Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 21
| ← Kapitel 20 |
|
Kapitel 22 → |
XXI.
Solen hade nu gått upp, men vi lade ändå inte i land, utan fortsatte färden. Kungen och hertingen kommo ut ur skjulet om en stund och sågo riktigt ruskiga ut, men så hoppade de över bord och togo sig ett bad, och det kryade upp dem betydligt.
Sedan vi ätit frukost, satte sig kungen på ett hörn av flotten och drog av sig stövlarna och vek upp byxorna och låt benen dingla i vattnet för att ha det riktigt bekvåmt och trevligt, och tände sin pipa och tog i tu med att lära sig Romeo och Julia utantill. Då han kunde det så där tämligen, började hertigen och han på att spela över tillsammans. Hertingen måste lära honom gång på gång, huru han skulle säga varenda mening, och han sade till honom, när han skulle sucka och lägga handen på hjärtat, och efter en stund sade hertingen, att han gjorde det ganska bra, »bara med det undantaget», sade han, »att ni inte får böla ut Romeo! på det här sättet, som om ni vore en tjur, utan ni skall säga det i mild och smäktande ton så här: R-o-o-meo! så ska' de' vara. för Julia ä' en liten rar flickunge, begriper ni, som inte skriker som en åsna.»
Därnäst togo de fram två långa svärd, som hertigen hade gjort av ett par ekkäppar, och började öva in fäktscenen — och nu kallade hertigen sig själv för Richard III; och det var riktigt storartat att se, huru de gåvo på varandra och hoppade fram och tillbaka på flotten. Men om en stund snavade kungen och föll över bord, och då togo de sig en stunds vila och språkade med varandra om alla slags äventyr, de i forna dar hade haft utefter floden.
På eftermiddagen säger hertigen:
»Hör nu, Capet, vi måste laga, att vårt uppträdande blir någonting extra finfint, begriper ni, å därför tänker jag, att vi ökar på programmet litet. Vi måste ha någe att ge dom, om dom ropar da capo.»
»Va' ä' da capo, Bilgewater?»
Hertingen talte om det för honom, och så sade han:
»Jag för min del tänker ge dom extra en höglandsdans eller dansa en sailorboys-polka eller nå' så'nt — å ni, vänta, låt mig si — jo, nu har jag de' — ni kan deklamera Hamlets monolog?»
»Hamlets va' för slag?»
»Hamlets monolog, vet jag — känner ni inte till den? den finaste biten i hela Shakespeare. O, den ä' sublim, den ä' sublim! Kniper alltid applåder. Jag har inte den i den här boken — jag har bara en del — men jag tror att jag ska' kunna den utantill. Vänta lite, ska' jag ta mig en promenixare här på flotten och se efter, om jag kan gräva fram den igen ur minnets griftvalv.»
Han började nu gå fram och tillbaka, ansträngande sig att komma ihåg den och görande alldeles förskräckliga grimaser någon gång då och då; ibland sköt han upp ögonbrynen högt upp i pannan, ibland tryckte han handen mot hjärtat och liksom raglade baklänges och jämrade sig; så suckade han, och så låtsade han fälla en tår. O, vad det var vackert att se på honom. Om n stund hade han det klart alltihopa. Han uppmanade oss att höra på och vara uppmärksamma. Så ställer han sig i en rysligt schangtil och nobel ställning med ena benet framskjutet, armarna sträckta uppåt och huvudet bakåtlutat, som om han såg något uppe på himlen; och så började han svära och rasa och skära tänderna, och under hela talet så tjöt han och for än hit och än dit och blåste upp sig, och sannerligen var det inte det allra bästa jag någonsin hade sett i den vägen. Talet lydde så här — jag lärde mig det som ingenting, medan han höll på och plugga i kungen det:
»Att vara eller icke vara är den börda,
Som gör vårt långa levernes elände.
Vem släpade väl under levnadsoket,
Tills Birnams skog mot Dunsinan går fram,
Om fasan ej för något efter döden
Lönnmördar helig sömn?
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, som vi icke känna,
Det är ett konungarnas syndastraff.
Väck Duncan upp med dina slag!
Ack. att du kunde det!
Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
Förtryckets vrånghet, övermodets hån,
Sannfärdig lag, då kyrkgård gäspar,
Ej heller sorgens svarta modkostym,
Det oupptäckta landet, varifrån man icke återvänder,
Sin pestluft andas över världen ut,
Och så beslutsamhetens friska hy,
Likt katten kring den heta rätten går,
I eftertankens kranka blekhet över
Och alla moln, som uppå fästet skrida,
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.
Det vore en nåd att stilla bedja om.
Stilla! Stilla! Den sköna Ophelia! Nu graven
Har öppnat sina tunga marmorkäftar.
Gå i kloster — gå !»
Gubben tyckte mycket om det där talet, och det dröjde inte länge, förrän han kunde det utantill alldeles perfekt. Det var som om han hade blivit skapt för det, och när han kom i tagen och fick upp ångan, var det rysligt vackert att höra huru han svor och levde och grasserade, medan han vevade ur sig talet.
Så fort vi fingo tillfälle till det, lät hertingen trycka några affischer, och sedan var det alldeles ovanligt livat på flotten i ett par tre dar, under det vi drevo nedåt med strömmen, för det var ett oupphörligt fäktande och repterande — som hertingen kallade det — hela tiden.
En morgon, då vi hade kommit mycket nära till staten Arkansas gräns, fingo vi sikte på en liten stadshåla längst inne i en djup vik; vi lade därför i land omkring tre fjärdedels mil ovanför den vid mynningen av en bäck, som var överväxt liksom med en tunnel av cypresser, och alla utom Jim gingo i kanoten och rodde till staden för att se efter, om det skulle löna sig för oss att uppträda där.
Vi hade aldrig kunnat komma i en lämpligare stund, för en cirkus skulle uppträda där på eftermidda'n, och landsborna började redan strömma in till staden i alla möjliga slags skrangliga vagnar och åkdon eller till häst. Cirkusen skulle ge sig av därifrån redan på aftonen samma dag, så att det tycktes vara ett bra tillfälle för oss att uppträda efter den. Hertingen hyrde rådhussalen, och sedan gingo vi omkring i staden och klistrade opp våra affischer. De hade följande lydelse:
Shakespeare-föreställning!!
Storartat! Underbart! Endast denna gång!
De världsberömde tragiske skådespelarne
DAVID GARRICK DEN YNGRE
Från Drury-Lane-Teatern i London
och
EDMUND KEAN DEN ÄLDRE
Från Kongl. Haymarket-Teatern, Whitechapel,
Pudding Lane, Piccadilly, London. och de Kongl.
Teatrarne på Kontinenten giva i afton
En utomordentlig Shakespeare-representation,
upptagande:
I.
Balkongscenen i ROMEO OCH JULIA!!!
Personerna:
| Romeo | ………………… | Hr Garrick |
| Julia | ………………… | » Kean |
Jämte sällskapets övriga medlemmar!
Nya kostymer. Nya dekorationer. Nyengagerade skådespelare
II.
Den spännande, storartade och hårresande
Fäktscenen ur RICHARD III!!!
Personer:
| Richard III | ………………… | Hr Garrick |
| Richmond | ………………… | » Kean |
Samt
III.
(På fleres begäran.)
HAMLETS ODÖDLIGA MONOLOG.
Reciteras av den ryktbare Hr Kean, vilken i
denna roll uppträtt 300 på varandra följande
aftnar i Paris.
Endast denna representation gives
på grund av ingångna engagement i Europa.
Inträdesavgift 25 cents. Barn och tjänare 10 cents.
Ju närmare det led till middagen, desto fullare blevo gatorna av hästar och vagnar, och flera anlände oupphörligt. Landsborna hade mat med sig och sutto ute i vagnarna och åto sin middag. Det dracks betydligt mycket whisky också, och jag såg tre slagsmål. Om en stund är det någon som ropar:
»Här kommer gubben Boggs! Ska' in till sta'n för att få sig sin vanliga månadsfylla, förstås. — Si där kommer han, pojkar!»
Alla dagdrivarna skeno opp — jag kunde förstå, att de brukade driva spektakel med Boggs. En av dem sade:
»Tro vem han kommer att göra kol på den här gången. Om han hade gjort av me' alla, som han har sagt att han skulle göra av me' under de här sista tjugu åren, skulle han vara en förskräcklig kaxe nu.»
En annan säger:
»Jag skulle önska, att gubben Boggs ville hota mig, för då kunde jag vara säker på, att jag inte komme att dö på tusen år.»
Nu kom Boggs ridande med ursinnig fart, skrikande och hojtande som en indian och ropande:
»Ur vägen me' er! Jag ä' på krigsstråten, å priset på likkistor kommer att stiga.»
Han var drucken och satt och raglade i sadeln. Han var över femtio år gammal och var mycket rödbrusig i ansiktet. Alla människor skreko och skrattade åt honom och ropade ett eller annat glåpord till honom, och han betalade med samma mynt och sade, att om de bara ville vänta litet, skulle han ge dem i tur och ordning för gammal ost, men nu hade han inte tid, för han hade kommit till staden för att ta livet av gamle överste Sherburn, och hans valspräk var: »Kötträtten först å skedmaten se'n.»
Han fick se mig och kom ridande fram till mig och sade:
»Var ä' du från, pojke? Ä' du färdig att dö?»
Därpå red han vidare. Jag blev rädd, men en karl sade:
»Han menar ingenting me' de' — han går alltid an på de' här viset, då han ä' full, men annars ä' han de' beskedligaste får, som finns i hela Arkansas — har inte gjort så mycke' som en katt nå'nting en gång, vare sig full eller nykter.»
Boggs red fram till den största handelsboden i staden och lutade sig ner på hästryggen, så att han kunde se in under tälttaket, och så ropar han:
»Kom ut, Sherburn! Kom ut och möt den man, som du har bedragit! De' ä' just du, din hund, som jag söker, å jag ska' nog ta reda på dig!»
Så där gick han an och gav Sherburn alla möjliga namn han kunde hitta på, och hela gatan var alldeles fullproppad med människor, som stodo och hörde på honom och skrattade åt honom och nojsade.
Om en stund kommer en gammal, ståtlig herre — han kunde vara så där sina femtiofem år och var betydligt mycket snyggare klädd än någon annan i hela staden — ut ur handelsboden, och genast drog sig hopen undan på båda sidorna för att låta honom komma fram. Han säger till Boggs mycket långsamt och lugnt:
»Jag är trött på det här, men jag ska' tåla det till klockan ett. Till klockan ett, hör du det, och inte en minut längre. Om du öppnar din mun emot mig, vore det också bara till ett enda ord, sedan klockan slagit ett, ska' du inte ha hunnit långt, innan jag har betalt dig för det.»
Därpå vände han sig om och gick in. Hopen såg mycket allvarsam ut, ingen rörde sig, och man såg inte längre någon som skrattade. Boggs red därifrån, ösande ur sig en mängd otidigheter mot Sherburn, skrikande så högt han någonsin kunde utefter hela gatan, men snart kom han tillbaka igen och stannade utanför butiken och väsnades som förut. Några karlar samlade sig omkring honom och försökte förmå honom att hålla munnen på sig, men det tjänade ingenting till; de sade honom, att klockan bara fattades en kvart i ett nu, och att han skulle ge sig av hem genast på fläcken. Men han brydde sig inte om vad de sade, utan hävde bara ur sig en hel hög med svordomar och kastade hatten ned i gatsmutsen och red över den, och så bar det av med honom utför gatan igen med det långa, gråa håret stående som en svans efter honom. Var enda en, som kom honom nog nära, försökte förmå honom att stiga ned av hästen, för att kunna stänga in honom, tills han blev nykter, men det tjänade inte något till — han satte av i väg uppför gatan igen och gav Sherburn en ny salva. Om en stund var det någon som sade:
»Fort, spring någon av er efter hans dotter! Raska på och skaffa hit hans dotter, för de' händer ibland att han rättar sig efter henne. Om någon ska' kunna få ukt me'n, ska' de' vara hon.»
En av dem sprang genast för att hämta dit henne. Jag gick ett stycke nedför gatan och stannade där. Om en fem eller tio minuter kommer Boggs tillbaka igen — men nu var han inte till häst. Han kom raglande mot mig barhuvad, och två av hans vänner höllo honom under armarna och skyndade på honom. Han var lugn nu och såg något orolig ut, och han höll inte tillbaka, utan försökte hjälpa till själv att komma därifrån så fort som möjligt. Då hörs någon ropa:
»Boggs!»
Jag tittade mig omkring för att ta reda på, vem det var, som hade sagt det, och det var överste Sherburn. Han stod alldeles stilla ute på gatan och höll en pistol lyft med högra handen — han siktade inte, utan sträckte ut armen Och riktade pipan upp mot himlen. I detsamma ser jag en ung flicka komma springande, åtföljd av två karlar. Boggs och de där karlarna vände sig om för att se, vem det var, som hade ropat hans namn, och när de fingo se pistolen, sprungo de två karlarna åt sidan, och pistolen sänktes sakta och stadigt, tills pipan var vågrät, och båda hanarna voro spända. Boggs räcker opp händerna och säger: »Herre Gud! Låt bli å skjut!» — Pang! går första skottet, och han raglade baklänges, famlande med händerna i luften; — pang! går det andra, och han föll tungt till marken med utsträckta armar. Den unga flickan gav till ett skri och kom störtande fram och kastade sig ner över sin fader gråtande och sade: »O, han har dödat honom! Han har dödat honom!» Folkhopen trängdes omkring dem, och de klämde och knuffade varandra och sträckte på halsen för att kunna se bättre, och de som voro innerst i hopen försökte att hålla mot de andra och skjuta dem tillbaka, och man ropade: »Tillbaka! Tillbaka! Låt honom få luft!»
Överste Sherburn kastade ifrån sig sin pistol, vände sig om och gick sin väg.
De buro in Boggs i en liten droghandelsbutik, och folket skockade sig omkring honom mest på samma sätt som förut, och hela staden var på fötterna, och jag rusade i väg och fick mig en bra plats vid ett fönster, där jag var alldeles nära intill honom och mycket bra kunde se honom. De lade honom på golvet och stucko en bibel under hans huvud och lade en annan bibel uppslagen på hans bröst — men först hade de slitit upp hans skjorta, och jag såg hålet efter den ena kulan. Han drog ungefär ett dussin djupa andetag, och bibeln, som låg på bröstet, höjde sig, när han drog in andan, och sänkte sig, när han andades ut — och så blev han med ens alldeles stilla, han var död. De lyfte upp hans dotter, som grät och jämrade sig, och ledde henne därifrån. Hon var omkring sexton år och såg rysligt mild och rar ut men också rysligt blek och rädd ut.
Snart var så gott som hela staden där, och man trängdes och slogs och klämde och knuffade för att få komma fram till fönstret och titta in, men de, som hade fått en bra plats där, ville inte lämna den, och de som stodo bakom sade hela tiden: »Hör ni, ni där framme, ha ni inte sitt nog än? De' ä' inte rättvist att ni ska' stå kvar där hela tiden å inte låta en ann' få komma ram å si nå'nting också; en ann' kan väl ha lika mycke' rätt till de' som ni.'»
De, som stodo framme vid fönstret gåvo förstås lika gott igen, och då smög jag mig undan, för jag tänkte att det möjligen kunde bli slagsmål av till sist. Gaorna voro alldeles fulla av folk, och alla sågo upphetsade ut. Var enda en, som hade sett, då Boggs föll, berättade, huru det hade gått till, och omkring var och en så'n berättare stod det en stor hop människor, som sträckte på halsen och lyssnade till hans ord.
En lång, skranglig karl med långt hår och en hög, vit filthatt, som såg ut som ett skorstensrör, sittande längst bak på huvudet, samt käpp med krökt handtag märkte ut de ställen på marken, varest Boggs hade stått och varest Sherburn hade stått, och folkhopen följde honom från ena stället till det andra och gav noga akt på allt, som han gjorde, runkande på huvudet för att visa, att de begrepo honom, och böjande sig ner litet med händerna stödda mot länderna för att se på, då han med sin käpp märkte ut ställena på marken; och därpå reste han sig opp och ställde sig styv och rak där Sherburn hade stått, rynkade ögonbrynen och drog ner hattbrättet över ögonen, och så skrek han: »Boggs!» och så sänkte han långsamt käppen, tills han höll honom vågrätt, och säger: »Pang!» och raglar baklänges, säger: »Pang!» igen och faller raklång på ryggen. De, som hade varit med om det och sett på det, sade, att han gjorde det alldeles utmärkt bra, för det var precis på där sättet det gick till. Då var det väl åtminstone ett dussin karlar, som togo fram sina buteljer och bjödo honom ta sig en klunk.
Bäst som det var, var det någon som sade, att Sherburn borde bli lynchad. Det dröjde inte en minut än gång, förrän var enda en sade detsamma, och så begav sig hela hopen i väg skrikande och skränande som galningar, och de ryckte till sig varenda klädstreck de kommo åt för att hänga honom i.