Gustavianernas poesi/Till Rosalie
| ← Man äger ej snille för det man är galen |
|
Kantat den 1 januari 1789 → |
TILL ROSALIE.
Mot västans kyss och dagens blick
en nyssfödd ros sitt sköte räckte;
hon hundra rosors afund fick
och hundra fjärlars kärlek väckte.
Hon blott åt en sin trohet gaf:
han svor att henne evigt dyrka;
men när hans vingar föllo af,
föll ock hans fägring och hans styrka.
Ack stackars mask, hvad öfverdåd!
Han svor hvad han ej hålla kunde.
Hur billigt då, att hon sin nåd
åt andra älskare förunde!
Strax af de vissna blommors skara,
hvars vackra ålder flytt sin kos,
man hörde: “Kors! hur kan en ros
så trolös och så flyktig vara?”
Än mer att öka dess förtret,
hörs här en geting, där en humla
mot hennes fria seder mumla
och prisa nässlans ärbarhet.
Men när hon leende försporde,
hvad skäl som deras ilska dref,
hon dubbelt flere sälla gjorde
och dubbelt mera vacker blef.
Ja le, ja le, min Rosalie,
åt dem som dina nöjen klandra.
Hvad, skall man för att lycklig bli
begära lof därtill af andra?
Förlåt, om Chloë i sin ifver
mot dina vackra villor svär!
Hvad harm! det ej med henne är,
som man så ljuflig synd bedrifver.
Förlåt om Damon, stackars man,
mot dina fel sin galla gjuter!
Betänk, det är ju icke han,
som frukten af din svaghet njuter.
Ja följ dit Kärleksguden leder,
förtro dig i hans ömma skygd!
Att älska själf är all din dygd
och vara älskad all din heder.
Lät dessa budord dig behaga!
Men Rosalie, betänk hvad skam,
om deras tolk behöfde klaga:
“Jag gaf dem åt en otacksam!”
De ljufva kyssar, ömma löjen,
som du din älskare förär,
ack! vet att dessa svaga nöjen
förmå ej fylla mitt begär.
De äro blomster, som betäcka
den väg till Fröjas altar för.
Men sköna, sköna! månn jag bör
till blomster blott min åtrå sträcka?
I templets helgedom förvaras
en skatt, som endast tankan ser.
Lät den i dag, i dag, jag ber,
för mina känslor uppenbaras!
Då skall i druckna hjärtats yra
min sång din skönhet värdig bli:
då skall du, vackra Rosalie,
förevigas utaf min lyra.