Hoppa till innehållet

Högadals prostgård/Del II/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tjugufemte kapitlet
Högadals prostgård
av Wilhelmina Gravallius

Tjugusjette kapitlet
Tjugusjunde kapitlet  →


[ 263 ]

Tjugusjette kapitlet.

I prostgården hade allt antagit ett annat utseende. Den vanliga ordningen var störd, de husliga göromålen hvilade, den rutiga ylleväfven stod alldeles öfvergifven, på vanligt söndagsvis öfvertäckt af ett lakan, och så väl prostinnan sjelf som Maria och hela den qvinliga tjenstepersonalen voro uteslutande sysselsatta med den nya inqvarteringen; ty majorens hade allt sedan den olyckliga natten haft sitt hem i prostgården, der de åtnjöto den högsta grad af kärleksrik och uppmärksam omvårdnad.

— Rädda henne! rädda henne, Gustaf, om du vill, att jag skall lefva! — utropade Axel och kastade sig öfverväldigad af smärta i vännens armar. — Ja, du måste rädda henne! — tillade han med tilltagande ångest.

— Det vore väl skäl, att du också tänkte något på dig sjelf och på dina arma föräldrar och icke blott på Alma — utbrast prostinnan, icke utan häftighet. — Du har ju för henne och hennes mor blottstält ditt lif. Jag hörde ju bokhållarn tala om huru förfärligt det var, när du rusade i elden! — — O, min Gud! — och prostinnan gömde ansigtet i sina händer.

— Dessutom, man behöfver ju bara se på dina djupa brännsår, på ditt brända hår, för att veta huru du alldeles [ 264 ]glömde dig sjelf. Och nu — du har ju glödande feber, — det har Gustaf sjelf sagt — men ändå får hvarken han eller jag dig att vara i sängen af oro för Alma, och jag tycker verkligen, att du kunde vara lugn för henne, då du vet henne vara i Gustafs och Marias vård!

Med undantag af detta utbrott af prostinnans häftighet, hvilket väl någon gång förnyades vid åsynen af Axels brännskador och tanken på de möjliga följderna af hans mod och hans behjertenhet, — öfver hvilket prostinnan dock i sitt hjerta jublade — skulle man verkligen kunnat säga, att denna tid var glanspunkten i prostinnans lefnad; ty intet spår af det gamla agget, ingen skymt af medvetandet af de förbindelser, i hvilka majorskan stod eller åtminstone bort stå till henne, voro vid något tillfälle synliga.

Men det är lättare att gifva än att taga, åtminstone för naturer sådana som prostinnans, och om än ett sant deltagande för majorskans beklagansvärda tillstånd, för hennes djupa olycka, oftast talade i hennes verkligt medlidsamma hjerta, så talade dock må hända der inne icke sällan en hemlig fröjd öfver att se den stolta, henne så ofta förödmjukande majorskan nu vara föremål för hennes omsorger och hennes gåfvor.

Att veta majorskan vara hennes gäldenär, deruti låg för prostinnan den skönaste triumf, och derföre var det så lätt, så ljuft att genom den finaste grannlagenhet och uppmärksamhet stegra förbindelsen till den högsta grad.

O, så lefver ofta i våra vackraste handlingar så mången förborgad, oädel bevekelsegrund, — så litet himmel, så mycket jord! ehuru de — likasom jorden — hvälfva öfver sig en himmel!

Prosten såg med ljuf tillfredsställelse sin hustrus kärleksrika uppförande och varmt tackade han Gud, så väl härför som för det mod, den menniskokärlek Axel visat.

[ 265 ]Att han, för att rädda Alma, vågat sitt lif — det var ju naturligt — men att han satt det på ett ännu farligare prof för att rädda majorskan, henne, hvars högmod frånröfvat honom hans ungdoms brud, hans lefnads lycka — — — O, visst var det ljuft att vara fader till en sådan son! om ock tanken, att det var Almas mor, blandade sitt jordestoft i den kärleksrika handlingen.




Majorskan hade intagit gästkammaren och Alma Marias rum. Öfver den förra vakade prostinnan med tillhjelp af Stina, öfver den andra Maria och Axel. Gustaf gick mellan de båda sjukrummen, uppmärksam, outtröttlig, så i afseende på användandet af sin konst som sin menniskokärlek, och majoren, den beklagansvärde majoren, tillbringade hos maka och barn alla de stunder, han kunde undanrycka de nödvändiga bestyr och anordningar, som fäste honom vid hans nedbrända Strålvik.

Den ena af de båda flyglarna hade blifvit räddad. Den ämnade majoren låta inreda till vinterboning åt sig och sin familj, ehuru han bäfvade vid tanken på huru han skulle kunna komma fram med detta förslag till sin hustru. Hura skulle han kunna beveka henne att bebo samma rum, som statfolket bebott?

Han fruktade och var nästan säker, att Stockholm vore det enda, som skulle kunna ersätta henne det praktfulla Strålvik, och till en vinter i hufvudstaden hade majoren icke tillgångar.

Emellertid voro dessa tankar och den oro, de medförde, vida underordnade det djupa bekymmer, han hade öfver sina kära sjuka, hvilkas tillfrisknande, enligt hvad Gustaf sade, icke ännu ingifvit några säkra förhoppningar. Likväl, ehuru svagt Almas tillstånd än var, fruktade Gustaf dock mera för majorskan, ty hon hade erhållit ett [ 266 ]svårt slag i bröstet, hvilket syntes honom långt farligare och mera betänkligt än de svåra brännskadorna.

Majorskan låg i beständig yrsel, och under den glödande febern var hennes tillstånd ofta så vildt, att man hade all möda att qvarhålla henne i sängen.

Under sin yrsel talade hon många underliga saker. Eldsvådan och det, som stod i sammanhang med den samma, utgjorde egentliga föremålet derför.

— Hvem var det, som räddade mig? — De sade, att det var Axel Sylvén — sade hon bland annat, — men det drömde jag väl! — Det är så underligt, jag minnes, att när jag vaknade, så stod en ung karl lutad öfver mig — jag mins det så väl — han badade mina sår — han tvättade blodet af min panna — och han talade så vänligt — — och han var lik Axel. — — Men, nej, — det kunde icke vara han — — — det får icke vara han! — — Honom, som jag hatat för hans kärlek till Alma! — Nej, det var baronen — — det var Arthur, fast jag icke i min yrsel kände igen honom — — ja, det var Arthur, han, som skall blifva Almas brudgum, som skall föra henne till nöjen och glans och öfverflöd! — — Men ringen? — — huru var det? — skickade han icke honom till baka? — Låg han icke i Almas bref? — — — den nidingen? — — — och vid dessa ord knöt majorskan krampaktigt sina händer, ögonen brunno i vilda flammor, och hela hennes varelse skälfde af vrede.

— De säga, att han älskade en sångerska — — att han för hennes skull öfvergaf min unga, sköna dotter — öfvergaf henne för en sångerskas skull? — Men det är icke möjligt — — det är en lögn — en nedrig lögn — men ringen — — låg icke han i Almas bref? Då kunde det icke vara Arthur, som räddade mig — — men hvem var det? Otto säger, att det var Axel! — — Nej, nej! det var icke Axel! — — — Jag vill icke vara hans gäldenär! — — Men Otto säger så — — och han säger, att jag är i prostgården — — nej, jag är icke i prost[ 267 ]gården — jag vill icke vara der — — jag skulle bo under den högfärdiga prostinnans tak — — jag skulle mottaga hennes omsorger? Nej, det är hos Arthur jag bor — det är hans mor — det är friherrinnan, som vakar hos mig — som så vänligt läskar min tunga! — Vid dessa ord gled ett leende öfver majorskans läppar, — men ringen! — — utropade hon strax derpå och ögonen rullade vildt — O, det går omkring för min tanke! — — Jag tror att min hjerna brister!

— Jag vill se Axel, nej, magister Sylvén — ropade hon en annan gång — jag vill se, om han är lik honom, som stod hos mig, när jag vaknade den der förfärliga natten.

Majoren var en gång närvarande vid ett af dessa utbrott. Han gick och hemtade Axel.

— Ja, det var han! Se, hur hans panna har djupa sår — — se, hans lockar äro ju brända! — Men det var ändå icke Axel — det får icke vara han — Nej, det var Arthur. Han skulle väl rädda sin Almas mor!

På detta och dylikt sätt rasade den arma majorskan. Sådant var hennes tillstånd, stundom aflöst af en orolig slummer, stundom af en slags dvala, under hvilken det syntes som om rediga tankar långsamt banade sig väg till hennes hjerna! men hon talade icke, — hon såg icke heller upp, och hände det, att hon mötte prostinnans blick, så nedslog hon hastigt sitt öga.

I prostinnans själ uppstego underliga tankar vid de ord majorskan talat, hvilka, ehuru barn af hennes yrsel likväl för ofta återkommo, för att icke ega någon grund. Det var i synnerhet talet om den tillbakaskickade ringen, hvaröfver prostinnan egentligen grubblade. När hon nu lade detta till sammans med den upptäckt hon gjort, att ringen icke mera fans på Almas hand, så var hon säker, att baronen uppslagit förlofningen. Hon sade likväl icke detta åt någon, men nekas kan icke, att en framtida förhoppning blandade sig i hennes omsorger och hennes ansträng[ 268 ]ningar, att Axels hjeltemodiga bragd syntes henne ännu större och att hennes intresse för Almas tillfrisknande, ehuru varmt det än varit, nu hunnit sin högsta grad.




Dagarne skredo långsamt och sorgligt — men de framskredo dock; och nu, sedan Alma tillbragt nära tvenne veckor i prostgården, vilja vi införa läsaren i Marias kammare, hvilket, som vi veta, var Almas sjukrum.

Är detta ett sjukrum? skall läsaren må hända fråga, då han blickat in i den lilla vänliga kammarn, från hvilken dagern icke var utestängd, der höstblommor doftade, kanariefoglar qvittrade, och der ljus och frisk luft likasom bjudit honom ett välkommen. Men bemärker han den heliga tystnad, som möter honom, och förnimmer han den frid, som andas der inne, och blickar han in genom de hvita sänggardinerna och ser den snöhvita gestalten med feberrosor på kinden, ser det ömsom strålande, ömsom nästan slocknande ögat, då förstår han, att han befinner sig i ett sjukrum, men ett af dessa, öfver hvilket de goda englarna utbredt sina hulda vingar, aflösa de vilda plågorna och hviska toner ur andens hemlandsspråk.

Alma slumrade. Bröstet höjde sig i lätta ehuru ojemna andedrag, och ett ljuft, nästan himmelskt lugn hvilade öfver det sköna anletet, hvilket i detta ögonblick, färgadt af feberns purpur, och omsvalladt af de rika, obundna lockarna liknade, åtminstone på afstånd, en skön vårlund, öfver hvilken det tycktes som förgängelsens samum icke skulle kunna smyga sig.

Men ser man på den nästan genomskinliga handen, den till hälften blottade armen, så finner man, att sjukdom och lidande i sina härjande armar hårdt tryckt den vårliga gestalten och borttagit de aderton årens friskhet och rundning.

[ 269 ]På några stegs afstånd från sängen stod Axel, men icke den samme Axel, som vi fordom sett yr och lekande i hemmets lunder. På kinder och panna hade brännsåren tryckt sina höga rosor, hufvudet var nedböjdt, och det fordom så blixtrande ögat hvilade nu med ett outsägligt, tårglänsande uttryck på den hulda slumrerskan. Vid hufvudgärden satt Maria, och den bleka kinden, det djupt nedslagna ögat talade om vakor och tårar.

Alma vaknade. Hvart flydde tåren i Axels öga? Hvem bortblåste sorgfloret från hans anletsdrag? Hvilken annan än kärleken, denne undergörare — ty allting är möjligt för honom — och Axel stod der nu, genom hans magiska beröring, glad och fridfullt skön vid sidan af sin ljufva Alma, som mild och leende räckte hvardera af de båda syskonen en af de snöhvita händerna.

På Axel fäste sig dock hennes öga, detta mörka, underbart sköna öga, som nu med fullkomlig klarhet strålade af ett sällsamt uttryck. Det var som om himlens och jordens kärlek der ännu icke fullt sammansmält till en.

Alma hade drömt en ljuflig dröm — drömt om ett jordiskt paradis, och när hon nu, nästan för första gången efter den olyckliga natten, med lugn och fullkomlig redighet uppvaknade och såg hans skönaste bild vid sin sida, o, då kändes der så godt att bo, att vara!

Men Alma talade icke, eller det språk hon talade, var icke ordets. Axel, ehuru invigd i detta underbara språks mysterium, längtade dock att från de älskade läpparne höra ett ljud, ett ord.

Han längtade så mycket mer derefter, som Alma under sin sjukdom nästan aldrig talat. Ett framhviskadt »Axel» eller »Maria», en tyst tacksägelse, en fråga efter modern hade varit de enda rediga ord, han kunnat uppfånga från hennes läppar. Och dessutom, Gustaf hade sagt, att detta vore ett afgörande dygn, att Almas ovanligt långa sömn vore en kris; att på hennes tillstånd vid uppvaknandet troligen utgången af hennes sjukdom berodde.

[ 270 ]— Du har sofvit godt, min Alma? — hviskade slutligen Axel med stilla ömhet.

— Ack ja, jag drömde!

— Säkert en salig dröm, ty dn log så fridfullt.

— Ja, en salig dröm, min Axel, om jag så får säga, ty han afspeglade blott jordens högsta salighet. Ack, jag får icke drömma så! jag ville, att mitt öga redan här skulle se en skymt af den salighet, som snart skall stråla det till mötes.

Ungdomen har i allmänhet det gemensamt att, när en sorg träffar hjertat, med hela sin ålders entusiasm längta efter döden, hvars djupa allvar de ännu icke lärt sig förstå. De se honom som en engel med snöhvita vingar, hvilken för dem på glänsande silfverskyar genom den blåa etern upp till ljus och härlighet!

Äfven Alma delade dessa sympatier. Hon hade under hela sin förlofningstid och under den tilltagande svaghet, som varit en följd af denna tryckande boja, med vemodig tjusning längtat efter döden och i ljuflig hänförelse tyckt att denne efterlängtade befriare vinkade henne på allt närmare håll. Hon hade likväl, på grund af sin djupa religiösa känsla, från en allvarligare synpunkt skådat honom och hade under sin sjukdom och under de rediga stunder som plågorna unnat henne, på ett ännu innerligare och mera andeligt sätt införlifvat sig med den så säkert väntade gästen, utan att dock på det ringaste sätt förråda detta för sina älskade.

Den arme Axel — hade han aldrig hört Alma tala! — Han kunde icke förnimma den salighet, som genombäfvade Almas själ! Han såg blott döden, svepduken, grafven, den släckta blicken, den kalla handen, det brustna hjertat, och en dödskyla drog isande genom hans själ.

— Men, Alma, ville du icke först njuta verkligheten af den sköna drömmen? — — först känna, att äfven jorden kan vara en himmel? — svarade Axel med varm hänförelse, utan att minnas, att han aldrig skulle få införa henne i [ 271 ]denna himmel! ty Axel hade ingen aning om Almas uppslagna förlofning. Väl hade han sett, att ringen försvunnit från hennes finger, men han hade trott, att Alma aflagt honom aftonen före eldsvådan, — så mycket säkrare var han härpå, som Maria omtalat, att Alma, då modern och fästmannen icke var närvarande, ofta plägade göra så.

— Känner jag det icke i detta ögonblick! — ljöd det som en englahviskning från Almas läppar. Får jag icke nu med fullkomlig redighet, utan löftesbrott, utan synd säga, att jag är din, — får nämna dig min!

Vid dessa ord utsträckte Alma sin venstra hand. — Se här förklaringen af mina ord. Axel! min boja är bruten! — — Jag är fri! — jag är din för tid och evighet! — — —

Maria hade vid dessa oväntade, glädjebådande ord sakta smugit sig ur rummet. Hon ville icke ohelga denna heliga högtidsstund.

Utanför dörren mötte Maria Gustaf, på väg till Alma.

— Hvad har händt, o, säg Maria! hela ditt ljufva anlete strålar af glädje och frid? — utropade Gustaf, fattande sin fästmös hand. — Är Alma vaken? Är hon redig och lugn?

Maria besvarade först denna senare fråga. Hon visste, att det var lifsfrågan.

Tåren, glädjetåren perlade klar i Gustafs öga, och med ett innerligt — Gud vare lofvad! — tryckte han kärleksfullt Marias hand.

— Och du tror, att Alma nu är utan fara?

— Ja, jag har all anledning att tro och hoppas det, men den noggrannaste försigtighet är af nöden. Alma är så ytterligt svag. Frid, tystnad och undvikande äfven af den ringaste sinnesrörelse äro nödvändiga vilkor för hennes lif. Jag fruktar för, att Axel i sin glädje icke kan vara nog lugn. Ack, den stackars Axel, det är ju endast vid Almas sjuksäng, som han får njuta sin lycka! När hon blir frisk, skall han se henne, denna eng[ 272 ]lalika varelse, henne, som varit hans ungdoms brud, hans tankars mål, hans lifs stjerna, som han med egen lifsfara ryckt undan lågornas rysliga död — henne skall han se ryckas bort från sitt trofasta hjerta, för att blifva en annans brud — brud till en ovärdig!

Sedan Gustaf med varm betoning uttalat dessa ord, närmade han sig sakta Almas dörr.

— Dröj ännu ett ögonblick! — bad Maria med glädjestrålande öga och fattade hejdande Gustafs hand. — Alma är fri! hennes boja är löst!

— O, min Gud, är det möjligt? — — utropade Gustaf, och hans ädla, uttrycksfulla ansigte återspeglade hans glada öfverraskning, hans djupa fröjd. — Måtte Alma blott få lefva! lefva hos sin Axel! men jag måste genast gå in till henne! Axels lågande själ kunde svindla vid denna öfverraskande, öfversvinneliga glädje. — Han kunde i sin yrsel förstöra sin sköna lycka.

— Åh, nej, Gustaf, stör dem icke! Låt dem ensamna, ostörda få njuta de första ögonblicken; — bad Maria. — Axels kärlek är för djup att vara egoistisk. Tro mig, Gustaf, Alma skall vara hans första tanke, hans glädje skall vara en tyst, icke högljudd lofsång!

— Ack, Maria, du kan icke hafva en högre tanke om Axel än den jag eger; men läkaren måste här hafva första rummet — vännen det andra — jag har ingen ro förr än jag sett Alma, sett den verkan, som den långa sömnen — hennes hjertemeddelande och Axels glädje deröfver haft på hennes svaga varelse.

Sakta, nästan ljudlöst, öppnade Gustaf dörren till sjukrummet. Der inne herskade en så djup, fridfull tystnad, att hade icke kanariefogelns drill melodiskt genombrutit den samma, skulle man kunnat förnimma en fjärils vingslag.

Gustaf stannade orörlig på tröskeln.

Axel låg knäböjd vid Almas läger med sina båda händer omslutande hennes venstra hand, på hvilkens hans [ 273 ]läppar hvilade. Kring hans hufvud hade Alma lindat sin högra arm. Hennes öga hvilade på Axel, och denna blick, så väl som hela hennes sköna anlete, strålade likasom förklarade af den öfverjordiska glans, hvilken troligen är en återspegling af kärleken i paradiset.

Gustaf lemnade rummet, osedd, ohörd.

Utanför dörren mötte honom Maria.

— Ack Gustaf! Alma får lefva? Du är tillfredsstäld både som läkare och vän! jag ser det på uttrycket i ditt öga — utropade hon och slog sina armar om Gustafs hals.

— Ja, Maria! med Guds hjelp får hon lefva — ty kärleken är en allsmägtig öfverläkare, för hvilken hela läkarefakulteten borde böja knä.