Högadals prostgård/Del II/Kapitel 09
| ← Åttonde kapitlet |
|
Tionde kapitlet → |
Nionde kapitlet.
Vi återkomma till vår stackars Gustaf, hvilken vi lemnade i en af lifvets sorgligaste stunder; men hellre än att följa honom genom den djupa sorgens alla stadier, grafklockans toner, de tre skoflarnes hemska ljud, den sista blicken i den låga kammaren, som gömde det älskade stoftet, återvändandet till den tomma hyddan, vilja vi läsa det bref han, icke långt efter begrafningen, skref till den bäste af vänner. Några spegeldrag finna vi säkert der af hans själ, några underrättelser om hans yttre förhållanden.
Ȁlskade Axel!
»Den sorg, som syns, är icke sorgen sjelf, utan blott dess lindring». Ur djupet af det sorgsna hjertat har skalden upphemtat dessa ord. Jag förstår dem; ty min själ speglar sig i deras anda.
Axel, kunde du genom dessa rader genomtränga min sorg, då hunne hon ej till dig; ty hon är för djup, för helig att upptäckas af ett menskligt öga; och icke en gång du skulle förstå henne, ty du vet ej huru det kännes att lägga den varma handen på det kalla, stannade modershjertat, att se den blicken liflös och slocknad, som var lifvets första och varmaste solsken, den rösten stum, som lärde dig bönens ord, som klingade så skönt, då den utsade ditt namn; och, Axel, hade du än erfarit detta, du förstode ej ändå min sorg. Din mor är icke ditt enda: du har hvilat vid en faders bröst, du har jublat fram genom lifvet; men för mig var modern det enda: och när den mångskiftande glädjen vidgar hjertat för många olika föremål, samlar sorgen alla sina känslor, alla sina krafter kring den enda, med hvilken vi dela henne, och hvars kärlek sprider en mild dag öfver hvarje lifvets mörker. Således, icke för att säga dig min sorg; men är det då för att lindra henne? Det vet jag ej. Det gifves stunder, då jag icke kan, icke vill tro på någon lindring; men det vet jag, att hjertat, öfverväldigadt af den djupaste sorg, ändå icke är känslolöst för en vänskap sådan som din, en vänskap, som förtjente och mottog så mången varm välsignelse från den döende, oförgätliga modern. Axel, dyre Axel, tack! hjertats varma tack för allt! Lika oförgätligt som min moders minne, lika oförgätligt är ock allt det du gjorde henne; ty hvad du gjorde Gustaf, det gjorde du ock Gustafs moder.
Du vet redan genom Maria min mors sista, sköna stunder, Alfreds död och den engel, som omgaf och vårdade dem, och du förstår huru hon älskade Maria, huru lugnt hon lemnade lifvet, sedan hon välsignande lagt våra händer till samman, sedan hon lemnat mig med en kärlek, sådan som Marias. Ser du, Axel, det är kärlek, en kärlek, till hvilken icke månget hjerta varit mägtigt; och sådan är den jag fordrat, men aldrig trott mig finna, den starka, härliga, som ler åt omdöme och fördomar, som står ren och vida upphöjd öfver jordens låga och småaktiga slutsatser, och för hvilken slutligen sjelfva elakheten nedfaller tillbedjande.
Att se Maria, min Maria, vid min mors dödssäng, med den ömmaste dotterliga kärlek omgifva och förljufva de sista sjunkande stunderna, ack, ingenting i verlden, utom en sådan kärlek, kan lugna en sorg sådan som min! Äfven öfver en sådan sorg andas en sådan kärlek sin hugsvalande himlaflägt. Ack, utan den vore hela jorden öde!
Allt, hvad Lemners gjort för mig, känner du äfven. Af Johanna kunde jag vänta allt: men så mycken godhet och framför allt så mycken hjertats grannlagenhet tilltrodde jag ej Lemner. De hitkommo, som du vet, för att hemta Maria och Rosa, hvilken hos dina föräldrar funnit kärlek och hem. De afreste tvenne dagar efter begrafningen. Aftonen före deras afresa vandrade Maria och jag den lilla skogsvägen till kyrkan. O, det var en qväll, så skön, så fridfull som min mors sista stunder! Vi knäböjde vid den älskade grafven, der vi bådo en stilla, gemensam bön. Allt var så heligt, så tyst, det var som sväfvade den saliga anden strålande ner i det milda månskenet, som darrade öfver kullens snöhvita blommor och i de tårar, som nedföllo i deras doftande kalkar. O, hur härlig Maria låg der, liksom uppståndelsens engel! Men i en hast böjde hon med en häftig rysning sitt hufvud mot mitt bröst. »O, en mörk gestalt!» hviskade hon och pekade åt de lindar, hvilkas kronor böjde sig öfver grafven. Jag såg dit, och fjerran bakom den rörde sig något mörkt.
»O, gå ej dit!» hviskade Maria och fasthöll mig, då jag ville nedsätta henne på min morfars grafsten för att upptäcka hvem det vore. Jag nändes ej bedröfva henne. Jag blef qvar; men ögat såg oafvändt åt det ställe, der jag sett gestalten, hvilken liksom genom ett under hade försvunnit. Hela kyrkogården låg klar och månljus. Jag kunde se gräset, blommorna, men intet spår efter honom. »Brenner!» hviskade Maria och tryckte sig hårdt mot mitt bröst. Jag delade väl icke Marias tanke; men en rysning hade fattat min själ. Stunden var ohelgad. »Vaka öfver oss, moder!» bad Maria, smältande i tårar, och bröt en minnesros från grafven.
På hemvägen mötte vi Lemners; men vi omtalade ej för dem den mörka synen, hvilken jag såg gjort ett djupt intryck på Maria.
Dagen derpå afreste de, Lemners, Maria och Rosa; Rosa skall stanna i ditt hem, tills — dock ännu är denna utsigt fjerran. O, hvad jag älskar detta barn! Hon är lik din syster, och min syster var hennes mor. Alfred var dock något mera, än jag någonsin sett ett barn vid hans ålder vara. Han var engel, alltid engel; hans hem var icke jorden; han gick bort att beställa den älskade mormodern rum.
Maria var borta! Ack nej, jag kan icke, jag vill icke tala om hvad jag kände; du kan och du får icke förstå det. Jag vet ej hvad det blifvit af mig, om icke den goda, fromma Annas ord, hvilka voro återljud af den kära, förklingade stämman, återkallat mig till mig sjelf och till tanken på de saligas fröjder. Den goda gamla glömde sin egen sorg för att lindra min. Månne icke det skönaste i qvinnohjertat heter: egen försakelse?
Jag lyssnade till den gamlas ord. Jag kände all den sonliga tacksamhet jag var skyldig henne, som gjort så mycket för min mor. Jag blef lugnare i samma mån jag blef tacksam. Så hafva nu tvenne veckor försvunnit eller snarare framsläpat sig. Mången stund under denna tid har Brenner utgjort mitt sällskap; ty han har en längre tid varit hemma. Han är olik hela den öfriga familjen. Månne det var svartsjuka, att jag förr icke rätt kunde tåla honom, och att ännu mången gång ett slags misstro intager min själ midt under bevisen af hans deltagande? Han besöker mig nu mera dagligen. Han talar om min mor, om Maria, med ord så ljufva, så fulla af högaktning och sanning, att jag gerna hör dem, eller att jag borde gerna höra dem. Jag är hellre ensam än med honom; men jag kan icke stöta ifrån mig så mycken vänskap, så mycket deltagande. O, i sanning, Axel, det är mycket af sonen till den, som så förföljt min mor! mycket af den, som vet mig älskad af henne, som för min skull förskjutit honom! och ändå — jag är ej lugn med honom. »Akta dig för Brenner, Gustaf!» var det sista ord Maria sade till mig. Kanske är det verkan af dessa ord, som gör mig så fruktande; ty ingenting har jag att befara af honom, så mycket mera, som han snart går om bord till Tyskland. Han har begärt ett års permission. Hans helsa är ej god; han hoppas återvinna henne i ett mildare luftstreck. Är det honom möjligt, besöker han dig.
Du finner det säkert underligt, Axel, att jag ännu ärnar tillbringa tvenne veckor i den tomma modershyddan, då Marias hem väntar mig, och då hennes far bjudit mig till en högtidlig förlofning med den så länge älskade. Du skulle läsa hans bref! Icke en gång du kunde från honom hafva erhållit ett ömmare.
»Marias hjerta, den blanka ringen, föräldrakärlek och hela husets älskling, den lilla Rosa, vänta dig», skref han; »men du får ej komma ensam, Anna måste följa dig! Icke heller hon kan få ersättning för hvad hon förlorat; likväl skola vi göra allt att förljufva hennes återstående dagar.»
Och ändå, Axel, jag dröjer här. Jag kan ännu ej skilja mig från denna hydda, denna graf. Sorgen är en andeskådare och vill ogerna lemna det ställe, der hon lättast tror sig kunna framkalla henne kära gestalter. Jag vill i qvällens dunkel vandra till det heliga hvilorummet, vid dess grönskande rand bedja brinnande böner, vattna de hvita, de blå blommorna med den sonliga kärlekens tårar, till dess att fullmånen glänser på det nattliga korset, klar som den aftonen, då Maria bestrålades af hans sken — då vill jag säga kullen mitt farväl, och med det ila till Marias hjerta.
Anna följer mig ej. »Jag vill lefva der hon lefde, och dö der hon dog», säger den gamla. »Jag vill vårda hennes graf, till dess min hand får multna hos henne.» Men hvem skall vårda henne? Ack, att jag kunde återgälda henne något af min stora skuld; men när jag nu ej mera behöfver henne, reser jag bort från henne. »Sörj icke för mig», säger hon, när jag talar i detta ämne. »Jag är icke olycklig; jag kan se fröken Lena när jag vill, och kommer snart till henne, och en gång hvart år kommer nog hennes son till hennes graf, och då glömmer han inte bort gamla Anna!»
Ett så långt bref, Axel, och allt om mig sjelf. Du ser, att sorgen är egoist; men du skall förlåta henne! På alla dina frågor skall jag svara i nästa bref, hvilket jag hoppas skrifva i ditt och mitt hem, der jag väntar underrättelser från dig. Derifrån reser jag, om Gud vill, till Upsala. Måtte jag kunna återfå kraft och mod! Jag behöfver det. Doktorspromotionen blir med säkerhet nästa sommar.
Farväl min bästa vän, min älskade Axel! Jag ämnade mig nu till grafven; men jag ser Brenner komma. Jag känner nu, att det varit lindring att skrifva till dig.
Sjukrummets och dödslägrets mörka skuggor började
småningom försvinna från Marias själ; men de skatter, hon
der samlat, kunde ej försvinna. Maria var bättre, hon
kände det, och de veckor, bon tillbragt hos Gustafs
moder, hade löst mången bunden ton i hjertats strängaspel.
Lifvet log nu också härligt och ljuft som en sommardag,
med sin blå himmel, sitt solsken. Fadern tycktes hafva
fördubblat sin kärlek, och modern hade aldrig varit så
vänlig. Hon talade med ömhet om Gustaf, och längtade efter
hans ankomst, och Maria såg utåt vägen och på det lilla
hvita fingret, som snart skulle bära bekräftelsen på deras själsförbund. Rosa var älskad af alla, och den enda, som
aldrig oroades af prostinnans häftighet. Från Axel voro
brefven glada. Han samlade erfarenhet och rika minnen,
och trifdes väl »i de sköna land, der oliver stå». Aldrig
hade Maria känt så mycken sällhet, aldrig hoppet egt så
sköna färger, aldrig jorden varit så härlig. Väl störde
tanken på Gustafs sorg någon gång de ljufva drömmarne;
men vid hennes hjerta skulle hans sorg mildras och slutligen
försvinna! Hon trodde på kärlekens allmagt, och det var
förlåtligt, när man älskade som Maria.
September var nu nära sitt slut, och Gustaf hade lofvat att innan hans sista dagar inträffa i prostgården.
Längtande och med klappande hjerta satt Maria en dag, som vanligt, med blicken åt allén, för att i möjligaste fjerran upptäcka den efterlängtade. Vid det minsta buller spratt hon till; ty allt trodde hon vara bullret af hans vagn.
— Der uppe i backen, der kommer han! — utbrast Rosa, klappande händerna af glädje.
Rosa hade rätt; der kom en vagn. Att det kunde vara någon annan än Gustafs, föll Maria ej in. — Han är här! — ropade hon och ilade att öppna grinden; och nu — o, hvad sådana misstag göra ondt! Det var majorens vagn.
Maria skyndade sig in, och ur det bedragna hjertat hördes en djup suck.
Vagnen stannade. Det var endast majorskan, som med mer än vanlig artighet helsade den nigande Maria; likväl hvilade öfver hela hennes väsende ett uttryck, som sårade äfven under det leende, med hvilket hon försökte öfverskyla det. Hon helsade från Alma, hvilken dagen förut hade rest med majoren till en af sina tanter, hos hvilken hon skulle tillbringa några månader.
— Se der den lilla fader- och moderlösa flickan! — sade hon vänligt, då Rosa glad och nigande bjöd henne kaffebröd. — Hvad hon är söt, och så lik mamsell Maria; har herrskapet tagit henne som eget barn? — fortfor hon, vänd till fru Sylvén.
— Ja hennes nåd, och jag tror knappt, att mina egna barn fröjdat mig så mycket; ty hon är så god och lydig, att jag ej skulle kunna ega hjerta att säga ett ondt ord åt henne. Också säger Maria, att jag skämmer bort henne.
— När mamsell Maria kan säga det, då måtte prostinnan vara alldeles för god mot henne!
Maria rodnade, och prostinnan, stött öfver tonvigten i majorskans ord, började afhandla det outtömliga ämnet uppfostran, och satte dertill några variationer, hvari anspelningar icke saknades på majorskans uppfostringsmetod, ehuru de framkommo genom ganska fina löpningar.
Arbetena voro i gång. Maria sydde en resväska åt Gustaf. O, sällhet, ett på en gång så ljuft och tillåtet arbete!
Hon darrade af glädje att på majorskans fråga, hvem som skulle hafva den vackra väskan, få svara: »Gustaf!» men frågan dröjde, och Maria tröstade sig med att ofta blicka utåt vägen; ty hon han hade valt sin plats så, att hon kunde det.
Prosten var inne i rummet, och Rosa hade fått lof att gå ut i trädgården, hon förföljde en fjäril.
— Gud ske lof, det är ej sant! — sade majorskan, som tegat några ögonblick och nedböjde hufvudet, liksom seende på Marias båge. Maria såg förvånad på majorskan, som fortfor: — Jag sade också, att det icke var möjligt, och nu kan jag utan fruktan berätta herrskapet en ganska ledsam nyhet, som äfven mycket oroar mig.
Maria släppte synålen, och utan att veta hvarföre, rusade blodet häftigt upp till hennes kinder.
Prosten och prostinnan sågo förvånade på den talande, som med en röst, som skulle vara deltagande, frågade om icke de visste den olycka, som händt Werther.
— Min Gud, är han död! — utropade Maria, och en häftig skakning genomflög hela hennes varelse.
— I det fallet kan mamsell Maria vara lugn, ehuru jag skulle ansett det vida bättre än det, som händt.
Han lefde. Maria höjde åter det sänkta hufvudet i bäfvande väntan.
— Hvem skulle trott honom, som tycktes ega så mycken godhet, så mycken stolthet — fortfor majorskan — att taga ett sådant steg? Men behofvet leder till mycket ondt.
— Något ondt har icke Gustaf gjort! — svarade prosten med säker röst. — Hans ädla hjerta skulle ej tillåta honom en enda handling, som ej stode ren för samvetet och Gud.
— Förlåt mig, herr prost — återtog majorskan segrande — om det kan kallas rätt att bryta mot lagen, att blottställa sitt lif för en skymflig död, med ett ord, att göra penningar?
— Hvilken nedrig osanning! — stammade prostinnan, darrande af vrede; — men …
— Till ett sådant steg skulle icke det djupaste elände förmått Gustaf — afbröt prosten sin hustru. — Han skulle förr sett sin mor, den han så högt älskade, svälta i hjel, än han på oärligt sätt skaffat henne en brödbit!
— Hvad som förmått honom härtill, känner jag icke, men att han, ty värr, verkligen gjort det, vet jag med visshet — fortfor majorskan; — och om herrskapet tillåter mig berätta händelsen, så skall ni snart dela min sorgliga öfvertygelse.
Ingen svarade, och majorskan fortfor:
— Det blef för omkring åtta dagar sedan upptäckt, att falska sedlar voro i omlopp i staden W—, hvilket naturligtvis väckte fruktan och uppståndelse. Man forskade, undersökte, och slutligen upptäckte man, att dessa voro de sedlar, med hvilka herr Werther betalt den öfverflödiga begrafningen, jemte läkare och apotek. Man reste till honom, som, för att afvända alla misstankar, ännu gick helt lugn qvar i moderns boning, låtsande endast lefva för sin sorg. Han nekade icke, att sedlarne varit hans; men han sade sig hafva tillvexlat sig dem af borgmästaren Brenner. Han tyckte sig tryggt kunna skylla på honom, som då redan var i Tyskland. På tillfrågan, hvarest han fått de tvenne hundrariksdalerssedlar, som han sade sig hafva bortvexlat, kunde han ingenting uppgifva. Han sade, att han fått sig dem anonymt tillsända med posten. Denna förevändning, som ingen trodde, tjenade så mycket mera till ingenting, som vid visitationen de begagnade förfalskningsinstrumenterna påträffades i en byrå hos Werther, hvilken de måste bryta upp, emedan han sade sig icke veta hvart nyckeln tagit vägen.
Prostinnan bleknade. Marias tårar föllo droppvis ned på bågen, men hon satt lugn, ty tro och kärlek voro ett i hennes själ.
— Utseendet kan vara emot Gustaf; men oskyldig är han som jag! — utropade prosten och fäste en uppmuntrande blick på Maria. — Men huru vet hennes nåd allt detta? — tillade han.
— Genom en baron G—, en af mina kusiner, som såg Werther på Strålvik och då var alldeles förtjust i honom. Han var hos mig i går, och hade sjelf varit närvarande, då Werther infördes i häkte.
Nu gick liksom ett svärd genom Marias själ, och med ett svagt anskri nedföll hon sanslös.
— O Gud, var han henne så kär! — sade majorskan, och ett verkligt, om icke så djupt deltagande uttalade sig i hela hennes väsende. Hon hade nu hämnats på Gustafs stolthet, på prostinnans sjelfständighet och på hennes djerfhet att anse Axel värdig att bli Almas man. Det länge närda hämdbegäret hade öfverröstat all bättre känsla i hennes själ! men nu, i segerns ögonblick, ryste hon ovilkorligt, och hon nästan ångrade att hafva omtalat den sorgliga, ehuru sanna händelsen, då hon såg de arma föräldrarne omgifva det liflösa barnet.
Maria återfick sansning; men hon liknade blomman, bleknad af en frostvind. Hon uppslog väl det matta ögat; men det log, det lifvades ej som förr!
— Gustaf i fängelse, var det icke så? — frågade hon och darrade häftigt.
— Men han är oskyldig, Maria — svarade fadern; — var derföre lugn.
— O, icke behöfver någon försäkra mig om Gustafs oskuld! — utropade Maria. — Hela afgrunden skulle icke kunna insmyga en misstanke mot honom i min själ! Men Gustaf utan ljus och frihet! Gustaf anklagad för ett brott! O, du milde Gud! — Hon sänkte hufvudet mot den gråtande moderns bröst.
— Nu har jag tydning på min mörka aning. Jag vet, hvem som beredt hans olycka — återtog hon. — Men oskulden skall segra, och en Petri engel öppna fängelsets portar!
— Ja allt kan vara osanning — stammade modern, hvars själ oupphörligt jagades mellan tro och misstro; — och man skall åtminstone ega bra litet hjerta för att kunna framföra en sådan tidning — tillade hon, och rösten blef stark och bitter.
Majorskan låtsade icke höra dessa ord, men plågades dock mycket och tog afsked efter några ögonblick, då hon med en känsla, stridande mellan godt och ondt, beklagade, att hennes underrättelse så mycket oroat Maria.
Omgifven af så liten artighet, hade majorskan aldrig lemnat prostgården. Hon såg det, och högfärden var åter allherskaren i hennes hjerta, då hon ensam lutade sig till baka i den stora vagnen.
Icke långt efter majorskans afresa ankom posten och medförde ett bref från Gustaf till prosten, inuti hvilket var innesluten en liten biljett till Maria.
Häftigt tryckte Maria de älskade raderna till sina läppar; de voro de första hon mottagit från Gustaf. De lydde sålunda:
»Maria!
Jag skrifver icke dessa rader för att öfvertyga dig om min oskuld: den känner du; hela verlden skulle icke i ditt hjerta kunna befläcka den; men jag skrifver för att bedja dig vara vid godt mod och minnas, att Gud sjelf utför den oskyldiges sak!
Din aning var sann, och hade jag följt hennes varnande röst, skulle jag druckit ljus och salighet vid ditt hjerta, i stället för att, öfverraskad af nedriga, nu sannolika anläggningar, släpas i ett mörkt och ödsligt fängelse! Dock äfven dit följer mig den älskade andens välsignelser, dina böner och oskuldsengelns fridsflägtar; och ändå, det är rysligt att på det sättet blifva ryckt från sorgens stilla, fridlysta helgedom, då jag trodde, att endast kärleken skulle förmå mig att lemna honom. Men det är icke tanken på mig sjelf, som förskräcker mig, som gör mig modlös. Nej, det är din smärta och den gamla Annas tårar, som utgöra min själs djupaste gqval. O, Maria, säg mig snart, att vissheten om min oskuld är dig mera än anklagelse och fängelse, säg, att den gör dig stark och lugn midt under smärtan. Icke vilja dina goda föräldrar neka mig denna tröst, den högsta, den enda? Det torde ännu dröja länge innan vi återse hvar andra; men hos Gud omfamnas ju ofta våra själar i kärlek och bön.
Maria var lugnare efter läsningen af Gustafs bref;
hans ande hade gjutit sin kraft i hennes själ. Aldrig hade
han synts henne så stor, så älskvärd, och aldrig hade hon
älskat honom så mycket.
Brefvet till prosten innehöll bekräftelse på majorskans berättelse, och de närmare omständigheterna dervid. Han bad prosten att, så fort möjligt var, skaffa honom underrättelse om det till honom ankomna bref med Linköpings stämpel och innelyckta tvåhundrade riksdaler banko.
— Mitt hjerta anade genast den okände gifvaren, — skref Gustaf; — men då brefvet gjort en sådan omväg för att vilseföra mig, ville jag icke såra hans grannlagenhet med mina tacksägeiser. Måtte han sjelf öka sin godhet genom att offentligt bekänna den! Det visar åtminstone mina anklagare, att jag talat sanning.
— Jag ser icke, hur det skall blifva möjligt att bevisa min oskuld, då pressarne till de omtalta sedlarne af Brenner blifvit insmugna i min byrå, der de påträffades, och till hvilken han äfven medtagit nyckeln. Allt synes vittna mot mig; men min mors sköna, orubbliga tro, det enda arf hon lemnat mig, skall jag icke förvalta ovärdigt.
— Så kan man i sin välmening göra illa, — sade prosten, sedan han högt genomläst Gustafs bref. — » Jag ville ej såra honom», — och kanske är det just denna falska grannlagenhet, som nu bragt Gustaf i fängelse.
Fru Sylvén och Maria sågo begge frågande på prosten; men då den förras öga antog ett allt mörkare uttryck, strålade Marias allt mera klart af en obeskriflig ömhetsglans, hvilken upplöste sig i tvenne stora tårar, som nedföllo på faderns hand, den hon med ordlös tacksamhet förde till sina läppar.
— Ja, Gud vare lof, att Maria icke är förlofvad med Gustaf! — utbrast slutligen modern med en röst, som just icke tycktes stämd för Gustafs lof.
Djupt deltagande i Marias smärta och innerlig harm öfver majorskans känslolöshet hade de första ögonblicken beherskat prostinnans själ; men nu var Maria lugnare, majorskan borta och andra känslor vaknade hos henne.
— Att Marias olyckliga kärlek för Gustaf bara skulle göra oss bekymmer, det insåg jag alltid; men att det skulle slutas så rysligt och så skamligt, det är mera än jag väntade. Men jag upprepar det ännu en gång, Gud vare lof, att Maria icke är förlofvad med honom! Då hade jag dött af skam och bekymmer.
— Det gläder äfven mig, att Maria icke är förlofvad med Gustaf, ehuru de väl ett helt år kunna sägas varit det; men detta yttre offentliggörande, detta ringarnes vexlande, att detta ännu är ogjordt, gläder mig af hela min själ, ty vi få nu ett tillfälle att betyga den ädle Gustaf vår högaktning och gifva hans hjerta den högsta fröjd, det nu kan njuta, då vi i fängelset förbinda vårt barns sällhet och öde med den anklagade, den så nedrigt förföljde.
— Sylvén, Sylvén, hvad i Herrans namn säger du? Är då Gustafs glädje dig mera, än ditt eget barns välfärd! — utropade Hedda, utom sig af ångest.
En konvulsivisk ryckning skakade våldsamt Marias lemmar.
Prosten såg på sin hustru med en blick, som måste hafva trängt till djupet af hennes själ och der utöfvat en hastig förändring; ty hon tillade mildare: — Ja, — om än Gustaf är oskyldig, om …
— Jag väntade inte ett om i detta fall från dig, Hedda! — afbröt henne prosten. — Hvem skulle kunna neka, att icke dessa förhållanden äro djupt sorgliga? Men de gifva oss ju så rik anledning att tacka försynen, som icke låtit vårt barn falla ett offer för den niding, hvars nedrighet förorsakat dem. Fri och förhärligad skall Gustaf utgå ur sitt fängelse; men icke skola vi dröja att visa vår höga tro på hans oskuld, till dess icke en gång hans fiender kunna misstänka och beskugga den. Nej, vi skola handla så, att vi äro värdiga att kalla Gustaf son, och derföre ämnar jag, om Gud så vill, innan denna veckas slut föra Maria till den olyckliges hjerta!
Badande i tårar, kastade Maria sig till den älskade faderns bröst.
— Hedda, du följer ju med oss? — fortfor prosten och räckte med kärleksfull röst handen åt sin hustru.
Hedda stridde. — Hvad skall majorskan, hvad skall verlden säga? — utbrast hon slutligen.
— Att vi tro på oskuld och dygd, och skulle de icke fatta det, så gifves en domare i vårt bröst och en i himlen, och hvad säga de, min goda Hedda? — svarade prosten och slöt på en gång maka och dotter i sina armar.