Hennes hämnd/Kapitel 20

←  Förvecklingar

Hennes hämnd av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen På »Enögda hästen»

Fällan  →

XX.
På »Enögda hästen».

Det var kort före midnatt.

En kvävande hetta rådde i salen, och ångorna från tobak, härsket smör och tarvliga spritdrycker hängde likt tjocka moln i luften.

Det största rummet inne på värdshuset »Le Cheval Borgne» hade under de senaste fem åren använts som den vanligaste mötesplatsen för den radikalaste klicken av sansculotte-partiet.

Själva huset var snuskigt och förfallet och låg vid en av dessa usla gator, som genom sin trånghet och sina överskjutande byggnader utestänga de stackars invånarna från både sol, luft och ljus.

»Enögda hästen» var inrymd i en av de allra eländigaste lokalerna vid denna illa beryktade gata. Rappningen hade spruckit och fallit bort, och själva väggarna tycktes bukta utåt, som om de snart ämnade rämna i alla fogar. Taken voro låga och uppburos av genom ålder och smuts svartnade bjälkar.

Värdshuset hade fordom stått högt i rop för sin rymliga och djupa källare, som haft att bjuda på åtskilliga sällsynta gamla viner. Och på Roi Soleils tid hade de unga salongslejonen haft för vana att direkte från aristokratiens eleganta soaréer begiva sig till »Enögda hästen» för att där pokulera, tills dagen grydde.

Den tiden var det långt in under huset löpande källarvalvet vittne till mången blodig sammanstötning, mången hemlighetsfull katastrof, som slutade med döden. Hade de hala och slippriga murarna kunnat förtälja sin egen historia, skulle ett senare släkte ha bävat och ryst …

Men nu var det ej längre så.

Nu gjordes det, som skulle göras, mitt på ljusa dagen ute på Place de la Révolution; man brydde sig ej längre om några mörka och hemlighetsfulla källarvalv, när det var fråga om att utföra våldshandlingar och mord.

Råttor och ohyra av alla slag bedrevo nu sitt förstörelsearbete i den underjordiska delen av byggnaden. De åto upp varandra och höllo sina orgier i källrarna, medan människorna gjorde detsamma i rummen ovanför.

Det var en klubb för Jämnlikheten och Broderskapet. Varje förbigående stod det fritt att stiga in och deltaga i debatterna; det enda villkor, man uppsatte för hans tillfälliga medlemskap, var en brinnande kärlek till madame la Guillotine.

Det var från de snuskiga rummen i »Enögda hästen» som de flesta av de angivelser utgått, vilka ofelbart ledde till samma mål — döden på schavotten.

Här höllo de sina hemliga rådplägningar, församlingar om ett fyrtiotal medlemmar — de fanatiska fosterlandsvännerna i detta arma, förtrampade Frankrike. De talade vitt och brett om Friheten, med många skymford och förbannelser mot tyrannerna, och så upprättade de själva ett tyranniskt envälde, tiotusen gånger fruktansvärdare än det, där sedeslösa bourboner fört spiran.

Och detta var frihetens tempel, detta mörka, fuktiga, illaluktande kyffe med sina smala, spräckta fönsterrutor, som insläppte blott en obetydlig bråkdel luft, och denna så unken och osund som möjligt.

Golvet bestod av vårdslöst sammanfogade plankor; de voro nu maskstungna och täcktes av ett tjockt lager sopor och damm, som dämpade skodonens buller. Platsen kunde endast uppvisa ett enda par stolar, och de måste bägge två skjutas intill väggen för att stå stadigt och ej slunga den sittande i golvet. Eljes fick ett antal tomma vintunnor tjänstgöra som sittplatser, och ohyvlade bräder, lagda på söndriga bockar, användes som bord.

Det hade fordom funnits tapeter på väggarna, men de hängde nu ned i trasor och blottade den spruckna rappningen under. Hela platsen hade över sig en anstrykning av smutsfärgat gulgrått, utom mitt i rummet, där på en inrättning, bestående av två upprätta, parallella bjälkar och liknande en giljotin, en scharlakansröd frihetsmössa en smula lyste upp de dystra omgivningarna.

På väggarna läste man här och där det ständigt återkommande valspråket, så sublimt till sin idé, så skorrande falskt, sedan det omsatts i handling — »Liberté, Fraternité, Egalité, sinon la Mort.»

Under denna inskrift, i ett par hörn av rummet, var väggen ytterligare prydd med grovt utförda teckningar i svartkrita, de flesta av oanständig natur, ett verk av någon artistiskt begåvad klubbmedlem, som valt detta sätt att förnedra sin konst.

I afton var församlingen så fåtalig, att deltagarna knappast uppgingo till mera än ett tjugotal.

Det är på order av detta Broderskapets apostlar, som »la guillotine va toujours» — giljotinen är ständigt i gång. Den har blivit den allra kraftigaste kuggen i denna stora revolutions styrelsemaskineri, och den får sin näring varje dag, snart sagt varje timme, tack vare denna namnlösa klubb, som håller sina dystra och fördärvspridande sammankomster i det kvalmiga skänkrummet på »Enögda hästen».

De aktiva medlemmarnas antal hade sjunkit. Likt råttorna i källrarna nere i djupet hade de gjort utav med varandra, uppslukat varandra, slitit varandra i bitar i detta vilda raseri för ett utopiskt broderskap.

Marat, sammanslutningens grundare, hade mördats av en flickas hand, men Chardon, Manuel, Osselin hade gått den vanliga vägen, angivna av kollegerna Rabaut, Custine och Bison, vilka i sin tur sändes till giljotinen av dem, som voro mäktigare och måhända vältaligare än de själva.

Det var bara frågan om, vem som kunde skrika högst på en nationalkonventets församling.

»La guillotine va toujours».

Efter Marats död blev Merlin den mest framstående medlemmen av klubben — han och Foucquier-Tinville, hans skötevän, allmän åklagare och den mest blodtörstige mandråpare under denna mordiska tidsålder.

Såta vänner voro de, men ändå arbetade de mot varandra, undergrävde varandras popularitet och viskade ständigt, den ene om den andre: »Han är förrädare.» De höllo sig troget jämnsides i den stora kapplöpningen mot det gemensamma målet — giljotinen.

För tillfället har emellertid Foucquier mer vind i seglen. Merlin har erhållit ett uppdrag, som han ej lyckats fullgöra. I flera veckor ha denna nobla församlings debatter huvudsakligen rört sig om störtandet av medborgaren-deputeraden Déroulède. Hans popularitet, hans lugna säkerhet mitt under detta välde av skräck och godtycke hade varit en outtröttlig törntagg i köttet på dessa rasande jakobiner.

Och nu hade denna stämning nått sin höjdpunkt. En anonym angivelse hade upptänt alla dessa fosterlandsvänners förhoppningar. Angivelsens innehåll ljöd så sannolikt. Idén att rädda den eländiga österrikiskan, Louis Capets änka, var just av den sköna sort, som mycket väl kunde kläckas fram i en Paul Déroulèdes hjärna …

Ty han hade alltid i själ och hjärta varit aristokrat, och det ridderliga deltagandet för en fången och förödmjukad kvinna var blott en enstaka yttring av hans hemliga sympatier för den hatade överklassen.

Merlin hade skickats att företaga husvisitation hemma hos medborgaren-deputeraden i ändamål att skaffa fram bevis för hans brottslighet.

Och Merlin hade kommit tillbaka tomhänt.

Fängslandet av en kvinnlig aristokrat — Déroulèdes förmodade älskarinna, som tydligen var den, som angivit honom — var blott klen ersättning för den viktiga fångst, man så säkert gjort sig räkning på.

Så fort Merlin förenat sig med sina meningsfränder inne i det låga, matt upplysta och illaluktande rummet, kände han, att här låg fientlighet i luften.

Tinville tronade på en av de få stolar, varmed »Enögda hästen» kunde skryta, och var omgiven av en grupp trogna, alla vid vresigt humör.

På de tvärs över bockarna lagda bräderna stod en rad glas, till hälften fyllda med brännvin, och de anlitades flitigt.

Alla de närvarande voro klädda i den till midjan räckande schaggjacka, de luggslitna svarta byxor och nedtrampade skodon, som småningom blivit sansculotte-partiets lätt igenkännliga uniform. Den oundvikliga frygiska mössan med sin trefärgade kokard prydde alla de närvarandes huvuden, mer eller mindre trasig och smutsig.

Tinville hade valt att antaga en nedlåtande sarkastisk ton gentemot den forne skötevännen, Merlin. Med båda armbågarna stödda mot bordet petade han sina tänder med en järngaffel, men denna intressanta sysselsättning tillät honom dock att samtidigt utveckla sina åsikter angående den rätta patriotismen.

De, som sutto honom närmast, kände, att hans stjärna var i stigande, och att det nog skulle löna mödan att tjänstgöra som drabanter. När Merlin inträtt, hade han framgrymtat ett buttert »Bon soir!» och därefter satt sig i en avlägsen vrå av rummet.

Hans hälsning hade besvarats med några få gäckande tillrop och en hel mängd mulna och hotande blickar. Tinville själv hade bugat sig med en spefull anmärkning och ett obehagligt grin.

En av patrioterna, en väldig bjässe, nästan en jätte, med tunga, grova nävar och breda axlar, som tydde på, att hans yrke var slaktarens eller kolbärarens, hade efter några satiriska anspelningar släpat en av de tomma vintunnorna bort till Merlins hörn och slagit sig ned mitt framför honom.

— Akta er, medborgare Lenoir sade Tinville med ett elakt skratt, medborgaren-deputeraden Merlin kanske arresterar er i stället för medborgaren Déroulède, som han släppte ur händerna på sig.

— Åhnej, så farligt är det nog inte, genmälde Lenoir och bekräftade för säkerhets skull sin förmodan med en ed. — Medborgaren Merlin är för mycket aristokrat för att nännas göra någon illa; han är för snygg om händerna för att idas befatta sig med republikens smutsiga göra. Är det inte så, monsieur Merlin? tillade jätten med en hånfull bugning och stark betoning av det tilltalsord, som alldeles kommit i vanrykte under dessa jämnlikhetens dagar.

— Min patriotism är för väl känd, svarade Merlin barskt, för att frukta några angrepp från avundsjuka fiender. Och vad angår min husundersökning hemma hos medborgaren Déroulède nu på eftermiddagen, så hade det sagts mig, att jag skulle finna bevis mot honom, men jag fann inga.

Lenoir spottade på golvet, lade sina mörka, håriga armar i kors över bordet och sade lugnt:

— Den verkliga patriotismen, så som den äkta jakobinen fattar den, skaffar själv de bevis den behöver och lämnar ingenting åt slumpen.

En hes och rosslig kör av »Vive la Liberté!» hälsade kolbärarens särdeles kloka och tilltalande utlåtande.

Lenoir kände, att han förvärvat sig auditoriets gillande uppmärksamhet, och uppmuntrad härav åtog han sig oombedd anförarskapet för dessa missnöjda, som i förargelsen över, att Déroulède denna gång klarat sig, ej begärde bättre än att se Merlin kravla i stoftet.

— Ni var en stor åsna, medborgare Merlin, sade Lenoir med långsam betoning, som inte förstod, att den där kvinnan hade sitt för sig och bara drog er vid näsan.

Merlin hade blivit gråblek under ansiktets smutslager. Med denne svartmuskige jätte, vars ludna armar voro som släggor, framför sig, hade han nästan en känsla av, att han redan befann sig inför den skoningslösa skräckdomstol, dit han själv släpat så många oskyldiga offer.

Nu finge han måhända själv uppskära sin blodiga sådd. Var det ej han, som formulerat anklagelserna mot general Custine för det denne misslyckats i att kuva städerna i södern? Mot general Westerman, Brunet och Beauharnais därför att lyckan svikit dem och de förfelat målet?

Och nu var turen kommen till honom.

Dessa svultna schakaler hade gått miste om sitt byte, nu skulle de slita honom i stycken för att taga skadan igen.

— Hur kunde jag veta det? mumlade han snäsigt, jäntan hade ju angivit honom.

Ett hånfullt och vredgat sorl hälsade detta matta försök till försvar.

— Enligt er egen lag, medborgare-deputerade Merlin, anmärkte Tinville sarkastiskt, är det ett brott mot republiken redan att misstänkas för förräderi. Men det tycks ju som om det vore en sak att stifta en lag och en helt annan att åtlyda den.

— Vad skulle jag ha gjort?

— Hi hi — hör på oskulden! flinade Lenoir. — »Vad skulle han ha gjort!» Patrioter, vänner, bröder, jag frågar er, vad skulle han ha gjort?

Jätten hade knuffat undan vintunnan, så att den rullade åt sidan, och i övermåttet av sitt förakt för Merlin och dennes oförmåga reste han sig upp i hela sin imponerande längd och stod framför dem alla som en anklagare av förrädisk pliktförgätenhet och slöhet.

— Jag frågar er, upprepade han med en ljudlig ed, vad varje patriot skulle ha gjort, vad ni eller jag skulle ha gjort, hemma i bostaden hos en man, som vi alla veta är en förrädare mot republiken? Bröder, vänner, medborgaren Merlin hittade en massa med bränt papper i en asklåda, han hittade en sönderskuren portfölj, som tydligen innehållit viktiga dokument, och han frågar ändå, vad han kunde göra!

— Déroulède är en alltför betydelsefull person för att kunna rannsakas utan bevis. Hela pöbeln i Paris skulle ha vänt sig emot oss, därför att vi dragit honom inför rätta och burit hand på hans heliga person.

— Utan bevis? Vem har sagt, att det inte fanns bevis? frågade Lenoir.

— De där förbrända pappersstumparna och brevportföljen hittade jag i flickans rum. Hon erkände, att det var kärleksbrev och att hon hade angett Déroulède för att bli honom kvitt.

— Tillåt mig då säga er, medborgare-deputerad Merlin, att en äkta patriot skulle ha hittat dessa papper inte i flickans, utan just i Déroulèdes rum — och vidare att i handen på en republikens trogne tjänare inte alla dessa dokument skulle ha varit förstörda, ty han skulle ha »hittat» ett brev, adresserat till änkan Capet, som mer än tillräckligt bevisat, att medborgaren-deputeraden Déroulède är en förrädare. Så skulle en sann patriot ha gjort — så skulle jag ha gjort. Pardi, när nu Déroulède är en sådan viktig och utsökt person, att vi alla måste dra på getskinnshandskar, innan vi ta i honom — låt oss då bekämpa honom med andra vapen. Äro vi aristokrater, att vi skulle tveka att spela schakaler gent emot denne listige räv? Medborgare Merlin, härstammar ni till äventyrs från någon ci-devant hertig eller prins, eftersom ni inte vågade tillverka ett dokument, varigenom en förrädare skulle få sin beskärda del? Tillåt mig säga er, vänner, att republiken har ingen användning för skällande hundrackor, och hon kallar den en förrädare, som ej törs behandla en av hennes fiender efter förtjänst, bara därför att han fruktar gatpatraskets onåd.

Dundrande applåder följde på detta tal, som hela tiden ledsagats av våldsamma åtbörder och inflickade öknamn och smädelser av alltför drastisk art för att kunna återgivas. Lenoir hade en genomträngande och ganska gäll stämma, och han talade på en mycket bred dialekt, något svår att närmare bestämma, men helt olika med den vanliga pariserunderklassens hesa idiom med dess talrika strupljud.

Mannens glödande hänförelse kunde ej annat än göra ett starkt intryck. I sina trasiga, nedsotade kläder såg han ut som en personifiering av hela den snuskiga och skränande hop, som drivit bildning, konst och förfining till schavotten och satt upp sina egna smutsiga laster och råa begär i högsätet.