Gustavianernas poesi/Kantat den 1 januari 1789
| ← Till Rosalie |
|
Den nya skapelsen eller inbillningens värld → |
KANTAT DEN 1 JANUARI 1789.
Röst af Allfaders mun: “Ännu ett år åt världen,
ännu ett hvarf af solens gamla lopp,
förr än jag kröner dygdens hopp
och störtar lasterne och dårskapen och Härden.”
Du, sistnämnd i det åttonde
af seklets tiotal! Du hörde det och väcktes
utur den dröm af möjlig varelse,
hvari du, dödligt slumrande,
med natt af evighet betäcktes —
Träd ut! — Vid Jani vink ditt fängsel upplyckt sig,
och ljusets härskare, den höga resenären,
stolt i sin vagn, som väntar dig,
sin kosa kastat om mot Skyttens landamären —
Du kommer — Glad, förundrad öppnar du
din första blick för dagen — första gången
ser tidens fält, och lifvets — Till dig nu
uppstiger jordens hälsning — sången
af millioners lof — O hör den, icke blott
i stoj af sällhets druckne dårar
på nöjets iderbädd, ur lyckans gyllne slott,
men i de mindre bittra tårar,
den milda suck, den suck af tröst,
som häfver mindre tungt de olyckligas bröst!
Kor af lycklige på jorden.
Dig våra vimlande glädjerop mana,
nyburna, sällhetsledsagande år!
Lät på vår lefnads framdansande bana
nöjet beblomstra hvart ögnablicks spår!
Kor af olycklige.
Dig våra suckar i tysthet åkalla,
hoppet med bäfvan anropar ditt namn.
O! lät en droppa hugsvalelse falla
ned till den usles förvissnade famn!
Stridande röster af båda körer.
Må mina dagar i vällust förflyta,
vaggade ljufligt på medgångens flod!
Må för min hunger den skärfven ej tryta,
som af tyrannen jag köpt med mitt blod.
Höj mig till gudars makt !
Krossa den boja,
som på min oskuld förtryckaren lagt!
Kläd mig i ärans prakt!
Lyft ur sin koja
dygden, förtrampad i stoft och förakt!
★
Men där… med rifven skrud… i åldradt majestät
och vissnad fägring… svag, försagd, med sorgens fjät…
hvem nalkas? — Hvilken hamn af drottning, af gudinna?
Än ögat brinnande af harm,
än skumt af blygd, fördränkt i tårar! — Af dess arm,
som bildad tycks att segrar vinna,
tungt lyfts ett rostadt svärd, nu vändt mot egen barm,
och blod och stoft dess mantel höljer,
och kronan nicka ses till fall.
I spåren, rytande, mörk, krigets ande följer —
Och furiers skrän och trollens återskall
hörs rundt omkring — Och nu från östra norden
spotsk reser Jätten sig på fjället — Hatets brand
är i hans blick, och fjättern i hans hand —
Och nu med gräslig röst han ropar: “Stört till jorden,
förmätna Svea, stört! blif slaf!” — I dessa orden
hvad ljus af ljungeld!… Gud! hvad namn… hvad har han sagt?…
Min mor! min fostermor! Du gäckad!… i förakt?…
Oigenkännlig! — Säg, hvar är din här? Ditt läger?
Ha dina berg ej järn och hjältar mer? —
Du svarar ej, men hemsk mot årets antåg ler
och lyfter tviflets suck och bönens röst och säger:
“Seklers dotter, i hvars sköte
nya håfvor jorden bådas,
nya smärtor hota den,
säg — i mina blickars möte
vill som hämnare du skådas,
eller kommer du som vän?
Från den bana, du beträder,
dina tusen tusen fäder
hafva sett i alla öden
svears dygd stå oförkränkt.
Ofta sårad, alltid hämnad,
svag, ej feg, ej öfverlämnad
af ett folk, som förr åt döden
än åt bojorne sig skänkt.
Men om nu så grym är lagen
och med dig den stunden nära,
då jag föll förutan ära,
bland nationerne en slaf…
o, så stört ock du, bedragen,
från din höjd, i glömskans haf!
Och för evigt slockne ljuset
af den sol, som leder dig!
Och försvinne jag i gruset
af den värld, som föll med mig!