Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber/Några Hus-Curer för Boskaps-Sjukdomar
| ← Några slags Färgningar. |
|
Några nyttiga Påminnelser. → |
Femte upplaganOmvandlare till nutida måttenheter |
Några Hus-Curer för Boskaps-Sjukdomar.
För Boskap och Får, då de synas upblåsta och stinna.
Tag et halft stop brännewin, hwaruti lägges 3 a 4 sönderskurna hwitlökar, et så stort stycke Olsten[1] som en god hwalnöt, stötes hel fin, 6 stycken trä-hackelse[2] kakor, 2 lod fint stött swafwel, 2 näfwar afrepade milliefoliums med både blad och knåpp, 2 näfwar camille-blommor; detta altsammans conserveras hela året uti flaskor, som hållas wäl täpta, och när kreaturen blifwa på detta sättet siuka, så silas brännewinet och gifwes et stort kreatur en jungfrus mått, men et Får allenast et skedblad, hwarefter kreaturet täckes med en fäll, så at det står warmt.
En Salwa för Wäxter eller Inkar
För en sort wäxter, som kallas Inkar, hwilka kreaturen få på kroppen, men pläga mäst sätta sig wid halsen och hufwudet, hwaraf de mycket plågas, är följande godt at bruka. Giör en salfwa af 2 skedar god win-äticka och 4 knifs-uddar silfwerglitt,[3] stryk den på wäxten; men aktas noga, at ej widare strykes än Inken är.
För Rödsiukan[4] hos Kreatur.
Tag et rökt Fårlår, ju längre det är sedan det blifwit slacktat, ju bättre det är; lägg det uti en bakugn, sedan bröd blifwit deruti bakat, och lät det blifwa så tort, at köttet kan stötas til pulfwer; sedan lägges det uti en kruka, tillika med 4 fulla händer afrepade Johannis-blomster, 4 fulla händer millefolium, 4 fulla händer torra blåbär, en stång fint rödt lack, och brändt ugns-ler, stort som et ägg, tilsammans stött, hwarpå slås en kanna godt brännwin, då krukan öfwerbindes och står dermed 8 dagar, så kan det brukas så länge det räcker. När boskapen får rödsiukan, så gifs först et stort kreatur en sill, hwilken doppas i tiära och stickes sedan i halsen på kon, hwarpå sedan slås efter af föreskrefne brännewin et halft qwarter, men måste ock gifwas henne något af krydderna, som beströs med litet salt och miöl, så äta de det hälre; men när man ej har sådan sats tilreds, så kan man gifwa et stort kreatur et godt skedblad krut, uti en god jungfru brännewin.
Då Kreatur blifwa ormstungna.
Tag hwit måssa och Libbsticka, bulta det emellan stenar, och lägg på ormbetet, så hjelper det.
När kalfwar blifwa löslifwade[5]
Då släckes et glöggadt stål i den miölken han skal dricka, eller om kalfwen icke är för späd, så gifwes honom et halft skedblad krut, uti en half jungfru brännewin. NB. Kalfwar böra stå torra med sina fötter, och hwar morgon få nytt strö under sig: eljest är ock et säkert medel, så wäl för denna siukan hos kalfwar, som ganska många andra siukdomar hos större och mindre kreatur, at gifwa de största et lod, de som äro något mindre et halft lod, af de minsta et fjerdedels lod Antimonium Crudum, hwilket köpes pulveriserat på Apothequet, som knådas uti smör och stickes kreaturet i halsen. Detta Antimonium Crudum är ock mycket nyttigt för kreaturen wid många andra siukdomar.
För wattusoten hos Fåren
När fåren hafwa wattusoten, så få de en stor swulnad under hakan, då stickes igenom den swulnaden med en grof synål en grof ullgarns-ända, så lång, at han kan knytas tilhopa och hänga som en ögla; men densamma ändan bör dragas som oftast fram och tilbaka, så rinner der watn ut, och gifwes dem då strax in så mycket som en stor ärt af nedanskrefne pulfwer uti dricka, som hälles i dem.
Flå Mulwador och tag bort inälfworna, derefter torkas de så, at de kunna stötas både med ben och kött helt fint, som et pulfwer. Denna läkedom, så wäl som många andra, præsarvativer för desse kreatur, finnes nogsamt beskrifwit i den boken, som kallas Fåraherden.
At skiöta Kalkon-ungar.
Så snart ungarna efter kläckningen blifwa torra, så tages det lilla hwita fröet bort, som sitter ytterst på näbben, hwilket stoppas uti hwar och en tillika med et helt peparkorn, som först litet wätes; derefter gifwes dem, när de wilja äta, fint hackade hårdkokade ägg, som beströs med stött peppar, och söt miölk at dricka; med denna spis continueras 2 eller 3 dagar, sedan gifwes dem förwälda korngryn i watn, hwilka blandas med fint skuren gräslök: då och då strös litet stött peppar uppå, då de kunna få sur miölk at dricka; men när de blifwa 8 dagar gamla, så beströs de förwälda grynen ibland med fint hackade etternässlor och åter med gräslök, så äta de så mycket bättre, när sålunda ombytes: ost kan ock ibland gifwas åt dem, som ystes af söt miölk med sur: men skulle några af ungarna se matta ut, så gifwes dem åter fint hackade hårdkokade ägg med litet peppar på. Härwid påminnes, at på 14 dagar böra de icke släppas ut, om det icke är mycket warmt i wädret, då kunna de et par timmar midt på dagen då wärmen är som starkast, gå ute: uti deras rum bör hållas wäl tort och rent, alla dagar slås torr och ren sand uppå, och deras bo ombytes hwar dag med ren halm, så at det är tort. På det at modren ej må upäta ungarnas mat, så bindes hon med segelgarn om benet, som fästes i wäggen wid boet, och derföre sättes hennes mat närmare och ungarnas lite längre ifrån; men ses flitigt efter, at ej hönan snärjer sig med garnet. Här påminnes ock, at när ungarna alla dagar börja gå ut, så släppas de in några gånger om dagen at få mat; men när rägn infaller, då böra de strax införas, ty det är dem ganska skadeligit at blifwa wåta: observeras tillika, när kalkon-hönor läggas, böra de alla dagar efterses, så at de gå up och äta; ty desse kreatur äro så trägna at ligga, at de glömma bort maten, hwilken intet bör försummas at gifwa dem, samt friskt watn alla dagar.
För swulnad i hufwudet på Kalkoner.
När kalkoner swulna i hufwudet, som ofta händer dem, så doppas en fin linne-lapp uti naturlig warm urin, hwarmed deras hufwud twättas, sedan stoppas uti dem sammanstött senap med hwitlök, så stort som en knifsudd, men med twättningen continueras några dagar i rad.
Huru med Gåsungar förfares.
När gåsungar äro wäl torra efter kläckningen, så pläga de gemenligen straxt kunna äta, då gifwes dem korngryn blötta i watn, och när de äro 2 dagar gamla, så skäres smått gräs, som strös bredewid deras gryn: hos dem sättes små hoar med watten, som alla dagar bör ömsas friskt: när det är warmt i wädret, så kunna de utsläppas, då de äro några dagar gamla; men först smörjes deras öron med bomolja, hwilket hindrar, at icke mygg sätter sig i öronen, som ofta förorsakar deras död.