Högadals prostgård/Del II/Kapitel 25
| ← Tjugufjerde kapitlet |
|
Tjugusjette kapitlet → |
Tjugufemte kapitlet.
Morgonen randades, solen uppsteg och blickade sorgligt på de härjade, rökande murar, de flammande glödhögar, hvilka nu voro det enda, som återstod af det vid hennes nedgång så präktiga Strålvik.
Den, som varit närvarande vid en eldsvåda, den, som dagen derefter beskådat hennes rysliga härjningar, som sett de husvilla vandra på gruset af det ödelagda, fordom så trefliga hemmet, liknande skuggor från underjordens verld, den kan föreställa sig den rysliga anblick, som mötte majoren, då han andra förmiddagen, utan aning, utan förebud, återkom till den ännu lågande ruinen; men ingen kan ändå föreställa sig de känslor, som vid denna åsyn bestormade hans själ, och hvilka hotade att förvandla hela hans varelse till en härjad ruin.
Han hade rest hela natten för att hemkomma så fort som möjligt. Han hade lemnat Alma skadad både till kropp och själ och, som han fruktade, färdig att intaga sjuksängen; och oron öfver det älskade barnet hade nästan gifvit resan vingar. Nu hade han hunnit hennes mål — ett nedbrändt hem, husvilla, utarmade underhafvande, hans hustru, och den kära dottern, hvilken var det enda, som så ofta mildrat hans bekymmer, brända och sjuka, under ett främmande tak; och till allt detta intet, hvarmed han kunde ersätta eller afhjelpa den ringaste del af den grufliga olyckan. Blotta åsynen af honom, der han nu stod nedböjd under det mångdubbla lidandet, var nästan sorgligare och mera hjertgripande, än åsynen af allt det öfriga; ty det syntes, att hans hjerta var den punkt, öfver och omkring hvilken alla dessa rysligheter brännande och förkrossande lagt sig.
Och nu några ord om eldsvådan och dagarne före den på Strålvik. Almas bröllop, som varit utsatt till i slutet af sommaren, hade oupphörligt blifvit uppskjutet, dock icke genom henne, ty hon var det tysta, villiga, om än lidande offret. Å baronens sida hade deremot en mängd förevändningar gång efter annan instält den ofta bestämda lysningsdagen. Alma, som fruktade Axels hemkomst — o, det är grymt, att lifvets förhållanden skola tvinga hjertat att frukta hvad det högst älskar! —, hvilken så gerna innan dess velat sätta det heliga namnet maka såsom skydd mot den enda kärleken, kände en djup oro öfver dessa uppskof; men då de oupphörligt förnyades, och hon i hindren började upptäcka endast förebäranden, då gladdes hon nästan mot sin vilja, och med en tyst tacksamhetssuck till Gud mottog hon nu mera hvarje underrättelse om ännu några dagars frihet.
Med en förvånande styrka hade Alma till det yttre kämpat det långa årets svåra och många strider. Gud ensam hade räknat tårarne; men nu började dock spåren deraf blifva synliga, åtminstone för fadersblicken. Ögat var icke mera det så härliga, klara, kinderna blomstrade icke som fordom, och man kunde säga, att leendet var en gömd suck. Majoren började nu allvarligt frukta, att föga återstod af baronens stora, så omtalade rikedom, hvilken — må vi förlåta majoren det — mången gång i hoppet och löftet spridt ett slags dag öfver hans egna mörka utsigter. Likväl trodde han, att ännu deraf återstode tillräckligt för ett sorgfritt lif, i synnerhet som han hoppades, att ett hem med Alma skulle skänka baronen högre och renare nöjen, än dem, på hvilka han bortslösat så oerhörda summor. Och således, ehuru hans hjerta länge i tysthet sörjt öfver det älskade barnets öde, önskade han dock, att det snart måtte stadfästas, framfor allt emedan han hört Alma sjelf önska det, och derför led han djupt af de oupphörliga uppskofven. Meajorskan, hvilken allt jemt såg Almas giftermål öppna henne ett Eldorado, var nästan alldeles ursinnig hvarje gång ett bref anlände med nya hinder, nya undanflykter, så mycket mera som hon redan mången gång sett ett sarkastiskt leende spela öfver prostinnans läppar, då hon på sitt mest fintliga sätt sökt uttyda orsaken till den åter uppskjutna lysningen.
Nu hade baronen icke skrifvit på länge. Majorskan rasade, majoren led, så mycket mera, som äfven förödmjukande underrättelser hunnit hans öra. Alma såg sina föräldrars djupa, ehuru olika qval, och äfven hon kände en smärtsam oro, hvars alla olika beståndsdelar det fordrats en djup menniskokännare för att utreda. Hvad som kanske ändå mest ökade Almas qval, var moderns hårda och hjertlösa uppförande, hennes bittra anspelningar på Almas kärlek till Axel och den orättvisa beskyllningen, att det vore han, som förorsakade baronens uppförande.
— Jag tål icke dessa Marias sockerminer, dessa tårfulla ögon, med hvilka hon ser på dig! — upprepade hon ofta. — Jag kan icke fördraga medlidande af dem, som endast med afund borde se på oss; och förr ville jag svälta eller frysa i hjel, ja, ligga under bar himmel, än mottaga det ringaste af någon af denna din romanhjeltes ärade familj.
I denna anda talade modern, och Alma måste försaka Marias sällskap, det enda, utom faderns, i hvilket hon trifdes, efter hvilket hon längtade; ty prostinnan, som ej kunde fördraga det sätt, hvarpå majorskan mottog hennes dotter, hade förbjudit henne att, annat än högst sällan, fara till Strålvik, ehuru gerna Maria sjelf mottagit och fördragit allt, för att få vara till sammans med den älskade barndomsvännen.
Emellertid hade majoren företagit resan till Stockholm för att allvarligt tala vid baronen och uppslå förlofningen, i fall denne, hvilket majoren nu mera trodde, icke af hjertat älskade hans dyra Alma.
Afskedet från fadern hade kostat Alma mycken smärta; ty hans ömhet var den enda stråle, som ännu värmde och gladde det sjuka hjertat. Och hvad hade det icke smärtat den arme fadern, som såg Alma färdig att öfverväldigas af både kropps- och själslidande, som i sina sorgliga aningar såg hennes hufvud nedsjunka på sjuksängen för att kanske endast bortbyta denna mot den trånga kammarens fredliga kudde?
Faderns sorgliga fruktan hade besannats; ty ehuru icke Alma kunde kallas sjuk, kände hon sig dock så matt, att hon knappast någon stund kunnat lemna soffan. Under dessa dagar hade den moderliga känslan inom majorskans bröst dock någon gång öfverröstat alla jordiska beräkningar och kommit henne att ana möjligheten att förlora Alma. Hon hade i sådana stunder visat henne ett slags ömhet, som, ehuru långt skild från en kärleksrik moders djupa, oöfverstigliga ömhet, dock fylt Almas själ med en varm tacksamhet, en stilla glädje, och gjutit likt en fridsdagg öfver hjertats många qval.
Dagen före den rysliga natten var postdag. Posten kom och medförde ett bref från baronen. Majorskan jublade, men från Almas kinder flydde lifvets färg, då hon bröt det friherrliga sigillet; ty stämpeln var Köpenhamns, och en blank, kupig ring nedföll ur brefvet på hennes bröst.
Alma läste brefvet till slut och räckte det sedan stillatigande åt modern, hvilken icke bemärkt ringen, och som, darrande af otålighet, började läsningen; men hon kom icke långt, förr än hon kastade brefvet på golfvet och utbrast i vrede och den rysligaste förtviflan, ty baronens bref innehöll en formlig afsägelse af Alma. Han erkände sig förlora den högsta lifvets lycka, men tillade upprigtigt, att han icke förtjente henne, att hans affärer voro förstörda, samt att han icke på flera år, kanske aldrig, ärnade återse sitt fädernesland.
Sedan majorskans häftighet, såsom vanligt, upplöst sig i konvulsioner, blef hon åter så lugn, att hon kunde bestorma den stackars Alma med förebråelser och de skamligaste beskyllningar.
Tyst och tålig afhörde den arma flickan allt, och den uppretade, onaturliga modern tröttnade icke förr, än hon slutligen upptäckte, att Alma var afdånad.
Nu tillkallades hjelp, och en ovilkorlig ånger lade sig öfver majorskans hjerta; men Alma var knappast återväckt, förr än hon å nyo började sina anklagelser, likväl med något mildrad häftighet.
Emellertid beslöt majorskan att skrifva till baronen, och Almas alla böner, ehuru innerliga, kunde ej ändra denna föresats. Hon ingick i sitt skrifrum och lemnade ändtligen Alma det lugn, hvarefter denna så länge suckat. Der började hon brefvet i ordalag, liknande hennes sinnesstämning.
Hon hade redan halfskrifvit brefvet, då hon tyckte sig höra ett buller. Majorskan, som var i hög grad rädd och vidskeplig, kände blodet nära att stelna i sina ådror. Hon reste sig, men nedföll nästan sanslös åter på stolen, då hon hörde det samma, ehuru starkare, upprepas. Hon samlade alla sina krafter och gick ut med det ena ljuset i handen. Bäfvande hann hon sin sängkammare, der hon våldsamt grep i klocksträngen, och der kammarjungfrun fann henne nästan oredig.
Hon afkläddes, lade sig och käuvde sig något lugnad, mest derigenom, ait tvenne jungfrur måste sitta inne i hennes rum, och en betjent i rummet utanföre. Inom en half timme hade majorskan oaktadt sin förskräckelse insomnat och hennes vakthafvande tärnor, som kände sin matmoders tunga sömn, sakta aflägsnat sig.
— Ske din vilje, min Gud! — utropade Alma, sedan modern tillslutit dörren. Hon aftog ringen, som nära ett år tryckt det späda fingret, och en ljuf vårvind susade i hjertat och aflöste dess tunga fängelseluft. De bleka lifsblommorna logo åter i dagg och fägring, alla mörka bilder försvanno, en enda härlig gestalt qvarstod der ensam och skön: denna enda var Axel; och alla det jungfruliga hjertats känslor, den första, den enda åter tillåtna kärlekens Vestasflammor stego likt heliga offerlågor upp mot den älskade ynglingen. Men faderns, den dyre faderns sorg och moderns förtviflan störde hennes lycksalighet. Hon gret, hon bäfvade, hon njöt, hon visste icke rätt huru det var; men slutligen upplöste sig allt, så väl smärta som glädjebäfningar, i en varm, innerlig bön, och från den inslumrade hon slutligen lugnt och ljuft, som barnet i modersfamnen.
Emellertid hade det nästan nedbrunna, af majorskan förgätna ljus, som hon glömt qvar i skrifrummet, antändt en mängd papper, hvaraf bordet, på hvilket det stod, var uppfyldt, ty från detta rum utgingo de lågor, som inom några timmar förtärde den ståtliga byggnaden och hvilka, utan Axels ankomst, skulle hafva förtärt alla dess invånare.
Alma hade vaknat af en tryckande rök; ty skrifrummet var icke långt aflägset från det rum hon bebodde. Hon anade genast olyckan, sprang upp, påtog en underklädning, kastade en schal öfver sina skuldror och skyndade genom kabinettet, innanför hvilket majorskans sängkammare var belägen. Hon ville dit in, ville uppväcka, rädda modern, men hunnen till dörren, neddignade hon kraftlös, sanslös, och det var der, som Axel fann henne.