra handen ett vaxljus. Under det han kom in fort for han att tala med sina vänner:
— Björnen är ursinnig, sade en af dem; han höll nyss på att slå sönder allt, hvad han fick tag uti; akta dig, Maugiron, att han ej äter upp dig.
— Skamlöse mumlade hertigen.
— Jag tror, att ers höghet gjorde mig den äran att tilltala mig? sade Maugiron med den näsvisaste min.
Hertigen var nära att bryta ut, men han kväfde sin harm, i det han betänkte, att en träta skulle förorsaka tidsutdräkt och kanhända omintetgöra hans flykt. Han sväljde således förtreten och svängde om sin länstol, så att han vände ryggen åt den unge mannen.
Maugiron gick som vanligt fram till sängen för att undersöka lakanen och till fönstret för att se, om gardinerna funnos kvar; visserligen märkte han, att en ruta var sönderslagen, men han trodde, att det var hertigen, som i utbrottet af sitt raseri gjort det.
— Hm, Maugiron, ropade Schomberg, är du redan uppäten, efter du ej säger ett ord? Sucka åtminstone i så full, så att man vet, hvad man har att rätta sig efter och kan hämnas dig.
— Nej, sade Maugiron. Tvärtom är min björn ganska saktmodig och spak.
Hertigen smålog hånfullt.
Maugiron lämnade rummet utan att buga sig för prinsen, hvilket varit den minsta höflighet, han kunnat visa en så hög person, och då han gått ut, låste han dörren i dubbelt lås. Utan att säga något, lät prinsen honom gå, men då nyckeln vridits om i låset, mumlade han:
— Akten er, mina herrar! Björnen är slugare, än I tron.