Jerusalem/Kapitel 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ingmar Ingmarsson
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Barbro Svensdotter
Ingmars brev  →


[ 119 ]

SENARE AVDELNINGEN

BARBRO SVENSDOTTER.

Den första tiden, som Ingmar Ingmarsson var gift, tänkte han inte mycket på att han hade en hustru. När han avstod från Gertrud för att få gården, såg han i tankarna för sig åkrar och bohag, byggnader och boskap, som nu skulle bli hans, men han tycktes rakt inte ha tagit med i räkningen, att han också skulle få en hustru. Och då de hade firat bröllop och flyttat samman, var det alltjämt, som om han inte kunde förstå, att hustrun hörde honom till. Aldrig undrade han på hur hon kunde ha det, om hon trivdes eller längtade. Inte heller lade han märke till hur hon skötte sina sysslor, om hushållet gick väl eller illa. Han tänkte så mycket på Gertrud, att han rakt inte kom ihåg, att hustrun fanns till. Hon var som annat värdelöst lösöre, som hade följt med gården. Hon fick sköta sig bäst hon kunde, han ville inte göra sig några bekymmer för hennes skull.

Men det var allt också en särskild sak, som gjorde, att Ingmar inte satte något värde på hustrun. Han hyste missaktning för henne, därför att hon hade velat ta honom, som tyckte om en annan. “Det måtte vara något fel på henne”, tänkte han, “eftersom hennes far på det där sättet rentav hade måst köpa henne en man.”

Om Ingmar någonsin lade märke till hustrun, så var det för att göra jämförelser med henne, som han hade mistat. Han kunde nog se, att hustrun också såg bra ut, men inte var hon så fager som den han hade förlorat. Inte gick hon så lätt, och inte kunde hon röra händerna så där vackert, och inte hade hon så mycket fint och lustigt att tala om. Hon gick tyst och tålmodig och skötte sitt arbete, det var vad hon dugde till.

Man får väl ändå göra Ingmar den rättvisan att erkänna, att han inte kunde tala med hustrun om det, som han oftast [ 120 ]hade i tankarna. Inte kunde han anförtro henne, att han jämt gick och tänkte på den allra käraste, som hade dragit bort till det främmande landet. Det kunde han ju rakt inte. Och inte heller tyckte han, att han kunde tala med henne om att han jämt gick och väntade på det Guds straff, som skulle komma över honom, därför att han hade brutit sitt ord, och att han var rädd för att tänka på sin far i himmelen och inbillade sig, att alla människor klandrade honom. Det visades honom visserligen stor aktning av dem han talade med, men han var så svårmodig, att han misstänkte, att alla gjorde narr av honom, så snart han vände ryggen till, och sade, att han inte var värd det namnet han bar, och allt möjligt i den vägen.

Här ska nu talas om hur det tillgick, då Ingmar första gången lade märke till att han hade en hustru.

Det hände sig så, att när Ingmar och Barbro hade varit gifta ett par månader, blevo de bjudna på bröllop till släktingar, som bodde i hennes socken. Det var en lång väg att fara, och de måste stanna en timme på en gästgivargård för att låta hästen beta. Det var dåligt väder, och hustrun gick upp i övervåningen och satte sig på ett av gästrummen, medan hon väntade. Ingmar vattnade hästen och gav honom havre, sedan kom han in i rummet, där hustrun hade slagit sig ner. Han sade ingenting till henne, satt bara och tänkte på hur svårt det var, att han skulle ut bland människor, och undrade om de där borta i bröllopsgården skulle låta honom märka vad de tänkte om honom. Medan han satt så där och pinade sig, kom den tanken över honom, att allt det här egentligen var hustruns skull. “Om hon inte hade önskat att gifta sig med mig”, tänkte han, “så vore jag ännu en tadelfri man. Jag hade inte blivit utsatt för någon frestelse, och jag behövde inte vara rädd för att se hederligt folk i ansiktet.”

Aldrig förr hade det fallit Ingmar in, att han kunde komma att hata hustrun, men just i den stunden tyckte han, att han gjorde det. Emellertid fick han snart annat att tänka på. Några karlar hade kommit in i en sal, som låg utanför gästrummet. De hade väl sett Ingmar och hans hustru, när de [ 121 ]kommo körande, och nu började de tala om dem. Och det var sådana väggar i den där gården, att de, som sutto innanför, kunde höra varje ord.

— Jag undrar hur de två kan ha det, sade en av karlarna.

— Aldrig trodde jag, att Barbro Svensdotter skulle bli gift, inföll en annan.

— Jag minns hur kär hon var i Stig Börjesson, som var sommardräng på Bergersgården för en tre fyra år sedan.

När hustrun hörde, att karlarna talade om henne, sade hon hastigt:

— Jag undrar om det inte är tid på att resa nu.

Men Ingmar tyckte, att det var förargligt, att de främmande skulle få veta, att han och hon hade suttit innanför och lyssnat. Han ville hellre sitta kvar, tills de voro gångna.

Men nu bar det sig så, att de där ute fortforo att tala om Barbro.

— Den där Stig Börjesson var en fattig stackare, och Berger Sven Persson körde bort honom från gården, så snart han märkte, att dottern höll av honom, sade en, som tycktes vara väl bekant med historien. Men då blev Barbro så sjuk av sorg, att gubben fick lov att ge med sig och fara till prästen med Stig och ta ut lysning. Det besynnerliga med den här saken var dock, att när det hade lyst första gången, kom Stig på andra tankar och sa, att han ingen lust hade att gifta sig. Nu var det Sven Persson, som för dotterns skull måste tigga och be, att inte Stig skulle svika henne. Men Stig hade inget förbarmande. Han sa, att han kände sådant hat till Barbro, att han inte mer ville se henne för sina ögon. Han spred ut, att han aldrig hade tyckt om Barbro, utan att det var hon, som hade sprungit efter honom.

Då karlarna fortsatte att tala på detta sätt, blev Ingmar mycket skamsen, han tordes inte se på hustrun. Men på samma gång tyckte han, att sedan de hade hört allt detta, kunde de rakt inte gå igenom det andra rummet.

— Det var nog illa gjort av Stig, sade en annan av dem där ute, men han har också fått ångra sig.

— Han har så, sade en, som inte hade talat förut. Han [ 122 ]gick och gifte sig med den första, som ville ta honom. Det var visst bara för att visa Barbro, att hon inte kunde få honom. Han fick en dålig hustru, det blev bara fattigdom och elände av, och nu har han börjat supa. Han skulle sitta på fattighuset med de sina, om inte Barbro hjälpte honom. Det lär vara hon, som håller både honom och hustrun med föda och kläder.

Sedan de hade sagt detta, talade de inte vidare om Barbro, och en liten stund efteråt voro de gångna. Ingmar gick då och spände för, och när hustrun kom ner på gårdsplanen för att stiga i kärran, tog han och lyfte henne upp i åkdonet. Hon trodde, att det bara var, för att hon inte skulle smutsa ner klänningen på hjulet, men egentligen var det så, att Ingmar på något sätt ville visa, att han tyckte, att det var synd om henne. Han brydde sig inte så mycket om henne, att han kunde bli ledsen över det han hade hört, han tyckte bara, att det var synd om henne. Och när han körde vägen framåt, vände han ibland på huvudet och såg på henne. Jaså, hon var av ett så kärleksfullt sinnelag, att hon kunde bistå och hjälpa den, som hade övergivit henne. Och besynnerligt var det, att hon där inte hade blivit mindre sviken, hon, än Gertrud.

När de hade kört ett stycke, märkte Ingmar, att hustrun satt och grät.

— Inte ska du gråta för detta, sade han då, det är väl inte så märkvärdigt, att du tycker om någon, du som jag. Sedan satt han och förargade sig över att han inte hade kunnat säga henne ett vänligt ord.

Efter detta skulle man väl ha kunnat tro, att Ingmar ibland gick och undrade om hustrun alltjämt höll av den där Stig. Men något sådant kom inte för hans tankar, han frågade inte nog mycket efter henne för att söka utgrunda vem hon tyckte om eller inte tyckte om. Han gick i sina egna sorgsna funderingar och glömde återigen nästan bort, att hon fanns till. Inte heller var han förvånad över att hon alltid var så stilla och lugn och aldrig blev häftig mot honom, fastän han aldrig var, som han skulle vara mot henne.

[ 123 ]Det där lugnet, som hon ständigt visade, gjorde till sist att Ingmar trodde, att hon inte en gång visste vad han gick och bar på. Men så hände det en gång på hösten, när de hade varit gifta ungefär ett halvt år, att det blev en kulen och ruskig kväll. Ingmar hade varit ute alltsedan mörkningen och kom sent hem. I storstugan, där folket låg, var det nermörkt, men i lillkammarn brann en stor brasa i spisen. Hustrun var uppe och hade satt fram mat, som var något bättre än den vanliga. När Ingmar kom in, sade hon till honom:

— Du ska lägga av dig rocken, den är alldeles våt.

Hon drog den av honom och höll upp den framför brasan.

— Herregud, så våt den är! sade hon. Jag vet inte hur jag ska kunna få den torr till i morgon.

— Jag kan just undra var du har varit i sådant väder? sade hon om en stund.

Det var första gången hon frågade honom om något sådant. Han teg och undrade vart hon ville komma.

— Folk påstår, att du var kväll ror ner till skolhuset och sätter dig på en sten vid älvkanten och inte rör dig ur fläck på flera timmar.

— Man får låta folk prata, sade Ingmar och såg lika lugn ut som förut, men han blev dock förargad över att han hade blivit utspanad.

— Ja, men sådant kan inte vara roligt för en hustru att höra.

— Å, svarade Ingmar, den, som har köpt sig en man, kan inte vänta bättre.

Hustrun stod och försökte vända en rockärm. Den var hårt stoppad och styv, så att hon hade stor möda med den. Ingmar tittade upp för att se hur hon skulle uppta det han hade sagt. Han märkte, att hon stod med ett småleende på läpparna. När hon äntligen hade fått bukt på ärmen, sade hon:

— Å, jag var väl inte så angelägen om att bli gift, jag heller. Det var far, som styrde om alltsammans.

Ingmar såg än en gång på hustrun, och när han nu mötte [ 124 ]hennes blick, tänkte han: “Hon ser allt ut, som skulle hon veta vad hon vill.”

— Jag tror inte, att du hör till dem, som det är lätt att tvinga, sade han.

— Å nej, sade hustrun, men far är inte så god att tas med. Den räven han inte kan jaga opp med hund, den fångar han i en fälla.

Ingmar svarade inte. Han hade redan börjat tänka på sitt och hörde knappt vad hon sade. Men hustrun tyckte väl, att när hon hade sagt så mycket, var det bäst att fortsätta.

— Nu ska jag säga dig något, sade hon, far har alltid varit så kär i Ingmarsgården, där han har levat i barndomen. Han skröt alltid med den och med Ingmarssönerna. Jag har inte hört så mycket talas om något annat ställe i världen, och jag tror, att jag vet mer om alla, som har levat här, än vad du gör.

När hustrun hade hunnit så långt i sin berättelse, reste sig Ingmar från bordet, där han hade suttit och ätit, och gick och tog plats på spishällen med ryggen åt elden, så att han kunde se hennes ansikte.

— Så gick det med mig, som du vet, sade hustrun.

— Det behöver du inte röra vid, sade Ingmar hastigt. Han skämdes, när han tänkte på hur han hade låtit henne sitta och plågas på gästgivargården.

— Men du måste veta, att efter det Stig hade övergivit mig, fick far en sådan ångest för att ingen skulle vilja ha mig, att han bjöd ut mig till höger och vänster. Det blev jag snart led åt. Inte var jag väl så dålig ändå, att han skulle behöva tigga folk om att gifta sig med mig.

När hon sade detta, såg Ingmar, att hon rätade upp sig en smula. Hon kastade ner rocken på en stol och såg honom fast in i ögonen.

— Jag visste inte hur jag skulle få slut på det, fortfor hon, men så en dag hittade jag på att säga till far: “Jag gifter mig inte, om jag inte får Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården.” När jag sa detta, visste jag likaväl som någon annan, att Tims Halvor ägde Ingmarsgården och att [ 125 ]du skulle gifta dig med skolmästarns Gertrud. Jag tog just till något, som var alldeles omöjligt, för att jag skulle få vara i fred. Far blev också alldeles förskräckt till en början. “Då blir du aldrig gift”, sa han. — “Ja, då får jag vara nöjd med det”, sa jag. Men jag såg, att far ändå tyckte om tanken. — “Har jag ditt ord på det då?” sa han om en stund. — “Ja, det har ni, far”, sa jag. Du förstår väl, att jag inte en minut trodde, att han skulle kunna ställa om något sådant. Det såg lika omöjligt ut som att gifta bort mig med kungen.

Efter detta hade jag i alla fall ro ett par år för alla giftermålsförslag, och jag var nöjd, bara jag fick vara i fred. Jag hade det så bra jag kunde begära, jag skötte fars stora hushåll och fick styra och ställa som jag ville, så länge som han var änkling. Men så nu i maj kom far hem sent en kväll och sände genast efter mig. “Nu kan du få Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården”, sa han. Far hade då inte talat ett ord om saken på två år. “Nu väntar jag, att du står fast vid ditt ord”, sa han till mig. “Jag har köpt gården för fyrtitusen kronor.” — “Men Ingmar har ju redan en fästmö”, sa jag. — “Han bryr sig väl inte mycket om henne, eftersom han nu friar till dig.”

När Ingmar hörde Barbro berätta detta, blev han bitter i sitt sinne. “Vad detta är besynnerligt!” tänkte han. “Det här låter ju alldeles som en lek. Tänk, att jag har måst avstå från Gertrud, bara därför att Barbro en gång hade skämtat om mig med sin far!”

— Jag visste alls inte vad jag skulle göra, fortfor hustrun, jag blev ju rörd också över att far hade gett ut så mycket pengar för min skull, jag tyckte jag inte genast kunde säga nej. Och inte visste jag heller hur du hade det ställt för dig, om den där gården kanske var dig kärare än allt annat. Och far svor på att om jag inte gav med mig, så skulle han sälja gården till sågverksbolaget. Just vid den tiden hade jag det inte så bra hemma heller. Far hade gift sig för tredje gången, och jag tyckte inte om att gå under styvmor, där jag själv hade varit ensam rådande. Och eftersom jag inte genast hade klart för mig om jag skulle säga ja eller [ 126 ]nej, så blev allt, som far ville. Jag tog det inte allvarligt nog, jag, ser du.

— Nej, sade Ingmar, jag ser ju, att det var en lek för dig hela tiden.

— Jag förstod inte vad jag hade gjort, förrän jag fick veta, att Gertrud hade smugit sig bort från föräldrarna och farit till Jerusalem. Men alltsedan dess har jag ingen ro haft. Inte var jag den, som ville göra någon så olycklig.

— Nu ser jag ju också hur du pinas, fortfor Barbro, och jag tänker jämt på att alltsammans är mitt fel.

— Å nej, sade Ingmar, jag bär bara min egen skuld, jag har det inte sämre, än jag har förtjänat.

— Jag vet inte hur jag ska kunna stå ut med den tanken, att jag har vållat sådant elände, sade hustrun. Var kväll sitter jag och väntar, att du ska bli borta. Han kommer nog att stanna där nere vid älven, tänker jag. Och så tycker jag, att jag hör folk ute på gården, jag inbillar mig, att de kommer bärande med dig. Och så tänker jag på hur jag ska få det efteråt. Om jag någonsin i livet ska kunna glömma, att jag har vållat din död!

Alltmedan hon talade och gav luft åt det, som bekymrade henne, satt Ingmar med besynnerliga tankar. Nu ville hon också bli tröstad och hulpen, tänkte han. Han tyckte, att det bara var besvärligt, att hon var orolig för honom. Han var mera nöjd, när hon höll sig lugn, så att han inte behövde tänka på att hon fanns till. “Inte kan jag börja att bära hennes bekymmer också”, tänkte han.

Men han förstod, att något måste han säga henne.

— Var inte orolig för mig, du! sade han. Jag ska inte lägga någon ny missgärning till det, som jag redan har förbrutit. Och bara för de ordens skull fick hon liksom ett skimmer över hela ansiktet.

Så likgiltig än Ingmar var för hustrun, stannade han i alla fall hemma ett par kvällar, efter det att hon hade sagt honom hur orolig hon var. Hustrun låtsade inte om, att hon förstod, att han satt hemma för hennes skull, utan var lugn och tyst som vanligt. Men Barbro hade varit mycket god mot alla de gamla, som funnos på Ingmarsgården. De voro [ 127 ]mycket förtjusta i henne. Då nu Ingmar stannade hemma och satt vid brasan i storstugan med de andra, sutto Gammal Lisa och Korp Bengt och småmyste hela tiden. Det blev ett ivrigt pratande och berättande hela kvällen, och Ingmar tyckte, att tiden gick fortare, än han hade väntat.

I två kvällar lyckades det för Ingmar att hålla sig hemma, men tredje kvällen var det söndag, och då föll det hustrun in att ta fram sin gitarr och börja sjunga för att fördriva tiden. Det gick bra en stund, men så kom hon in på en visa, som Gertrud hade hållit mycket av att tralla på. Då kunde inte Ingmar härda ut hemma längre, utan satte på sig mössan och gick sin väg.

När han kom ut, var det mörkt som i ett berg, och det föll ett fint, kallt regn, men detta var just sådant väder han tyckte om. Han rodde ner till skolhuset, satte sig på en sten vid älvkanten och tänkte på Gertrud och på den tiden, då han inte hade brutit sina löften, utan var en hederlig och rättskaffens man. Han vände inte om hemåt, förrän klockan var över elva. Då satt hustrun nere vid älvbrädden och väntade på honom.

Det tyckte inte Ingmar om. Han sade ingenting till hustrun, förrän de voro inkomna i lillkammarn.

— Du får allt låta mig komma och gå som jag vill, sade han då, och hon kunde nog höra på tonen, att han var missnöjd. Hon svarade ingenting, hon bara skyndade sig att repa eld på en sticka och tända ljus. Mannen såg då, att hon var alldeles våt, kläderna sutto som smetade utefter kroppen. Hon gick efter mat åt honom, gjorde upp eld i spisen och bäddade åt dem, och alltjämt släpade och rasslade de våta kläderna omkring henne. Men det var inte att se på henne, att hon var ond eller ledsen. “Jag undrar om hon är så from, att ingenting kan reta henne”, tänkte Ingmar.

Han vände sig tvärt mot henne och frågade:

— Om jag hade gjort detsamma mot dig som mot Gertrud, skulle du då förlåta mig?

Hon såg fast på honom ett ögonblick.

— Nej, sade hon endast, och i detsamma blixtrade det till i hennes ögon.

[ 128 ]Han blev sittande tyst. “Varför skulle hon inte förlåta mig, då hon förlät den där Stig?” tänkte han. “Men hon menar väl, att jag gjorde värre, jag, som svek Gertrud för vinnings skull.”

Ett par dagar efteråt hade Ingmar förlorat en mejsel. Han gick och sökte den överallt och kom på så sätt att gå in i kammaren innanför brygghuset. Där låg Gammal Lisa sjuk, och Barbro satt bredvid sängen och läste högt ur bibeln. Det var en orimligt stor bibel med mässingsbeslag och tjocka skinnpärmar. Ingmar blev stående och betraktade den. “Den är kanske från Barbros hem”, tänkte han och gick sin väg. Men nästa ögonblick vände han tillbaka, tog bibeln ur hustruns hand och slog upp första sidan. Han såg nu, att det verkligen var en av de gamla biblarna, som alltid hade funnits på gården och som Karin hade låtit sälja på auktionen.

— Var har den här kommit från? sporde han.

Hustrun satt tyst, men Gammal Lisa svarade:

— Har Barbro inte talat om för dig, att hon har köpt igen bibeln?

— Nej, har Barbro köpt igen den! sade Ingmar.

— Hon har gjort mer än så, sade gumman ivrigt, du skulle allt en gång gå och titta i skåpet i storstugan.

Ingmar gick raskt ut ur brygghuset och in i storstugan. När han öppnade skåpet där, såg han två av de gamla bägarna stå på hyllan. Han tog fram dem, vände dem upp och ner för att se på märkena i botten och fann, att de voro de rätta. Barbro kom in, medan han stod där. Hon såg förlägen ut.

— Jag hade litet pengar på en sparbanksbok, sade hon med låg röst.

Ingmar var så glad, som han inte hade varit på länge. Han gick fram och tog henne i hand.

— Det här ska du ha riktigt tack för, sade han. Strax därpå rätade han upp sig och gick ut. Det kändes så för honom, som skulle det vara orätt, om han var vänlig mot hustrun. Det var han då skyldig Gertrud, att han inte visade denna, som hade kommit på hennes plats, någon kärlek eller välvilja.

[ 129 ]Det kunde vara en vecka efter detta. Ingmar kom ut ur ladan och gick fram mot boningshuset. På samma gång öppnade en främmande karl grinden och vandrade in på gården. Då de två möttes, hälsade den främmande och frågade om Barbro Svensdotter var hemma.

— Jag är en gammal bekant till henne, sade han.

Det besynnerliga var nu, att Ingmar genast tyckte sig veta vem den främmande var.

— Då är du väl Stig Börjesson, sade han.

— Jag trodde inte, att någon här kände mig, sade karlen, jag ska genast gå min väg, jag har bara ett par ord att säga till Barbro. Men tala nu inte om för Ingmar Ingmarsson, att jag har varit här! Han skulle kanske inte tycka om, att jag kommer hit.

— Å, jag tänker Ingmar skulle bli glad att få se dig, sade denne, han har nog undrat hur en sådan usling kunde se ut. Han hade blivit alldeles rasande över att den där eländiga karlen alltjämt gick omkring och sökte inbilla folk, att Barbro Svensdotter tyckte om honom.

— Jag vet inte, att någon har kallat mig usling förr, sade nu Stig.

— Ja, har ingen gjort det förr, så gör jag det nu, sade Ingmar, och med detsamma lyfte han handen och gav honom en örfil.

Karlen for tillbaka, han blev likblek och stygg av ondska.

— Låt vara! sade han. Du vet inte vad du gör. Jag ville bara låna pengar av Barbro, jag har inget annat ärende till henne.

Ingmar var nu en smula skamsen över sin häftighet. Han kunde inte förstå varför han hade farit fram på det sättet. Men inte ville han visa ånger inför den där stackarn, utan han sade i vred ton:

— Inte ska du tro, att jag är rädd för att Barbro tycker om dig. Men jag tycker, att du har förtjänat en örfil, därför att du svek henne.

Stig Börjesson kom nu ända fram till honom.

— Jag ska säga dig något, jag, därför att du slog mig, sade han, och rösten kom vass och väsande ur strupen på [ 130 ]honom. Jag tänker, att det, som du får höra, ska göra mer ont i dig, än om jag kunde piska dig. Du är visst mycket kär i den här Barbro, därför ska jag tala om för dig, att hon är en av dem, som härstammar från hästbytarn på Sorgbacken.

Han stod och väntade på vad min Ingmar skulle göra, men denne såg bara en smula förvånad ut.

— Vad är det du menar? sade han.

— Jaså, vet du inte det, svarade Stig, alltjämt lika rasande, då ska jag tala om det för dig.

Jo, det var en gång en karl, som var begiven på hästbyte. Han reste beständigt från marknad till marknad för att byta hästar och for mycket illa med djuren. Han hade också en mängd skälmstycken för sig med dem. Än målade han vita bläsar i pannan på hästar, som folk visste hade koller, för att de inte skulle bli igenkända, och ibland gav han gamla, utslitna krakar sådant att äta, som gjorde, att de såg feta och glänsande ut just så lång tid, som behövdes för att byta bort dem. Allra värst for han fram med sina hästar, när han skulle provköra dem. Det kom då en riktig galenskap över honom, och han slog och piskade så, att djuren blev som flådda över ryggen och röda köttet lyste fram efter vart rapp.

En gång hade den där karlen legat vid en marknad en hel dag utan att kunna göra några byten. Det kom sig dels därav, att folk hade blivit så ofta lurade av honom, att de var rädda för att ha något med honom att skaffa, och dels var hästen, som han ämnade byta bort den dagen, så gammal och usel, att ingen ville ha den. Han drev den fattiga kraken i vildaste galopp fram och tillbaka genom folkhopen och piskade honom, så att blod dröp ner på skacklorna, men ju mer han visade den, desto skyggare blev folket för att göra handel med honom.

När det led mot kvällen, kunde han nog förstå, att han inte skulle få göra några affärer den dagen. Innan han for hem, ville han ändå göra ett sista försök och körde sin häst med sådan hisklig fart över marknadsfältet, att människorna trodde, att den skulle störta. Mittunder värsta [ 131 ]farten fick han ögonen på en karl, som körde en vacker, svart unghäst och åkte lika fort som han själv, utan att det tycktes vålla hästen den minsta ansträngning.

Inte förr hade hästbytarn stannat och stigit ur kärran, förrän han, som körde den goda hästen, kom fram till honom. Han var liten och spenslig, med smalt ansikte och spetsigt skägg under hakan. Han var alldeles svartklädd, och hästbytarn kunde inte varken av tyget eller tillskärningen gissa sig till från vilken socken han var kommen.

Hästbytarn märkte snart, att den där bonden var bra enfaldig. Han berättade, att han hade en brun häst hemma och att han ville byta bort den här svarta för att få två av samma färg. “Den hästen, som du körde med, skulle passa bra i färg”, sa han, “jag skulle vilja ha den, om den eljest duger något till. Men du får vara hygglig och inte lura på mig en dålig häst, för det är ingenting i världen, som jag så litet förstår mig på som hästhandel.”

Det slutade så, förstås, att hästbytarn lämnade honom sin krake och tog den goda unghästen i stället. Aldrig i hela sitt liv hade han lagt selen på ett så välskapat djur. “Ingen dag har börjat så illa för mig och slutat så väl”, sa han, när han satte sig i kärran för att köra hem.

Det var ingen lång väg från marknadsplatsen till hemmet. Han kom fram, medan det ännu var skymning. När han körde in genom grinden, såg han, att en mängd av hans gamla vänner, hästbytare från flera socknar, stod utanför stugan och väntade på honom. De var i mycket gott humör, och när han kom körande, började de skrika och ropa hurra och skrattade på samma gång alldeles ohejdat.

“Vad är det ni har så roligt åt, karlar?” frågade hästbytarn och drog in tömmarna.

“Jo”, sa de, “vi har väntat på dig här för att se om det skulle gå för den där karln att lura på dig sitt blinda föl. Vi mötte honom, när han kom körande opp till marknaden, och då slog han vad med oss om att han skulle lura dig.”

Hästbytarn hoppade ur kärran, ställde sig framför hästen och gav den ett förfärligt slag med piskskaftet rätt mellan [ 132 ]ögonen. Djuret gjorde inte en rörelse för att undvika slaget. Karlarna hade rätt. Det var alldeles blint.

Då blev hästbytarn så ond och förtvivlad, att han alldeles tappade sitt förstånd. Medan kamraterna fortfor att håna och skratta ut honom, spände han hästen från kärran, fattade därpå tömmarna och körde den oppför en tvärbrant kulle, som låg bakom stugan. Han smackade och smällde, och hästen gick raskt framåt, men när de kom på höjden, stannade den och ville inte gå vidare. Där oppe var en skärning i kullen, och under den fanns en ofantligt djup och vid grop, där hela trakten hade hämtat grus under mångfaldiga år. Hästen måtte ha känt, att marken var undergrävd. Den ville inte gå framåt. Karlen bara slog och drev på, hästen blev alltmer rädd, den reste sig på bakbenen, men framåt ville den inte. Äntligen, när den inte visste sig annan råd, tog den ett långt språng, som om den trodde, att detta bara var ett dike att springa över, och hoppades komma till den andra sidan. Men det fanns ingen andra sida att uppnå, och när den inget fotfäste fick, skrek den högt och förskräckligt, och nästa sekund låg den med bruten nacke på botten av gropen. Hästbytarn inte så mycket som såg efter den, han gick tillbaka till sina vänner. “Jaså, ni har slutat opp med att skratta nu”, sa han. “Far nu er väg och tala om för honom, som ni slog vad med, hur det gick med hans föl!”

Men se, historien är inte slut med detta, fortfor Stig, utan nu ska du lägga märke till vad som sedan hände. Jo, den där karlens hustru fick en son någon tid därefter, och han var en sådan där veling, som inte har något förstånd, och därtill var han blind. Och det var inte nog med det, utan alla de söner, som hustrun sedan födde, var blinda och idioter. Men döttrarna var vackra och kloka och blev väl gifta.

Ingmar hade stått kvar hela tiden och lyssnat som förhäxad. Nu gjorde han en rörelse som för att slita sig lös, men när Stig fortsatte, blev han alltjämt stående.

— Men därmed var det inte nog, vidtog Stig än en gång, utan när de gifta döttrarna fick barn, var alla deras söner blinda och idioter, men deras döttrar var vackra och välskapade och hade ett utmärkt förstånd.

[ 133 ]Och så har det varit intill denna dag, fortfor Stig, att alla, som har gift sig med döttrar ur den släkten, har fått idioter till söner. Och därför har folk kallat det där torpet Sorgbacken, och något annat namn lär det aldrig få.

Ingmar hade så småningom påmint sig, att han som barn hade hört den där historien om släkten från Sorgbacken, men det hade bara berättats som en saga, aldrig hade han trott, att det fanns någon sanning i detta. Han började skratta åt Stig.

— Du tror visst inte på den här historien, du, sade nu Stig och kom ändå närmare inpå Ingmar. Men jag ska säga dig, att Sven Perssons andra hustru var av det folkslaget. Alla av Sorgbackssläkten har flyttat bort till en annan trakt, så att här har man glömt bort hurudana de är, men min mor hade reda på dem. Hon teg med vad hon visste och sa till ingen vem Sven Persson hade haft till hustru, förrän det blev fråga om att jag skulle gifta mig med hennes dotter. Och när jag fick veta det, kunde jag inte ta henne, men jag teg med det som en ärlig karl, du. Om jag hade varit en usling, hade jag nog talat om det. Och jag har burit all smälek, som jag har fått lida för den här saken, med tystnad, du, ända tills du slog mig. Och Sven Persson själv har visst aldrig vetat om vem han hade råkat ut för. Hans hustru dog, sedan hon hade fött honom den här enda dottern. Och döttrarna av Sorgbacksfolket, de är fina och rara, du, det är bara pojkarna deras, som blir blinda idioter. Och nu kan du ligga, du, som du själv har bäddat åt dig. Du kan allt tro, att jag har skrattat åt dig, när jag tänkte på att du svek din käresta, och när jag tänkte på den Ingmar Ingmarsson, som ska styra gården efter dig. Och många lyckliga dagar tänker jag att du får med din hustru efter detta.

Men medan Stig stod tätt intill Ingmar och väste fram allt detta, hade denne kommit att se upp mot boningshuset. Och då såg han fliken av en kjortel sticka fram bakom ingångsdörren. Han kunde förstå, att Barbro hade gått ut i förstugan, när hon såg, att han och Stig möttes på gården, och där stod hon nu och hörde alltsammans. Då först blev [ 134 ]Ingmar ängslig, och den tanken for igenom honom: “Det var en olycka, att Barbro fick höra detta. Kan det vara möjligt, att det, som jag länge har fruktat för, nu har skett? Kan det vara så, att detta är Guds straff, som jag har väntat på?”

På samma gång hände det, att Ingmar nu för första gången riktigt kände, att han verkligen hade en hustru och att det tillkom honom att ta vård om henne. Därför tvang han sig till att skratta än en gång och låtsade vara alldeles obekymrad.

— Det var bra, att du talade om detta, så att jag slapp att gå och bära agg till dig.

— Jaså, sade Stig, tar du det på det sättet?

— Ja, du tänker väl inte, att jag ska vara lika dum som du och gå och förspilla min lycka för gammalt skrocks och vidskepelses skull.

— Ja, då ska jag inte säga mer för den här gången, sade Stig. Jag får väl se om du är lika säker på dig om ett år.

— Du kan väl komma in och tala med Barbro, sade Ingmar, när han såg, att den andre lagade sig till att gå.

— Å nej, det får vara, sade nu Stig.

När han var gången, gick Ingmar genast in i stugan för att tala med hustrun. Hon stod där inne och väntade honom, och innan han hade hunnit yttra ett ord, sade hon alldeles lugnt:

— Ingmar, inte ska vi väl tro på sådana barnsagor. Inte har jag något att göra med sådant, som skedde för mer än hundra år sedan, om det någonsin har skett.

— Har du hört det då? sade Ingmar. Han ville inte låtsa om, att han hade sett henne stå och lyssna.

— Jag har hört den gamla historien, jag som andra, men aldrig förrän i dag har jag vetat, att den hade något med mig att göra.

— Det var synd, att du skulle höra det, sade mannen, men det gör ingenting, bara du inte tror på det.

Hustrun log.

— Inte känner jag med mig någon förbannelse, sade hon.

Ingmar tänkte, att han sällan hade sett någon ha ett bättre utseende.

[ 135 ]— Nog tror jag, att man kan säga om dig, att du är sund till kropp och själ, sade han.

Fram på våren var det, som hustrun fick barn. Hon hade hållit sig tapper hela tiden och aldrig visat någon oro. Ingmar trodde mången gång, att hon alldeles hade glömt det där, som Stig hade berättat. Vad honom själv angick, så tordes han efter det där samtalet inte gå upp i sin sorg såsom förut. Han tänkte alltid på att han måste visa sig sådan, att hustrun förstod, att han inte trodde på förbannelsen, som skulle följa med henne. Han försökte sätta på sig ett förnöjt ansikte hemma och inte gå och se ut, som om han väntade på Guds straff. Han började lägga sig vinn om sin egendom, och han visade sig hjälpsam mot folk, som hans far hade gjort. “Det går inte an för mig att bara gå och se olycklig ut hädanefter”, tänkte mannen. “Då inbillar sig Barbro, att jag tror på den där förbannelsen och går och sörjer över den.”

Hustrun var otroligt glad åt barnet. Det var en pojke. Han var välskapad och vacker, hade hög, bred panna och stora, klara ögon. Hon kallade gång på gång in Ingmar, för att han skulle se på gossen.

— Nog är han riktig, du, inte är det något fel på honom? sade hustrun.

Ingmar stod där helt förlägen, han höll händerna på ryggen och tordes inte röra vid barnet.

— Nog är han riktig alltid, upprepade han.

— Nu ska du få se, att han ser, sade hustrun. Hon tände ett ljus och förde det fram och åter förbi barnets ögon.

— Ser du, att han tittar efter ljuset? sade hon.

— Ja, sade Ingmar och var övertygad, att hustrun såg, att barnet rörde ögonen, fast han inte kunde märka det.

Det var några dar senare. Barbro var uppe, och hennes far och styvmor hade kommit för att se på barnet. Styvmodern tog upp gossen ur vaggan och liksom vägde honom på armarna.

— Det var ett stort barn, sade hon och såg belåten ut. Men strax därefter började hon betrakta barnets huvud.

— Har inte det här barnet för stort huvud? sade hon.

— Barn har stora huvuden i vår släkt, sade Ingmar.

[ 136 ]— Är ditt barn friskt? frågade styvmodern om en stund och lade ner det i vaggan.

— Ja, sade Barbro, det växer för var dag.

— Jag undrar om du kan vara säker på att det ser, sade styvmodern om en stund, det vänder alltid ut vitögat.

Hustrun började bli skälvande där hon satt. Läpparna darrade.

— Om ni vill pröva med ett ljus, sade Ingmar, ska ni se, att det har god syn.

Hustrun tände ivrigt upp ett ljus och höll det framför barnets ögon.

— Visst ser det, sade hon och försökte låta hoppfull och glad.

Barnet låg stilla i vaggan och vände ut vitögat.

— Se, hur det vänder ögonen efter ljuset! sade hustrun.

Ingen av de andra sade något.

— Ser ni inte, att det rör ögonen? sade hon till styvmodern.

Denna svarade inte ett ord.

— Han är sömnig nu, sade Barbro. Ögonen går igen på honom.

— Vad ska han heta? frågade styvmodern om en stund.

— Vi brukar kalla äldsta pojken för Ingmar här i huset, sade husbonden.

Hustrun föll in:

— Jag hade tänkt be dig, att han skulle få heta Sven efter min far.

Nu blev det ohyggligt tyst en stund. Ingmar märkte, att hustrun gav noga akt på honom, fastän hon låtsade, som om hon såg ner mot golvet.

— Nej, sade han, nog är din far, Sven Persson, en duktig karl, men den äldsta får allt lov att heta Ingmar.

Men en natt, då barnet var åtta dar gammalt, fick det några häftiga krampanfall, och fram emot morgonen dog det. På detta sätt blevo föräldrarna aldrig riktigt säkra på hur det var med barnet. De försökte nog att tro, att det hade varit ett friskt och riktigt barn, men alldeles vissa på detta voro de heller inte.

[ 137 ]Alltsedan samtalet med Stig hade Ingmar jämt varit god mot Barbro, och ibland hade han visat sig mot henne, såsom det brukas bland nygift folk. Han trodde alltjämt, att all hans kärlek tillhörde Gertrud, och han sade till sig själv: “Inte tycker jag om Barbro, men jag måste vara god mot henne, som har ett så tungt öde att bära på. Hon får lov att känna, att hon inte står ensam i världen, utan har en man, som vill ta vård om henne.”

Barbro grät inte mycket över barnet, sedan det var dött. Hon tycktes snarast vara nöjd, att det var borta. När ett par veckor hade gått, kom hon till lugn. Ingen kunde se på henne om hon gick och kände sig olycklig eller om hon nu igen hade slagit ifrån sig de svåra tankarna.

Fram på sommaren for Barbro upp till fäboden, och Ingmar gick ensam hemma.

Men nu kom det något besynnerligt över honom. När han kom in i stugan, gick han liksom och såg efter Barbro. Ibland, då han stod vid arbetet, lyfte han huvudet och lyssnade om han inte skulle höra hennes röst. Han tyckte, att all trevnad var borta från gården. Det var rakt inte samma ställe.

På lördagskvällen gick han upp i skogen till Barbro. Hon satt på stenhällen utanför fäboden. Hon höll händerna vilande i knäet, och fastän hon såg Ingmar komma, gick hon inte emot honom. Så satte han sig bredvid henne.

— Ser du, det har kommit över mig något så besynnerligt, sade han.

— Jaså, sade hon utan att fråga något vidare.

— Det är så, att jag har börjat tycka om dig.

Hon såg på honom, och han märkte, att hon var så trött, att hon knappt kunde orka med att lyfta ögonen.

— Det är allt för sent nu, sade hon.

Han blev alldeles förskräckt, när han såg hurudan hon var.

— Det är inte bra för dig att gå ensam här i skogen, sade han.

— Jo, jag har det gott här, jag ville stanna här hela livet.

Ingmar sökte tala om för henne, att han nu höll henne kär, att han inte hade en tanke för någon utom henne. Han [ 138 ]hade inte vetat om hur det stod till med honom, förrän hon hade farit hemifrån. Barbro svarade bara fåordigt.

— Det där skulle du ha sagt mig förra hösten, sade hon.

— Tyckte du om mig förra hösten? frågade Ingmar.

— Då bad jag Gud var kväll, att du skulle komma att tycka om mig, sade Barbro. Jag hade låtit dig trampa mig under fötterna, om du bara hade sagt mig ett vänligt ord.

— Jag bar mig inte så åt emot dig, att du hade något skäl att tycka om mig, sade Ingmar undrande.

— Det var liksom bestämt på förhand, sade Barbro. Jag hade hört far tala så mycket om Ingmarsgården och Ingmarssönerna, att jag var alldeles uttröttad och var ivrig att finna fel på allt både hos gården och dig, men så fort jag hade satt fötterna innanför dörrarna på det gamla stället, så tyckte jag, att jag var som hemma och att det var där, som jag alltid hade längtat att få vara.

— Jag undrar hur det kunde komma sig, sade Ingmar.

— Jag tänker, att det kom ifrån far. När jag hade bott i Ingmarsgården en vecka och fått se hur det levdes där, så förstod jag, att allt det bästa hos far, det hade han därifrån, och alla de gammaldags bruk och skick, som vi hade hemma, dem hade han fått lära sig där. Jag tror, att far i hela sitt liv har strävat att bli som en Ingmarsson, och mig har han uppfostrat, för att jag skulle bli som en av Ingmarsdöttrarna.

— Ja, det var ju Sven Persson själv, som uppfostrade dig, sade Ingmar.

— Det var så. Mor dog, när jag var liten tös.

— Du ser väl själv, att det är omöjligt annat, än att jag skulle tycka om dig, sade Ingmar.

Barbro såg prövande på honom.

— I höstas tyckte jag, att det där andra bara hade varit en stor förblindelse, sade hon. Jag förstod inte, att jag hade kunnat bli kär i någon, som inte var som du. Och jag tänkte, att kanske du skulle ha sett, att det var något, som band mig till dig och ditt på ett särskilt sätt, om inte Gertrud hade stått emellan oss.

Ingmar satt tyst för att få tid på sig att tänka, men om en liten stund såg han upp och smålog.

[ 139 ]— Du har nog trott, att jag var bättre, än jag är.

— Hur så då?

— Jo, du trodde väl, att jag var en sådan präktig karl, att jag aldrig kunde byta om sinnelag. Jag har också tyckt själv, att det var ömkligt, att jag inte kunde hålla fast vid Gertrud, men så kom det för mig, att det kunde inte vara något ont i att jag tyckte om min egen hustru. Det är ju ändå med dig, som jag ska leva, och inte med den andra.

— Ja, det är ju sant, det är ju sant, sade Barbro, men ändå är det, som vore det inte rätt.

— Gertrud har skrivit till mig och bett mig, att jag inte ska tänka på henne, sade Ingmar. Hon är lyckligare nu, än hon någonsin hade kunnat bli, om vi hade gift oss med varandra. Halvor och Karin skriver också, att Gertrud är den, som är mest nöjd av dem alla.

— Nej, kära då, tror du, att det kan vara sant? utropade Barbro, och med detsamma lyfte hon upp huvudet, som om en tyngd hade fallit av henne.

— Det var ju inte att begära, att Gertrud skulle gå och sörja över mig hela livet igenom, sade Ingmar.

— Om jag bara vore säker om att Gertrud vore lycklig, då skulle jag också våga bli det, sade Barbro, och med detsamma flög ett skimmer av glädje över hennes ansikte.

När Ingmar kom ner till bygden igen, låg det brev från Jerusalem och väntade honom. Det var inte så fullt av glädje och lycka, som alla brev från de bortfarna hade varit förut under vintern och våren. Han fick nu på en gång veta, att Halvor och Gunhild voro döda och att Gertrud hade börjat att visa sig besynnerlig. Det var Hök Gabriel Mattsson, som skrev, och han lovade Ingmar, att han skulle vaka över Gertrud så gott han kunde, men det märktes nog, att han fruktade, att hon skulle bli sinnesförvirrad.

— Nej, det finns ingen lycka för mig, sade Ingmar, när han hade läst brevet. Jag har inte gjort nog bot än, jag. Det är inte att tro, att Vår Herre ska bli nöjd, förrän jag har fått ställa till rätta allt det, som jag har bragt i olag.

En dag i augusti kom Ingmar åter upp till fäboden.

[ 140 ]— Vi har fått en stor sorg, sade han, då han råkade Barbro.

— Vad är det? sade hon.

— Det är din far, som är död.

— Ja, det var stora nyheter för dig och mig, sade hon.

Barbro satte sig ner på en sten vid vägkanten och bjöd Ingmar sätta sig bredvid henne.

— Nu är vi fria att göra som vi vill, sade hon, och nu ska vi skiljas.

Han ville avbryta henne, men hon lät honom inte komma till ordet.

— Så länge som far levde, var det omöjligt, men nu måste vi genast söka skilsmässa. Det förstår du väl.

— Nej, sade Ingmar. Ingenting av den sorten förstår jag.

— Du såg väl vad det var för ett barn, som jag födde dig.

— Det var ett vackert barn, sade han.

— Det var blint, och det skulle ha blivit en fåne, sade hon.

— Det gör detsamma hurudant det var. Jag vill ha dig i alla fall.

Hon knäppte händerna, och Ingmar såg, att hon rörde läpparna.

— Tackar du Gud för detta? sade han.

— Hela sommaren har jag bett Gud om befrielse, sade hon.

— Herregud, ska jag nu förlora min lycka för en sådan där gammal sagas skull! sade han.

— Det var inte någon saga, sade Barbro, barnet var blint.

— Det vet ingen, sade han. Om det hade fått leva, skulle du ha fått se, att det hade sin riktiga syn.

— Men mitt nästa barn bleve en idiot i alla fall, sade hon, för nu tror jag på det.

Ingmar fortfor att strida med henne.

— Det är inte bara för barnets skull jag vill skiljas, sade hon.

Han frågade om det var något annat i vägen.

— Jag vill, att du ska fara till Jerusalem och föra hem Gertrud.

[ 141 ]— Aldrig gör jag något sådant, sade han.

— Du ska göra det för min skull, sade hon, så att jag får igen min sinnesfrid.

Han höll emot och sade, att hon begärde något alldeles orimligt av honom.

— Du ska ändå göra det, därför att det är rätt. Det ser du väl, att om vi fortsätter att leva här som man och hustru, ska Gud aldrig höra opp att straffa oss.

Hon visste från första stund, att hon skulle få honom att ge vika, därför att han hade ett dåligt samvete.

— Du ska vara glad, att du nu får göra allt det gott igen, som du ställde galet förra året, sade hon. Eljest skulle det ha grämt dig hela ditt liv. Och så till sist, då han fortfor att säga emot: Du ska inte vara orolig för gården, du ska få köpa den av mig, när du kommer igen. Men medan du är borta i Jerusalem, ska jag stanna här och sköta den åt dig.

Så drogo de ner till gården för att börja ordna om skilsmässan. Nu hade Ingmar en tyngre tid än någonsin. Han såg, att Barbro var glad och lycklig åt att bli fri från honom. Hon hade sin bästa glädje åt att tala om hur Gertrud och han skulle få det. Framför allt hade hon mycken fägnad av att måla ut för sig hur glad Gertrud skulle bli, när han hämtade henne i Jerusalem. En gång, då hon hade hållit på länge med detta, tyckte han, att det måste vara så, att Barbro inte tyckte om honom, eljest kunde hon väl inte ständigt tala om att föra honom samman med Gertrud. Då for han upp och slog handen i bordet.

— Jag ska resa, ropade han, men tala nu inte mer om detta!

— Då blir allt bra, sade hon och såg glad ut. Kom bara ihåg, Ingmar, att jag aldrig får en lugn stund, förrän du har försonat dig med Gertrud!

Och så gingo de igenom det alltsammans. De blevo varnade av kyrkoherden, de blevo varnade av kyrkorådet, och på hösttinget blevo de skilda för ett år till säng och säte.

Samma dag, som utslaget föll på tinget, reste Ingmar till Jerusalem.