Jenny/Del I/Kapitel 01

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel I

Kapitel II  →

I.

Musiken kom uppför Via Condotti just som Helge Gram i skymningen vek in på gatan. Den spelade »Glada änkan» i ursinnigt hastigt tempo så det ljöd som vilda fanfarer. Och de svarta små soldaterna stormade förbi, denna kyliga eftermiddag, som om de minst varit en romersk kohort, under rasande språngmarsch i färd med att störta sig över barbarernas härskaror, i stället för att de helt fredligt skulle bege sig hem för kvällen till kasernen. Eller kanske var det just därför, som de hade en sådan fart i sig, tänkte Helge och log — ty där han stod med rockkragen uppvikt för kylan hade han känt en sällsamt historisk stämning strömma igenom sig. Men så gav han sig till att gnola med: »Nej, på kvinnan man aldrig blir klok» — och fortsatte nedåt gatan åt det håll, där han visste att Corson skulle ligga.

Han stannade vid hörnet och såg sig om. — Jaså, det var Corson. En oavlåtligt rinnande ström av vagnar i den trånga gatan och ett sjudande myller av människor på den smala trottoaren.

Han stod stilla och såg strömmen rinna förbi sig. Och han smålog, ty han tänkte på att denna gata kunde han nu gå och driva på var eviga kväll i skymningen genom människovimlet, tills den blev honom lika vardaglig som Carl Johans gate där hemma.

Åh, han hade lust till att gå och gå nu med detsamma — genom alla Roms gator — gärna hela natten. För han tänkte på staden, så som den legat under honom nyligen då han stod på Pincio och såg solen gå ned.

Skyar över hela västerhimlen, tätt, tätt som små ljusgråa lamm. Och de fingo bärnstensgyllene kanter av solen som sjönk bakom dem. Under den bleka himlen låg staden, och Helge visste med ens, att just så måste Rom se ut — inte så som han hade drömt sig den, utan just så — så som den var.

Allt annat som han sett under resan hade han känt sig besviken på, därför att det inte var så som han tänkt sig det på förhand, medan han gick hemma och längtade efter att komma ut och se det. — Äntligen, nu äntligen var en syn rikare än alla hans drömmar — och det var Rom.

En vid slätt av hustak låg under honom i dalsänkan — ett myller av tak på hus, som voro gamla och nya, höga hus och låga hus — det såg ut, som om de blivit byggda när och var som helst och så stora, som man för ögonblicket haft behov av, ty det var blott på några få ställen, som räta rämnor efter gatorna drogos genom takmassorna. Och hela denna värld av oroliga linjer, som löpte i varandra med tusentals hårda vinklar, låg stelnad och tyst under den bleka himlen, där en osynlig, sjunkande sol tände en och annan liten ljusrand i molnkanterna. Den låg där och drömde under ett fint, vitaktigt dimtöcken, vari inte en enda levande, bråd rökpelare blandade sig. Ty en fabriksskorsten stod ej till att skönja och det rökte ej ur en enda av de komiska små bleckpipor som stucko upp ur husen. Det växte grågul mossa på de rostbruna, runda gamla takpannorna och där grodde grönt och små buskar med gula blommor i rännorna, och på terrasserna stodo döda och tysta agaver i urnor längs kanten, och ut över taklisterna föllo slingerväxter i tysta och döda kaskader. Där en övervåning av ett något högre hus sköt upp över de andra stirrade döda och mörka fönster ut från en rödgul eller gråvit vägg — eller de sovo med slutna spjäljalusier. Men ut ur töcknet sträckte sig loggior, de liknade underdelen av ett gammalt vakttorn, och små lusthus av trä och bleck voro uppsatta på taken.

Och över det hela svävade kyrkkupoler, massor av kupoler — den väldiga grå långt bort på andra sidan av den plats där Helge anade att floden gick fram, det var Peterskyrkan.

Men på andra sidan om dalens botten, där de döda taken skyggade över den stad, som Helge i afton kände kunde kallas den eviga, där höjde en låg ås långsträckt sin rygg mot himlen, och dess kam bar ut i fjärran en allé av pinjer, vilkas kronor löpte samman över stammarnas smäckra pelarrad. Och längst nere bakom Peterskupolen, där blicken hejdades, reste sig en ny höjd med ljusa villor mellan pinjer och cypresser. Det var väl Monte Mario.

Över hans huvud låg stenekarnas täta lövtak, och bakom honom plaskade springbrunnens pelare med ett egendomligt levande ljud — vattnet smällde mot fontänens stensockel och sorlade ymnigt ned i bassängen inunder.

Helge viskade ut över sina drömmars stad, vars gator han aldrig hade trått, vars hus icke gömde en känd själ: »Roma — Roma — eviga Roma», och han blev skygg inför sitt eget ensamma jag, och rädd därför att han kände sig rörd, och han skyndade sig brådskande ned till Spanska trappan.

Nu stod han här vid hörnet av Condotti och Corso och kände en underligt ljuvlig beklämning vid tanken på att kryssa sig igenom gatans myllrande liv och söka sig fram i en främmande stad — han ville gå tvärs igenom det hela ända till Petersplatsen.

Då han sneddade över gatan gingo två unga flickor förbi honom. Det var visst ett par norskor, kom han i detsamma att tänka, och tyckte i alla fall att det var lustigt. Den ena var mycket blond med något ljust pälsverk.

Det var som om han blev glad bara av att läsa gatunamnen på husknutarna, de infällda vita marmorplattorna med de rena, latinska typerna inhuggna.

Gatan som han följde mynnade ut vid en öppen plats intill en vit bro, vars båda lyktrader brunno sjukt och gröngult mot det väldiga bleka ljus, som drev ned från den oroliga himlen. Utmed vattnet sträckte sig ett lågt bröstvärn av sten som lyste gulblekt och en trädräcka med visset löv och stammar, från vilka barken liksom skalades av i stora vita flagor. Över på den andra sidan av floden brunno gaslyktorna under träden, och husmassorna stodo svarta mot himlen, men på denna sidan glindrade ännu kvällsskimret mot rutorna. Ty himlen var nästan klar nu och stod genomskinligt blågrön över höjden med pinjeallén, men där seglade några få tunga, sammandrivna moln, vilka lyste i rött och gult som till storm.

Han stannade på bron och såg ned i Tibern. Så grumligt vattnet var. Det vältrade fram stritt och färgskiftande av de speglande skyarna — sopande kvistar, brädbitar och grus med sig där nere i sin bädd av ljus murad sten. Vid brons ena sida förde en liten trappa ned till vattnet. Helge kom att tänka på hur lättvindigt det skulle vara att en natt smyga sig i där. Månntro någon gjorde det.

Han frågade på tyska en poliskonstapel efter vägen till Peterskyrkan, och konstapeln svarade först på franska och så på italienska och då Helge fortfarande skakade på huvudet, talade han franska igen och pekade uppåt floden. Helge tog den vägen.

En väldig mörk murmassa avtecknade sig mot himlen, ett lågt runt torn med taggigt murkrön och en kolsvart silhuett av en ängel överst. — Han kände igen änglaborgens linjer. Alldeles tätt under den kom han. Ännu var det så mycket ljus i luften att statyerna på bron stodo gulaktiga i skymningen, och ännu rann Tibervattnet med spegling av röda skyar, men gaslyktorna hade fått mera välde och slogo ljusbryggor ut över strömmen. Bakom änglabron ströko elektriska spårvagnar med ljus ut från rutorna fram över en ny bro av järnkonstruktion. Det yrde blåvita gnistor om ledtrådarna.

Helge lyfte på hatten för en man.

»San Pietro favorisca?»

Och mannen pekade också en hel hop, som Helge inte begrep.

Den gata, som han kommit in på, var så trång och mörk, att han fick som en förnimmelse av glatt igenkännande därvid — just så hade han tänkt, att en italiensk gata skulle se ut. Och där var den ena antikvitetsboden efter den andra. Helge tittade intresserad i de dåligt upplysta skyltfönsterna. Det mesta var väl skräp — de där smutsiga remsorna av grova spetsar, som hängde på segelgarnssnören, var det italienska knypplingar. — Det låg skärvor och lämningar av lerverk exponerade i dammiga asklock och små giftgröna bronsfigurer, gamla och nya metallstakar och broscher med stenar, som sågo oäkta ut. Men ändå kände han en rent meningslös lust att gå in och köpa — fråga, pruta, handla. — Han hade kommit in i en liten kvav butik, nästan innan han själv visste ordet av. — Där fanns för resten lustiga ting — alla möjliga rara grejor: gamla kyrklampor under taket, sidenbitar med guldblommor på röd, grön och vit botten, söndriga möbler.

Bakom disken satt en gulhyad mörk yngling med hakan blå av skäggbotten och läste. Han frågade och orerade medan Helge pekade härs och tvärs och sade: »quanto»? Det enda Helge förstod var att sakerna voro oförskämt dyra — man borde naturligtvis vänta med att köpa tills man kunde språket och så pruta ordentligt.

Borta på en hylla stod en hel hop porslin, rokokofigurer och vaser med modellerade rosenbuketter på. Men de sågo nya ut. Helge tog på måfå en liten tingest och satte på disken: »quanto?».

»Sette», sade mannen och spretade ut med sju fingrar.

»Quattro!» Helge höll upp fyra fingrar i ny, brun handske. Och han kände sig med ens glad och trygg vid sitt hopp in i det främmande språket. Han uppfattade visserligen ingenting av mannens protester, men var gång, som den andre talat ut kom han med sitt quattro och sina fyra fingrar.

»Non antica!» slängde han djärvt in.

Men mannen i boden bedyrade, antica. »Quattro!», sade Helge för sista gången — nu hade mannen bara fem fingrar i luften. Då Helge vände sig mot dörren ropade mannen på honom — han accepterade. Sprittande glad tog Helge mot tingesten, som blivit invecklad i ljusrött silkespapper.

Innan han hunnit gatan ut skymtade han kyrkans mörka massa mot himlen. Han gick fort. Och han skyndade sig över första delen av den öppna platsen, där butikerna lågo med solbelysta fönster och spårvagnarna veno förbi, bort till de två halvrunda arkaderna, vilka likt ett par krökta armar omslöto en del av platsen och drog den in i stillhet och dunkel, in mot den väldiga mörka kyrkan, i vars mitt den breda trappan sköt långt ut på torget i en snäckformad tunga.

Svart mot himlens ljusdunkla valv stod kyrkans kupol och helgonhärens statyleder över taket till valvgångarna och trädkronor och hus oregelbundet uppstaplade på höjden bakom. Gaslyktorna hade liksom ingen makt här; mörkret sipprade ut mellan arkadernas pelare, vällde ned för trappan från kyrkans öppna förhall. Helge gick stilla upp till den, ända fram till kyrkan och kikade på de stängda järnportarna. Och han gick tillbaka igen, till obelisken mitt på torget och stod där och stirrade på den mörka kyrkan, och han böjde huvudet bakåt och följde med ögonen den smäckra stenspiran, som pekade rakt in i aftonhimlen, där de sista skyarna sjunkit ned på taken åt det håll, som han kommit ifrån, och de första stjärnorna borrade sina glimmande ljusnålar ut genom mörkret, som tog till att tätna däruppe.

Och hans öra fylldes igen av det underligt smällande plasket av vatten, som störtar ned mot ett stenbäcken, och det mjuka sorlet av överströmmande flöde från skål till skål ned i bassängen. Han gick tätt intill den ena springbrunnen och såg på den tjocka vita strålen, som drevs uppåt liksom i hetsigt trots och bröt samman högt uppe, mörk mot luftens klarhet och sjönk tillbaka i mörkret, där vattnet lyste vitt igen — stirrade, tills en liten vindstöt tog tag i vattenstrålen och böjde den fram över honom. Det plaskade inte längre smällande mot stenbäckenet utan stänkte väsande över honom med isande droppar i den kyliga kvällen.

Men han blev stående kvar, lyssnade och stirrade, gick litet, stannade och gick igen, men helt sakta för att höra viskningen inom sig själv. Nu var han här, nu var han verkligen här — långt, långt borta från allt det som han hade längtat så förtärande bort ifrån. Och han gick ändå saktare, smygande likt en som rymt ur ett fängelse.

Det låg en restaurant nere vid hörnet av gatan. Han gick dit, fann på vägen en cigarrbod och försedde sig med cigarretter, vykort och frimärken. Medan han väntade på sin biff och drack stora klunkar av rödvinet, skrev han kort till sina föräldrar, till fadern: »Jag tänker så mycket på dig här nere i afton» — och han smålog bittert — ja, det var då för resten sant. Men till modern skrev han: »Jag har redan köpt en liten sak åt dig — det första jag köpt här i Rom.» Mor stackare, hur hade hon det månn tro. Han hade ofta visat sig kärlekslös mot henne de sista åren. Han packade upp tingesten — det var visst en eau de cologneflaska — och såg på den och han bifogade några rader — han klarade sig med språket, och det var inte så svårt att pruta i butikerna.

Maten var god men dyr. Nå, bara han blev mera hemmastadd här så lärde han sig nog att ställa det billigare. Mätt och upplivad av vinet gick han nedåt i en ny riktning — skymtade långa, låga förfallna hus och höga trädgårdsmurar, kom genom en förfallen valvport fram till en bro och gick ut på den. En man i en vaktstuga hejdade honom och fick Helge att begripa att han skulle ut med en soldo. På andra sidan bron låg en stor, mörk kyrka med kupol.

Där kom han in i ett virrvarr av mörka, trånga gränder. I det hemlighetsfulla dunklet anade han gamla palats med framskjutande takgesims mot himlen och förgallrade fönster vid sidan om eländiga ruckel och små kyrkfasader inne bland husraderna. Trottoarer fanns inte — han trampade i mystiskt avfall, som låg och stank i rännstenen. Och utanför de smala upplysta krogdörrarna och under de få gaslyktorna skymtade han mörka människogestalter.

Helge kände någonting mitt emellan hänförelse och ängslan — gossaktig spänning. Men han började samtidigt att undra på hur han skulle komma ut ur denna labyrint och hur han skulle finna vägen tillbaka till sitt hotell långt borta i andra ändan av världen. Han fick väl kosta på sig en droska.

Och han gick nedåt en ny, trång gata — ganska folktom. Mellan de höga husen, vars väggar sköto rakt upp med svarta fönsterhål, inskurna utan några simser, sträckte sig en strimma av himmel, blåklar och mörkt lysande, och nere på den ojämna stenbron rykte damm, fladdrande pappersbitar och halmstrån upp för en liten vindstöt.

Två kvinnor kommo bakom honom och gingo om honom. Det var just invid en gaslykta — det klack till i honom: det var de två som han lagt märke till på Corson, på eftermiddagen. Han kände igen det ljusa pälsverket, som den längsta bar.

Han fick plötsligt ett vilt infall — han ville fresta ett äventyr — fråga dem om vägen för att se om de voro norskor — skandinaver åtminstone. Med en smula hjärtklappning gav han sig till att följa efter dem. Utlänningar voro de nu säkert i varje fall.

De två unga flickorna stannade längre bort på gatan framför en stängd butik. Strax därefter gingo de vidare. Helge övervägde om han skulle säga »please» eller »Bitte» eller »Scusi» — eller rätt och slätt på försök draga löst med ett »undskyld» — det kunde bli liffens om de voro norskor.

Flickorna veko om ett hörn, Helge var tätt efter och samlade mod att tilltala dem. I detsamma vända sig den minsta halvt om och sade något på italienska, lågt och harmset.

Helge blev mycket besviken. Han ämnade just säga »Scusi» och försvinna, men då sade den långa till väninnan.

»Usch nej då, Cesca, tilltala dem inte! — det är mycket bättre att bara låtsas, som om man inte märkte det.»

»Ja, men jag tål inte det där fördömda italienska packet, som aldrig kan låta ett fruntimmer gå i fred», sade den andra.

»Jag ber om förlåtelse», sade Helge och flickorna stannade och vände sig tvärt om.

»Ni får verkligen förlåta mig.» Helge stannade och blev röd, förargade sig över det och rodnade ännu mer i mörkret. »Jag kommer nämligen från Florens i dag, och nu har jag villat bort mig i de här kringelkrokarna — och så tänkte jag att damerna visst voro norskor — eller åtminstone skandinaver — jag har så svårt att reda mig på italienska, och så tänkte jag — om ni ville vara så vänliga och säga mig, var jag kan få tag i en spårvagn? — Mitt namn är kandidat Gram», sade han och lyfte på hatten igen.

»Ja, var bor ni då?» frågade den långa.

»Jo, det är något som heter Albergo Torino, alldeles vid stationen», förklarade Helge.

»Då får han ta Trasteverevagnen vid San Carlo åt Catenari till», sade den lilla.

»Nej, det är bättre att ta linjen på nya Corson.»

»Den går inte till Termini» invände den lilla.

»Jo visst. Den som det står San Pietro—Stazione Termini på», förklarade hon Helge.

»Den — den går ju först uppåt Capo le Case och Ludovisi och så vidare, rent åt skogen — det tar en timme till stationen med den — minst!»

»Nej då, snälla du — den går direkt — rakt fram till Via Nazionale.»

»Det gör den inte», sade den lilla påstridigt. Den går för resten också först runt till Lateranen.

Den långa damen vände sig till Helge.

»Ni skall bara gå första gatan till höger, rakt fram till lumptorget. Och sen går ni till vänster längs med Cancelleria och utmed nya Corson. Såvitt jag minns, håller spårvagnen vid Cancelleria — i alla fall i närheten. Ni ser nog skylten. Sen får ni se till att ni tar den vagnen, som det står San Pietro—Stazione Termini på — linje ett är det.

Helge stod en smula modstulen och hörde de unga flickorna kasta boll förbi honom med främmande namn. Och han skakade på huvudet.

»Jag är rädd att jag inte hittar, fröken — jag får visst hellre gå tills jag råkar på en droska.»

»Vi kan gärna följa er till hållplatsen», sade den långa.

Den lilla viskade förargad någonting på italienska, men den långa svarade avvisande. Helge blev ännu mera modstulen av dessa anmärkningar, som susade förbi honom utan att han förstod dem.

»Tack, ni ska verkligen inte göra er omak — jag tar mig väl alltid hem på något sätt.»

»Men det är inget besvär alls», sade den långa och började att gå. »Vi ska ungefär samma väg vi med.»

»Det är alltför vänligt … Det måtte vara svårt att hitta här i Rom — är det inte det?» försökte han att konversera. »Åtminstone då det är mörkt.»

»Å nej, man blir snart hemmastadd.»

»Jaså, ja, jag har kommit hit i dag — från Florens, med förmiddagståget.»

Den lilla sade något halvhögt på italienska. Den långa frågade Helge:

»Det är väl kallt i Florens nu?»

»Ja, bitande kallt. Är det inte lite mildare i den här staden? Jag skrev för resten hem till min mor i går efter min vinterrock.»

»Åh, här kan det nog också vara ganska bistert. Nå, vad tyckte ni om Florens — hur länge var ni där?»

»Fjorton dar», sade Helge. »Jag tror att jag kommer att finna mera behag i Rom.»

Den andra unga flickan log. Hon hade hela tiden gått och småmuttrat på italienska. Men den långa sade till honom med sin varma lugna stämma:

»Jag tror inte det finns någon stad, som man kan bli så förtjust i som Rom.»

»Är er väninna italienska?» frågade Helge.

»Nej, då, fröken Jahrmann är norska. Vi talar bara italienska tillsammans för att jag skall lära mig — hon är nämligen mycket styv i det. Mitt namn är Winge», tillade hon. »Det här är Cancellaria», hon visade på ett stort, mörkt palats.

»Är gårdsrummet så vackert, som det har namn för att vara?»

»Ja, mycket vackert. — Nu skall jag hjälpa er, så ni kommer på rätt spårvagn.»

Medan de stodo och väntade sneddade två herrar över gatan

»Nej, se, står ni här», sade den ene.

»Godafton», sade den andre. »Då får vi väl sällskap? Har ni varit här nere och sett på korallerna?»

»Det var stängt», svarade fröken Jahrmann trumpet.

»Vi har träffat en landsman, som vi skulle hjälpa till rätt spårvagn», förklarade fröken Winge och hon presenterade: »Kandidat Gran — herr Heggen, målare, herr Ahlin, bildhuggare.»

»Jag vet inte om herr Heggen minns mig — Gram heter jag — vi råkades på Mysusæter för tre år sen.»

»Å, ja visst ja. Och nu är ni i Rom?»

Ahlin och fröken Jahrmann hade stått och viskat med varandra. Nu kom hon fram till väninnan.

»Du Jenny — jag går hem. Jag vill i alla fall inte gå till Frascati.»

»Men kära — det är ju du själv, som har kommit upp med det.»

»Usch nej, inte Frascati — äsch, sitta där och mopsa med tretti gamla danska fruntimmer av alla möjliga kön och åldrar.»

»Vi kan ju gå någon annanstans — men se där kommer er spårvagn, kandidat Gram.»

»Ja, tusen tack för hjälpen då — kanske jag träffar damerna någon annan gång — i Skandinaviska föreningen kanske?»

Spårvagnen stannade framför dem. Då sade fröken Winge:

»Jag vet inte — kanske ni skulle ha lust att följa med oss — vi hade gjort upp att gå ut lite i kväll — dricka vin och höra på musik.»

»Ja, tack» — Helge stod litet oviss och förlägen och såg sig kring på de andra. »Det vore visst mycket roligt, men —» han vände sig tillitsfullt mot fröken Winge med det ljusa ansiktet och den vänliga stämman: »Ni känner ju varandra och — ja, är det inte trevligast för er att inte ha en främmande med», plumsade han ur sig och log förläget.

»Nej, kära då» — hon smålog »Det vore bara roligt — se, där gick er spårvagn och — Heggen känner ni ju förut och nu oss. — Vi ska nog se till att ni blir riktigt hemexpedierad ock — om ni inte är trött, förstås.»

»Trött, nej! — Jag vill förfärligt gärna få vara med er», sade Helge ivrig och lättad.

De andra tre begynte att föreslå lokaler. — Helge kände inga av namnen; det var inte något av dem som fadern brukat tala om. Fröken Jahrmann förkastade allesammans.

»Jaha — då går vi ned till S. Agostino då — du vet, där det där rödvinet är, Gunnar.» Jenny Winge satte sig utan vidare i gång; Heggen följde efter.

»Där finns inte musik», invände fröken Jahrmann.

»Jo då — den där som skelar och den andre mannen är där nästan varenda kväll. Låt oss nu bara inte stå och söla här längre.»

Helge följde efter med fröken Jahrmann och den svenske bildhuggaren.

»Har herr Gram varit länge i Rom?»

»Nej, jag kom från Florens i förmiddags.»

Fröken Jahrmann log litet. Helge blev generad — kanske han ändå skulle säga att han var trött och så gå? Medan de fortsatte ned genom mörka, trånga gator, pratade fröken Jahrmann hela tiden med bildhuggaren och svarade knappast då Helge försökte att säga något till henne. Men innan han hunnit bestämma sig hade det andra paret redan försvunnit genom en smal dörr vid slutet av gatan.