Jakob/Kapitel 11
| ← X. |
|
XII. → |
XI.
Under hela den föregående dansen hade Julie varit inne i sitt eget rum med Jolla Blom. Hon var trött och behöfde någon att tala med. Det var för resten länge sedan Jolla Blom hade blifvit vald till förtrogen.
— Hvad tycker du om honom, Jolla? Säg det uppriktigt!
— Är du värkligen förtjust i honom, Julie? — frågade Jolla Blom i stället för att svara.
— Jag vet inte.
— Då är du det.
— Nej, visst inte. Men jag vill inte att hon skall få göra narr af honom.
— Fru Steiner gör narr af alla, till och med af sina bästa vänner, påstås det.
— Hon skulle bara försöka.
— Om du viste alt hvad det säges om henne!
Annars häjdade Julie Jolla Blom, då hon ville omtala alt det skvaller, som gick i staden om fru Steiner, men i kväll lät hon henne lätta sitt hjärta.
— Kan du tänka dig att de säga att hon har en i Christiania . . . en riktig . . .
— Hennes man, menar du. . . .
— Nej, en annan, en riktig sådan där, du vet. . . .
— Prat, Jolla!
— Ja, de säga också att hon är i hemligt förstånd med den där Wold, fastän hon låtsar göra narr af honom, för att ingen skall förstå det.
— Hvem säger det? — utbrast Julie häftigt.
— Så påstås det, jag vet inte annat, — sade Jolla oskyldigt.
Då de åter kommo in i salen, skulle just den vals begynna, som Julie hade lofvat Törres, och han stod redan och sökte henne med blicken; han var ju så lång, att han kunde se öfver de flesta andras hufvuden.
Då de hade dansat en gång, satte de sig i en liten soffa i salen, och Törres kände sitt hjärta klappa i förväntan på det som komma skulle. Han kunde emellertid icke få tag i början.
Det var Julie, som först talade.
— Ni hade en treflig fransäs?
— Åh ja!
— Hon är förtjusande.
— Fru Steiner? . . . Åh, smaken är så olika, — sade Törres och såg henne plötsligt rakt in i ögonen.
Julie rodnade och drog sig åt sidan.
— Hon är mycket farlig. . . .
— Inte för alla, — svarade Törres.
Julie reste sig, och de dansade åter ut. Hon måste nästan skratta, medan han förde henne lätt och säkert. Hon hade trott att Lulli hade honom helt och hållet i sina garn, och det trodde Lulli säkert också! Och det var ju ändå henne själf det gälde. Han hade ju ett frieri på läppen; men det ville Julie inte höra, inte på något vilkor, — åtminstone inte ännu.
Förgäfves försökte Törres att komma längre. Hon höll honom tillbaka och stälde så till, att samtalet rörde sig endast omkring småsaker, som de skrattade åt.
Efter dansen var Törres orolig och nervös och ville icke låta henne gå. Hon sade att tant Sofie behöfde henne i köket. Han ville följa med. Hon kunde icke bli honom kvitt. Genom de äldre damernas rum följde han henne ända till köksdörren; hon skrattade ännu, men var ändå litet rädd för honom.
— Här skiljas våra vägar, — sade hon och räkte honom handen.
— Men . . . men vi äro ju eniga? — lyckades han slutligen framstamma.
— Ja visst, — ropade Julie skrattande och försvann ut i köket.
Törres uppsökte fru Steiner och ropade strålande af lycka emot henne:
— Tänk, hon trodde att det var ni!
Fru Steiner förstod honom och såg upp med ett uttryck i ögonen, som Törres icke förstod i sitt upprörda sinnestillstånd. Men nu var måttet rågadt; hon ville bli denne drummel kvitt.
— Sade ni inte för en stund sedan att ni skulle vilja följa mina råd?
— Har jag då inte gjort det? . . . Tänk att. . . .
— Men vågar ni också framdeles göra det?
— Jag vågar hvad som hälst, — svarade han.
— Ser ni, såsom ni nu stormar fram, kan ni lätt förstöra altsammans. Bland sådana människor som vi far man inte fram på. . . .
— Men ni lärde mig ju just att begagna mig af tillfället, och jag försäkrar er att. . . .
— Ja, ja, men ser ni . . . — hon var själf helt förvirrad; men hon sansade sig och sade: — man brukar ändå först försäkra sig om familjens samtycke.
Det förstod Törres Wold mycket väl att man först framförde sitt frieri till föräldrarna. Han sade därför litet nedstämd:
— Ni tycker således att jag först borde fråga den gamle?
— Jag tror inte att han skulle tycka om en öfverraskning, — sade fru Steiner. Hon tykte nu själf att det gick för långt och reste sig.
— Ja, ni skall inte tro att jag är rädd, — inföll Törres. — Vänta litet, så skall ni få se!
Han sprang upp. I kväll hade han mod till alt. På Julie var han säker. Så kunde ingen flicka uppföra sig, om hon inte var villig. Glad och lycklig gick han för att träffa sin blifvande svärfar.
Fru Steiner skulle ha velat hålla honom tillbaka; detta blef kanske altför galet, men han var så snabb, och dessutom . . . kunde hon väl rå för att den inbilska människan gjorde dumheter? Alla hade ju skämt bort honom och satt honom myror i hufvudet; hon själf hade minsann alltid drifvit med honom.
Men hon undrade huru det egentligen stod till med Julie. Månne den lilla gåsen värkligen inbillade sig att hon hade vunnit en seger, som var någonting värd?
Och plötsligt öfverfölls den vackra frun af modlöshet midt i balens vimmel. Hon kände skilnaden mellan sitt lif i hufvudstaden, såsom en firad ung fru, som icke behöfde taga hänsyn till någon, i en omgifning, som föreföll henne dubbelt mera lysande i detta ögonblick, då hon med en liten småstadsfröken fick lof att täfla om en bodpojke från landet. Hon kramade sin näsduk i handen, vinkade afvärjande åt löjtnanterne Filtvedt och Tuftemo, som båda kommo framrusande till henne, samt skyndade sedan ut för att få tag i Julie och bereda sig på hvad som komma skulle.
Emellertid gick Törres oförtrutet på jakt efter sin svärfar genom alla rummen. Den tur han hade haft berusade honom mera än det han hade druckit. Därför, tänkte han bara: De skulle få se någonting. . . . De skulle få se någonting, allesamman!
Likasom om han hade blifvit en annan människa, som icke längre hade någonting gemensamt med den försiktige bonden, visade sig för honom endast ljusa bilder: bankodirektören, de andras begynnande respekt, hans goda penningar, Julie själf, hennes vänlighet . . . ja, de skulle alla få se! . . . Plötsligt fick han sikte på värden, som stod och samtalade med konsul With och några andra herrar vid kontorsdörren.
Ett ögonblick häjdades Törres ofrivilligt af åsynen utaf denne man, som på ett så egendomligt sätt hade blifvit honom förhatlig alt sedan det första sammanträffandet. Men han närmade sig likväl för att passa på ett lägligt ögonblick och tala med Kröger på kontoret, hvartill dörren stod öppen för att utsläppa tobaksröken.
Konsul With blef kallad till sitt spelbord; gruppen skingrades, och värden gick in på kontoret för att hämta cigarrer.
Törres följde honom. Där inne voro ljusen icke tända. Ett fönster stod öppet utåt sjön; där var svalt och stilla, balens larm hördes blott på afstånd. En kylig fläkt väkte den unge mannen till besinning. Han stannade och ärnade just smyga sig ut igen, då Kröger plötsligt observerade honom bakom sig och spratt till.
— Hvem tusan! . . . hu! är det ni?
Nu var intet återtåg möjligt. Törres sansade sig; en sekund hade han likasom förlorat fattningen.
— Ni kommer säkert att bli öfverraskad, herr Kröger, — började han litet osäkert. — Jag har någonting af stor vikt att meddela er . . . och bedja om . . .
— Affärerna lämna vi till i morgon, — sade Kröger och vinkade afvärjande med handen. Han stod på en stol framför ett högt skåp och letade efter cigarrerna.
— Det är egentligen inte affärer; det är någonting privat . . . fullkomligt privat, — inföll Törres modigare.
— Hm — svarade Kröger och steg med besvär ner från stolen.
Törres svettades, men han var icke den som gaf tapt.
— Jag skulle vilja tala med er, herr Kröger, därför att det är brukligt att begära föräldrarnas samtycke.
— Hvasa? — utbrast Kröger och tänkte: Han är drucken, den uslingen!
— Er dotters samtycke har jag så godt som . . .
— Ja, ja, det har ni visst, — sade Kröger och försökte att komma förbi den druckna människan.
— Nej, nej, nu måste ni höra på, — sade Törres bestämdt, och fattade tag i hans rockuppslag. — Jag är så godt som förlofvad med er dotter Julie.
Gustaf Kröger lät endast höra en grymtning af rädsla och stirrade på den andre. Ljuset från herrummet föll rakt på Törres. Det var icke en drucken mans ansikte, men det var ett sådant uttryck af fasthet, af okuflig vilja, att den arme mannen endast rykte sig lös och sprang ut ur kontoret, ropande: — Julie, Julie! Hvar är Julie? — till stor förvåning för herrarne vid spelborden.
Redan i följande rum mötte han sin dotter med fru Steiner och flere andra.
— Där är pappa! Vi komma såsom en deputation för att be dig dansa kotiljong. . . . Men pappa, har någonting händt?
Han kunde icke svara, utan grep henne om handleden och drog henne med sig. Törres Wold stod midt i kontorsdörren. Hans blonda hår och ansiktet, som var mycket blekt, samt det stora hvita skjortbröstet aftecknade sig skarpt mot mörkret i rummet bakom honom. Allas ögon riktades på honom, då Kröger häftigt utbrast:
— Säg mig, Julie, är det sant att är förlofvad med den där . . . ?
— Nej, men pappa! — utropade Julie blossande röd.
— Ja eller nej?
Han var alldeles utom sig.
— Nej, nej, det måste vara ett missförstånd. Hvarför gjorde du detta, pappa?
Julie kastade sig i hans armar och brast i gråt.
I den stillhet som nu följde, hördes ett litet skrik från fru Steiner, och hon drog sig ofrivilligt ett steg tillbaka, bakom en af herrarne; ty hon hade sett Törres Wold knyta sina näfvar, medan en ryckning genomilade hans lemmar. Men de andra sågo bara att han plötsligt rusade åstad, likblek i ansiktet, genom alla rummen, ut, långt borta inom kortare tid än en minut. —
Kröger tog Julie med sig in på det mörka kontoret och stängde dörren, medan skandalen spriddes öfver hela huset likasom en genomträngande lukt hvilken alla kände i ett andedrag.
Herr Jessen vaknade upp ur sina drömmar om talangen och inhöstade en hel hop elakheter och skratt om sin fallne fiende. Löjtnanterne kommo fram i triumf, och det visade sig att alla herrar hade förargat sig öfver den där bondpojken, medan damerna mest tänkte på Julie, som hade fått ett välförtjänt straff för sitt uppenbara koketteri för en sådan tölp, som icke förstod bättre.
Och då detta väl var öfverståndet, och musiken spelade upp igen, började kotiljongen helt muntert, likasom då en landtlig fest får nytt lif sedan luften blifvit rensad af ett åskväder.
Gustaf Kröger visade sig snart åter bland sina gäster. Fastän han i själfva värket både förargade sig och blygdes öfver den oklokhet, hvarigenom han själf hade framkallat det fördömda uppträdet, var han dock altför mycket världsman för att svika sin plikt såsom värd.
De gamla herrarne fortsatte rökande sitt spel. Ungdomen i salongen roade sig, likasom om ingenting hade händt, och Kröger lät förplägningen fortsättas med glans ända i det sista. Emellertid kunde det icke döljas att festen hade fått en knäck som icke kunde utplånas.
Julie låg på sin säng och grät, fru Steiner försvann utan att säga godnatt; en och annan af de äldre damerna gingo bort med en motsträfvig dotter; stämningen afmattades, och balen slutades tidigare än vanligt.
Då bankodirektör Christensen kom ut på gatan framför Brandtska huset, vände han sig om och såg upp mot de upplysta fönstren, under det han fundersamt gned sin stora näsa. Han tykte att det redan länge hade förefallit litet besynnerligt med Krögers affär; och nu kom därtill denna stora, lysande bal, som hade slutats med en förolämpning mot en af stadens unga krafter! . . . Lilla fröken Julie skulle kanske ännu få sota bittert för denna kväll! —
Emellertid låg Törres Wold längesedan i sin säng och stirrade ut i mörkret med vidöppna ögon.
Det ögonblick af vildt raseri, då det susade för hans öron och tanken på att slå sönder alt som fans i rummet drog genom hans hjärna, — det var en glimt, som slocknade i mörkret; han mindes ingenting därefter; han hade icke en aning om huru han hade kommit ut ur huset och hem i sin säng.
Men då han låg ihopkrupen under täcket och stirrade, visade det sig altsammans för hans blick, och det kändes såsom om någonting förskräckligt och hemlighetsfullt hade försiggått med honom. Han hade hela tiden varit en annan; han hade gått utom sig själf, utom den värklige Törres Wold, och uppträdt såsom en narr för hela staden.
Han undrade om han var drucken. Men ingenting gick rundt för honom; allting var klart; aldrig hade han varit klarare. Det var någonting mycket värre; han var galen; han darrade och lyssnade andlöst om de skulle komma efter honom. Han hade säkert förlorat förståndet.
Huru var det väl annars möjligt att han, som var så slug, kunde gå en hel kväll omkring bland människor, som helt öppet drefvo med honom? De hade ju icke smålett åt honom, utan skrattat honom rakt i ansiktet allesamman! Herrarne, som läto honom stå där och prata om bankaffärer! . . . och damerna! . . . Han prässade sitt hufvud ner i dynan och kände att han aldrig mera vågade visa sig för folk.
Han var och förblef en bondtölp, som icke kunde öppna sin mun utan att säga dumheter och grofheter; ord för ord kom alt igen som han hade sagt på balen, det ena efter det andra, tils han såg sig själf, antingen han ville det eller ej; han såg sig själf såsom en främmande pojke stå i kontorsdörren framför den fina Gustaf Kröger och säga att han var förlofvad. Han våndades och ville icke höra mera, men det kom ständigt igen; ständigt fördes han till det halfmörka kontoret, ur hvilket han hade blifvit jagad såsom en galen hund.
Han hade i sin dumhet litat på litet pengar och glömt klyftan, som låg emellan. Nu låg han på bottnet och kunde aldrig komma upp mera. Aldrig skulle han nå den värld, där det var ljust och fint, där ingen var rå och dum, där man vågade vara glad, och där det slutligen fans kvinnor, värda att ega.
Redan fröken Thorsen var en altför fin leksak för honom; nej Berta, den tjocka Berta var just lämplig för en sådan drummel som han. Aldrig skulle han kunna komma sig upp. Om han icke själf hade fallit, så skulle bankodirektören snart hafva krossat honom; han hade bara fiender.
Sålunda sjönk han alt djupare tillbaka till sig själf, sådan han var: en försiktig misstänksam bondgosse, som nog skulle veta att reda sig, men som aldrig skulle falla på den idén att försöka klifva upp i toma rymden.
Och plötsligt såg han framför sig den gamla bilden af Jakob, som föll ner från stegen och vrickade sin höft.
Ja, han hade sannerligen också fallit, men mycket värre. Och upp i rymden hade han velat klifva, lika galet som Jakob, ja, ännu galnare.
Men denna likhet lugnade honom likväl; den förde honom från dröm och dåraktig inbillning till den fasta grundvalen af nyktra beräkningar, som icke kunna slå fel.
Hans fall var naturligt. Ingen människa, icke ens den store patriarken kunde stiga upp i rymden. Därför var denna dag, likasom Jakobs dröm, en varning och ett tecken, som med alt sitt obehag kunde lofva godt för framtiden.
Med denna tanke somnade han slutligen. —