I grönan skog/Kapitel 30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  När banden knytas
I grönan skog
av Thomas Hardy
Översättare: August Brunius

I grönan skog
Förlagsreklam  →


[ 255 ]

II.
I grönan skog.

Där Yalbury-skogen gränsade till utkanten av Geoffrey Days område stod ett gammalt träd, oerhört i omfång, fast inte synnerligen högt. Många hundra fåglar voro födda bland bladknopparna på detta enda träd; hela stammar av kaniner och harar hade gnagt på dess bark år från år; underliga svamptuvor hade vuxit upp ur håligheterna i dess stammar, och oräkneliga familjer mullvadar och jordmaskar hade krupit och krälat bland dess rötter. Under och runtomkring dess skugga utbredde sig en välskött gräsmatta, vars ändamål var att tjäna till hälsosam motionsplats för unga fasaner och kycklingar: hönorna deras mödrar, voro nämligen innestängda i burar som stodo på samma gröna matta.

Alla dessa hinder voro nu avlägsnade, och allteftersom kvällen framskred samlades gästerna där; musik, dans och sång bedrevs där med stor iver hela aftonen. Alla voro till ytterlighet korrekta tack vare Fancys inflytande; hon hade nämligen som en ytterligare försiktighet i denna riktning strängeligen ålagt sin fader och formannen att omsorgsfullt undvika orden ”du” och ”dig” i samtalet, förebärande att detta gammaldags tilltalsord klingade ytterst [ 256 ]förödmjukande i de personers öron som hade en mera nymodig smak; likaså skulle de aldrig få ses strykande handens avigsida över munnen, när de druckit — ett lokalt engelskt bruk av synnerlig ålderdomlighet men som Fancy påstod vara i avgjort utdöende bland de bättre klasserna. Utom traktens musikanter som voro där hade en man som i grund kände till tamburinen inbjudits från byn Tantrum Clangley — en ort sedan länge berömd för sina invånares skicklighet i trakterande av sådana instrument. Dessa viktiga medlemmar av sällskapet förvisades till en upphöjning två eller tre fot över marken, bestående av en tillfällig uppbyggnad av bräder, stödda på tomfat. Under det dansen pågick, sutto de äldre i en grupp vid trädets stam — en plats som tilldelats dem icke utan protester från de yngre, vilka voro snåla om utrymme för sina piruetter — och med ett bord som skydd mot de dansandes klackar. Här sutto gubbarna och gummorna som nu voro ur dansen och berättade gripande historier, och då och då följde de från sin fristad med ögonen paren som dansade fram eller tillbaka, liksom folk på stranden kan antagas betrakta ett sjöslag i viken utanför; och så återvände de till sina historier när pausen var förbi. De bland den virvlande hopen, som under uppehållen mellan turerna riktade sina ögon mot den sittande gruppen, kunde på grund av musiken och bullret endast upptäcka att någon mycket uppseendeväckande detalj höll på att berättas — betecknad av en eftertrycklig handrörelse, knäppande med fingrarna, slutna läppar och en stirrande blick riktad mot den lyssnandes öga under en fjärdedels minut, vilket hos bemälde lyssnare utlöste ett sådant ömsesidigt minspel, [ 257 ]att de avlägsnade dansörerna ibland trånade efter att veta vad den intressanta historien gällde.

Fancy bjöd till att se så fruaktig ut som möjligt efter sex timmars erfarenhet som gift, på det att den oerhörda skillnaden mellan hennes eget stånd och de unga ogifta kvinnornas måtte vederbörligen trumfas i sällskapet; då och då stal hon sig till en beundrande blick på sin vänstra hand men detta i största hemlighet; ty hennes ögonskenliga ställning till saken var avsedd att visa att trots det att hon utan tvivel innehade den mest underbara ställning i världens ögon, så var hon själv nästan omedveten om den omständigheten, och att den väl framträdande ställning vari denna underbart utstyrda vänstra hand alltid befann sig, då den överräckte koppar och fat, knivar, gafflar och glas, helt och hållet var tillfällighetens lek. Beträffande hennes önskan att uppväcka avund i sina flickvänners bröst genom att utställa den blanka ringen, så visste var och en att det var något helt och hållet främmande för en så erfaren gift kvinna. Dicks fantasi var under tiden icke på långt när i samma grad i stånd att förläna sin nya ställning så mycket sken av gammal vana. Under två eller tre timmars tid hade han bjudit till att känna sig som nygift, men han hade inte kommit längre med sitt försök än att han gjort klart för sig att han var Dick Dewy, formannens son, som befann sig på ett kalas, givet av lord Wessex' förste skogvaktare och uppsyningsman på utgården Yalbury, där han dansade och pratade med Fancy Day.

Fem folkdanser, däribland ”Skynda till bröllopet”, två polskor och tre fragment av sjömansdanser räckte tills det [ 258 ]var tid för supén som på grund av att gräset var fuktigt så tidigt på sommaren dukades inomhus. Vid slutet av måltiden gick Dick ut och satte för; och Fancy drog sig tillbaka en trappa upp med de två äldre av brudtärnorna för att kläda om sig till färden till Dicks nya stuga nära Mellstock.

— Hur lång tid tar det för dig att sätta på huvan, Fancy? frågade Dick nedanför trappan. Som han nu var en gift man med egen affär höll han strängt på tidens betydelse och fördubblade eftertrycket i sina ord under samtalet och lade kraft i sina nickningar.

— Bara en minut.

— Hur lång blir den?

— Så där fem minuter, käraste.

— Jojo, gubbar! sade formannen då Dick drog sig tillbaka, det är en märklig talang hos kvinnokönet att sätta små siffror i stället för stora där det rör sig om väntan, ålder eller pengar.

— Sant, sant — så sant jag lever, sade Geoffrey.

— Ni säger det med känsla och eftertryck, Geoffrey, tycker jag.

— Alleman som vet vad jag har för erfarenheter kan gissa det.

— Vad har hon nu för sig, Geoffrey?

— Gör rent i alla skåp och byrålådor i övre våningen och dammar det näst bästa postelinet — och det görs bara en gång om året. Om det finns arbete, som ska göras, så måste jag göra't, säger hon, antingen det är bröllop eller inte.

[ 259 ]— Det är min tro att hon är ett rejält kvinnfolk i grund och botten.

— Då är hon allt någe till djup.

Mrs Penny snurrade runt. — Nåja, det är allt både knottror och gropar i dom allra bästa bland oss: men i alla fall så ser det ut att Dick och Fancy kommer att få väl så mycket solsken på vägen som något par.

— Ja, det är väl ingen som säjer annat.

Mrs Dewy kom fram och talade till en och såg på en annan. —Lyckliga, visst det, sade hon. Det blir alltid så när de tu sjunger med samma näbb så precis som Dick och hon.

— Och när de inte är för fattiga att få tid till att sjunga, sade farfar James.

— Jag ska säja er jag grannar, när det börjar knipa svårt, sade formannen: Det blir då äldsta flickan bara har ett nummer mindre skor än mor sin och de andra i flocken är henne i hälarna. En svår tid för en karl, ska jag säja er pojkar; en mycke svår tid! Chantecler mister sin kam då, skulle jag tro.

— Se då kommer det an på fasonen, sade mr Penny. Det är det som sätter en karl på prov, när han måste mäta mors och dotters läster för att kunna skilja dem åt.

— Du har inget skäl att klaga, du Reuben, på en sådan flock den ena tätt efter den andra, sade mrs Dewy, för Gud ska veta att de kom pö-om-pö.

— Det vet jag, det vet jag, sade formannen. Du är allt en duktig kvinna, du Ann.

[ 260 ]Mrs Dewy ordnade sina läppar till ett småleende och lät dem återtaga utgångsställningen igen utan att småle.

— Och har di en gång kommit tillsammans, så går di tillsammans, sade mrs Penny, vars familj varit raka motsatsen till formannens; och liten smula på kistbotten ska göra det drägligt nog för dem båda två. Och pengar kan vårt unga par också skaffa sig själva, det vet jag.

— Jojomänsan! hördes Leafs omedelbara stämma. Han hade hittills ödmjukt beundrat händelsernas gång från ett hörn. Det kan di — allt som behövs är några pund till att börja med. Det är alltsammans! Jag känner till en historia om den saken.

— Låt oss få höra din historia Leaf, sade formannen. Jag visste inte du var så slug så du kunde berätta historier. Tyst allesammans! Mr Leaf ska berätta en historia.

— Berätta du din historia, Thomas Leaf, sade farfar William med tonen hos en skolmästare.

— Det var en gång, sade Leaf med förtjust tonfall, och osäker röst, en man som bodde i ett hus! Gott, och denna man gjorde inte något annat än tänkte och tänkte natt och dag. Till sist så sa han till sig själv precis som jag gör nu: ”Om jag bara hade tio pund, så skulle jag bli en förmögen karl.” Till sist så fick han ihop så han hade tio pund.

— Tänk bara! sade Nat Callcome satiriskt.

— Tyst! sade formannen.

— Nåja, nu kommer det underliga i historien! Snart så blev det tjugo pund av de tio. Lite längre fram så blev det dubbelt så mycket, så det var fyrti. Jaha, han bara gick på, och efter en tid så hade han åttio, och sen så blev [ 261 ]det hundra. Jaha, och så småningom växte det till tvåhundra. Ja ni tror mig inte förstås — men han gnodde på så det blev fyra hundra! Han gnodde vidare, och vad blev det då? Joho ni, det vart åtta hundra! Jaha, och sen — Leaf fortsatte i den högsta synbara upphetsning, i det han slog knytnäven mot sitt knä med sådan styrka att han ryckte till av smärta — joho ni, han gick bara på, och så blev det ETTUSEN!

— Hör bara, sade formannen. Det var allt styvare än Englands historia det, pojkan!

— Tack för din historia, Thomas Leaf, sade farfar William; och så sjönk Leaf gradvis tillbaka i sin intighet.

Mitt ibland ett virrvarr av skratt, gamla skor och flädervin gåvo Dick och hans brud sig iväg sida vid sida i den förträffliga nya fjädervagn, som den unge formannen nu var ägare till. Månen hade just hunnit över sitt fylle och gjorde allt ljus av lyktor eller deras egen skönhet onödiga för de unga tu. De körde långsamt längs med Yalbury-dalen där vägen går fram mellan två skogsdungar. Dick talade till sin följeslagerska.

— Fancy, sade han, ser du vi äro så lyckliga, därför att vi har sånt fullständigt förtroende för varandra. Ända sen den stunden då du bekände för mig din lilla flirt med Shinar nere vid floden (och det var ju egentligen inte alls någon flirt), så har jag tänkt på hur okonstlad och god du måste vara som talade om en sån småsak, och så att du kunde vara så rädd för det som du var. Det har gjort att jag beslutat att tala om allt för dig sedan dess. Vi ska inte ha några hemligheter för varandra käraste säg? — aldrig några hemligheter.

[ 262 ]— Inga från och med denna dag, sade Fancy. Hör, vad är det?

Från ett snår strax bredvid hördes plötsligt en hög klar drillande röst — Tirlirit! hit! ki-ki-ki! Kom-hitåt, kom-hitåt!

— Å, det är näktergalen, mumlade hon och tänkte på en hemlighet som hon aldrig skulle tala om.