I grönan skog/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  På ronden
I grönan skog
av Thomas Hardy
Översättare: August Brunius

De som lyssnade
Julmorgonen  →


[ 40 ]

V.
De som lyssnade.

Då den förväntansfulla tystnad, som följt på utropet, dött bort bland de församlade, kunde ett ljus som tilltog i klarhet förmärkas i ett av fönstren i övre våningen. Det kom så nära rullgardinen, att man där utanför kunde precis ange var lågan befann sig. Ett ögonblick stod den stilla, men då rullgardinen for upp framför den, avslöjade dess ljus för trettio koncentrerade blickar en ung flicka, inramad av fönsterkarmen som en tavla och omedvetet belysande sitt ansikte med bländande klarhet medelst ett ljus som hon höll i vänstra handen tätt intill sig; den högra handen var utsträckt till fönsterkarmen. Hon var insvept i ett slags vit morgonrock, och utför skuldrorna föll en ringlande massa underbart tjockt hår i så oordnat skick, att det tydligen endast kunde förekomma under nattens mörka timmar. Hennes klara ögon skådade ut i den grå yttervärlden med ett uttryck mittemellan mod och skygghet, som emellertid förvandlade till glad beslutsamhet, då hon fick syn på halvcirkeln av mörka figurer nedanför.

Hon öppnade fönstret och sade snabbt och hjärtligt:

— Tack, kära sångare, tack, tack!

[ 41 ]Så slöts fönstret igen snabbt och tyst och rullgardinen föll till sin vanliga position. Hennes vackra panna och ögonpar försvunno, hennes lilla mun, halsen och axlarna likaså, hela företeelsen med ett ord. Så lyste ljuslågan dimmigt som förut, och så fördes den bort ur synhåll.

— Så vackert! utbrast Dick Dewy.

— Om hon varit ett riktigt schanoptikon, kunde hon inte varit grannare, sade Michael Mail.

— Mera likt en andesyn än jag nånsin kunde tänka mig! sade forman Dewy med hänförelsens glöd i tonen.

— Oj, något sånt har jag då allri sitt i min dar! sade Leaf.

Alla de andra klarade struparna och justerade hattarna och menade tro på att det var värt att sjunga för ett sådant skådespel.

— Nu går vi till arrendator Shinars och sen fyller vi magen en smula, far, sade formannen.

— Det ska vi göra, sade gamle William och axlade sin basfiol.

Arrendator Shinars hade en underlig klump till hus, som stod vid korsningen av en väg som gick snett fram till stora landsvägen. Övre våningens fönster voro mycket bredare än höga och denna egenhet jämte ett väldigt utbyggt fönster, som satt där man skulle väntat sig ingångsdörren, gav huset vid dager minen av ett människoansikte, vänt åt sidan, med ett slugt och elakt grin. På natten urskilde man ingenting mer än taksilhuetten mot himlen.

Man kom fram till byggnadens framsida och ordnade sig som vanligt med förberedelserna.

— Fyra andetag och så numro trettiotvå ”Se morgonstjärnan framgår klar”, sade gamle William.

[ 42 ]De hade kommit till slutet på andra versen, och fiolspelarna gjorde just det första stråkdraget, som föregår begynnelseackordet till tredje versen, då en rytande stämma utbrast utan att ljus hade tänts eller något tecken på förhand givits:

— Stopp, stopp! För inte ert rysliga oväsen här på gården. En stackare som har huvudvärk, så han kan gå i tu, måste ha lugn på natten.

Pang slog fönstret igen.

— Aj aj — det var en otrevlig attack på oss det! sade formannen i träffad ton och vände sig till sina kamrater.

— Sjung till slut bara, alla som ha sinne för musik! sade gamle William befallande; och de fortsatte till sista tonen.

— Fyra andetag och så numro nitton! sade William i fast ton. Ge honom den med kläm; kapellet får inte förolämpas på detta sätt!

Nu flammade ett ljus upp, fönstret öppnades och arrendatorn stod där, tydligt gripen av ett förfärligt raseri.

— Kväven — kväven! skrek formannen och filade på ursinnigt. Spela fortissimi och kväv hans prat!

— Fortissimi! sade Michael Mail, och spelet och sången växte till en sådan styrka att det var omöjligt att veta vad mr Shinar hade sagt, nu sade och skulle komma att säga; men han stod där och slog ut med armar och ben i form av stora X och Y-n, så det var klart att han gav utlopp åt tillräckligt många fula ord för att sänka hela församlingen i evig fördömelse.

— Mycket opassande — verkligen opassande! sade gamle William, då de drogo sig därifrån. Aldrig varit [ 43 ]med om en så förskräcklig tillställning i hela min långa musikpraktik — aldrig! Och så är han ändå kyrkvärd.

— Har väl bara fått en droppe sprit i skallen på sig, sade formannen. Karln är bra nog, när han är i sin andeliga stämning. Nu är han i sin världsliga stämning. Måste bjuda'n till oss i morgon kväll, tänker jag, och sätta'n på rätt köl igen. Vi hyser inget agg till någon dödlig.

De gingo nu över Mellstock-bron och vandrade längs en skuggad väg utmed Froom-floden bort till kyrkan och prästgården, där de mötte Voss med det varma mjödet och bröd och ost just då de kommo fram till kyrkogården. Detta bestämde dem för att äta och dricka, innan de gingo vidare på ronden, och de gingo in i kyrkan och stego upp på läktaren. Lyktorna öppnades, och hela församlingen placerade sig runt omkring på bänkarna och vad som annars fanns att tillgå och satte i sig ett duktigt mål. Under pauserna i samtalet hörde man genom golvet däruppifrån små toner och knackningar från urverket, vilka aldrig kommo längre än till tornet där de föddes, men försatte varje åhörare som hade anlag för meditation i den föreställningen att här gick Tidens egen bana.

Sedan de blivit färdiga med ätande och drickande, stämde de åter instrumenten och ännu en gång strömmade de ut i nattluften.

— Var är Dick? sade gamle Dewy.

Varje man såg sig omkring på någon annan i sällskapet som om Dick kunde väntas ha gått upp i något annat väsen; och så sade de att de inte visste det.

[ 44 ]— Seså där, det kan man kalla ganska fult av lille Dicky, eller vad? sade Michael Mail.

— Han har nog traskat sin väg hem, var säker på det, menade en annan, men trodde det i grunden inte själv.

— Dick! ropade formannen, och hans röst rullade i sonora ljud fram mellan häckarna.

Han spände sina sinnen till det yttersta för att uppfånga ett svar, men då han märkt att han lyssnade förgäves, vände han sig frågande till sällskapet.

— Första fiolen till på köpet! Om han bara hade varit altfiol eller andra fiol, så kunde vi ha klarat resten utan honom. Men ett kapell kan inte gärna tappa bort första fiolen, nej gubbar, vi kunde lika väl ha tappat — Formannen hejdade sig, då han inte kunde komma på en bild nog kraftig för ögonblickets krav.

— Huvudet på en gång, föreslog mr Penny.

Formannen gick några steg som om det var puerilt av folk att avsluta meningar, när det fanns mera angelägna saker att göra.

— Har man nånsin hört talas om en ung karl som lämnar saken halvgjord och smiter sin väg på det sättet!

— Aldrig, svarade Bowman i en ton som angav att han var den siste att inte uppfylla de krav som ställdes på honom.

— Det måtte väl aldrig ha hänt pojken en riktig olycka! sade hans farfar.

— Nej för all del, svarade forman Dewy lugnt. Undrar bara var han kan ha lagt fiolen sin. Tänk bara, den fiolen har kostat tretti shillings och goda ord också för resten. Den ligger nånstans i vätan, förstås; det instru[ 45 ]mentet går opp i limningen och blir ödelagt på tie minuter — tie, vad säger jag, två!

— Vad i all friden kan ha hänt? sade gamle William ännu mera oroligt. Han har väl inte gått och drunknat!

De lämnade sina lyktor och strängaspel i tornet och gingo tillbaka samma väg de kommit utefter floden. — En karsk pojke som Dick vet nog bättre än råkar ut för en sån olycka, menade Reuben. Ånej, det finns nog någon liten grund till det som ligger oss alldeles inpå näsan. Han sänkte rösten till ett mystiskt tonfall: — Go vänner, har ni märkt något som tyder på ett farligt kvinnfolk eller något sånt i huvet på'n ?

— Inte en tillstymmelse. Han är så genomskinlig som vatten ännu.

— Och Dicky har sagt att han aldrig skulle gifta sig, utbrast Jimmy, utan i alla tider bo hemma hos mor och oss!

— Jo jo, min gubbe lille; det har alla pojkar sagt — en tid.

De hade nu nått fram till mr Shinars område, men hörde ingenting åt det hållet, och ett par av dem gingo därför fram till skolhuset. Ett ljus brann ännu i sovrummet, och fastän rullgardinen var nedfälld, stod fönstret öppnat på glänt som för att släppa in några toner från fjärran av spelet och sången.

Mitt framför fönstret, orörligt lutad mot en bokstam stod den borttappade med korslagda armar och bakåtlutat huvud och ögonen stelt fästa på det upplysta fönstret.

— Men i all världen, Dick, är det du? Vad har du här att göra?

Dick satte genast sin person i en mera ordinär ställning [ 46 ]och man såg hur han vände på huvudet åt öster och väster för att i dunklet få fatt i något rimligt svar på frågan; och till sist svarade han med tämligen matt röst:

— Ingenting, far.

— Du tar lång tid på dig för att göra det ingenting, min själ, sade formannen, när de alla vände tillbaka åt prästgården till.

— Jag trodde inte ni hade fått slut på matsäcken i kyrktornet än, sade Dick.

— Kors, vi har farit omkring och snokat överallt och fått för oss att du gjort alla slags farliga saker, och då har du gjort ingenting alls!

— Det tokiga är just att det var ingenting alls, mumlade mr Spinks.

Prästgården blev deras nästa operationsfält, och mr Maybold, nyss i pastorsvärdigheten inträdd, fick sitt dryga mått av nattens musik. Man hoppades att han på grund av sitt kall skulle förmå sig att öppna fönstret, och ett extranummer drogs omedelbart för att locka fram honom. Men mr Maybold rörde sig inte.

— Ett dåligt tecken! sade gamle William och skakade på huvudet.

Men i samma ögonblick förnams en klingande stämma ropa ur sängklädernas djup:

— Tack, kära församlingsbor!

— Vad sa han? frågade Bowman, som var en smula lomhörd. Bowman, som därför talade högt, hade hörts av kyrkoherden därinne.

— Jag sade: Tack, kära församlingsbor! ropade kyrkoherden igen.

— Åh, vi hörde er inte första gången! skrek Bowman.

[ 47 ]— För allt vad du gör, svara inte så där, du kan rent förarga den unge mannen! sade formannen.

— Det kan ni inte, kära vänner! hojtade kyrkoherden.

— Du store värld, en sådan hörsel! sade mr Penny i den tystaste viskning. Det går utanpå vilken häst eller hund som helst i hela socknen, och ni kan lita på att det visar att han är en duktig karl.

— Det får vi nog se i sinom tid, sade formannen.

Gamle William, som var gripen av denna vältaliga tacksamhet från en jämförelsevis ny man i bygden, talade varmt för att spela om alla psalmerna en gång till; men han avstod från sitt förslag, då Reuben gjorde klart för honom att det var bäst att låta vederbörande sova i fred.

— Om man kan lägga ihop två och två, fortsatte formannen, då de vände sina steg över höjderna till de hus som ännu återstodo, det vill säga först det unga kvinnfolket vi såg en syn av och den här unga pastorn med tenorrösten, så är det min tro att hon kommer att linda'n kring fingret och slingra honom ut och in, den stackars karn, tills han blir som siffran 8, det kommer hon, lit på det, gubbar.