Höstbetraktelser (Vitalis)
| ← Vårfantasi |
|
Till Skönheten → |
Natur! du kämpar, och din höga smärta
I stormen yrar öfver land och bölja.
De friska färgorna uppå din mantel,
Din sköna brudskrud uti vårens timma,
Förblekna småningom och dina kinder,
De ljufva tvillingsrosor, le ej mera.
En flicka lik, då hon sin skönhets liljor
Mot dödens kalla, grymma liljor byter,
Du sköna, rena tafla, der Guds finger
Har målat af sig sjelf och himmelriket
I tusen färgor på den gröna grunden,
I blomstrens färgspel, underbara bilder
Som salighet predika med sin skönhet,
Af färgor har nu dödens blekhet ensam,
Som kylande sig smyger utaf Solens kyssar.
Den varma kärlek, hvilkens sköna drömmar
Till ögon vaknat opp och sett mot himlen
I sköna, himlaljufva blomsterformer,
Nu sorgligt gräfver sig en graf af snö.
Majdöttrarna, naturens ljufva helgon,
Som Niobe, du ren för dig sett falla.
Natur! du också mister hvad du älskar,
Ty Soln ej mer så varmt emot dig blickar,
Men låter barnen af den sköna hymen,
Som våren vänligt stiftat er emellan,
Förgås af köld, som han dem icke kände,
Och hastar till en annan älskarinna,
Att lösa hennes hjerta upp i tjusning,
Och kasta blomster uti hennes barm.
Gråt, sköna Moder! mera stilla tårar;
Lär af din son att älska och ej älskas,
Och alltid finna i ditt eget hjerta
Det ljus och värma dig på himlen nekas.
Jag ock har klagat, ty på dig jag bråddes,
När Nordan kom och hälsade från grafven,
Der trånga hemmet för all jordisk skönhet,
De sköna drömmars blomster jag planterat
Med barnslig lit längs utåt pilgrimsvägen.
Och blomstren fällde sina gyllne kronor
I ödmjukhet ned till den grymmes fötter.
Då bådo de till Solen uppå himlen,
Men han ej syntes, han var fjerran borta
Och svarta manteln höll han för sitt öga
Att han de skönas död ej skulle skåda.
Då kom en Engel ifrån Solens uppgång,
Den högre Solens, hvilkens rena strålar
Blott för trons öga ned från himlen falla.
Han trampade ned alla jordens blommor
Med dem jag lekt, af dem jag gjort mig kransar.
Men vid hans sköna fot vid marken rörde,
I deras rum ur mullen vänligt logo
Med himmelskt ljufva, milda, fromma ögon
Små blomster fram och sågo uppå mig.
Jag sporde dem: hvad heten J, små Englar?
Då sade de: vi äro diktens blomster:
Vårt frö är taget ur Guds paradis,
Der under lifsens trä vi växt i skuggan;
Och denna sköna Engel, som planterat
Oss på din väg, på det med fromma ögon
Med dig i qvällens stund vi skulle gråta
Och säga med vårt doft, hvad ej med orden
Förtäljas kan, hur skönt i himlen är;
Han är din goda Engel, som du drömde
Att famna uti stundens sköna former,
Som blickat jemt med kärlek i ditt hjerta
Och varit med dig, fast hans etherskönhet
Ej kan sig spegla i ett dödligt öga,
Och som en gång för dig sig uppenbarar
I all sin skönhet under namn af Döden,
Och kysser själen ut ur stoftets fängsel,
Och trycker dig uti sin famn och fröjdas
Att han omsider kunnat dig befria.
Då sade jag: J blommor, blifven mina!
Jag vill med milda tårar eder vattna.
När jag min Laura mins, den ljufva blomman,
Jag sjelf blir blomma och får dagg i ögat.
Och blomsterenglarne nu uti vinden
Sitt hufvud böjde, som till vänligt bifall.
Och solen sken med samma ljufva klarhet
Som in uti mitt barndomsöga blickat.
Ej mera doftar dina blommors ljufhet,
Natur! och rifven är din gröna mantel,
Och ej mer skalkas vänliga Zephyrer
Omkring mig, utsträckt vid en källas blombrädd.
De gunga icke mer på gröna qvisten
Och kasta ned sjelfsvåldigt utur gungan
De hvita äppelblommor på mitt anlet.
Om nu jag stannar under helga appeln,
Der första gången jag en Majqväll skådat,
Den ljufva, utur hvilkens tjusningsblickar
Mitt ödes tafla sina färgor hämtat,
Och än ned på mig falla hvita blommor,
Är det blott snön, den bleka vinterliljan.
Natur! för dig ock kommer Solen åter
Med vårens värma uti gyllne blickar,
Och Vestanvinden, lekande med blomstren,
En ljuf harmonisk sång å nyo sjunger,
Och från sitt hvita örngått utaf snö
Uppvaknar blomman ur den långa hvilan,
Och dottren Najas åter fri sig känner,
Och dansar sjungande och leker barnsligt
Med gröna lockarna utaf ditt hår.
Och Dottren Dryas sträcker gröna armen
Och vinkar luftens boningsmän att komma
Och fira våren invid hennes sköte.
Hon gläds, då hennes skönhet de upphöja,
Och kronan grönskar stoltare än förr,
Och gläds, då tvenne älskande sig samla
Inunder skuggan och sitt hjertas flamma
I kyssars himmelskt ljufva nektar släcka.
Natur! du glädje har af dina barn:
I lif och död de hylla varmt sin moder.
Med dig de svärma ljuft i vårens stunder,
Hvar andedrägt är en oskyldig fröjd;
Men när, om hösten, du begynner sörja,
Då brista deras hjertan utaf sorg.
Men skalden går, den trognaste bland söner,
Med alla årets tider i sitt hjerta;
Dock konstens vår står ofvan. Hoppets träd
Slår oförgänglig blomma ut i tiden,
Fast frukten mognas först af evig Sol.