Högadals prostgård/Del II/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sjunde kapitlet
Högadals prostgård
av Wilhelmina Gravallius

Åttonde kapitlet
Nionde kapitlet  →


[ 83 ]

Åttonde kapitlet.

Med läsarens tillåtelse vilja vi göra ett litet förmiddagsbesök hos den unga fru, som vi ej sett sedan hennes bröllopsdag.

Charlotte var lycklig och glad, hennes man älskvärd och aktad, hennes boning treflig, och den lille nio månader gamle gossen jollrade redan ett slags språk, i hvilket Charlotte hörde ordet »mamma».

I sängkammaren finna vi nu Charlotte och vår gamla bekantskap moster Lovisa, eller mormor, som hon nu kallades. Rummet var enkelt, men trefligt, och gjorde rättvisa åt den utmärkta ordning, i hvilken fru Wendler uppfödt sin dotter. Liksom hvarje menniska har sin praktsida, hvarje orangeri sin praktväxt, hvarje bibliotek sitt praktverk, så hade ock Charlottes sängkammare sin praktmöbel, och denna var — vaggan, med sina glänsande mahognyväggar, sitt gröna sidentak, sina fina bespetsade lakan och sitt stjerniga sidentäcke. Så väl den lille älsklingens nästan furstliga läge, som hans egen fina klädnad utvisade, att det var Charlottes förstfödde, hvilken nu vaggades af mormor, som med välbehag flyttade sina blickar mellan modern och barnet.

[ 84 ]— Hjertandes, var det icke för väl, att Landers gick sin väg; ty annars hade ingen skjorta blifvit tillklippt till qvällen, — sade mormor och slöt med ett »vyss, vyss!»

— Jag mins, jag, hvad salig Wendler och jag fick träla för att få ihop våra smulor; men så kysste vi icke bort tiden heller, och vi hade icke mer än ett barn, men om detta skall räcka som det begynt, så lär väl ni få år och barn.

Charlotte hade leende under oafbruten klippning afhört mormors tal; men vid de sista orden hvilade handen stilla, och hufvudet sänkte sig litet ned mot skuldran.

— Kära Lotta, det är icke ondt i det! Barn äro en Guds välsignelse, — fortfor hon, då hon såg Charlottes tankfallhet, —— och jag är säker, att vår herre nog utser något åt dem, om du ock finge ett helt dussin, så snart di ä' ärligt tillkomna i verlden och icke som borgmästarens …

I samma ögonblick öppnades dörren, och ett fruntimmer inträdde. Hennes utseende var sydländskt, och man skulle kunnat kalla det skönt, ehuru den första ungdomsfriskheten syntes i förtid jagad derifrån. Hon vände sig mot Charlotte med en behaglig, blygsam helsning; men då hon i det samma blef varse Lovisa, som med en föraktlig blick mötte den arma, sänkte hon hastigt ögat mot golfvet, och det syntes, att den bleka kinden kunde ännu blifva röd.

Charlotte gick vänligt emot henne och bad henne sätta sig, men den främmande bad att få tala enskildt vid Charlotte, som med obeskriflig vänlighet då bad henne ingå i förmaket, mot hvars dörr hon närmade sig.

Lovisa runkade på hufvudet, hostade och gaf alla möjliga tecken till missnöje, hvilket dock icke bemärktes af Charlotte.

— Kära Lotta, nu är ju gossen vaken, — sade hon slutligen, då Charlotte skulle öppna dörren, — och du [ 85 ]måtte väl ej låta honom gråta heller; det skulle icke pappa tycka om.

— Han somnar ju igen, mamma lilla, — sade Charlotte, nedlutade sig öfver vaggan och vände, trots mammas varnande ögonkast, till baka till den väntande, som med en blick, i hvilken menniskokännaren skulle hafva upptäckt den olyckligas lefnadsöden, hade följt den lyckliga modern till vaggan.

Lovisas hela varelse var i uppror. Vaggan stod stilla, och det eljest så fryntliga ansigtet mörknade under de många hätska tankar, som qvalde Lovisas själ. Men nyfikenheten, denna den starkaste af hennes passioner, segrade snart öfver vreden, och på tåspetsarne smög hon sig till förmaksdörren.

Allt hvad hon dock kunde höra voro snyftningar och en klagande röst, utan att kunna urskilja ett enda redigt ord; ty de hade satt sig i soffan i andra ändan af rummet.

— Förlåt mig, goda fru Landers! — började den främmande med bruten stämma; — men jag har hört så mycket talas om ert goda hjerta, och har äfven sjelf sett det i den vänlighet, hvarmed ni bemötte mig den enda gång jag förut sett er. Jag, som aldrig glömt detta ert uppförande, så olikt det jag förtjenar och så olikt det förakt, som nästan alla visa mig, är säker, att ni icke skall med hårdhet bemöta den olyckliga, som kommer att begära några upplysningar af er.

Charlotte, som såg huru den talande kämpade, huru tårarne voro nära att qväfva henne, fattade hjertligt hennes hand och försökte med hela det goda hjertats ömhet och grannlagenhet ingifva henne mod.

— Jag behöfver icke säga er mitt förhållande, mitt brott, — började hon, efter några ögonblicks tystnad, och en djup suck höjde hennes bröst; — ni känner allt, men ni känner också borgmästaren Brenner. Ni skall derigenom ursäkta mig och ni skall tro, att jag en gång älskade [ 86 ]rent och oskuldsfullt som ni; jag var fader- och moderlös, han var min fader och moder, min rikedom, mitt allt! Jag trodde, ty jag älskade; man kan ju icke älska utan att tro. Äfven jag tänkte mig en sällhet, sådan som er; men jag förverkade den, och min hela själ blef en strid mellan svaghet och ånger, och ändå blef svagheten min styrka. O, att jag haft någon, som skyddat, som varnat mig, medan det ännu var tid — ty sedan — ack, ingen mensklig magt skulle kunnat slita mig från honom, som var mitt barns far. Jag följde honom från Stockholm och hit; det är fyra år sedan. Ni vet, att jag aldrig visat mig för någon, att jag åtminstone icke varit så sjunken, att jag icke blygts öfver mig sjelf. Min enda verld var hans hem, der jag gjorde allt att göra hönom lycklig, och der jag sett honom så öm mot mig och vårt barn. Jag skulle en gång blifva hans maka, derpå hoppades jag alltid. Mitt barn skulla bära hans namn; med denna tanke tröstade jag mig alltid, när samvetet förebrådde mig, hvilket det gjorde i de stunder jag var skild från honom, ty då jag såg honom, var det tyst.

— En misstanke, att han kunde älska en annan, uppstod aldrig i min själ, ehuru de få menniskor, hvilka jag såg, sökte öfvertyga mig härom; men jag såg er kusin, den förtjusande mamsell Sylvén, och mitt lugn var borta, ehuru jag aldrig till honom i ord eller häntydningar förrådt min fruktan, hvilken jag sedan fann vara ogrundad, ehuru — … hon hejdade sig … — men nu — fortfor hon och hennes öga blixtrade af svartsjukans lågor, — nu mera är det icke så. Han har för några veckor sedan rest till sina föräldrar i Tjust; och der nere, just på samma ställe, der är hon, denna lyckliga; och de, som säga sanning, uppgifva, att han nu är förlofvad med henne, och i detta ämne ville jag af er hafva säkra upplysningar. Men ni måste lofva mig att tala sanning, ren sanning, — tillade hon, och det svarta, glänsande ögat hvilade genomträngande på Charlotte, hvarvid hela hennes [ 87 ]varelse darrade, som då stormen vidrör en bleknad blomsterstängel.

— Det gläder mig att kunna säga en sanning, som fullkomligt lugnar er, — svarade Charlotte, med trofast stämma. — Borgmästaren Brenner har aldrig varit och skall aldrig blifva förlofvad med min kusin. Hennes hjerta älskade, redan innan hon såg honom. Jag har i dag haft bref från henne; hon är i Högadal hos sina föräldrar och väntar dagligen dit den hon älskar för att med honom fira den länge önskade förlofningen. Var således lugn! Maria qvarhåller honom ej. Väl har hon en längre tid vistats nära Brenners föräldrar; men blott en enda gång såg han henne, och det till sammans med den hon älskar.

Den dödliga blekheten hade försvunnit från den arma flickans kinder; den lyckliga besvarade kärleken spred åter sin ljufva glans öfver de vackra anletsdragen, och hon var skön i det ögonblick hon med sammanknäppta händer utropade: — O, att jag ett ögonblick kunde tro honom glömma sina eder, glömma mig och sitt barn! Nej, han är min, om jag ock aldrig för verlden får kalla honom så! Hvad betyder det, att han icke skrifvit? Tystnad är icke glömska; icke behöfver kärleken se för att tro!

Några ögonblick satt hon tankfull och leende liksom för att djupt i hjertat intrycka sin sällhet; derefter tackade hon Charlotte varmt och hjertligt, bad henne att icke för någon omtala deras samtal, och reste sig upp för att taga afsked.

— Behöfver ni någon gång ett qvinligt sällskap, qvinligt deltagande, så kom till mig. Mitt hjerta både fattar och deltager i ert öde, — sade Charlotte och tryckte med systerlig ömhet flickans hand.

— O, ni är renast, som talar sådana ord till den fallna! — utropade hon tacksamt; — men så länge jag [ 88 ]eger honom, fattas mig intet, icke en gång en vän! Men ändå, Gud välsigne er!

— O, du arma, bedragna hjerta! — suckade Charlotte och nedsatte sig åter i soffan, der hon bad en innerlig bön för den förvillade, hvilken hon på en gång fann så olycklig, så älskvärd, så bedragen.

Gossens skrik kallade henne åter till sängkammaren.

— Nå hjertandes, såg jag maken! — utropade Lovisa mot den inkommande. — En sådan menniska, som ingen hygglig piga en gång vill helsa på, som ej vågar sig längre fram, än i nedersta bänken i Guds hus, den tar fru Landers emot, liksom en af sina bästa vänner, för henne ut i förmaket, och firar henne som en grefvinna! Se, det är då rigtigt att lägga hyende under lasten och att icke fråga efter sitt eget rykte. Nu få de något i sta'n att prata om; och det säger jag, Charlotte, att om du burit dig så åt när du var hemma hos mig, så Gud vet hvad jag gjort med dig. Och vore jag din man, så skulle jag min sann lexa upp den der slynan, som icke skäms att stiga in till en ärlig mans hustru. Hade ej hon varit, så, hjertandes, hade icke Maria varit borgmästarinna här i sta'n, och den der pojken fått afsked. Men svåger fick nog höra hur det var, och derföre gick hon miste om sin lycka; ty fast di nu pratar mycket om borgmästaren, så är han nog en bra karl, och om han fått en hygglig hustru, så hade det icke behöfts mer.

— Huru skulle jag, som har att tacka Gud för den rena, heliga modersfröjden, icke ömt beklaga den arma, som ej utan förebråelse kan trycka sitt barn till det säkert lika varma modershjertat, och som är nära att förlora det enda, som i hennes villa ersatte henne allt! — sade Charlotte och tryckte under varma glädjetårar sitt barn mot sitt sköte. — Säkert skulle icke mamma velat kalla mig sin dotter, om jag kunnat förkrossa den redan förkrossade.

[ 89 ]Lovisa, i alla andra afseenden öfverseende, var dock i detta enda fall oblidkeligt sträng, i synnerhet när det gälde den i fråga varande flickan, hvilken hon aldrig kunnat tåla. Nu var hennes hätskhet bragt till sin höjd genom den olyckligas djerfhet, Charlottes vänlighet och icke minst genom den misslyckade mödan att ej kunna uppsnappa samtalet; men vare sig hon hoppades att derför få ersättning, eller hon blifvit bevekt af Charlottes ord, nog af, hon lugnades och frågade Charlotte om borgmästaren tänkte gifta sig, efter hon var så bedröfvad.

Charlotte hann ej svara, förr än hennes man inträdde, hvilken, långt från att ogilla sin hustrus handlingssätt, hjertligt tackade henne derför. — O, hvad hon är olycklig! — tillade han; — ty jag anar, att han aldrig mera återkommer hit. —

— Hjertandes, hvad säger du, gosse? — utbrast Lovisa och påsatte glasögonen, för att kunna rigtigt betrakta sin måg, hvilken nu uthärdade en svår stund, för att på en gång kunna tillfredsställa sin svärmors nyfikenhet och försighetens fordringar; men moster Lovisa fick ingenting mera veta.