Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 22
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 23
Kapitel 24  →


[ 195 ]

XXIII.

Kungen och hertingen arbetade styft hela dagen med att få i ordning scenen och en ridå och en mängd lampor till rampljus, och på kvällen var huset proppfullt med människor. Då så många hade kommit, att inte en enda till fick rum där, lämnade hertingen dörren, där han stått och tagit emot inträdesavgifterna, och gick bakvägen runt omkring och kom opp på scenen och klev ut framför ridån och höll ett litet tal, vari han prisade denna tragedi och sade, att det var den mest gripande man någonsin kunde få se; och så där gick han på och skröt och skrävlade om tragedien och om Edmund Kean den Äldre, som skulle spela huvudrollen i den; och när han hade skruvat opp allas förväntningar tillräckligt högt, rullade han till sist opp ridån, och strax kommer kungen in naken och gående på alla fyra; och han var målad hel och hållen med ringar och streck och strimor i alla möjliga färger och var så grann som en regnbåge. Och — men det tjänar ingenting till att tala om, huru han var utstyrd för övrigt, utan jag vill bara säga, att han såg ut som det värsta vilddjur, men förfärligt lustigt och muntert var det att si på honom. [ 196 ]Folket rent av höll på att skratta sig till döds åt honom. Och när kungen hade slutat med att skumpa och hoppa och skumpade i väg bakom scenen, stormtjöt de och klappade i händerna och skränade:

»Bravo! Bravo! Da capo! Da capo!» tills han måste komma in igen och göra det en gång till. Ja, det är då sanning, att en ko hade kunnat bli narrad att skratta, om hon hade sett alla krumsprång den gamla idioten gjorde.

Sedan släppte hertingen ned ridån och bockar sig för publiken och säger, att den storartade tragedien skulle spelas endast två aftnar till, emedan de voro engagerade att uppträda i London, varest alla platser redan voro utsålda på Drury Lane-teatern; och så bockar han sig en gång till och säger, att om han lyckats att vara dem till nöje och nytta, skulle han bliva dem mycket förbunden, om de ville omnämna föreställningen för sina vänner och förmå dem att komma dit.

Då var det väl ett tjogtal röster, som ropade:

»Vad för slag! Ä' de' slut? Ä' de' där alltihopa?»

»Jaa!» säger hertingen.

Men då ska' ni tro det blev annat av. Var enda en ropade: »Kuggad!» och sprang opp, och de voro som om de hade varit tokiga och tänkte sig opp på scenen för att hyvla om de där skådespelarna. Men då hoppar en lång herre med ett fint utseende opp på en bänk och ropar:

»Stopp lite'! Låt mig få säga ett par ord, mina herrar!» Det blev genast tyst, då alla ville höra, vad han kunde ha att säga. »Det kan inte bli tu tal om, att vi inte ha blivit dragna vid näsan», säger han, »riktigt med besked dragna vid näsan. Men det är väl ingen av oss. som därför har lust att bli ett åtlöje för hela staden och sedan få höra det, så länge vi leva. Nej! Vad vi böra göra är att gå ut helt lugnt och stilla härifrån och berömma den här tillställningen av alla krafter och [ 197 ]därigenom narra hit hela den övriga delen av staden! Då komma vi alla på samma båt. Vad tycker herrarna — vore det inte klokt av oss?'

»Alldeles rätt!» — »Det är jag också med om!» — »Domarn ha' rätt!» skreko de över varandra.

»Alltså inte ett enda ord till någon enda om att vi låtit narra oss, utan nu gå vi hem och söka förmå alla de andra att komma hit och se tragedien.»

Dagen därpå talade man inte om någonting annat i hela staden än om den utmärkta pjes som gavs. Huset var alldeles överfullt igen på kvällen, och vi drogo publiken vid näsan på samma sätt som dagen förut. Då jag och hertingen och kungen kommo ombord på flotten, åto vi alla först kväll, och sedan — omkring midnatt — läto de mig och Jim ro flotten ut från land mitt ut i floden, varpå vi drevo med strömmen, och så rodde honom till lands igen och gjorde fast honom så där en två mil nedanför staden.

Tredje kvällen var det återigen fullt hus — men den här gången bestod publiken inte av sådana, som inte hade sett pjesen förut, utan just av dem, som hade varit där de två föregående aftnarna. Jag stod bredvid hertingen vid dörren, och jag såg, att var enda herre, som gick in, antingen hade fickorna fullproppade med någonting eller bar någonting gömt under rocken — och jag kunde känna på långt håll, att vad det då var, inte var det åderkolong. Tvärt om kände jag mer än väl lukten av hela massor av ruttna ägg och skämd kål och andra sådana där rariteter, och om jag förstår mig på, när det finns en död katt i närheten — och ni kan slå er i backen på, att jag gör det — så var det sextiofyra sådana, som de marscherade in med. Jag tittade in i salen på ett ryck, men det var alldeles för mycket blandad kompott där för mig — jag kunde inte stå ut med det. Då salen var så full, att inte en kotte mer kunde rymmas där, ger hertingen en kvarts dollar åt en [ 198 ]passagerare och ber honom hålla vakt vid dörren ett ögonblick, och därpå kilade han i väg, som om han tänkte gå bakvägen in på scenen, och jag var hack i häl efter honom. Men i detsamma vi snodde om hörnet och kom ut i mörkret, säger han:

'Raska på allt vad du kan, tills vi kommer utom sta'n, å lägg sedan benen på ryggen å spring, som om du hade hin onde själv i hälarna på dig.»

Jag gjorde så, och han gjorde detsamma, Vi kommo fram till flotten på samma gång, och inom mindre än två sekunder voro vi på väg utför floden, och mörkt och tyst var det överallt, och så sneddade vi av mot mitten av floden, och ingen av oss sade ett enda ord. Jag tänkte på den stackars kungen, som väl nu vid det här laget hade att utstå en het dust med publiken, men tänk inte det! Om en liten stund kommer han utkrypande ur skjulet och säger:

»Nå, herting, hur gick de' me' spektaklet den här gången?»

Han hade inte alls varit oppe i sta'n.

Vi tände inte något ljus, förr än vi voro sina modiga tio mil nedanför den där staden. Då fyrade vi på och fick oss lite' kvällsmat, och kungen och hertingen skrattade, så benen skallrade i dem, när de talade om, huru de hade lurat de där människorna. Så säger hertingen:

»Gröngölingar å trindskallar! Som om inte jag skulle begripa, att de' första huset skulle hålla munnen på sig och laga så, att alla de andra i sta'n skulle komma dit också! Och jag förstod också, att de tänkte ta oss den tredje kvällen, för då tänkte dom, att de' va' deras tur. Ja' de' ä' verkligen deras tur nu, å jag skulle vilja ge va' som helst, om jag kunde få vara me' å si på, va' dom tycker om de'. O, om jag vore där å finge se, va' dom tar sig för. Om dom vill, kan dom ju ställa till ett [ 199 ]riktigt storkalas — dom har ju så många rariteter med sig.»

De skojarna hade tagit in fyra hundra sextiofem dollars på de där tre kvällarna. Aldrig hade jag sett pengar tas så där lassvis förut.

En stund senare då de lågo och sovo och snarkade, säger Jim:

»Tycker han inte, Huck, att dom här kungarna bära sig besynnerligt åt?»

»Nej», svarade jag, »de' tycker jag inte.»

»Varför inte de'?»

»Jo, därför att de' ligger i blodet hos dom. Jag tror dom ä' varandra lika allihopa.»

»Men, Huck, våra kungar ä' ju ena riktiga skojare, de' ä' just va' dom ä', de', riktigt äkta skojare.»

»Ja, de' ä' ju de' jag säger: alla kungar är ju för de' mesta skojare, så vitt jag kan si.»

»Åh, ä' de' så?»

»Ja, läs bara om dom, så får du si. Titta till ett par exempel på Henrik den Åttonde; den här ä' en riktig söndagsskolmagister mot honom. Å titta på den Carl den Andre å Ludvig den Fjortonde å Ludvig den Femtonde å Jakob den Andre å Edvard den Andre å Richard den Tredje å många, många fler; å dessutom alla de där saxiska heptarkierna, som brukade fara fram å väsnas så förskräckligt gammalt i världen. Du skulle bara ha sitt Henrik den Åttonde, när han var i sina välmaktsar. De' va' en fin herre, må du tro! Han brukade gifta ig med en ny fru var enda dag å knifsa av henne huvudet morgonen därpå. Å de' gjorde han lika ledigt å obesvärat, som om han hade sagt till om ett par ägg. 'Ta hit Nell Gwynn!' sa' han. Nå, dom förde henne till honom. Å morron därpå hette det: 'Av me' huve på'na!' å genast knifsa dom av henne huve. 'Ta hit Jan Shore!' sa' han, å så kom hon till honom; å morron därpå: 'Av me' huve på'na!' — och dom knifsa [ 200 ]av'et. 'Ring på vackra Rosamunda!' Nå, vackra Rosamunda kommer, hon, då det ringer. Å da'n därpå: 'Av me' huve på'na!' Å han lät var enda en av dem tala om en historia för honom var enda natt, å så höll han på, tills han på de' viset hade fått ihop ett tusen och en historier, och då skrev han opp dem allihopa i en bok, som han kallade för Domedagsboken[1] — vilket var ett bra namn och bekräftar saken.

Du känner inte kungarna, du, Jim, men jag känner dom, jag; å den här gamla syndarn, som vi ha fått på oss, ä' en av de bästa, som jag har råkat på i historien. Den där Henrik till exempel! Han fick i huvet på sig, att han skulle ställa till gurgel me' oss. Nå, huru gjorde han då, tror du? Sa' han kanske till på förhand å lät oss få tid att bereda oss? Jo, pyttsan! Utan att vi visste av det ringaste tar han och hyvar allt te i Bostons hamn över bord å kucklar ihop en oavhängighetsförklaring och säger åt oss: "Kom, om ni törs!' Så bar han sig åt — gav aldrig någon tillfälle att förbereda sig, utan kom över en alldeles oförhappandes. Han hyste misstankar mot sin fader, hertigen av Wellington, också. Nå, vad gjorde han då, tror du? — Bad honom försvara sig? Nää, minsann, han dränkte honom som en katt i ett mjödkar. Å om nå'n till ett par exempel lade ifrån sig sina pengar där han var — va' gjorde han, tror du? Jo, han snöt dem helt simpelt. Å om han utfäste sig att göra nå'nting å man betalte honom för'et å inte satte sig å såg på, att han gjorde de' — va' gjorde han, tror du? Jo, han gjorde alltid raka motsatsen. Å om han öppnade munnen — va' hände då? Ja, om han inte skyndade sig och knep ihop'en igen, så ramlade de' genast en lögn ur den var enda gång. Just en så'n [ 201 ]figur va' den där Henrik, å om vi hade haft honom länge i stället för våra kungar, skulle han ha kuggat den här sta'n mycke' mycke värre, än våra ha gjort. Inte för att jag just vill påstå, att våra ä' några lamm, för de' ä' dom inte, om man ska' säga de' som sant ä', men dom ä' ändå ingenting mot den där gamla filurn. Å jag säger bara de', att kungar ä' kungar dom, å man måste ha fördrag me' dom. Å tar man dom så där allihopa i en klump, så ä' dom ett simpelt följe. Men de beror på den uppfostran dom ha fått.'

»Men den här luktar så gement, Huck.»

»De' gör allihopa, vet du. Va kan vi göra åt de', huru en kung luktar? De' står inte nå'nting i historien om va' man ska kunna göra åt de'.»

»Men hertingen han ä' en ganska bra karl i ett å annat.»

»Ja, en herting, de' ä' nå'nting annat, de'. Men inte ä' skillnaden mycke' stor. Den här har de' då riktigt ussligt för att vara en herting. Då han ä' full, måste man ta glasögena på sig för att skilja honom från en kung.»

»Nå, de' må då vara me' de hur som helst, men de' ä' då säkert, att inte längtar jag efter att få hit fler av samma slag. Jag har mer än nog av dom här två.»

»Desamma säger jag också, Jim. Men nu ha vi en gång fått dom på halsen, å vi måste komma ihåg, huru höga herrar dom ä', å ha fördrag me' dom. Ibland önskar jag, att de' skulle finnas någe land, där det inte funnes några kungar.»

Vad tjänade det till att tala om för Jim, att de här båda inte voro någon verklig kung eller någon verklig herting. Det skulle inte ha haft något gott med sig, och dessutom var det ju, som jag sagt, omöjligt att skilja dem från riktiga kungar och hertingar.

Jag gick och lade mig, och Jim väckte mig inte, då det var min tur att hålla vakt. Han gjorde ofta så. [ 202 ]Då jag vaknade i dagbräckningen, satt han där med huvudet mellan knäna och stönade och jämrade sig tyst för sig själv. Jag låtsades inte märka det. Jag visste vad orsaken var: han tänkte på sin hustru och sina barn, som voro så långt ifrån honom, och han var sorgsen och hemsjuk, därför att han aldrig någonsin förut i sitt liv hade varit hemifrån, och jag tror verkligen, att han tyckte om de sina lika mycket, som de vita tycka om de sina. Man kan tycka, att det inte var naturligt, men jag tror, att det var så ändå. Han stönade och jämrade sig ofta på det där viset om nätterna, då han trodde, att jag sov, och då sade han: »Stackars lilla Lisabettan! Stackars lille Johnny! O, va' de' ä' svårt! Jag ä' rädd jag aldrig, aldrig får si er mera!» Han var en riktigt snäll nigger, Jim, ja, det var han.

Men den här gången kom jag ändå — jag vet inte, hur det gick till — att tala med honom om hans hustru och hans småttingar, och till slut sade han:

»Va, som gör mig så lessen den här gången ä' att jag hörde nå'nting där borta på stranden liksom ett slag eller en smäll för en stund se'n, å de' påminde mig om en gång, då jag behandla' min lilla Lisbett så förfärligt illa. Hon var bara fyra år gammal, å så fick hon schalakansfebern å va' alldeles förskräckligt sjuk. Men hon blev bra igen, å en dag så säger jag till henne så här:

»Stäng dörren!»

Men hon gjorde de' inte, utan stod där bara å såg på mig å smålog. Då vart jag arg och skrek till henne:

»Hör du inte va' jag säger? Stäng dörren, säger jag!»

Men hon stod där på samma sätt å liksom smålog. Då blev jag alldeles ursinnig å säger:

»Vänta du, ska' jag lära dig, jag!»

»Å me' de'samma ger jag henne en smäll för örat, så hon ramla' omkull. Sedan gick jag in i de' andra rummet å va' borta så där en tio minuter, å när jag kom [ 203 ]tillbaka, stod den där dörren öppen än, å flickungen stod nästan mitt i dörren å såg så lessen ut å grät, så tårarna rann. Men då blev jag så arg, att jag höll på att spricka, å jag tänkte rusa på barne', men just i de'samma — de' va' en dörr, som öppnar sig inåt — just i de'samma kommer de' en vindpust å smäller igen dörren bakom barne' — pang! — å du min store, barne' rörde sig inte ur Häcken. Hjärtat hoppa ända opp i halsen på mig, å jag kände mig så… så… jag kan inte säga, hur jag kände mig. Jag smög mig ut darrande i hela kroppen å smög mig omkring å öppnar dörren sakta å tyst å sticker in huv'et bakom barne' tyst å stilla å skriker till å säger: 'Poh!' så högt jag nå'nsin kunde. Men hon rörde sig inte ur fläcken! O, Huck, jag brast i gråt å lyfte opp henne å tryckte henne intill mig å säger: 'O, stackars lilla arma varelse! Må Herren Gud Allsmäktig förlåta stackars Jim, men han kan aldrig förlåta sig själv, så länge han lever!' O, Huck, hon va' stendöv å stum — stendöv å stum — jag hade behandlat henne så!»

  1. Huck är, som man ser, icke så noga med sina historiska uppgifter. Hans »Domesday Book» är en jordebok över England, som skall hava upprättats år 1086 av Vilhelm Erövraren.
    Övers. anm.