Högadals prostgård/Del II/Kapitel 11
| ← Tionde kapitlet |
|
Tolfte kapitlet → |
Elfte kaptilet.
Det var djup höst. Sommarens behag hade suckande fallit för den stormande sköflarens härjningar. Bäckens hviskning hade bytt sig i ett vildt brusande. I brådskande fart skyndade han nu förbi den bleknande stranden, likt menniskan förbi vårfröjdernas mörknade lunder, och gick att dränka sin saknad efter blommor och grönska i den skummande flodens vågor. Foglasången hade tystnat, lunderna stodo glesa och aflöfvade; blott här och der darrade ännu några gula björkblad i skygd af farornas eviga grönska.
Gustaf hade redan räknat veckor i det ensliga rum, hvars dystra portar den mest djefvulska elakhet för honom öppnat och tillslutit.
Hans fängelse var, för ett sådant, kanske ett bland de trefligaste. Det var ett litet, icke mycket ljust, men likväl ej fasaväckande mörkt rum. Hans säng var snygg, och man hade gifvit honom böcker och skrifmaterialier, ljus och eld. Hans mat skickades dagligen från lagman F—s bord, hvilken i hög grad intresserade sig för Gustaf och hans sak, och hvilken han till stor del hade att tacka för detta bättre i sin sorgliga benägenhet. Men det var dock ett fängelse. Han saknade friheten, denna den anborna själens skönaste rättighet och han var osäker, när och om han någonsin skulle så klart kunna bevisa sin oskuld, att han skulle återfå henne. Lägg nu härtill den djupa, väl genom de rysliga tilldragelserna något skingrade sorgen efter den älskade modern, den smärtande föreställningen om Marias lidande, och vissheten, att prostinnan nu skulle önska beröfva honom henne, som var hans enda på jorden, oron, att icke prosten ännu besvarat hans bref, att Maria icke skänkt honom en enda tröstande rad, och vi skola medgifva, att man, såsom Anna sade, måste vara fröken Lenas son eller med andra ord ega Gustafs tro och själsstyrka för att icke duka under för så många hopade smärtor.
Lagman F— och Anna voro de enda, som besökte honom; den förre var öfvertygad om hans oskuld, så väl genom Gustafs bottenärliga ansigte och väsende, samt genom allt det goda, han hört om honom och hans mor, som genom de mindre goda tankar, han hade om Brenner, och det upprigtiga förtroende, Gustaf gifvit honom om det hat, han nu först förstod sig hafva ingifvit Brenner. Lagmannen försökte derför alltid intala honom hopp, och väntade liksom Gustaf otåligt på prostens svar, hvilket skulle bestyrka sanningen om hans utsago med de ankomna penningarne. Och nu, när lagmannen nödgades göra en resa till Stockholm, lofvade han att under hemvägen resa till Högadal för att sjelf tala vid prosten och framföra helsningar till Maria.
Anna, den arma Anna, kunde icke annat än gråta, då hon såg fröken Lenas son, lik en missdådare, sitta i fängelse; men midt i den djupaste bedröfvelse frambar hon dock till honom mången härlig tröst, hittad ur den heliga trösteläran.
Hvarje afton vandrade den fromma till Helenas graf, trots stormar och störtskurar, och der bad hon, knäfallande, bönen för oskyldiga fångar, hvilken sedan Gustafs fängslande alltid sväfvat på hennes läppar; men hon bad ock mången annan bön med de egna ord, som varma och ömma flöto ur det fromma hjertat.
— Det är alldeles som när fröken Lena och jag va' i hop! — sade Anna, ty den goda gumman var viss, att den älskade anden vittnade med hennes ande.
Hvad det gjorde Gustaf ondt att se Anna, med de sjuttio åren, de af ålder och sorg försvagade krafterna, så ofta vandra den långa vägen till staden; men på samma gång, han sade henne detta, sade han äfven huru fängelset, ja hela lifvet, ljusnade, då han såg det fromma leendet, hörde den milda rösten, samt att han alltid tyckte henne vara en engel, utsänd af den moderliga anden att tillhviska honom hopp och tröst.
— Ack, jag ville vandra hela väla ikring för sådana ord! — inföll Anna och lindade sina gamla armar omkring den höga ynglingagestalten.
Lagman F— hade rest, Anna hade icke på trenne dagar varit hos Gustaf. Stormen rasade och regnet brusade i vilda skurar mot rummets enda, med jerngaller försedda fönster. Skymningen inbröt och kunde kallas mörker inom de dystra murarne.
Gustaf hade nyss slutat Beskows Erik den Fjortonde, der skalden för lifligt skildrat fängelse och lidande att icke djupt skaka ett sinne sådant som Gustafs, som derjemte befann sig i förhållanden så snarlika den olycklige konungens. Allt var storm och natt, och ehuru mycket han än stridde, försjönk han dock slutligen i en af dessa stunder, hvilkas gräns utgöres af förtviflans bråddjup; stunder, hvilka icke en gång en hjeltesjäl i Gustafs belägenhet alltid mägtar bekämpa!
— Är då himlen lika mörk som allt inom och utom mig? — suckade han, sedan han länge vandrat fram och åter i rummet, och framgick till fönstergallret.
— Mörkt här och mörkt der, — sade han med djup röst, i det han tryckte den ena handen hårdt mot hjertat, medan den andra pekade på det mörka, stjernlösa himlahvalfvet.
Den heta pannan sjönk ner i de sammanknäppta händerna, och han stödde armbågarne mot det lilla fönstrets murar. Så stod han länge; ögat var brännande och tårfritt, och pulsarne stormade i sjudande häftighet.
— En stjerna, fader, blott en enda, och jag tror, att allt blir åter ljust! — utbrast han med bedjande röst, i det ögat upplyftes mot den molnhöljda himlen. Han stod orörlig och följde de mörka skuggornas bana. De skildes, de ljusnade. — Bakom dessa gömmer sig stjernan. — hviskade det i Gustafs själ, der också skuggorna började skingra sig. Stormarne blefvo vindar, molnen skyar, hvilka oupphörligt ljusnade och förtunnades, tills de slutligen, likt en bristande silfversky, delade sig i tvenne glänsande draperier, mellan hvilka den klara månen, denna himlens skönaste stjerna, framstrålade i all sin tjusande glans.
— Fader, jag tackar dig! — utbrast Gustaf, och i det månbelysta ögat darrade en kärlekens, en tacksägelsens tår.
I samma ögonblick susade ett djupt, men andetyst — Gustaf! — snarare förnummet i hans själ, än hördt af hans öra.
Gustaf vände sig om, och — var det ej en villa i kärlekens och månstrålarnes glans. Maria sjönk i ordlös salighet till hans hjerta.
Maria hade med sina föräldrar i skymningen ankommit till staden, och erhållit tillåtelse att ensam få öfverraska Gustaf. Prosten hade följt henne till dörren, hvilken vaktmästaren, som förvarade nyckeln, sakta öppnat under de ögonblick, Gustafs smärta var så djup, att hans yttre sinnen förlorat sin spänstighet. En häftig bäfvan hade fattat Marias själ, då dörren igenslöts, och hon stod der ensam i ett mörkt fängelse, utan att kunna upptäcka den till hvilken hon så ömt längtat, som hon hoppats så ljuft öfverraska, och hvars kärlek skulle gifva sjelfva fängelset klarhet och ljus.
Hon stod ännu darrande på samma ställe, då Gustaf utropade: — en stjerna! — Ack, för Maria var det nu ljust, och då det vid mörkret vanda ögat följde ledningen af det kära ljudet längst fram i rummet, och upptäckte den älskade gestalten, då smög hon sakta fram, likväl utan att kunna eller vilja uppenbara sig; men i det ögonblick, då han framförde den enkla, men varma tacksägelsen, då ville äfven hon vid hans hjerta blanda sin tacksamhet med hans.
Nu voro för Gustaf fängelsets portar sprängda! Kärlekens trollstaf hade berört dem, och de älskandes själar vandrade i öfverjordisk lycksalighet på den etherö, hvilken för sådana ögonblick sväfvar likt en stjerna mellan himlens och jordens omätliga rymder; men dörren öppnades och förtrollningen var upplöst. Prosten, prostinnan och Rosa stodo med en liten brinnande lykta midt i fängelset, hvars murar, ehuru i skönare gestalt, åter omslöto Gustaf.
Snart flammade en vänlig brasa från den nedrökta kakelugnen, hvilken denna qväll, liksom för att äfven gifva sin skärf åt högtiden, förde röken direkte ut i den klarnade rymden; och en så ljuf familjstund, som den våra vänner nu firade i Gustafs fängelse, har kanske sällan firats i de rikes salar.
Rosa hängde utom sig af glädje vid den älskade morbroderns hals, outtömlig i smekningar och berättelser om allt hvad hon fått och lärt. — Så roligt hade jag icke hos mormor, — sade hon; — men jag håller ändå så mycket af henne, och tycker, att Gud kunde låta henne komma hit ner i qväll, så finge jag se henne och höra henne berätta huru roligt hon har hos Gud, och så finge jag läsa mina nya böner för henne, sjunga min nya visa om små englar, och helsa bror Alfred, och säga hur roligt jag har!
— Ja, Gustaf, du kan icke tro huru söt och god Rosa är, och huru vi alla älska henne, — sade prostinnan, hos hvilken alla de missnöjets känslor, som under resan talat både inom och utom henne, lågo stumma, ja döda från det ögonblick hon inkom i Gustafs fängelse. Först då hon såg den bleke, ädle ynglingen, så upphöjd i sin förnedring, så tacksam, då kände hon hans oskuld, då älskade hon honom, då var det så ljuft att glädja honom, att gifva honom de största bevis af kärlek och högaktning; och Gustaf, som såg hennes ömhet, afbad tyst i sitt hjerta den misstanke, hvarmed han gjort sig ovärdig den samma.
Prosten omtalade nu, att han flere dagar förut skulle hafva varit hos Gustaf, om han ej under vägen insjuknat, men att han genom detta uppehåll sammanträffat med lagman F—, samt af honom erhållit ett bref, som genast skaffade honom inträde i Gustafs fängelse.
Sedan de första stunderna helgats åt hjertats och återseendets sällhet, egnades de andra åt en utförlig berättelse om Gustafs arrestering och den vänskap Brenner hycklat för att innästla sig i Gustafs sällskap och kunna insmyga pressarne i byrån, hvilket Gustaf trodde att han gjort qvällen före sin afresa och då medtagit nyckeln. Mycket vittnar mot mig, äfven sedan jag nu är i tillfälle att bevisa rigtigheten med de uppgifna penningarne, — sade Gustaf, med en tacksam blick på prosten. — Min fattigdom, mitt rykte som artist, de veckor jag passerat i enslighet, och framför allt de påträffade pressarne, då deremot intet kunde påträffas i Brenners rum, som kunde gifva anledning till den ringaste misstanke, ehuru tjenstfolket sade, att han ofta varit inläst der. Lagen har svårt att göra mig fri, äfven om menniskor blifva fullt öfvertygade om min oskuld. Det erfordras nästan ett underverk härtill, så säger mitt förnuft; men min tro förtröstar på Guds allmagt, och jag är säker, att mitt fängelse skall öppnas och jag, frikänd af lag och menniskor liksom af samvete och Gud, åter skall träda ut i Guds fria, härliga verld för att lefva och verka, älska och tacka himlen och dem, som under de mörka tiderna varit hans sändebud.
— Fri skall du blifva, Gustaf! — sade prosten, som med faderlig ömhet afhört Gustafs ord. — Din oskuld skall segra; men hvad säger du, om jag under dessa fängelsets dagar pålägger dig ännu en boja, som skall trycka dig äfven sedan de andra sönderfallit? Kallar du mig då grym? — tillade han med ett leende, hvilket sökte dölja den djupa rörelse, hvarmed han utsagt dessa ord, och i samma ögonblick öppnade han sin hand, i hvilken tvenne blanka ringar glimmade.
Gustaf var nära att i detta hänryckningens och öfverraskningens ögonblick sjunka till prostens fötter; men prosten hade öppnat honom sina faderliga armar, och dit sjönk han i outsäglig kärlek och tacksamhet.
Nu föllo Gustafs blickar bäfvande och bönfallande på prostinnan.
— Misstro mig ej, Gustaf! Jag skall hädanefter försöka att godtgöra min orättvisa mot dig! — utbrast denna under tårar och tryckte honom med moderlig ömhet i sin famn.
Bäfvande af kärlek och ljuf blygsamhet framräckte Maria den hvita, darrande handen, på hvilken fadern satte den heliga symbolen, helgad af hans ömma välsignelser och den tår, som darrade i det mot höjden lyftade ögat.
— Äfven de saliga andar glädjas och välsigna vårt förbund, Maria! — sade Gustaf med djup rörelse, och slöt sin trolofvade, sin brud till sitt hjerta.