I grönan skog/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  De som lyssnade
I grönan skog
av Thomas Hardy
Översättare: August Brunius

Julmorgonen
Formannens bjudning  →


[ 48 ]

VI.
Julmorgonen.

Spelmännen kommo till sist i säng och sovo som de andra sockenborna. Dicks slummer under de tre fyra timmar som återstodo av natten var lätt och störd av drömmar; en omständlig serie av variationer på det tema som stod i förbindelse med ett visst skolhusfönster jagade genom hans huvud under denna tid.

När morgonen kom var det honom omöjligt — vad han än tog sig för, på väg uppför och nedför trappan, utomhus och i samtal om väder och vind — att låta bli en idelig repetition i tankarna av denna intressanta scen. Vippande på kanten av ena foten stod han bredvid spiseln och såg på då hans mor halstrade fläskskivor, men han såg ingenting annat som halstrades än sin egen syn. Den mjuka skivan hängde i halstrets gallerverk som en katt i ett barns armar; men det var ingen mening med en bild, om inte Hon uttalade den. Han såg på dagsljusets skuggor i guld som dansade med eldskenets skuggor i blått på den vitmenade spiselmuren, men det var inget särskilt med skuggorna heller. — Kanske den nya fli— sch — miss Fancy Day, kommer att sjunga tillsammans med oss i kyrkan i ottesången, sade han.

[ 49 ]Formannen såg en lång stund framför sig, innan han svarade: — Jag kan tänka mig att hon gör det; men jag kan också tänka mig att hon inte gör det.

Dick menade att en sådan anmärkning var mera tolerabel än sinnrik; men han visste av erfarenhet att den söliga betänksamheten i formannens sätt att uttrycka sig hade mera sin rot i hans röstorgan än i någon elak avsikt.

De hade som vanligt grundliga förberedelser för kyrkogången; Dick raskade på feberaktigt utan att vilja göra klart för sig själv varför han var så religiöst upplagd. Hans häpnadsväckande noggrannhet i att rengöra och borsta sina bästa skor växte nästan till skön konst. Varje uns och fläck av den gångna veckans smuts skrapades och borstades bort från tå till klack; ny blanksvärta ur ett paket lades på med en riklighet som icke tog den ringaste hänsyn till kostnaden. Ett lager breddes ut och polerades upp; ett nytt lager applicerades för att få djupare svärta; och till sist ett tredje för att åstadkomma den fullständigt spegelblanka agat-tonen som det förväntade mötet krävde.

Eftersom det var juldagen gjorde formannen toalett på sitt söndagsmaner. Plaskande och frustande ljud trängde fam från bostadens baksida och gåvo till känna att han gick igenom sin stora söndagstvagning som räckte en halvtimme; i jämförelse med denna var vardagstvagningen om mornarna som bara barnlek. Med en brun handduk försvann han i uthuset och ägnade sig i dryga tjugu minuter åt det nämnda bubblande och frustande företaget, varpå han stack fram i dörren som omgiven av en morgondimma och med ett ansikte som om han just sluppit upp ur en grav i havsens djup med förlusten av de flesta kläderna och med rödkantade ögon som efter en häftig gråt; [ 50 ]en kristalldroppe hängde ornamentalt i varje örsnibb, en i nästippen och andra droppar som glittrande paljetter i håret.

Under ett ideligt krasande på det sandade stengolvet utförde far, son och sonson dessa rituella förberedelser; därpå togos basfiol och fioler ned från hörnet där de hängde och strängarna undersöktes och skruvades en nyans över konsert-tonen, så att de kunde låta riktigt stämda, när gudstjänsten tog sin början; detta var ganska angeläget för att undvika den förargliga eventualiteten att stämma om dem i musikläktarens mörka vrå under hostande och nysande, vilket ju kunde förutsättas i fuktigt vinterväder.

De tre stego ut genom dörren och vandrade ned för Mellstock-vägen och buro under armen instrumenten i urblekta överdrag av grön boj och gamla bruna notböcker i handen; Dick befann sig ständigt i förtruppen, och formannen klev på med tårna utåtvända i en överdriven vinkel.

Vid foten av en sluttning fick man syn på kyrkan genom den norra grinden eller ”stegluckan” som den kallades här. Sju rörliga figurer kommo till synes på andra sidan — det var koristerna som väntade på dem och fördrevo tiden med att sitta på en gravhäll i altarform och dingla med benen. Då spelmännen kommo fram, skuttade dessa ungdomar ned och skramlade upp för den gamla trätrappan till läktaren som ett kavalleriregemente; de andra pojkarna i socknen väntade utanför och tittade på fåglar, kattor och andra levande varelser, tills kyrkoherden infann sig, då de plötsligt förvandlades till städade kyrkogångare och marscherade nedför sidoskeppet med smattrande steg.

Musikläktaren i Mellstocks kyrka hade sin egen posi[ 51 ]tion och sin egen karaktär. En främling mottogs där med helt andra känslor än församlingen där nere visade honom. På kyrkogolvet var han en utböling som ingen originalitet kunde förläna intresse, men mottogs där ovanför som en kuriositet vars fängslande egenheter ingen drumlighet kunde trubba av. Och läktaren såg ned på och kände till golvets vanor in i de minsta skrymslor och hade det rikaste förråd av vetande om det; men folket på golvet i sin tur visste ingenting om folket på läktaren i egenskap av läktar-folk utom deras ljudeliga halvtoner och brösttoner. Sådana märkligheter som att klockaren alltid tuggade tobak intill det ögonblick då amen uttalades; att han hade en liten sophög i sin bänk; att under predikan vissa unga döttrar i församlingen upphört att intressera sig för något så banalt som vigselformuläret och i stället regelbundet studerade det som följer efter i kronologisk ordning; att ett älskande par hittade på att låta fingrarna mötas genom ett maskhål mellan deras bänkar efter högt föredöme av Pyramus och Thisbe; att mrs Ledlow, arrendatorns hustru, satt och räknade över sina pengar och gjorde upp hela veckans bokföring under den första textläsningen — det var alltsammans nyheter för dem där nere men nött och gammalt för läktar-folket.

Gamle William satt mitt på första bänken med violoncellen mellan knäna och två sångare på var sida. Bakom honom till vänster sutto sopranerna och Dick, till höger formannen och tenorerna. Längre bakåt var gamle Mail med altarna och de övriga placerad.

Men innan de intagit sina platser och medan de stodo i en ring i bakgrunden av läktaren och utförde den första psalmen, kastade Dick sin blick över farfaderns axel och [ 52 ]såg sin vision från den gångna natten stiga in genom kyrkdörren så metodiskt som om hon aldrig varit en vision. En ny atmosfär strömmade med ens in i den urgamla byggnaden med hennes rörelser som kommo Dicks kropp och själ att eldas av nya känslor. Hon fördes av Shinar, kyrkvärden, fram till sidoskeppet på norra sidan om högaltaret, ett område som reserverats för en skara söndagsskoleflickor och som klart kunde överskådas från musikläktaren just under den främsta valvbågens kurva på den sidan.

Före denna stund hade kyrkan verkat tämligen tom — nu var den till trängsel fylld; och då miss Fancy reste sig efter knäfallandet och såg sig om efter en plats som kunde passa henne för jämnan och därvid valde det bortersta hörnet — började Dick mera fritt andas den nya varma luft hon fört med sig; att känna blodet storma fram och att drömma om att det fanns ett band mellan henne och honom som hela församlingen kunde se.

Alltsedan kunde den unge mannen draga sig till minnes varje enstaka del av gudstjänsten på denna klara julmorgon och de små obetydligheter som inträffade, allteftersom timmarna långsamt släpade sig fram; den dagens plikter skilde sig med en skarp gräns från gudstjänsterna vid andra tillfällen. De melodier som spelades denna morgon stannade i hans minne för år framåt och voro olika alla andra; likaså texterna; likaså utseendet på det dammlager som bildats på pelarnas kapitäler och den omständigheten att järnekskvisten i högkoret hade hängts upp ett litet stycke på sidan om mittpunkten — med ett ord alla de föreställningar som krypa in i medvetandet, då förnuftet utövar sina allra lägsta funktioner genom ögonen.

[ 53 ]Av en slump eller av ödets skickelse hände sig att en annan ung man, som var i Mellstocks kyrka denna julmorgon, inemot slutet av gudstjänsten hade samma instinktiva förnimmelse av en fängslande uppenbarelse i gestalten av samma vackra flicka, fastän hans sinnesrörelse nådde ett mindre utvecklat stadium. Och det var också den skillnaden att denna person blev överraskad över sina känslor och nitiskt strävade att återföra sig själv till en normal sinnesstämning. Det var den unge kyrkoherden, mr Maybold.

Musiken på dessa julmornar stod i regeln under de kyrkliga prestationernas nivå vid andra tillfällen. Gossarna voro sömniga efter nattens stora mödor; de vuxna karlarna kände sig också en smula trötta; och nu kom till dessa allmänna orsaker en fuktighet i luften som ännu mer förvärrade det onda. Strängarna, som inte farit väl av att så länge vara utsatta för nattluften, skenade upp hela halvtoner och sprungo med en ljudelig knäpp vid de mest olämpliga ställen; detta förorsakade ett flitigare promenerande än någonsin till läktarens bakre vrår och framkallade en allmän heshet av allt det hostande och hummande under vilket stämmandet måste försiggå. Kyrkoherden såg förargad ut.

Då sången som bäst pågick, konstaterades plötsligt en stark och gäll förstärkning från något hörn som till sist befanns ligga hos skolflickorna. Vid varje ny ansats blev den djärvare och mera distinkt. Då sången började för tredje gången, voro dessa inträngande kvinnoröster lika starka som körens; och de ljud som flödade ut från detta håll fingo rentav till sist sin egen takt, sin egen skala, nära [ 54 ]nog sin egen melodi som steg uppåt, då läktarens dalade nedåt och tvärtom.

Något sådant hade aldrig förr hänt i mannaminne. Flickorna hade alltid som den övriga församlingen varit blyga och respektfulla i att följa läktarens ledning och sjungit huller om buller, när de varit utan denna ledning; aldrig hade de lagt sig i den ritus som dessa övade konstnärer praktiserade — ingen vilja, ingen enighet, ingen samverkan utan att de förlänades av kören där den tronade ovanför dem.

En förtvivlad energi började utvecklas av strupar och strängar där uppe på läktaren och fortsatte genom hela den musikaliska delen av gudstjänsten. Så snart stråkarna lagts ned och mr Pennys glasögon stuckits i fodralet och texten lästs, började ett indignerat viskande.

— Hörde ni det, kära själar? sade mr Penny i en uandning som lät som ett stönande.

— De fräcka slynorna! sade Bowman.

— Det är ett sant ord; min själ, de var lika höga i ton som vi, fioler och alltihop, om inte högare!

— Fioler och alltihop! ekade Bowman bittert.

— Kan man tänka sig något näsvisare än när kvinnfolk slår sig ihop? mumlade mr Spinks.

— Vad jag skulle vilja veta är det, sade formannen — i en ton som om han redan visste det men för kulturens skull måste förkunna det i ord, vad folk har för intresse av att säga åt jäntor att sjunga på det viset, när de inte sitter på läktaren och aldrig har satt sin fot där i hela sitt liv? Det är frågan, det, gubbar.

— Det är läktarn, som ska sjunga, det vet hela världen, sade mr Penny. Kära själar, vad skulle det tjänt till att [ 55 ]de gamla hade gett ut pengar i massa för att bygga läktare, om folk nere i kyrkans minsta vrår ska sjunga på det viset utan en minuts förberedelse?

— Sannerligen, det vore förnuftigast om vi onödiga medlemmar marscherade ut ur kyrkan med fioler och hela konkarongen! sade mr Spinks med ett svagt skratt som endast en främling kunde ha funnit präglat av stilla munterhet. Men den initierade krets han vände sig till var i stånd att fatta den hemskt bittra ironi som lurade under de färglösa orden ”vi onödiga” och den spöklika undertonen i detta skratt som lät så naturligt.

— Strunt i det! Låt dom sjunga med, så mycket högre blir det — hi hi! sade Leaf.

— Thomas Leaf, Thomas Leaf, var har du levat hela ditt liv? sade farfar William barskt.

Den tillplattade Leaf försökte se ut som om han inte levat någonstans alls.

— När allt kommer omkring, gubbar, sade Reuben, så skulle det inte ha gjort något att de sjöng, bara de inte låtit någon märka det utan stuckit in då och då.

— Inte det ringaste, sade mr Penny. Och jag vill inte anklaga folk utan orsak, men det skulle jag kunna gå ed på att jag hörde varenda ton i den psalmen som om den kom från dem och inte från oss — varenda ton precis som om det var deras.

— Jag visste det jag, jojo, kunde väl tänka att jag visste det! hörde man mr Spinks yttra i detta ögonblick utan att rikta sig till sina medmänniskor; han skakade på huvudet som om han såg något sväva i rymden för sig och smålog blekt som om han var på begravning. — Jojo, skulle jag inte veta det, kanske?

[ 56 ]Ingen undrade: — Veta vad? därför att alla visste av erfarenhet att vad han visste i sinom tid skulle avslöja sig.

— Det ante mig i natt att vi skulle få nå't krångel med den unge mannen, sade formannen, som därmed hejdade fortsättningen av mr Spinks' tal, och såg över till den omedvetne mr Maybold i predikstolen.

— Det anar mig, sade gamle William i sträng ton, det anar mig att det är för mycket viskande här uppe för att det ska vara bra för någon fattig själ. Och så pressade han läpparna samman och såg med koncentrerad blick på kyrkoherden; det innebar att endast en vettlös skulle säga något vidare; och följaktligen inträdde tystnad på läktaren och mr Spinks' sinnrika tal sjönk för alltid ned i det okända.

Dick hade sagt ingenting alls och formannen mycket litet om morgonens episod; ty mrs Dewy hade vid frukosten meddelat sin avsikt att inbjuda den unga ledarinnan av dessa brottslingar till den lilla tillställning de brukade ha på juldagen — ett meddelande som förlänat ljusa färger åt Dicks tankar, sedan han fått höra det. Och i formannens smått cyniska väsen framträdde partikänslan svagare än hos de andra spelmännen, fastän han var en så trogen och vänfast medlem av kåren som de kunde önska sig.