Jerusalem/Kapitel 34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  På Oljoberget
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

“Vi ska mötas en gång”
Barnet  →


[ 211 ]

“VI SKA MÖTAS EN GÅNG.”

Det var en underlig brådska i kolonien. Dalbönderna hade så mycket att syssla med var och en på sin kammare, att de inte hade tid att gå ut till sina göromål på fälten och i vingårdarna, och de svenska barnen hade fått lov från skolan för att stanna hemma och arbeta.

Det hade blivit bestämt, att Ingmar och Gertrud skulle resa om två dagar, och därför gällde det att skyndsamt göra i ordning vad man kunde ha lust att sända med dem till hemorten.

Nu var det tillfälle att skicka en liten minnesgåva till små kamrater på skolbänken och till gamla vänner, som hade varit en trogna hela livet igenom. Nu kunde man få lägga i dagen, att man alltibland hade en vänlig tanke för en och annan, som man skilde sig från och inte ville umgås med under den första stränga tiden där hemma, och för gammalt, klokt folk, vars råd blevo illa upptagna vid avresan. Nu kunde man passa på att göra en liten glädje åt föräldrarna och kärestan, åt kyrkoherden och åt skolmästarn, som hade uppfostrat dem allesammans.

Ljung Björn och Kolås Gunnar sutto hela dagen med pennan i sina styva nävar och skrevo brev till vänner och anförvanter, medan Gabriel stod och svarvade små koppar av olivträ och Karin Ingmarsdotter i många olika paket lade in stora fotografier över Getsemane och gravkyrkan, över det ståtliga huset, där de bodde, och över den präktiga församlingssalen.

Barnen strävade och gjorde tuschteckningar på små tunna skivor av olivträ, såsom de hade lärt i den amerikanska skolan, och klistrade samman fotografiramar, som de prydde med alla de olika sorter av korn och frön och kärnor, som finnas i österlandet.

[ 212 ]Märta Ingmarsdotter klippte ner sin linneväv och satte sig att brodera namn på handdukar och servetter, som skulle sändas till hennes svåger och svägerska. Och hon smålog, då hon tänkte på att nu skulle de få se där hemma, att hon inte hade glömt bort att väva en fin och stadig väv, fastän hon hade kommit till Jerusalem.

De båda Ingmarsdöttrarna, som hade varit i Amerika, stodo och bundo över burkar med aprikos- och persikosylt, och i bottnen på burkarna skrevo de ner kära namn, som de inte kunde minnas utan att få tårar i ögonen.

Israel Tomassons hustru kavlade ut en pepparkaksdeg och hade dessutom en tårta i ugnen, som hon vakade över. Tårtan skulle Ingmar och Gertrud äta upp under vägen, men pepparkakorna, som kunde hålla sig hur länge som helst, skulle de inte få röra, utan de skulle lämna dem till gumman i Myckelmyra, som hade stått putsad och fin vid vägkanten, då Jerusalemsfararna drogo åstad, och till Eva Gunnarsdotter, som en gång hade hört till samfundet.

Allteftersom de små paketen blevo färdiga, fördes de till Gertrud, och hon packade ner de många försändelserna i en stor kista.

Men om inte Gertrud hade varit barnfödd i socknen, skulle hon inte ha kunnat åta sig att skaffa alla de olika sakerna fram till rätt ägare, ty på somliga stodo mycket besynnerliga adresser. Hon fick allt tänka sig om ett par gånger, innan hon kunde reda ut för sig var hon skulle finna “Frans, som bodde vid vägskälet”, och “Lisa, som var syster till Per Larsson”, och “Erik, som för två år sedan tjänade hos häradsdomarns”.

Ljung Björns son Gunnar kom med det största paketet. Det var adresserat till “Karin, som satt bredvid mig i skolan och var hemma på storskogen”. Farsnamnet hade han glömt, men åt Karin hade han förfärdigat ett par skor av blankskinn med höga, svängda klackar. Han visste med sig, att det var det vackraste skoarbete, som någonsin hade blivit utfört i kolonien.

— Och hälsa henne, att hon kommer hit till mig, som [ 213 ]vi gjorde opp, när jag for hemifrån! sade han, då han anförtrodde paketet till Gertrud.

Men storbönderna kommo in till Ingmar och lämnade honom brev och viktiga uppdrag.

— Och nu ska du gå till kyrkoherden och till nämndeman och skolmästarn, sade de till sist, och tala om för dem, att du med egna ögon har sett, att vi har det gott och att vi bor i ett riktigt hus och inte i jordkulor, och att vi har arbete och ordentlig föda, och att vi för ett anständigt liv.


Asterisk.svg


Alltsedan Gabriel hade funnit Ingmar i Josafats dal, hade den gamla vänskapen mellan dem levat upp på nytt. Så snart Gabriel hade haft en ledig stund, hade han suttit inne hos Ingmar, som nu under sjukdomen bodde ensam på ett gästrum. Men den dagen, då Gertrud hade kommit ner från Oljoberget och lovat följa Ingmar hem till Dalarne, visade sig inte Gabriel i sjukrummet. Ingmar frågade flera gånger efter honom, men ingen var i stånd att finna reda på Gabriel.

Alltsom dagen skred framåt, blev Ingmar emellertid mer orolig. I första ögonblicket, då Gertrud hade lovat följa honom, hade han känt sig till freds och lycklig. Han hade då blott varit tacksam över att han fick föra henne bort från detta farliga land, dit hon hade drivits att resa genom hans förvållande. Och visserligen fortfor han alltjämt att vara glad åt detta, men för var timme, som gick, blev längtan efter hans hustru starkare och starkare hos honom. Det föreföll honom alldeles omöjligt att genomföra det, som han hade åtagit sig. Stundtals kände han den allra största lust att tala om hela sin historia för Gertrud, men vid närmare eftersinnande vågade han ändock inte göra detta. Så snart hon finge veta, att han inte tyckte om henne, skulle hon för det första neka att resa med honom hem. Och inte visste han vem Gertrud tyckte om, om det var honom, Ingmar, eller någon annan. Ibland hade han trott, att det var Gabriel, men nu till sist hade han måst inse, att alltmedan Gertrud [ 214 ]hade levat i kolonien, hade hon helt visst inte älskat någon annan än honom, som hon hade väntat på Oljoberget. Och när hon nu kom ut i världen igen, skulle kanske den gamla kärleken till Ingmar vakna upp hos henne. Och om så skulle hända, vore det väl bättre, att han gifte sig med henne och försökte att göra henne lycklig, än att ständigt gå och längta efter en, som aldrig mer kunde bli hans.

Men fastän han försökte att strida med sig själv på detta sätt, så tilltog den inre motviljan, som plågade honom, allt mer och mer. Där han satt med förbundna ögon, såg han ständigt hustrun framför sig. “Det syns, att det är henne jag hör samman med”, tänkte han. “Det finns ingen annan, som har någon makt över mig.”

“Jag vet vad det var, som gjorde, att jag vågade mig på detta företaget”, fortfor han. “Det var därför, att jag ville vara lika duktig som far. Liksom han förde hem mor från fängelset, så tänkte jag föra hem Gertrud från Jerusalem. Men jag förstår nu, att det inte kan gå för mig som för far. Jag kommer till korta, jag, därför att jag inte har ett så trofast hjärta som han.”

Mot aftonen kom äntligen Gabriel in till Ingmar. Han stannade nere vid dörren, som om det var hans mening att genast gå sin väg.

— Jag hör, att du har frågat efter mig, sade han.

— Ja, sade Ingmar, det är så, att jag ska resa min väg.

— Jag vet, att det nu är avgjort, svarade Gabriel helt kort.

Ingmar satt med förband över båda ögonen. Han vände huvudet åt det håll, där Gabriel stod, som hade han önskat se honom.

— Det låter, som om du skulle ha bråttom, sade han.

— Jag har allt en hel del att ställa med. Gabriel tog ett steg mot dörren.

— Det var eljest något, som jag ville fråga dig om.

Gabriel kom tillbaka inåt rummet, och Ingmar återtog:

— Jag undrar om du, Gabriel, skulle ha så mycket emot att fara hem på en månad eller två. Jag tror allt, att din far skulle bli glad att få se dig.

[ 215 ]— Jag vet inte hur du kommer på en sådan tanke, sade Gabriel.

— Om du hade lust att fara med nu, skulle jag bekosta resan, fortfor Ingmar.

— Jaså, sade Gabriel.

— Ja, sade Ingmar och blev allt ivrigare, jag har tänkt på att jag ville göra Hök Matts den glädjen att få se dig än en gång, innan han dör.

— Du ville visst föra med dig hela kolonien, du, sade Gabriel litet försmädligt.

Ingmar blev alldeles förstummad. Det hade varit hans sista hopp, att han skulle kunna förmå Gabriel att följa med hem. “Jag tror, att Gertrud skulle komma att tycka om honom, ifall han bara följde med oss”, tänkte han. “De har samma tro, och de har blivit så vana vid varandra här i kolonien, och så ska det väl göra något till, att han tycker om henne.”

Om ett par ögonblick började dock Ingmar hoppas på nytt. “Det kanske bara var mitt fel, jag bad honom väl på ett dumt sätt”, tänkte han.

— Nå ja, sade han högt, jag ska ärligt bekänna, att jag ber dig om detta mest för min egen skull.

Gabriel svarade ingenting. Ingmar satt och lyssnade efter svar, men då intet kom, fortsatte han:

— Jag kan inte förstå hur det ska gå för Gertrud och mig på den här svåra resan. Om jag ska gå så här med förbundna ögon, begriper jag inte hur vi ska komma ur och i alla de små roddbåtarna, som för en ut till ångfartygen. Och inte blir det lätt att klättra oppför fallrepstrappor och sådant. Jag är allt rädd, att jag kommer att stiga miste och falla i sjön. Det skulle vara gott att ha en karl med på resan.

— Det har du nog rätt i, sade Gabriel.

— Och inte kan Gertrud förstå sig på att köpa biljetter åt oss.

— Jag håller allt med om att du borde ta någon med dig, sade Gabriel.

— Ja, sade Ingmar glatt, jag tycker, att du borde förstå, att det är tvungen sak, att någon följer med.

[ 216 ]— Du borde fråga Hellgum. Han är den, som är mest resvan av oss alla.

Ingmar teg åter. Han lät mycket nedslagen, då han började på nytt.

— Jag hade tänkt, att jag skulle få dig med mig.

— Nej, mig ska du inte be om något sådant, sade Gabriel. Jag är så lycklig här i kolonien. Du kan ju få vem som helst av de andra att följa dig.

— Det är skillnad på vem man får med sig. Jag är bättre bekant med dig än med någon av de andra.

— Jag kan i alla fall inte, sade Gabriel.

Det kom en allt större oro över Ingmar.

— Detta är en stor missräkning för mig, sade han. Jag trodde, att du hade någon mening med det, som du sa, att du ville vara min vän.

Gabriel avbröt honom hastigt.

— Du ska ha tack för anbudet, men jag tror inte du kan säga något, som får mig på andra tankar, så att nu går jag allt bort och sköter om mitt. Därmed svängde han sig raskt om och gick sin väg utan att ge Ingmar tid att säga ett ord mer.

När Gabriel hade skilts från Ingmar, kunde ingen märka, att han hade någon sådan brådska, som han hade talat om. Han gick helt sakta ut genom porten och satte sig på marken under det stora trädet. Det var redan kväll, och allt spår av dagsljus var borta, men stjärnorna och en liten vass nymåne lyste vackert.

Gabriel hade inte suttit där ute i fem minuter, förrän porten sakta öppnades och Gertrud kom ut. Hon stod och såg sig omkring under ett par ögonblick, men så upptäckte hon Gabriel.

— Är det du, Gabriel? sade hon och kom och satte sig bredvid honom.

— Jag tänkte nog, att jag skulle finna dig här ute, sade Gertrud.

— Ja, vi har suttit här många kvällar, sade Gabriel.

— Vi har så, sade Gertrud, men nu är det väl den sista.

— Ja, det är det väl.

[ 217 ]Gabriel satt mycket rak och stel, hans röst lät kall och hård, så att man kunde tro, att det, som de talade om, var honom mer än likgiltigt.

— Ingmar berättade, att han ämnade be dig följa med oss på resan.

— Ja, han har frågat mig om saken, sade Gabriel, men jag har sagt nej.

— Jag kunde tro, att du inte skulle vilja resa med, sade Gertrud.

De sutto länge tysta och stilla, som om de inte hade något att säga varandra, men Gertrud vände gång på gång ansiktet mot Gabriel och betraktade honom. Han satt med huvudet litet stelt upplyftat och såg uppåt himlen.

När tystnaden hade varat länge, sade Gabriel utan att ta ner blicken från stjärnorna eller eljest göra en rörelse:

— Blir det inte kallt för dig att sitta så länge ute?

— Du vill visst, att jag ska gå min väg? sade Gertrud.

Gabriel gjorde en jakande böjning med huvudet, men han trodde visst inte, att Gertrud kunde se detta i mörkret. Högt sade han:

— Jag tycker nog om, att du sitter här.

— Jag kom hit ut i kväll, sade Gertrud, därför att jag tänkte, att det var ovisst om vi skulle få träffas ensamma någon mer gång, innan jag reser. Och jag ville passa på och tacka dig för alla de mornar, som du har följt mig till Oljoberget.

— Det gjorde jag bara för min egen glädjes skull, sade Gabriel.

— Jag skulle också tacka dig för den gången du gick efter vattnet från Paradisbrunnen, sade Gertrud och smålog.

Gabriel tycktes vilja svara, men i stället för ord kom bara något, som var likt en snyftning.

Gertrud tyckte, att det var något oändligt rörande över Gabriel denna kväll, och hon erfor ett djupt medlidande med honom. “Om jag bara visste vad jag skulle säga för att trösta honom! Om jag kunde säga något, som det skulle göra honom glädje att tänka på, när han sitter ensam om kvällarna under det här trädet!”

[ 218 ]Men när Gertrud tänkte så, tyckte hon, att hennes eget hjärta drog sig samman i sorg och att en märkvärdig förstening smög sig genom hennes kropp. “Det är nog så, att också jag kommer att sakna Gabriel”, tänkte hon, “vi har haft mycket att tala om den sista tiden. Jag har nu vant mig vid att se honom ljusna opp och bli glad, var gång vi har råkats, och det har varit gott att ha någon bredvid sig, som alltid har varit nöjd med mig, vad jag än har företagit mig.”

Hon satt tyst ännu en stund. Hon kände saknaden växa som en hastigt påkommen sjukdom. “Vad är det, vad är det, som kommer över mig?” tänkte hon. “Inte kan det väl vara en så tung sorg för mig att skiljas från Gabriel.”

Plötsligt började Gabriel tala.

— Det är en sak, som jag tänker på, sade han, och som jag ser för mig hela kvällen.

— Tala om för mig vad det är! sade Gertrud ivrigt. Hon tyckte, att hon blev lättare om hjärtat, då han nu talade.

— Jo, sade Gabriel, Ingmar talade en gång om sågen, som han har vid Ingmarsgården. Jag tror, att det var hans mening, att jag skulle följa med honom hem och arrendera den.

— Det syns, att Ingmar har fattat stor vänskap för dig, sade Gertrud, han har ingenting, som han sätter mer värde på än den sågen.

— Nu hör jag sågen slamra i mina öron hela kvällen, sade Gabriel. Forsen brusar, och kanttrissan gnisslar, och timmerstockarna ligger och stöter mot varandra i älven. Du kan inte tro hur vackert det låter. Och så sitter jag och tänker på hur det skulle vara att få arbeta för egen räkning, att ha något för mig själv och inte bara gå opp i en sådan här koloni.

— Jaså, det är detta du tänker på, medan du sitter här så tyst, sade Gertrud i rätt kall ton, för hon kände sig på ett eller annat sätt besviken vid Gabriels tal. Det behöver du ju inte sucka länge efter, du kan bara följa med Ingmar hem.

— Det är allt något annat också, sade Gabriel. Ingmar har talat med mig om att han har timmer liggande färdigt [ 219 ]för att bygga en stuga bredvid den där sågen. Han sa, att han har utsett tomtplats på en backe ovanför forsen, där det står ett par stora björkar. Och nu är det den stugan, som jag ser för mig hela kvällen. Jag ser den utan och innan. Jag ser det gröna granriset framför dörren, och jag ser elden, som brinner i spisen. Och när jag kommer hem från sågen, så ser jag en, som står och väntar mig i dörröppningen.

— Det blir visst kallt, Gabriel, sade Gertrud avbrytande. Tycker du inte, att vi ska gå in nu?

— Jaså, nu vill du gå in, sade Gabriel.

Men emellertid rörde de sig inte ur stället, utan sutto kvar bredvid varandra under en lång tystnad, som de mycket sällan bröto.

En gång sade Gertrud till Gabriel:

— Jag trodde, att du, Gabriel, älskade kolonien högre än allt annat och att du inte ville skiljas från den för något i världen.

— Å jo, sade Gabriel, det finns allt något, som jag skulle offra den för.

Gertrud satt åter och funderade, så frågade hon:

— Vill du inte säga mig vad det skulle vara?

Gabriel svarade inte genast, utan efter en lång betänketid och med halvkvävd röst.

— Jag kan ju gärna säga dig det. Det skulle vara, ifall den kvinnan, som jag tyckte om, kom och sa, att hon älskade mig.

Gertrud blev så stilla, att hon knappt vågade andas.

Men fastän ingenting hade blivit yttrat, var det, som hade Gabriel hört Gertrud säga något sådant, som att hon älskade honom, för han började med mycket flytande röst:

— Du ska få se, Gertrud, att nu vaknar kärleken till Ingmar åter opp hos dig. Du har varit ond på honom en tid, därför att han svek dig, men nu, då du har förlåtit honom, kommer du att hålla av honom som förut.

Han höll upp för att invänta svar, men Gertrud satt tyst.

— Det vore förfärligt, om du inte tyckte om honom, fort[ 220 ]satte Gabriel. Tänk allt, vad han har gjort för att få dig igen! Han ville ju hellre bli blind än resa hem utan dig.

— Ja, det vore förfärligt, om jag inte tyckte om honom, sade Gertrud med nästan bortdöende röst. Hon förstod, att innerst inne hade hon trott ända till i kväll, att hon aldrig kunde hålla av någon annan än Ingmar.

— Jag kan inte reda ut det nu i natt, Gabriel, sade Gertrud. Jag vet inte vad som är över mig. Men du ska inte tala med mig om Ingmar.

Och så sade än den ena, än den andra av dem något om att de borde gå in, men i alla fall blevo de sittande, ända tills Karin Ingmarsdotter kom ut och ropade på dem.

— Ingmar ber, att ni båda ska komma in till honom, sade hon.

Det hade fallit sig så, att medan Gertrud hade språkat med Gabriel, hade Karin varit hos Ingmar. Karin hade talat med honom om hälsningar, som hon ville sända hem med honom. Hon drog länge ut med samtalet. Det var tydligt, att hon hade något att säga Ingmar, som hon hade svårt att komma fram med.

Till sist sade hon i så långsam och likgiltig ton, att envar, som kände henne, kunde veta, att hon nu kom fram med sitt egentliga ärende:

— Det har kommit brev till Ljung Björn från hans bror, Per.

— Jaså, sade Ingmar.

— Jag vill säga dig, att jag gjorde orätt mot dig, när vi talades vid den gången på mitt rum, nyss du var kommen, sade Karin.

— Å nej, sade Ingmar, du sa bara vad du tyckte vara rätt.

— Nej, jag förstår nu, att du hade skäl för att skilja dig från Barbro, sade Karin. Ljung Per skriver, att hon inte är någon bra människa.

— Jag har aldrig sagt ett ont ord om Barbro, sade Ingmar.

— Det sägs nu, att det lär finnas ett barn på Ingmarsgården.

[ 221 ]— Hur gammalt är det barnet? frågade Ingmar.

— Det ska vara fött nu i augusti.

— Det är lögn, det där, sade Ingmar och slog näven hårt i bordet. Han hade så när träffat Karins hand, som låg på bordsskivan.

— Slår du mig nu? sade hon.

— Jag såg inte, att din hand var i vägen, sade Ingmar.

Karin talade ännu en stund om detta, och Ingmar blev genast lugnare.

— Du förstår väl, att sådant inte är roligt för mig att höra, sade han. Nu vill jag be dig, att du hälsar Ljung Björn från mig, att han inte låter detta komma ut, förrän vi får veta om det är full sanning.

— Jag ska nog ställa om, att han tiger, sade Karin.

— Och så undrar jag om du kan laga, att Gabriel och Gertrud kommer in till mig, sade Ingmar.

När Gertrud och Gabriel kommo in i sjukrummet, satt Ingmar sammankrupen borta i en mörk vrå. De kunde först knappt se honom.

— Vad är det, Ingmar? sade Gabriel.

— Det är så, att jag har åtagit mig en sak, som har blivit mig övermäktig, sade Ingmar. Han satt och gungade fram och åter med kroppen.

— Ingmar, sade Gertrud och gick nära honom, tala uppriktigt om för mig vad som pinar dig! Vi har aldrig haft några hemligheter för varandra, alltsedan vi var barn.

Ingmar satt och våndades. Gertrud kom alldeles inpå honom och lade handen på hans huvud.

— Nu tror jag, att jag kan gissa vad som är åt dig, sade hon.

Ingmar rätade plötsligen upp sig.

— Å nej, Gertrud, du ska ingenting gissa, sade han. I detsamma drog han sin plånbok ur fickan och gav den till henne. Kan du se, att där ligger ett stort brev, som är skrivet till Barbro?

— Ja, sade Gertrud, här är det.

— Nu ber jag dig, att du tar och läser det, sade Ingmar. Du och Gabriel, ni ska båda läsa det. Jag skrev det strax [ 222 ]i början, när jag kom hit, men då hade jag ännu kraft att låta bli att sända av det.

Gabriel och Gertrud slogo sig nu ner vid bordet och läste. Ingmar blev kvar i sin vrå. Han satt och hörde på hur de vände pappersbladen. “Nu läser de om detta”, tänkte han, “och nu läser de om detta. Nu är de på det stället, där Barbro talar om för mig hur Berger Sven Persson narrade oss att bli man och hustru. Nu läser de om hur hon köpte igen silverbägarna, och nu har de nått fram till berättelsen om vad Stig Börjesson talade om för mig. Och nu får Gertrud veta, att jag inte tycker om henne mer, nu får hon riktigt se vad jag är för en stackare.”

Det var andlöst stilla i rummet. Gertrud och Gabriel gjorde inte en rörelse, annat än då de vände ett pappersblad. Det var, som vågade de knappt andas.

“Och hur ska Gertrud kunna förstå, att det blev mig övermäktigt just i dag, då hon har givit med sig, att jag just nu inte kan låta bli att säga henne, att jag tycker om Barbro?” tänkte Ingmar.

“Och hur ska jag själv förstå, att det var, när jag fick höra förtal om Barbro, som jag inte kunde tåla att vara bunden vid en annan? Jag vet inte vad det är med mig, men jag tror inte, att jag är en riktig människa mer.”

Han lyssnade ivrigt, väntade oupphörligt, att de andra skulle säga något, men hörde endast rasslet av pappersbladen.

Äntligen stod han inte ut längre, utan lyfte helt sakta undan bindeln från det öga, som han ännu kunde se med.

Så såg han bort till Gabriel och Gertrud. De läste alltjämt, och båda huvudena hade kommit så nära varandra, att de nästan sutto med kind mot kind, och Gabriel hade lagt armen om Gertruds liv.

Och alltsom de läste och för varje blad de vände, desto närmare smögo de intill varandra. De voro mycket röda på kinderna, de lyfte ibland blickarna från papperet och sågo djupt in i varandras ögon, och ögonen voro mörkare än vanligt och mer strålande.

När de äntligen hade slutat sista arket, såg Ingmar, att [ 223 ]Gertrud tryckte sig alldeles intill Gabriel, och så sutto de och höllo varandra omfamnade, mycket rörda och högtidliga. De hade kanske knappast uppfattat något mer av allt, vad de hade läst, än att ingenting mer stod i vägen för deras kärlek. Och Ingmar lade sakta samman sina stora händer, vilka sågo ut som en gammal, plågad människas händer, och tackade Gud. Och det dröjde länge, innan någon av de tre rörde sig.


Asterisk.svg


Kolonisterna samlades i stora salen till morgonbönen. Det var den sista andaktsstund i kolonien, som Ingmar skulle övervara. Han och Gertrud och Gabriel skulle om ett par timmar resa landsvägen ner till Jaffa.

Gabriel hade dagen förut berättat för mrs Gordon och ett par av de ledande i kolonien, att hans avsikt var att följa Ingmar till hemsocknen och stanna där. Han hade då nödgats tala om hela Ingmars historia. Mrs Gordon satt länge och tänkte över vad hon hade hört, och därpå sade hon:

— Jag tror inte, att någon kan ta på sig det ansvaret att göra Ingmar mer olycklig, än han redan är, därför vill jag inte hindra dig att fara med honom hem. Men det förefaller mig också, som vore detta ett Guds tecken till oss, att han nu vill, att vi ska låta de unga i kolonien ingå äktenskap. Och om det blir så, är jag viss, att du och Gertrud en gång vänder åter till oss. Jag tror säkert, att ni aldrig ska finna er fullt till freds annorstädes.

Men för att Ingmar och de andra skulle få resa från kolonien i full sämja och frid, beslöts det, att den stora mängden av medlemmar inte skulle veta annat, än att Gabriel följde med endast för att hjälpa Ingmar och Gertrud på den svåra resan.

Just när morgonbönen skulle börja, blev Ingmar inledd i församlingssalen. Mrs Gordon reste sig då och gick emot honom. Hon tog honom vid handen och förde honom upp till platsen bredvid hennes. Hon hade ställt fram en bekväm stol åt honom, och hon hjälpte honom mycket omsorgsfullt att ta plats däri.

[ 224 ]Därpå började miss Young, som satt vid orgeln, sjunga en psalm, och morgonbönen försiggick som vanligt.

Men när mrs Gordon hade slutat den korta bibelförklaringen, som hon brukade hålla varje morgon, reste sig gamla miss Hoggs och bad Gud, att han skulle ge Ingmar en god resa och en lycklig hemkomst. Härpå reste sig den ene efter den andre av amerikanarna och syrerna och bådo Gud, att han måtte låta Ingmar komma till sanningens rätta ljus.

Somliga av dem uttryckte sig mycket vackert. De lovade att bedja var dag för Ingmar, som var deras käraste broder, och hoppades, att han måtte återvinna sin hälsa. Och alla önskade de, att han skulle komma tillbaka till Jerusalem.

Medan de främmande talade, voro svenskarna tysta. De hade sin plats mittför Ingmar och sutto och betraktade honom.

Då de sågo Ingmar, kommo de ovillkorligen att tänka på allt det, som var tryggt och rättrådigt och välordnat i det gamla landet. Medan han hade varit här ute hos dem, hade de nog tyckt, att något av detta hade kommit till dem. Men när Ingmar nu reste, föll hjälplöshetens ängslan över dem. De kände sig som borttappade i laglöst land bland alla dessa, som utan försköning eller miskund kämpade med varandra om människosjälar.

Och så gingo deras tankar med stort vemod till hemmet. De sågo hela nejden med fält och gårdar. Och människorna färdades fredligt och stilla på vägarna, allt var tryggt, dag efter dag gick på samma sätt, och det ena året var så likt det andra, att man inte kunde skilja dem åt.

Men just då bönderna påminde sig den stora stillheten där hemma, kom det över dem hur stort och berusande det var, att de hade kommit ut i livet, att de hade fått ett mål att leva för och voro borta från dagarnas gråa enahanda.

Och en av dem höjde sin röst och började bedja på svenska och sade:

— Jag tackar dig, Gud, att du har låtit mig komma till Jerusalem.

Därpå reste sig den ene efter den andre, och de tackade alla Gud, därför att han hade fört dem till Jerusalem.

[ 225 ]De tackade honom för den kära kolonien, som var deras stora glädje. De tackade honom för att deras barn fingo lära sig alltifrån sina unga år att leva i enighet med alla människor. De väntade, att de unga skulle nå vida längre i fullkomlighet än de själva. De tackade för förföljelser och lidanden, de tackade för den sköna lära, som de voro kallade att utöva. De tackade för landet, som låg utblottat, men som blomstrade upp dag för dag under deras ögon.

Ingen satte sig ner, utan att han hade vittnat om den stora lycka han bar inom sig. Och Ingmar förstod, att detta var sagt för hans skull och att detta var vad de ville han skulle förtälja där hemma, att de alla voro lyckliga.

Ingmar rätade sig en smula i stolen, när han hörde dem. Han höll huvudet högre, och det sträva draget kring munnen blev tydligare.

Äntligen, då denna ström av vittnesbörd saktade av, stämde miss Young upp en psalm, och sedan trodde alla, att högtiden var slut, och reste sig för att gå. Men då sade mrs Gordon:

— I dag ska vi även ha en svensk sång.

Då började svenskarna samma sång, som de hade sjungit, när de hade farit bort från sitt land.

— Vi ska mötas en gång, sjöngo de, vi ska mötas en gång, vi ska mötas i Eden en gång.

Och då sången ljöd, blevo alla mycket rörda, och tårarna kommo de flesta i ögonen. Ty nu tänkte de åter på alla dem, som de måste sakna och inte kunde få möta förrän i himmelen.

Men i samma ögonblick sången hade slutat, reste sig Ingmar och försökte yttra ett par meningar. Han tyckte, att han ville säga dem här ute några ord, som liksom skulle vara talade från det landet, som han nu vände åter till.

— Jag tänker allt, att ni här ute gör oss där hemma stor heder, sade han. Jag tänker, att alla ska bli glada att få möta er, var det än blir, i himmelen eller på jorden. Jag tänker, att ingenting är så vackert som att se människor med stora offer öva rättfärdighet.