Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 11

←  Fortsättning

Grefvinnan de Monsoreau av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Carolina Wancke Eteocles och Polynices

Hvad som fanns i ett tomt skåp  →

11.
Eteocles och Polynices.

Den högtidliga dag då ligan stadfästes, slöts lika bullersamt, som den hade börjat.

Konungens vänner gladde sig; ligans predikanter beredde sig att kanonisera broder Henrik; gunstlingarne sade: ändtligen har lejonet vaknat upp, och ligisterna sade: ändtligen har räfven vädrat snaran.

I samma ögonblick Monsoreau ämnade aflägsna sig, skyndade Chicot emot honom. Inga ligister funnos kvar i palatset, och gascognaren fruktade ingenting mer för sin konung.

— Hvart bär det af så hastigt, herr öfverhofjägmästare?

— Till hans kunglig höghet. Jag är orolig för honom. Nu för tiden kan ej en furste vara på resa utan eskort.

— Åh! lappri! Den ifrågavarande är så modig, att han nästan är oförvägen.

Öfverhofjägmästaren såg på gascognaren.

— I alla händelser, återtog Chicot, om ni är orolig, så är jag det ej mindre, jag.

— För hvem då?

— Äfven för samma höghet.

— Hvarför det?

— Ni vet då ej, hvad man säger?

— Man säger ju, att han rest?

— Man säger, att han är död, hviskade gascognaren.

— Bah! sade Monsoreau i en ton af förvåning, som ej var fri från en anstrykning af glädje, ni sade ju, att han var ute och reste.

— Ja, för det man hade sagt mig så. Jag är så godtrogen, att jag tror allt hvad man berättar mig; men nu, ser ni, har jag allt skäl att tro, att om den stackars prinsen är på resa, så är det på resa till andra världen.

— Hvarifrån har ni fått dessa ledsamma underrättelser?

— Han kom till Louvren i går, eller hur?

— Visserligen; jag följde honom dit.

— Välan; man har ej sett honom gå därifrån.

— Än Aurilly och hertigens folk.

— Försvunna! Alla försvunna!

— Ni skämtar väl, herr Chicot.

— Fråga själf.

— Hvem då?

— Kungen.

— Man kan ej fråga hans majestät.

— Lappri! Det beror på, hur man gör det.

— Jag vill försöka; jag kan ej uthärda i en sådan oviss— Grefven styrde kosan till konungens kabinett.

— Konungen har gått till hertigen af Anjou, fick han till svar.

— Till hertigen af Anjou! upprepade grefven och såg på Chicot; prinsen är således inte död?

— Hm! sade gascognaren; som jag tror, är det inte långt ifrån.

Grefven visste inte hvad han skulle tro; det såg ut, som hade hertigen af Anjou ej lämnat Louvren. Vissa yttranden, dem han hörde fällas af den tjänstgörande personalen, bekräftade sanningen häraf. Men som han emellertid var okunnig om rätta orsaken till prinsens frånvaro, så förvånade honom denna frånvaro öfver all beskrifning.

Konungen hade verkligen begifvit sig till hertigen af Anjou; öfverhofjägmästaren nödgades således vänta i försalen.

Som vi nämnt, hade de fyra gunstlingarne för att kunna vara närvarande vid den stora audiensen låtit aflösa sig af schweizare, men så snart sammankomsten var slutad, återtogo de, oaktadt den ledsnad denna tjänstgöring förorsakade dem, gärna sin vakt hos prinsen för att reta honom med berättelsen om konungens triumf. Å sin sida hade Frans dödligt ledsamt och var försänkt i yttersta oro; gunstlingarnes samtal var också ingalunda ägnadt att förströ honom.

— Vet du, ropade Quélus till Maugiron, liksom prinsen ej varit närvarande, vet du Maugiron, först nu börjar jag rätt uppskatta vår vän Valois, han är i sanning en stor politiker.

— Förklara dig tydligare, sade Maugiron, i det han sträckte ut sig i en stor länstol.

— Konungen har helt öppet talat om konspirationen och därigenom bevisat, att han ej fruktar den mer.

— Förståndigt!

— Och om han ej fruktar den mer, skall han straffa den; du känner Valois; han har visserligen en mängd lysande egenskaper, men med nåd slösar han inte.

— Det är sant.

— Således, om han straffar konspirationen, så blir det genom en rättegång.

— Det blir ett skådespel minsann!

— Ja, och där våra platser äro gifna på förhand, så vida ej …

— Hvad menar du?

— Jo, så vida ej … och det är väl möjligt … så vida man ej, i anseende till de anklagades rang, lämnar lagliga former å sido och utagerar saken i hemlighet.

— Jag skulle vara fallen för det senare, sade Maugiron; det är så man vanligen går till väga i familjefrågor, och denna sammansvärjning är verkligen en familjefråga.

Aurilly kastade en orolig blick på prinsen.

— Minsann, sade Maugiron, vore jag i konungens ställe, så skulle jag ej spara de högt uppsatta, ty dessa äro dubbelt så brottsliga som de andra; dessa herrar tro, att allt slags sammansvärjning är dem tillåten. Jag skulle minsann ge en minnesbeta åt ett par af dem, en i synnerhet, och det eftertryckligt; sedan skulle jag dränka hela det andra byket. Seine är djup; i konungens ställe skulle jag, på min ära, ej motstå en slik frestelse.

— Åh ja, själfva anförarne kunna ju visserligen alltid räkna på fördelen att bli halshuggna på öppet torg eller lönmördade; men byket, som du sade, kunde man alltid dränka, och med byke menar jag gunstlingar, stallmästare, hofmästare, lutspelare …

— Mina herrar! stammade Aurilly, blek af fasa.

— Svara icke, Aurilly, sade Frans; det där kan ej gälla dig, följaktligen ingen af mitt hof; i Frankrike skämtar man ej med prinsar af blodet.

— Nej, man behandlar dem allvarsammare, sade Quélus, man halshugger dem; Ludvig XI förnekade sig ej det nöjet, han, den store konungen! Hertigen af Nemours fick erfara det.

Nu hördes buller i försalen, dörren till sängkammaren öppnades, och konungen visade sig på tröskeln.

Frans steg upp.

— Sire! utropade han, jag vädjar till ers majestäts rättvisa i afseende på den ovärdiga behandling, ert folk tillåter sig mot mig.

Men Henrik tycktes hvarken se eller höra sin bror.

— God dug, Quélus, sade han, i det han kysste sin favorit på bägge kindbenen; god dag, mitt barn; din åsyn gläder mig. Än du, min stackars Maugiron, hur är det med dig?

— Ack, jag leds, så jag kan dö, svarade Maugiron; jag trodde, då jag åtog mig att vakta er bror, sire, att han var muntrare än så. Fy, så tråkig prins! Kan han vara er fars och mors son, han?

— Ni hör, sire, sade Frans; är det då er kungliga afsikt, att man på detta sätt skymfar er bror?

— Tyst, Monsieur, sade Henrik, utan att vända sig om; jag tycker ej om, att mina fångar beklaga sig.

— Fånge, så mycket ni behagar; men denna fånge är ej dess mindre er …

— Det namn, ni åberopar, är just det, som skadar er i mitt omdöme. Då min bror är brottslig, är han dubbelt brottslig.

— Men om han ej är det?

— Han är det!

— Hvad brott har han då begått?

— Han har misshagat mig, monsieur

— Sire, sade Frans förödmjukad, behöfva väl våra familjetvister några vittnen?

— Ni har rätt. Mina vänner, lämnen mig ett ögonbliek allena med min bror.

— Sire, hviskade Quélus, det är ej försiktigt att ers majestät blir ensam med tvenne fiender.

— Jag tar med mig Aurilly, hviskade Maugiron.

De båda ädlingarne förde med sig Aurilly, som på en gång brann af nyfikenhet och kvaldes af oro.

— Nå, nu äro vi ensamma, sade konungen.

— Jag afvaktade med otålighet detta ögonblick, svarade prinsen.

— Jag också. Ha! Ni ville åt min krona, min värdige Eteocles; ni ville göra ligan till ett medel och tronen till ett mål. Ha! Man smorde er till konung i en vrå af Paris uti en undangömd kyrka, för att sedan för parisarne helt plötsligt visa er glänsande af den heliga oljan.

— Ack! sade Frans, som såg konungens vrede växa allt mer; ers majestät tillåter mig ej att tala.

— Hvartill skulle det tjäna? För att ljuga kanhända eller för att säga mig saker, som jag vet lika väl som ni: men nej, ni skulle ljuga, ty att erkänna, hvad ni gjort, vore att erkänna er förtjäna döden! Ni skulle ljuga, och jag vill bespara er den skammen.

— Min bror! Min bror! ropade Frans tillintetgjord: har kan ni vilja öfverhopa mig med sådana förolämpningar?

— Om det, jag säger er, kan anses som förolämpande, så är det jag, som ljuger, och jag önskade ingenting högre, än att så vore. Tala, tala; jag hör er; säg oss, om ni icke är en trolös, eller, hvad än sämre är, en dum stackare.

— Jag förstår ej, hvad ers majestät menar; ni tyckes ha föresatt er att tala till mig i gåtor.

— Välan, jag vill då förkara mina ord! utropade Henrik med en hotande röst, som ljöd hemsk i Frans’ öron. Ni har stämplat mot mig, såsom ni fordom stämplade mot min broder Karl; med den skillnad blott, att då skedde det med konungens af Navarra biträde, nu har det skett med hertigens af Guise. En rätt vacker plan, som jag beundrar, och som skulle förskaffat er en framstående plats bland herrar troninkräktare! Ni slingrade er fordom som en orm och har i dag velat bitas som ett lejon; efter trolöshet, öppet våld; efter giftet, värjan.

— Giftet! Hvad menar ni med det, sire? utropade Frans blek af raseri och sökande, liksom Eteocles, med hvilken Henrik jämfört honom, ett ställe, där han kunde med sin flammande blick, i brist på svärd och dolk, träffa Polynices. Hvilket gift?

— Det gift, hvarmed du mördade vår bror Karl; det gift, som du ämnade åt Henrik af Navarra, din medhjälpare. Det är nogsamt kändt, det där olycksaliga giftet; vår mor har redan alltför ofta begagnat det. Detta är utan tvifvel skälet, hvarför du ej velat använda det mot mig; det är utan tvifvel därför du velat spela fältherre och kommendera ligan. Men se mig rätt i ansiktet, Frans, fortfor Henrik, i det han med hotande uppsyn gick några steg närmare sin bror, och var öfvertygad om, att en man af din halt aldrig dödar en man sådan som jag.

— Frans vacklade under tyngden af detta förfärliga angrepp; men utan skonsamhet, utan barmhärtighet återtog konungen:

— Värjan! värjan! Jag skulle just vilja se dig ensam i detta rum med mig och med värjan i hand. I svek har jag redan öfverträffat dig. Frans; ty också jag har gått krokvägar för att bestiga Frankrikes tron; men dessa vägar gingo dock öfver en million polackers kroppar. Vill du vara skälm, så var det, men åtminstone på det sättet; vill du härma mig, så gör det, men icke i lägre skala. Se där kungliga intriger, se där ett bedrägeri, värdigt en fältherre; således, jag upprepar det ännu en gång, i list är du öfvervunnen och i öppen, ärlig strid skulle du bli dödad. Tänk således ej mer på att kämpa hvarken på ett eller annat sätt; ty från denna stund handlar jag som konung, som herre, som despot; från denna stund bevakar jag dina stämplingar, förföljer dig på dina smygvägar, och vid minsta sken till förräderi, vid minsta tvetydighet, lägger jag min starka hand uppå dig, usling, och kastar dig flämtande under bödelsyxan. Detta är, hvad jag hade att säga dig rörande våra familjeförhållanden; därför ville jag tala med dig enskildt, Frans; därför vill jag anbefalla mina vänner att i natt lämna dig ensam, på det att du i enslighet måtte kunna öfverväga mina ord.

— Således, stammade hertigen, ser jag mig genom en nyck af ers majestät, genom en misstanke, som liknar en elak dröm, fallen i onåd?

— Ännu mer, Frans: du är hemfallen under min rättvisa.

— Men jag ber er, sire, utsätt åtminstone en viss tid för min fångenskap, så att jag vet, hvad jag har att rätta mig efter.

— Då man uppläser er dom, får ni veta det.

— Min mor! Kan jag inte få se min mor?

— Hvartill skulle det tjäna? Farväl, Frans!

Prinsen nedsjönk i en länstol.

— Mina herrar, sade konungen, i det han åter öppnade dörren, mina herrar, hertigen af Anjou har anhållit om tillåtelse att i natt få begrunda ett svar, som han ska lämna mig i morgon bittida. I skolen således lämna honom allena i hans rum, utom de besök, I emellanåt af försiktighet tron er böra göra. I skolen kanske finna er fånge litet upprörd i följd af det samtal vi haft; men kommen ihåg, att då hertigen af Anjou stämplat mot mig, har han förverkat namnet af min bror; följaktligen finns här endast en fånge; således inga ceremonier. Om fången är ohöflig mot er, så underrätten mig därom, jag har Bastiljen på nära håll och i Bastiljen mäster Testu, den förste man i världen att kväsa upproriska lynnen.

— Sire, sire! mumlade Frans, i det han gjorde ett sista försök, kom ihåg, jag är er …

— Ni var också Karl IX:s bror, vill jag tro, afbröt Henrik.

— Må man åtminstone lämna mig mina tjänare, mina vänner

— Åh, hvad beklagar ni er öfver? Jag beröfvar mig ju mina för att gifva er dem.

Henrik stängde därpå dörren midt för hertigens näsa; denne vacklade tillbaka och neddingnade åter i länstolen.

---