Hennes hämnd/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Prolog
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

En gatuscen
Den trogna gårdvaren  →


[ 20 ]

I.
En gatuscen.

Paris: 1793.

Det skulle ha varit mycket svårt att förklara, varför medborgaren Déroulède var så populär, som han i själva verket var. Ännu svårare skulle det ha varit att påvisa skälet, varför han förblev oantastad av de förföljelser, vilka bedrevos mot tjogtals personer om dagen, än mot de mera moderata girondisterna, än mot det fanatiska Berget, tills hela Frankrike förvandlats till ett enda jättestort fängelse, varifrån giljotinen dagligen hämtade sin näring.

Men Déroulède gick alltjämt fri. Till och med Merlins lag angående misstänkta personer hade ännu icke kunnat tillämpas på honom. Och när, förra juli månad, mordet på Marat fört en hel samling offer till giljotinen — från Adam Lux, som önskade resa en staty till Charlotte Cordays ära med inskriptionen »större än Brutus», till Chalier, som ville ha henne offentligen torterad och bränd vid pålen till straff för sitt brott — då sade Déroulède ensam ingenting, och han tilläts också att förbli tyst.

Det var den mest sjudande tiden av den sjudande revolutionen. Ingen visste på morgonen, om han på kvällen ännu skulle ha sitt huvud i behåll mellan axlarna eller om det av medborgaren Samson, bödeln, skulle hållas upp till allmänt beskådande åt Paris’ sansculotter.

Och ändå tilläts Déroulède att gå sina egna vägar. Marat sade en gång om honom: »Han är inte farlig.» Detta uttryck vann spridning. Inom nationalkonventets råmärken betraktades Marat alltjämt som frihetens store förkämpe, en martyr för sin övertygelse, driven till det yttersta — en martyr för lumpenhet och smuts, för människans gradvisa sjunkande till den lägsta typen för mänsklighet. Och hans yttranden förvarades alltjämt som skatter; ej ens girondisterna vågade angripa hans minne. Den döde Marat ägde större inflytande än någonsin den levande.

[ 21 ]Och han hade sagt, att Déroulède ej var farlig. Ej farlig för republikanismen, för friheten, för det system, vars kärnpunkt låg i avslitandet av gamla traditioner och förintandet av anspråk med rötter i det förflutna.

Déroulède hade en gång varit mycket rik. Han hade varit förtänksam nog att i god tid skänka bort vad som annars otvivelaktigt skulle ha fråntagits honom.

Men när han gav, gav han gärna, vid en tidpunkt, då Frankrike som bäst behövde det och innan landet lärt sig att själv skaffa sig vad det behövde.

Och i detta fall såg det verkligen ut, som om Frankrike ej hade glömt; en osynlig fästningsmur tycktes omgiva medborgaren Déroulède och hålla hans fiender i schack. De voro få, men de funnos dock. Nationalkonventet hyste förtroende till honom. För dess medlemmar var han »icke farlig». Folket betraktade honom som en av sina egna, den där gav så länge han hade någonting att ge. Vem kan tyda och förklara det mest flyktiga och bedrägliga av allting — folkgunst?

Han förde ett stillsamt liv och hade aldrig givit efter för den allmänt utbredda frestelsen att skriva pamfletter. Han bodde ensam tillsammans med sin mor och Anne Mie, den lilla föräldralösa kusinen, som gamla madame Déroulède tagit vård om ända sedan den lilla börjat själv tulta omkring.

Alla människor kände till hans hus vid Rue Ecole de Médecine, ej långt från det, vari Marat levde och dog, det enda solida stenhuset mitt i en rad av smutsiga och illaluktande träruckel.

Gatan var då lika trång som den är nu, och medan staden Paris högg av sina barns huvuden för frihetens och broderskapets skull, hade den ingen tid att fjäska med snygghet och hälsovårdsnämnder.

Rue Ecole de Médecine gjorde föga heder åt den högskola, vars namn den bar, och det var en högst otrevlig publik, som brukade trängas på dess knaggliga och smutsiga stenläggning.

En prydlig klänning, en snygg schalett var en mycket ovanlig syn i denna trakt, ty Anne Mie gick sällan ut, och gamla fru Déroulède lämnade knappast sitt rum. Rätt mycket brännvin förtärdes i de båda krogarna, en vid vardera ändan av den långa, [ 22 ]smala gatan, och klockan fem på eftermiddagen var det avgjort säkrast för kvinnor att stanna kvar inomhus.

Den grupp rufsiga äldre varelser i kjolar, som stod och pratade vid gathörnet, kunde knappast kallas kvinnor. En trasig kofta, en flottig, röd duk om huvudet, ett söndrigt, fläckigt linne — till denna ytterlighet av osnygghet och vanvård hade Friheten bragt Frankrikes döttrar.

Och de hånade varenda förbigående, som var mindre smutsig, mindre djupt sjunken än de själva.

Ah, voyons l’aristo! skreko de för var gång en man i ordentliga kläder, en kvinna med snygg mössa och rent förkläde gick utför gatan.

Eftermiddagarna hade mycket att bjuda på. Det fanns alltid en hel hop sevärda ting, först och främst det långa tåget av vippkärror, som slingrade sig vägen fram från fängelserna till Place de la Révolution. Allmänna välfärdsutskottets fyrtiofyra tusen underavdelningar sände sina bidrag, var och en i sin tur, till giljotinen.

Under en period forslade dessa vippkärror kungliga personer, ci-devant hertigar och prinsessor, aristokrater från varje grevskap i Frankrike, men nu började detta förråd bli uttömt. Den olyckliga drottning Marie Antoinette försmäktade alltjämt i Tempeltornet tillsammans med sin son och dotter. Madame Elisabeth fick ännu lov att läsa sina böner i fred, men det började bli ont om för detta grevar och hertigar.

De, som icke hade dött för medborgaren Samsons hand, hade slagit sig på näringarna i Tyskland eller England.

Det fanns högvälborna snickare, värdshusvärdar och hårfrisörer. De stoltaste namn i Frankrike voro dolda bakom yrkesskyltar i London och Hamburg. En stor mängd hade blivit räddade av den hemlighetsfulla Röda nejlikan, den okände engelsmannen, som ryckt tjogtals offer ur klorna på allmänna åklagaren Tinville och sänt herr Chauvelin lurad och snopen tillbaka till Frankrike.

Det började som sagt bli ont om aristokrater, så att nu kom turen till deputerade ur nationalkonventet, vittra män, lärde eller konstnärer, män, som för ett år sedan sänt andra till [ 23 ]giljotinen, och män, som skrikit högst, när det gällt att försvara anarkien och dess skräckvälde.

Man hade vänt upp och ned på almanackan; varje god fransk medborgare kallade denna den nittonde dagen i augusti 1793 den andra Fructidor år 1 av den nya tideräkningen.

Klockan sex denna eftermiddag vände en ung flicka hastigt om hörnet vid Rue Ecole de Médecine, och efter att ha kastat en snabb blick till höger och vänster började hon beslutsamt vandra den smala gatan framåt.

Den var just nu fullpackad med folk. Grupper av upphetsade kvinnor stodo och pratade i munnen på varandra utanför varenda port. Det var just den tiden, då man kom hem efter det vanliga frispektaklet på Place de la Révolution. Männen hade gjort uppehåll i åtskilliga krogar och kört ut kvinnorna. Det skulle bli dessa manhaftiga varelsers tur sedan att dricka sig rusiga; nu så länge finge de nöja sig med att prata och gaffla och kasta speord efter de förbigående.

I början tycktes den unga flickan ej akta på dem. Hon vandrade hastigt framåt, såg käckt framför sig, har sitt huvud högt och steg varsamt från kullersten till kullersten, undvikande smutsen, som skulle ha stänkt ned hennes nätta skor.

Slamporna i portgångarna skämtade och glammade, och varje skämt var en rå anmärkning, sårande för varje anständig kvinna. Den unga flickan har en enkel grå klänning med en fin linongsduk prydligt korslagd över bröstet; en stor hatt med hängande band satt över det vackraste ansikte, som ännu fägnat en mans blickar.

Det skulle ha varit än vackrare, om det ej präglats av ett drag av beslutsamhet, som kom det att förefalla hårt och brådmoget för den unga flickans år.

Hon har det trefärgade skärpet knutet kring livet, eljest hade hon för längesedan blivit ofredad. Men republikens färger voro hennes skyddsvärn; så länge hon gick lugnt framåt, kunde ingen göra henne någonting för när.

Då tycktes hon plötsligt få ett egendomligt infall. Det var just utanför det stora stenhuset, som tillhörde medborgaren-deputeraden Déroulède. Hittills hade hon ej brytt sig om de flockar [ 24 ]av kvinnor, som hon måst passera. När de spärrade trottoaren, hade hon lugnt stigit ned på gatan.

Det var klokt och förståndigt gjort, ty hon kunde sluta öronen för de ohöviska anmärkningarna och behövde ej bry sig om förolämpningarna.

Plötsligt rätade hon trotsigt på nacken.

— Vill ni vara god och låta mig komma förbi, sade hon högt, då en häxa med utslaget hår ställde sig framför henne med armarna i sidan och tittade försmädligt på den spetsgarnerade underkjolen, som nätt och jämt skymtade fram under den unga flickans enkla gråa klänning.

— Låta henne komma förbi! Låta henne komma förbi! Ha ha ha! skrattade käringen, vändande sig till närmaste grupp av sysslolösa gatdrivare och tilltalande dem med en hög svordom. — Visste ni utav, medborgarinnor, att den här gatan är särskilt gjord för aristokrater att spatsera på?

— Jag har bråttom, vill ni genast släppa fram mig! befallde den unga flickan och stampade otåligt med foten i marken.

Hon hade hela gatans bredd till höger om sig, fullt tillräckligt utrymme för att kunna passera. Det föreföll absolut vanvettigt att ensam uppträda pockande och utmanande mot denna bullrande skara ohyfsade och förfallna kvinnor, som nyss återvänt från det hemska skådespelet omkring giljotinen.

Och dock tycktes hon göra det med flit, liksom om hennes tålamod nu tröt och hennes stolta blåa blod börjat sjuda i vedervilja och trots mot den stinkande hop av slödder, som omringade henne.

Ty halvfulla karlar och osnygga halvnakna barnungar tycktes ha dykt upp ur varje vrå.

Oho, quelle aristo! tjöto de med spefull förvåning, tittande den unga flickan in i ansiktet, nypande i hennes klänning, stickande smutsiga, av hat vanställda fysionomier rakt inpå henne.

Instinktmässigt ryggade hon undan och drog sig baklänges mot det hus, som hon hade strax till vänster om sig. Det var utsirat med en utbyggd portal, gjord av solida ekplankor och med ett tegelbelagt tak; från detta nedhängde en järnlykta, därunder [ 25 ]fanns en stenbalustrad, och några trappsteg i rät vinkel från gångbanan ledde upp till den massiva dörren.

På dessa trappsteg räddade sig den unga flickan upp. Trotsig och stolt stod hon där inför den skränande folkmassan, vars raseri hon så tanklöst frambesvurit.

— Medborgarinna Margot, den där gråa klänningen skulle i sanning anstå er väl! ropade en ung man, vars röda mössa hängde i trasor över ett elakt och liderligt ansikte.

— Och alla de där vackra spetsarna skulle bilda ett förtjusande krås kring aristokratfrökens hals, när medborgaren Samson håller upp hennes huvud till beskådande för oss alla, tillade en annan, i det han med en tillgjort elegant rörelse böjde sig ned och med två mycket smutsiga fingrar lätt lyfte på den unga flickans gråa klänning, så att den spetsgarnerade underkjolen kom till synes.

En hel salva av gapskratt och ohyggliga svordomar belönade denna kvickhet.

— Bra synd, att så‘na där väldigt fina spetsar ska sitta gömda! tyckte en rynkig häxa. — Ni kan väl aldrig tänka det, min fina fröken, men mina ben äro alldeles bara under stubben på mig.

— Och smutsiga med, det slår jag vad om, skrattade en annan. — Tvål är dyr i Paris just nu.

— Spetsen på aristokratfrökens halsduk skulle betala bagarräkningen åt en hel familj under en månad, tjöt en uppretad stämma.

Det nyss förtärda brännvinet hetsade ytterligare upp sinnena, hätskhet gnistrade ur alla blickar. Man ämnade tydligen tillgripa våld. Den unga flickan tycktes förstå det, men hon förblev stolt avvisande och behärskad, medan hon småningom drog sig tillbaka uppför stentrappstegen, tätt följd av sina angripare.

— Då gå vi väl till juden med grannlåten! skrek en mager, avtärd kvinna, i det hon plötsligt grep tag i den unga flickans halsduk och med ett elakt hånskratt slet den från hennes bröst.

Denna nedrighet tycktes bli signalen till nedbrytandet av de sista skrankor, som hindrat mobben från att övergå till rena [ 26 ]våldshandlingar. Det började nu hagla skymford av sådan art, att de ej kunna återgivas.

Den unga flickans fina vita hals, hennes klara hy, de behagfulla konturerna av hennes skuldror och armar tycktes ännu mera stegra raseriet hos dessa eländiga varelser, som av svält och smuts nära nog förvandlats till djur.

Nu uppstod det snart sagt en tävlan om att hitta på sådana speglosor och skymfliga tillmälen, som mest kunde såra ett par känsliga öron.

Den unga flickan stödde sig mot porten bakom henne, och hon höll händerna för öronen för att utestänga de förfärliga ljuden. Hon föreföll ej rädd, endast harmsen och upprörd över det utbrott av ursinne, som hon framkallat.

Då slog en trasig gammal häxa med sin hårda, smutsiga näve henne rakt i ansiktet, och skallande jubelrop hälsade denna »duktiga» handling.

Först nu tycktes flickans självbehärskning svika henne.

A moi! ropade hon gällt, medan hon med båda händerna bultade på den massiva porten.

A moi! Mord! Mord! Medborgare Déroulède,kom till hjälp!

Hennes förskräckelse väckte stor skadeglädje i fiendelägret. Man hade nu arbetat sig upp till kokpunkten av vilt raseri, och pöbeln skulle i nästa minut ha släpat den hjälplösa flickan ned från hennes tillflyktsort och slagit omkull henne i gatsmutsen för att offra henne åt sina råa lidelser.

Men just som ett halvt dussin kloliknande händer krampaktigt höggo tag i hennes kjolar, öppnades hastigt dörren bakom henne. Hon kände ett stadigt grepp om sin arm, och så drogs hon snabbt innanför den skyddande tröskeln.

Det började svindla för hennes huvud, överretad som hon var efter sitt hemska äventyr. Hon hörde som i drömmen den massiva dörren slås igen och utestänga tjuten av ilsken missräkning, de hånande gapskratten, de ohöviska orden, vilket allt smälte samman likt en mångstämmig kör av onda andar.

Hon kunde ej se sin räddare, ty den förstuga, i vilken hon hastigt ryckts in, var endast skumt upplyst. Men en befallande röst sade brådskande:

[ 27 ]— Uppför trappan, rummet rakt framför er, min mor är där. Skynda på!

Hon hade sjunkit ned på knä inne vid väggen med ansiktet mot den tunga ekbjälke, som uppbar taket, och hon ansträngde sina ögon för att få sikte på den man, som hon i denna stund hade att tacka för kanske mer än livet. Men han stod vänd mot dörren, med handen på låset.

— Vad ämnar ni göra? viskade hon.

— Hindra dem från att bryta sig in i mitt hus, för att släpa ut er, svarade han lugnt. — Var därför god och gör så som jag nyss sade er.

Hon lydde mekaniskt, reste sig upp med sviktande knän, närmade sig trappan och började långsamt stiga uppför dess smala steg. Hon darrade i hela kroppen efter det fruktansvärda hon fått utstå.

Hon vågade ej se sig om efter sin räddare. Huvudet höll hon nedböjt, och hennes läppar viskade ohörbara ord, medan hon gick.

Där utanför blevo skränen och tjuten ännu vildare. Ursinniga knytnävar dundrade våldsamt mot den fasta ekdörren.

Överst på trappan kunde hon ej längre motstå lusten att se sig om och kasta en blick nedåt förstugan.

Hon såg sin räddares gestalt otydligt avteckna sig i skumrasket; den ena handen vilade på låset, och han höll huvudet tillbakaböjt för att följa hennes rörelser.

Omedelbart framför henne stod en dörr på glänt. Hon sköt upp den och trädde in.

I samma ögonblick Öppnade husets herre den nedre dörren. Den sorlande pöbelns oväsen nådde åter hennes öron. Det föreföll henne, som om de omringat honom … Hon undrade, vad som skedde, och förstod ej, hur han ensam vågade trotsa denna tygellösa folkmassa.

Rummet, i vilket hon kommit in, gjorde ett vänligt och inbjudande intryck med sina lätta gardiner av blommigt musslin och de vackra, eleganta möblerna. Den unga flickan blickade upp, då ur djupet av en rymlig karmstol en välvillig stämma tilltalade henne:

[ 28 ]— Stig in, stig in, min lilla vän, och stäng dörren efter er! Blev ni antastad av de där uslingarna? Nåja, tänk inte längre därpå! Paul skall tala med dem. Kom hit, kära ni, och sätt er ner, ni behöver ju inte längre vara rädd.

Den unga flickan närmade sig utan ett ord. Åter förekom henne det hela som en dröm — musslinsgardinerna antogo hemskt fantastiska former, och skriken och tjuten nedanför tycktes henne komma från jordens inälvor.

Den gamla damen fortfor att språka vänligt uppmuntrande. Hon hade tagit flickans hand i sin egen och tvang henne med mitt våld ned på en pall bredvid karmstolen. Hon talade om Paul och berättade sedan åtskilligt om Anne Mie, om nationalkonventet och det simpla packet ute på gatan, men mest talade hon om sin Paul.

Oväsendet utanför hade tystnat. Den unga flickan kände sig på ett konstigt sätt illamående och trött. Det gick runt i hennes huvud, möblerna tycktes dansa om varandra, den gamla fruns ansikte tittade på henne genom en böljande slöja, och sedan — sedan —

Den trötta naturen tog ut sin rätt, den slöt den skälvande unga varelsen i sina moderliga armar och höjde henne i medvetslöshetens skyddande mantel.