Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 22

XXII.

De rusade uppför gatan mot Sherburns hus, skränande och hojtande och tjutande som indianer, och alla måste vika ur vägen för dem, om man inte ville bli kullslagen och trampad till mos. Några barn, som hade varit ute på gatan, sprungo av alla krafter framför pöbelhopen och försökte gråtande och skrikande att komma undan; och vart enda fönster utefter hela vägen var fullt av kvinnfolk, och det satt negerpojkar uppe i vart enda träd, och unga karlar och flickor tittade fram bakom vart enda staket, men så snart folkhopen kom dem nära, skingrades de och drogo sig undan, så fort de kunde. En hel mängd kvinnor och flickor gräto och jämrade sig och voro halvt ihjälskrämda.

Hela hopen hade nu skockat ihop sig framför Sherburns trädgårdsstaket och stod där så tätt, som de någonsin kunde packa ihop sig, och de väsnades så, att man inte kunde höra sig själv tänka en gång. Det var en liten förgård framför huset, så där en tjugu fot bred. Bäst det var ropade någon: »Riv ner staketet! Riv ner staketet!» I detsamma blev det ett hisklig oväsen, när de började rycka och sparka och slita i staketet, och ett tu tre var hela staketet som bortsopat, [ 189 ]och hopen kom vältrande in som en väg över gårdsplanen.

I detsamma kommer Sherburn ut på taket, hållande dubbelbössa i handen, och där stod han fullkomligt lugn och trankil utan att säga ett enda ord. Skränet tystnade, och vågen rullade tillbaka.

Sherburn sade aldrig ett ord — han bara stod där och såg ned på dem, och det var så tyst, att det kändes riktigt hemskt och obehagligt. Han for med ögonen sakta utefter hopen, och så snart han såg någon rätt i ögonen, försökte denne att se stint på honom tillbaka, men det gick icke för honom; rätt som det var slog han ned ögonen och såg generad ut. Om en stund började Sherburn på att skratta, men det var inte ett gott skratt, utan ett sådant där skratt, som gör att man känner, liksom när man äter bröd, som det är sand i.

Så säger han långsamt och föraktfullt:

»Så, att ni tänker lyncha mig, ni! Det är verken löjligt. Som om ni skulle ha nog mod att lyncha en man! Därför att ni ä' nog morska till att tjära och fjädra stackars värnlösa kvinnor, som råka komma hit, tror ni, att ni skulle ha nog kurage i och för att bära hand på en man. Pah! En man har ingenting att frukta, om han också hade att göra med tio tusen sådana som ni — så länge det är ljust, och ni inte kommer honom på ryggen.

»Tror ni inte jag känner er? Joo då, mer än väl. Jag är född och uppfödd här i södern och jag har bott i norden, så att jag känner till er alla över en bank. Och i allmänhet ä' ni ena fega stackare. Där uppe i norr låta de vem som helst trampa på sig, som har lust att göra det, och gå sedan hem och be Gud om en ödmjuk ande att fördra det. Här i södern har en enda man alldeles ensam mitt på ljusa dagen stoppat en vagn fullastad med karlar och utplundrat hela patrasket. Edra [ 190 ]tidningar kalla er för ett tappert folk så ofta, att ni tror att ni verkligen ä' tapprare än alla andra folk — medan sanningen är, att ni ä' just lika tappra och inte en smula tapprare. Varför hänga edra jurymän inte mördare? Emedan de äro rädda för att karlens vänner då skulle lägga sig i bakhåll och ge dem en kula i mörkret — och det är också just så de skulle göra.

»Därför frikänna de alltid, och så går en man en natt med hundra fega, maskerade ynkryggar efter sig och lynchar den kanaljen. Ert misstag består däri, att ni inte har tagit med er en man — det är ett misstag; och det andra är, att ni inte ha kommit hit, sedan det blivit mörkt, och haft edra masker på er. Ni har med er en halv karl — Buck Harkness där borta — och om inte han hade satt fart i er, så hade det inte blivit mer än munväder av alltihopa för er.

»Ni hade inte någon lust att komma hit. Sådana ena som ni tycka inte om det som är farligt och besvärligt. Men om bara en halv karl — en sådan som Buck Harkness där borta — ropar: 'Lyncha honom! Lyncha honom!' så ä' ni rädda för att dra er undan — ni ä' rädda för, att man ska' komma under fund om, vad ni ä' — fega ynkryggar — och därför börjar ni gasta och skrika och hänger er fast i den mannens rockskört och kommer rusande hit, svärande på de stordåd, ni ska' utföra. Det ynkligaste, som finns, är en pöbelhop; det är vad den här är — bara en pöbelhop; de slåss inte av sitt eget mannamod, utan med det mod, som de låna av sin massa och av sina officerare. Men en pöbelhop, som inte har en man i spetsen för sig, är ömkligare än allt ömkligt.

»Vad ni nu har att göra, det är att sticka svansen mellan benen och ge er av hem och gå och lägga er. Ska' det bli någon lynchning av, så ska' det ske, sedan det blivit mörkt, det är ju bruket, det, här i södern; och [ 191 ]när de då komma, ha de masker för ansiktet och ha en man med sig. Siså — packa er nu i väg och tag er haalva karl med er», och i detsamma kastade han upp bössan i vänstra handen och spände hanen.

Hopen drog sig genast baklänges och började skingras och den ene sprang åt ett och den andre åt ett annat håll, och Buck Harkness lomade av efter de andra och såg förfärligt snopen ut. Jag skulle ha kunnat stanna kvar, om jag hade velat, men jag kände ingen lust för det.

Jag gick till cirkusen och for och strövade omkring på baksidan av den, tills han, som höll vakt där, hade gått åt ett annat håll, och då dök jag in under tältduken. Jag hade min tjugudollarsguldslant och några andra slantar, men jag tyckte, att det var bäst att vara sparsam, då det inte var gott att veta, huru snart jag kunde komma att behöva det, då jag var så långt hemirån och ute bland främlingar. Man kan inte vara för mycket försiktig. Jag har ingenting emot att ge ut pengar på cirkusar, då jag inte kan komma in på något annat sätt, men inte tjänar det något till att ösa pengar dem i onödan.

Samma afton hade vi vår föreställning, men det kom inte mer än ungefär ett dussin människor — nätt och jämt så många, att våra omkostnader betäcktes. Och de skrattade hela tiden, och det blev hertingen rasande över. Och var enda en gick sin väg därifrån, innan föreställningen var slut, utom en pojke, som hade somnat. Då sade hertingen, att dessa trindskallar till arkansare inte förmådde fatta Shakespeare; vad de ville ha vore den lägre komedien — och kanske någonting ännu sämre än den lägre komedien. Nå, han skulle nog spela i deras smak, sade han. Och därför skaffade han sig morgonen därpå några stora ark omslagspapper och lite' trycksvärta, och så ritade han ihop några affischer [ 192 ]och satte opp dem överallt i staden. Affischerna lydde så här:

På Rådhussalen!

Endast Tre Föreställningar!

De världsberömda tragiska skådespelarna

DAVID GARRICK DEN YNGRE

och

EDMUND KEAN DEN ÄLDRE

Från Londons och Kontinentens Teatrar
giva i afton

Den gripande Tragedien

KUNGENS GIRAFF

eller

DET KUNGLIGA VIDUNDRET

Inträdesavgift 50 cents.

Och med ännu större bokstäver stod det nederst på affischen:

Damer och barn äga ej tillträde!!

»Si så där», sade han; »om inte de' där kniper dom, förstår jag mig inte på arkansarna.»