Jerusalem/Kapitel 36

←  Barnet

Jerusalem av Selma Lagerlöf Hemma från vallfarten

HEMMA FRÅN VALLFARTEN.

Barbro Svensdotter hade en vacker dröm en morgon, strax innan hon skulle stiga upp. Hon tyckte, att hon var en liten tös hemma på sina föräldrars gård och att hon gick ute i marken och sköt en tung kälke framför sig. Det var kall vinter, himlen stod grå och tung, snön låg i drivor framför henne, det var svår uppförsbacke, och det var ett sådant arbete att skjuta kälken, att hon pustade och stönade och fick ta sina yttersta krafter i anspråk. Äntligen kom hon till toppen av backen och vände kälken för att åka utför sluttningen. Då såg hon, att allt var förvandlat. På ett enda ögonblick hade det blivit vår. Solen sken mellan vita småmoln, drivorna framför henne smälte, och hon fick brått att sätta sig på kälken och fara i väg, för att inte all snön skulle vara borta, innan hon hunne utför branten. Aldrig hade hon varit med om en bättre kälkbacksfärd. Det gick utför branten med en sådan fart, att hon blev yr av glädje. Vid backens fot var det redan avtöat, men kälken hoppade i väg över pussar och tuvor med lika lustig fart. När den äntligen stannade och Barbro steg av och såg uppåt sluttningen, var våren redan i full gång. Det fanns inte en driva kvar, men glittrande bäckar och rännilar strömmade utför branterna, och det började grönska och slå upp blommor. Men det märkligaste med detta var, att det fyllde henne med en sådan stormande glädje, att hon vaknade av den. Och ännu sedan hon var vaken, stannade glädjen kvar, hon låg med sinnet fullt av vårfröjd och kände vårdofter omkring sig. Hennes hjärta klappade så sorgfritt och lätt, som det inte hade gjort, sedan hon hade blivit gift. Det var en så härlig känsla av sorgfrihet, att hon inte vågade röra sig, av fruktan att den skulle försvinna. Ovillkorligen trodde hon, att det låg något av varsel och förutsägelse i drömmen. ”Bara jag får knoga oppför den tunga backen, som jag nu håller på med, ska mitt liv bli ljust och lätt som en vårdag”, tänkte hon.

När Barbro hade stigit upp, kom hon ihåg, att det var söndag, och hon var så upplivad av drömmen, att hon fick mod att våga sig till kyrkan. Hon fann det inte rätt passande att gå dit, men hon hade länge längtat efter att komma i kyrkan, och nu beslöt hon sig för det. Hon tyckte, att hon, som var i så stor bedrövelse, behövde kyrkan bättre än någon annan. Hon klädde sig i kyrkkläder och gick helt stilla hemifrån utan att säga till någon annan än Gammal Lisa vart hon skulle ta vägen.

När hon gick över kyrkbacken, tyckte hon, att folk följde henne med undrande blickar. Därför gick hon genast in i kyrkan och satte sig på sin plats utan att tala med någon. Hon sköt fram huvudduken och böjde ner huvudet. Hon tordes inte se folk i ögonen, men hon var ändå glad, att hon hade vågat sig hemifrån.

Medan Barbro satt i kyrkan och väntade på att gudstjänsten skulle börja, kom Ingmar Ingmarsson körande på vägen från järnvägsstationen. Han åkte på första sätet i en trilla med skjutsbonden bredvid sig, bakom honom sutto Gabriel och Gertrud. Just som de körde över flottbron, hörde de, att kyrkklockorna ringde samman.

— Nu tror jag inte, att vi råkar någon av dem hemma, som vi helst vill träffa, sade Ingmar, i det han vände sig till Gabriel och Gertrud. Kanske vi likaså gärna kan gå in i kyrkan? Det voro de andra med om, och Ingmar bad skjutskarlen, att han skulle hålla på kyrkbacken.

De kommo inte in i kyrkan, förrän folk redan hade börjat sjunga och satt nerböjda över psalmböckerna. Gertrud kom först, hon gick med lätta steg framåt stora gången och hade hunnit ett gott stycke in i kyrkan, innan någon märkte henne. Äntligen råkade en av hennes läskamrater se upp, när hon gick förbi, och kände igen henne. Hon stötte på sin granne, och det gick sedan liksom ett sus från bänk till bänk:

— Det är Gertrud. Det är skolmästarns Gertrud.

Barbro hörde också viskningen och blickade upp. En ung flicka gick just förbi på mittgången, smärt och vacker med dunvit hy, klara ögon och en lätt och behaglig gång. Det var något ljuvt och tilldragande över henne, och glad och lycklig såg hon ut. Hon tycktes ha svårt att hålla tillbaka ett leende, fastän hon var i kyrkan.

Barbro fick stark hjärtklappning. Jaså, detta var Gertrud! Ja, sådan måste hon ju vara. Barbro tyckte, att hon skulle ha kunnat säga, att detta var hon, även om hon inte hade hört några viskningar.

Det föll sig allt rätt underligt för Barbro. I ett par år hade hon gått och längtat efter detta, att Ingmar skulle få gifta sig med Gertrud, så att hon själv skulle kunna bli fri från samvetskval för att hon hade trängt sig emellan dem. Och nu var hon ju tacksam för att åtminstone den bördan hade blivit tagen ifrån henne, men det kunde ju inte hjälpas, att det var tungt att veta, att Ingmar skulle bli gift med en annan. Nu behövde hon inte heller hålla det hemligt vem som var far till hennes barn, och även detta var en stor lättnad. ”Det är ju sant, att jag i dag har fått en stor lycka, som min dröm spådde mig”, sade hon till sig själv, men hon kände inte en sådan glädje, som hon hade väntat.

Barbro såg hur Gertrud gick in i bänken, där mor Stina satt. Allt gick så stilla. Folk jämkade sig undan, så att Gertrud kom ända fram till sin mor. Denna satt och såg ner i boken. Hon hade inte märkt vem som kom och satte sig bredvid henne. Mor Stina såg gammal ut där hon satt. Hon höll sig krokig, och hennes händer, som höllo psalmboken, sågo bra gamla och skrynkliga ut. Så lade det sig en mjuk och rosig hand på hennes. ”Den handen är lik Gertruds”, tänkte mor Stina. ”Jag har aldrig sett vackrare händer än hennes.” Men hon såg inte upp, för hon hade blivit håglös och slapp, hon brydde sig egentligen inte om någonting. Den vackra handen tog boken och flyttade den litet åt sitt håll.

— Får jag se med i er bok, mor? viskade Gertrud. Nu kände mor Stina igen rösten. Hon skulle ha tappat boken i golvet, om inte Gertrud hade hållit om den. Hon fick brått att se in i Gertruds ansikte och märkte, att det lyste av munterhet, såsom det brukar vara med dem, som komma hem från en lång resa. Det var nätt och jämnt, att hon kunde låta bli att skratta, fastän de voro i kyrkan. Hon tycktes ha fått tillbaka det humöret, som hon hade i sin barndom.

— Nu ska vi sjunga, mor, som vi gjorde förr i världen, viskade Gertrud och stämde in i sången. Mor Stina försökte också. Hon hade ingen röst kvar att sjunga med, men hon sjöng ändå, och hon tyckte, att rösten kom tillbaka. Den blev starkare för var ton hon tog.

Skolmästarns hustru ville inte bära sig illa åt i kyrkan, utan försökte att bara tänka på de Guds orden, som hon sjöng. Men hon kunde inte hjälpa det. Hon måste gång på gång vända på huvudet och se på Gertrud. Å nej, det var visst inte något fel på henne! Nog var hon vid sina sinnens rätta bruk. Glad och lycklig var hon också och vackrare än någonsin.

— Mor, ni ska sjunga och inte bara se på mig, sade Gertrud och böjde sig långt framåt för att dölja hur roligt hon hade åt modern.

Men Barbro och de andra, som sutto i bänkarna bakom mor Stina, märkte, att för varje gång, som hon kastade en sidoblick på Gertrud, rätade hennes rygg upp sig en smula. När det led mot slutet av gudstjänsten, satt hon nästan alldeles rak i bänken.

Barbro gjorde knappast något försök att följa med i sången. För då Gertrud hade kommit in i kyrkan, så var väl Ingmar också att vänta. Och hon satt och lyssnade efter om inte hans tunga steg snart skulle ljuda på gången.

På manssidan i kyrkan satt ytterst i en bänk Hök Matts Eriksson. Han såg lika snäll och vänlig ut som vanligt, och han hade inte åldrats synnerligen mycket. Alla i kyrkan hade sett glada ut, när Gertrud kom och satte sig bredvid sin mor, men Hök Matts, som annars var så glad åt andras lycka, såg bara dyster ut och nästan vände ryggen till dem. För det gick ett svärd igenom Hök Matts’ själ, då han såg dem. ”Storms de är lyckliga”, tänkte han. ”De har fått igen sin dotter från de förlorades land, men till mig kommer ingen tillbaka.” I detsamma hov han upp sin röst och började sjunga alldeles rysligt. Han hade en förfärlig röst och brukade annars inte sjunga i kyrkan, men något måste han ju ta sig till, för att inte sorgen skulle bli honom övermäktig.

Det dröjde inte länge, förrän Barbro hörde, att någon gick på gången. Det var lätta och snabba steg, det kunde inte vara Ingmar. Hon kunde inte låta bli att vända på huvudet och såg en ung karl komma framåt gången med ett sådant där undertryckt leende på läpparna, som Gertrud hade haft. Han stannade, där Hök Matts satt, och lade handen på hans axel, för att han skulle låta honom komma in i bänken.

— Det är Hök Gabriel, viskade en, som satt bredvid Barbro, och det hade hon redan gissat, fastän den unge var en reslig karl med ett vackert ansikte. Hon hade känt igen honom på ögonen, som voro lika vänliga som faderns.

Det första Gabriel hörde, när han öppnade kyrkdörren, var Hök Matts’ röst, som gnällde och pep på sin egen melodi. ”Vad går det åt far, att han sjunger?” tänkte han. ”Nu blir väl både Storm och kyrkoherden alldeles rasande, för han sjunger så falskt, att ingen människa kan hålla tonen.” Han blev så full av skratt, att han knappt vågade sig in i kyrkan. Där inne vände alla på huvudena och sågo efter honom, utom fadern, som satt orörlig med ryggen åt gången och bara sjöng. Inte heller då Gabriel rörde vid honom, flyttade han sig, och han såg inte på honom. Gabriel satte sig då i bänken bakom, slog upp en gammal psalmbok, som låg där, och stämde in i sången. Han hade en klar, stark röst och hade varit en av de bästa sångarna i socknen. Gamle Hök Matts höll i med att sjunga på sitt manér ännu en versrad, det var, som om de två stämmorna hade tävlat med varandra, men så hörde man hur de gnällande och pipande tonerna blevo allt svagare och svagare, och till sist dogo de alldeles bort. Men tänk, att Hök Matts satt alldeles stilla, så länge som psalmen varade, och såg sig inte om! ”Det är Gabriel, som sitter här och sjunger”, tänkte han, men var så rädd för att missta sig, att han inte tordes vända på huvudet. När sången var slut, böjde han sig mot en granne i bänken.

— Vem var det, som sjöng? frågade han.

— Det var ju Gabriel, viskade denne.

Då först vände han sig om och såg på sonen. Och det låg en sådan ängslan och ömhet och förskrämdhet inför lyckan i hans blick, att Gabriel inte kunde förstå hur han någonsin hade haft hjärta att fara ifrån honom.

Ingmar hade blivit uppehållen av skjutskarlen, så att han kom en stund efter de andra in i kyrkan. När han öppnade dörren, var psalmen redan slut, och prästen stod för altaret. Ingmar gick då inte fram genom gången för att inte störa, utan blev stående längst nere i kyrkan. Det blev snart bekant, att han var kommen, och den ene efter den andre vände sig om för att se på honom. Ingmars ena öga var stängt och slutet, men med det andra blickade han omkring sig mer frimodigt, än folket i hans släkt brukade. ”Han ser glad ut”, tänkte Barbro. Hon tordes inte kasta mer än den enda blicken på honom, tårarna ville bryta fram, och hjärtat bultade så, att hon tyckte, att de, som sutto bredvid henne, borde höra det. ”Och det är detta, som jag har längtat efter, och som jag trodde att jag skulle bli så glad åt!” tänkte hon och kände sig outsägligt övergiven och eländig.

När altartjänsten var slut, hörde hon tunga, men ändå försiktiga steg komma på gången. Det var Ingmar, som gick fram för att söka sig en bättre plats. Hon lyddes av all makt efter stegen. ”Han går nog opp och sätter sig i bänken, som är mittför Gertrud”, tänkte hon. Men hon hörde, att stegen stannade framför bänken, där hon själv satt. Då måste hon på nytt vända huvudet. Ingmar satt i den bänken, som var mittemot hennes. ”Ja, det är ju rätt”, tänkte hon. ”Det är i den här bänken folket från Ingmarsgården ska sitta.” Men hon var ändå glad åt att han hade tagit just den platsen.

När predikan var slut och några människor, som hade bråttom hem, reste sig för att gå ur kyrkan, steg också Barbro upp och gick. Hon lyfte inte ögonen, då hon steg ner ur bänken, men hon kände, att Ingmar såg på henne. Då flög den tanken genom henne, att han satt där och trodde, att hon blygdes för att se honom in i ögonen, och hon höjde blicken. Men det var ett helt annat uttryck i hans ansikte, än hon hade väntat att få se där. Han också såg ut som en, som är så överfylld av glädje, att han har svårt för att inte storskratta. Hon gick raskt förbi honom, och inte ett ögonblick stannade hon på kyrkbacken, utan gick raka vägen hem. Var det möjligt, att Ingmar satt där och gjorde sig lustig över henne och alla hennes bekymmer? Det var ju sant, att han var lycklig nu, men i alla fall borde han väl förstå hur tungt detta var för henne. Hon gick raskt på för att komma snart hemåt, men kunde inte få Ingmars utseende ur tankarna. Egentligen var det inte heller något slags gäckeri, som hon hade tyckt sig märka. Han hade sett på henne som en, som länge har jagat någon och gläder sig att äntligen ha honom fast. ”Jag har sett den minen på fars ansikte, när han hade fått en räv i gropen och visste, att stackarn inte kunde komma undan.”

Hon såg sig om gång på gång under hemvägen.

— Jag är väl galen, jag, som inbillar mig, att han ska komma efter mig, sade hon. Han följer väl med Gertrud till skolmästarns.

Ingmar gick ur kyrkan ett par minuter efter Barbro och torde nog ha gjort sig räkning på att hinna upp henne på vägen, men så snart han kom ut, blev han omringad av människor, som ville fråga efter sina släktingar i Jerusalem, och han tyckte, att han måste stanna och tala med dem. Det hade gått många rykten om hur det stod till där ute, och det hade varit mycken undran och oro. Man hade inte vågat sätta full tro till de bortfarnas brev. Det vet man ju, att alla, som fara hemifrån, inte gärna vilja tala om, att de ha det svårt. Men när nu Ingmar, som inte hörde till samfundet, berättade hur de hade det, så kunde man ju lita på att han inte sade något annat än det, som var sanning.

Mittunder det att Ingmar stod och talade, sköt en blodvåg upp i hans ansikte. Han såg, att Storm och mor Stina kommo fram till honom. Ingmar visste, att de två aldrig hade visat någon vrede mot Gertrud, därför att hon hade rymt bort med Jerusalemsfararna, men Ingmar hade de inte velat hälsa på, och de hade inte växlat ett ord med honom efter den dagen. Nu kommo de båda fram och bjödo honom handen. Ingmar tog först mor Stina och sedan Storm i hand.

Ingen av dem sade något om det som varit. De ville inte ha några uppgörelser i så mångas närvaro.

— Mor undrar om du skulle ha lust att komma med hem och få dig en bit mat, sade Storm.

— Kan mor Stina ta emot främmande så här oförväntat, så nog vill jag komma, sade Ingmar. Han blev så glad över att åter vara försonad med skolmästarns, att han för ett ögonblick glömde bort Barbro.

— Inte kunde jag ta emot vem som helst, sade mor Stina, men du är ju gammal i gården och håller nog till godo med som jag har det.

Ingmar kom således att gå med till skolmästarns, och som man väl kan förstå, rådde där stor glädje. Folk kom oupphörligen in för att hälsa på de nykomna. Och man berättade om allt, som hade hänt, och grät ibland, mitt uppe i all glädjen, över dem, som voro döda. Gertrud skyndade sig att plocka upp alla de medsända gåvorna. Hon radade upp dem på ett par bord i skolan och lämnade ut dem jämte alla medsända kära hälsningar. Det var inte lätt för Ingmar att slita sig ifrån allt detta, i synnerhet som Storms tycktes vara nästan likaså glada att ha fått honom tillbaka som Gertrud.

— Du ska väl inte gå än, sade mor Stina, så fort som han reste på sig.

— Jag skulle väl se hur det står till hemma.

— Dit kommer du tids nog.

Mittunder detta fick han bud, att han skulle komma till Ingmarsgården, därför att Stark Ingmar låg sjuk och var döden nära. Så fick han ge sig i väg.

Ett stycke från Ingmarsgården låg vid vägen en liten usel stuga. När Ingmar ännu var på tämligt avstånd därifrån, fick han se en man och en kvinna komma ut genom dörren. Mannen såg fattig och torftig ut, och Ingmar tyckte sig se, att kvinnan stack något i handen på honom. Hon skyndade sedan ner på vägen och gick raskt vidare åt Ingmarsgården till.

När Ingmar gick förbi stugan, stod mannen ännu kvar på dörrtröskeln. Han vände och räknade på ett par silverslantar, som han höll i handen. Ingmar kände nu igen honom. Det var Stig Börjesson. Stig såg inte upp, förrän Ingmar hade gått förbi.

— Vänta, Ingmar, vänta! ropade han och sprang ner på vägen. Du ska inte tro vad Barbro säger. Hon ljuger på sig själv.

— Det måtte jag väl veta, utan att du säger mig det, gav Ingmar till svar, men gav sig inte tid att stanna.

Om några ögonblick var Ingmar tätt inpå kvinnan, som hade skilts från Stig Börjesson. Hon hade tydligen bråttom och gick så fort hon kunde. När hon hörde, att någon kom efter henne, trodde hon, att det var Stig, och sade utan att vända sig om:

— Du får vara nöjd med vad jag har gett dig. Jag har inte mer pengar nu. Du ska få mer en annan dag.

Ingmar sade ingenting, men gick allt fortare.

— Du ska få mer i morgon dag, bara du inte säger något till Ingmar, fortfor hon. I detsamma hade Ingmar hunnit upp henne och lade sin hand på hennes axel. Hon ryckte sig lös och vände sig om med ett vredgat utrop.

När hon såg, att det var Ingmar och inte Stig, som stod framför henne, smalt vreden bort ur hennes drag, och en rent rörande glädje stod att läsa i dem. Men då märkte hon i Ingmars ansikte samma uttryck, som hon hade sett förut på dagen. ”Nu har jag dig, nu kan du inte komma undan”, sade blicken.

”Vad menar han med att se på mig så där?” frågade hon sig och drog sig tillbaka från honom. ”Han har ju fört hem Gertrud. Det är ju med henne han ska gifta sig.”

Ingmars första fråga gällde Stark Ingmar.

— Han kom till mig, så snart som jag hade hunnit hem från kyrkan, sade Barbro, och berättade, att han i natt hade fått bud om att han skulle dö denna dag.

— Är han inte sjuk? frågade Ingmar.

— Han har gått och varit plågad av reumatism hela året, och jämt har han klagat över att du inte kom tillbaka, så att han finge dö. Han sa, att han inte kunde slippa härifrån, förrän du kom igen från vallfarten.

— Men är han inte särskilt sjuk i dag?

— Nej, inte är han mer sjuk än vanligt, men han tror säkert, att han ska dö, och han har gått och lagt sig på sängen i lillkammarn. Han har fått för sig, att han vill ha allt på samma sätt, som din far hade det, då han dog, och kyrkoherden och doktorn skulle nödvändigt sändas efter till honom, därför att de blev hämtade till Stor Ingmar. Han frågade också efter den präktiga bonaden, som låg bredd över Stor Ingmar, men den fanns inte kvar på gården. Den hade blivit såld på auktionen.

— Ja, det blev mycket sålt på den auktionen, inföll Ingmar.

— En av pigorna trodde, att det var Stig Börjesson, som hade ropat in den där bonaden, och jag tyckte, att jag borde försöka att skaffa den till rätta, så att Stark Ingmar skulle få det, som han ville. Och det gick så lyckligt, att jag fick köpa igen den. Jag har den här, sade hon och visade på ett knyte, som hon bar i handen.

— Du har alltid varit god mot gammalfolket, sade Ingmar. Det hördes en liten brytning i rösten, och på samma gång gick han över vägen, så att han nu kom att gå bredvid Barbro. Han andades tungt, och den tanken flög igenom henne, att om hon bara hade stannat ett ögonblick, skulle han ha slagit armarna om henne.

Det var väl också just det Ingmar hade velat göra, men tanken på Stark Ingmar steg upp för honom och höll honom tillbaka. ”Det kan inte vara passande att tala om detta nu”, tänkte han.

— Du har inte önskat mig välkommen hem, sade Ingmar.

— Nej, sade Barbro och försökte att slå an en lättare ton, men du kan väl förstå, att jag är glad åt att du är kommen och har Gertrud med dig.

— Det var inte något lätt arbete, som du hade ålagt mig.

— Nej, jag kan tro det. Men jag tyckte, att det såg ut, som skulle Gertrud vara glad åt att vara hemma igen.

— Jag tror, att hon är väl till freds med som det nu har blivit, sade Ingmar. Mer sade han inte, men han började åter småle och kom tätt inpå Barbro. ”Vad menar han?” tänkte hon. ”Jag kan rakt inte förstå honom.” Men på samma gång steg en vild, ostyrig glädje upp inom henne. Det var just på samma sätt som i drömmen, då kälken for utför backen och våren slog ut omkring henne.

Men så med ens tyckte Barbro, att hon förstod Ingmars hela uppträdande. Det var ingenting annat, än att han var så lycklig, att han inte kunde dölja det. När han såg på henne, så gjorde han narr av sig själv, därför att han en gång hade inbillat sig, att han tyckte om henne. Nu var han åter Gertruds, helt och hållet hennes, såsom han hade varit första tiden de hade varit gifta.

Hon såg framåt vägen med en längtande blick. ”Det är förfärligt vad det är långt hem”, tänkte hon. ”Vi kommer inte fram ännu på en halvtimme, och hela tiden ska jag gå här bredvid honom, som bara tänker på en annan.”

Hon kastade åter en hastig blick på honom från sidan. Han uppfångade den och genast nickade han åt henne och såg på henne med den där blicken, som hon ändå inte kunde riktigt förklara. ”Han är kanske tacksam emot mig för att jag sände honom ifrån mig”, sade hon till sig själv. ”Han tänker väl på att det är jag, som är orsak till att han nu är så lycklig.”

— Jag skulle allt tacka dig för att du sände mig till Jerusalem, sade Ingmar, bäst de gingo.

— Det var detta jag tänkte, svarade Barbro, att du säkert var glad åt att du kom dit.

— Ja, det är ett märkvärdigt ställe att komma till.

— Du dröjde så länge, att jag trodde, att du skulle stanna kvar där på allvar.

— Jag! Å nej, det var det ingen fara för, men jag måste lära mig ett par saker, innan jag var färdig att vända tillbaka.

— Jag undrar vad det kunde vara för slag, sade Barbro, inte därför att hon var nyfiken, men hon tyckte, att det var bättre att hålla samtalet i gång än att gå och tiga.

— Jo, sade Ingmar, det var allt besynnerligt att se där ute, att det inte fanns något kvar av all den härligheten, som vi har läst om. Det fanns inte någon kungaborg på Sion och inte något tempel på Moria, utan bara ett avgudahus. Och inte fanns det några kungar eller krigshövdingar eller krigsknektar och inte heller några överstepräster och tempeltjänare och ingen Guds ark med kerubim och serafim. Jag visste nog, att det skulle vara så, men jag kunde ändå inte låta bli att undra varför detta och så mycket annat, som hade varit stort och präktigt, hade blivit förstört. Jag tänkte, att om detta och allt annat, som människor hade upprättat på denna jorden, hade fått finnas kvar, så skulle den vara alldeles uppfylld av härlighet. För man ser vid varje steg, som man tar där ute, hur obeskrivligt grant där har varit. Men så kom jag att tänka på att om allt detta hade funnits kvar, så hade vi, som nu levde, ingenting att ta oss till, för då behövdes inte vårt arbete. Och det är en människas största lycka att få bygga upp vad hon själv behöver och visa vad hon duger till, och därför måste det gamla bort. Och så tyckte jag mig förstå varför Vår Herre låter riken falla och städer krossas och människoverk bortsopas som löv för vinden. Det får lov att vara så, för att människorna alltid ska ha något att bygga opp och få visa vad de förmår. Han vill inte, att vi ska gå till ärvda gårdar och uppröjda hemman, utan han vill, att vi ska vinna åt oss på nytt det, som ska vara vårt.

— Jaså, det är detta, som du har fått lära, sade Barbro, och hon lät litet undrande.

— Jag vet inte om det kan vara någon tröst för alla, sade Ingmar, men jag tänker på att om jag hade fått ärva Ingmarsgården sådan den stod, när far dog, och hade fått hans anseende med på köpet, så hade det väl inte varit bra för mig. Jag vet inte vad jag skulle haft att göra. Då hade jag ju kunnat gå och sova hela livet. Jag har varit upprorisk i mitt hjärta många gånger, men nu kan jag tacka Gud för att han slog min lycka i spillror, så att jag själv fick vara med om att foga ihop den.

— Ja, det går an för den, som det lyckas för, sade Barbro.

— Det var en annan sak också, som jag fick lära mig att ha fördrag med, fortsatte Ingmar.

— Jaså, det var det?

— Jag hade så svårt att förlika mig med att det bästa folket skulle dra från socken och flytta till ett hårt land, där det inte var annat än elände, som väntade dem.

— Kunde du finna reda i det också?

— Nej, jag kunde inte få full klarhet i detta, men så mycket såg jag, som att det var något i görningen där ute. Vår Herre kallade dit folk från alla land. Han satte ut förposter liksom, somliga i städerna och somliga på landsbygden. Jag ville gärna leva så länge, att jag finge se när hans dag kommer, då han låter alla dessa stå opp och väcka det sovande landet.

Barbro suckade. Det var, som om Ingmar hade sina tankar så långt borta. Han frågade inte mer efter sådant, som rörde henne.

— Jag undrar om jag skulle få så god tröst, om jag komme dit bort, sade hon.

— Nog skulle det finnas något för dig också att lära.

— Visste jag bara det, så skulle jag fara dit i morgon dag.

— Jag tänker, att det skulle vara bra för dig att se alla de olika folkslagen, som går på Jerusalems gator.

Barbro undrade vad hon skulle ha för nytta av detta.

— Jo, för de går där bredvid varandra, araber och turkar och judar och ryssar, ja, alla världens folk, och ändå förblir de, som de är.

— Nu vet jag inte vad du menar.

— Jag menar det, att man aldrig får se där ute, att någon somnar in en kväll som arab och vaknar opp som grek.

— Nej, men …

— Jag tror inte, att det sker här hemma heller, sade Ingmar och lade nu in stor ömhet i rösten, att den, som ena dagen är en ros, nästa dag kan bli en tistel.

— Å jo, månget rosenträd kan nog bli så illa medfaret, att det inte bär annat än törnen och taggar.

Just då Barbro sade detta, hade de hunnit fram till Ingmarsgården, och Ingmar höll upp grinden för henne. Inkörseln var överbyggd och låg mellan två husgavlar. Här kunde ingen se dem. Då kunde inte Ingmar styra sig längre, han tog och slog armarna om Barbro och tryckte henne hårt intill sig.

— Nej, nej, vad menar du? ropade hon och sökte att göra sig lös.

— Jag menar … Jag menar, att jag inte ska gifta mig med Gertrud. Hon vill inte ha mig. Hon tycker om Gabriel.

— Å nej, det är väl inte sant! Det gick åter risslande strömmar av lycka genom Barbro. Men så ryckte hon sig lös, för hur tungt det än var henne, så kände hon, att det inte var rätt mot Ingmar att låta honom förena sitt liv med hennes. Det är väl mer än detta, som står mellan oss.

— Det bryr jag mig inte om. Tror du, att jag vill avstå från dig för några barnsagors skull!

Barbro blev blek som döden. Hon förstod, att det gavs endast ett sätt att jaga bort honom.

— Frågar du inte heller efter, att jag har fått ett barn, medan du har varit borta?

— Det hänger inte så ihop med den saken, som du vill låta folk tro.

— Jaså, det tror du.

— Du har satt ihop det där för att hålla mig borta ifrån dig. Men jag känner dig, jag. Om inte det barnet vore mitt, låge du nu på sjöbotten.

— Det var inte långt ifrån, ska jag säga dig.

— Ljug inte på dig själv, Barbro! bad han, och nu skalv rösten av oro. Ljug inte!

— Jag ljuger inte, sade hon med sträv röst. Hon förde undan hans arm, som nu inte gjorde motstånd, och gick in i huset.

Stark Ingmar låg på sängen i lillkammarn. Han hade inga plågor, men hjärtat slog svagt, och han kände för varje ögonblick större svårighet att andas. ”Nog är det visst och sant, att jag ska dö denna dag”, tänkte han.

Så länge som han låg ensam, hade han fiolen bredvid sig. Han knäppte en och annan ton helt svagt på strängarna och tyckte sig då höra hela låtar och visor. När doktorn och kyrkoherden kommo, lade han fiolen åt sidan och talade med dem om märkliga saker, som hade hänt honom under hans liv. Mest var det om Stor Ingmar och om småfolket i skogen, som länge hade varit honom väl bevåget. Men alltsedan Hellgum hade huggit ner rosenbusken utanför hans stuga, hade världen inte varit god för honom att leva i. Småfolket hade upphört att ta vård om honom, och han hade blivit överfallen av alla möjliga krämpor.

— Jag blev allt glad, må kyrkoherden tro, sade han, när Stor Ingmar kom till mig i natt och sa till mig, att jag inte längre behövde vaka över hans gård, utan fick komma till ro.

Han var mycket högtidlig, och det var lätt att se, att han fullt och fast trodde, att han skulle dö. Kyrkoherden sade några ord om att han inte såg mycket sjuk ut, men doktorn, som hade undersökt honom och lyssnat på hans hjärta, sade helt allvarsamt:

— Nej, nej, Stark Ingmar vet vad han säger. Han ligger inte här och väntar döden förgäves.

När Barbro kom in och bredde ut den präktiga bonaden över gubben, bleknade han en smula.

— Nu lider det mot slutet, sade han. Han strök Barbro över handen. Du ska ha tack för detta och tack för allt. Och så får du förlåta, att jag har varit hård mot dig sista tiden.

Barbro snyftade till. Det fanns så mycken bedrövelse uppsparad inom henne, att det var lätt för henne att komma i gråt. Gubben strök henne än en gång över handen och smålog åt att hon grät.

— Nu har vi väl snart Ingmar här, sade han.

— Han är kommen, sade Barbro. Jag skulle bara gå in förut och tala om det för dig.

När Ingmar trädde in, reste sig gubben mödosamt i sängen och sträckte ut handen mot honom.

— Välkommen ska du vara, sade han.

Ingmar var en annan, än han hade varit förut på dagen. Han såg trött och nedslagen ut.

— Inte trodde jag, att du skulle göra mig den sorgen att lägga dig att dö på min hemkomstdag, sade han.

— Du får inte klandra mig för detta, svarade gubben liksom urskuldande. Du minns nog, att Stor Ingmar lovade mig, att jag skulle få komma till honom, så snart som du vände åter från vallfarten.

Ingmar satte sig på sängkanten. Gubben låg och strök hans hand, men han sade intet mer på en lång stund. Man såg, att döden närmade sig. Han blev alltmer blek, och andedräkten kom som ett tungt väsande.

Så gick Barbro ur rummet, och då började han fråga ut Ingmar.

— Kommer du väl hem? sporde han och såg skarpt på honom.

— Ja, sade Ingmar lugnt och klappade honom över handen. Jag har gjort en god resa.

— Här har blivit sagt, att du skulle ha Gertrud med dig hem?

— Ja, hon är med hem, och hon ska gifta sig med Gabriel, som är son till Hök Matts.

— Är du nöjd med detta, du Ingmar?

— Det är jag fullt nöjd med, svarade Ingmar med fast röst.

Gubben såg forskande på honom. Han skakade på huvudet. Det tycktes vara mycket i detta, som han inte kunde förstå.

— Hur är det med ditt öga? sade han.

— Det har jag mistat i Jerusalem, sade Ingmar raskt.

— Är du nöjd med den saken ock? frågade gubben.

— Du vet nog, Stark Ingmar, att Vår Herre vill ha något i pant av den, som han ska ge en stor lycka.

— Har du fått en stor lycka, du då?

— Ja, sade Ingmar, jag har fått ställa till rätta det, som jag gjorde orätt.

Den döende började vrida och vända sig i sängen.

— Har du nu plågor? frågade Ingmar.

— Nej, jag har oro, sade gubben.

— Du ska tala om för mig vad det är.

— Du ljuger väl inte för mig, Ingmar, för att jag ska få en lugn hädanfärd? sade gubben med stor ömhet.

Ingmar blev tagen med överraskning. Han förlorade sitt lugn och bröt samman i en snyftning.

— Säg du hellre, som sanningen är! sade gubben.

Ingmar blev stilla och lugn på ett ögonblick.

— Jag må väl gråta, när jag ska mista en sådan vän, som du har varit för mig.

Efter detta blev gubben alltmer rastlös, och det kom kallsvett fram på pannan.

— Du är så nyss kommen till landet, Ingmar, sade han till sist, jag vet inte om du har haft några nyheter härifrån gården ?

— Jo, sade Ingmar, det, som du tänker på, fick jag veta i Jerusalem.

— Jag skulle ha vakat bättre över det, som var ditt, sade gubben.

— Jag ska säga dig något, Stark Ingmar. Du gör orätt, ifall du tror något ont om Barbro.

— Gör jag orätt? sade gubben.

— Ja, sade Ingmar med starkare röst. Det är väl, att jag har kommit hem, så att hon får någon, som försvarar sig.

Gubben ville svara, men Barbro, som hade gått ut i storstugan för att duka kaffebrickan åt de främmande, hade hört hela samtalet genom den halvöppna dörren. Hon kom nu hastigt in i lillkammarn och gick fram till Ingmar som för att säga något. Men i sista stunden syntes hon komma på andra tankar. Hon böjde sig i stället ner över gubben och frågade hur det stod till med honom.

— Jo, jag mår bättre, sedan jag har fått tala med Ingmar, sade gubben.

— Ja, han är god att tala med, sade Barbro stilla och gick bort till fönstret och satte sig.

Efter detta blev det märkbart för alla, att Stark Ingmar beredde sig att gå bort. Han låg med ögonen slutna och händerna knäppta. Alla höllo sig tysta för att inte störa honom.

Men Stark Ingmars tankar gingo jämt tillbaka till den dagen, då Stor Ingmar hade dött. Han såg för sig kammaren sådan den hade varit, när han hade kommit in för att säga farväl. Han kom ihåg de små barnen, som hans husbonde hade räddat och som hade suttit i sängen hos honom, då han dog. När han tänkte på detta, blev han mycket vek till sinnes.

— Ser du, Stor Ingmar, du är vida förmer än jag, viskade han, ty han förstod nog, att hans ungdomsvän inte var långt borta ifrån honom i denna stund. Kyrkoherden och doktorn är här, och din bonad ligger nu bredd över mig, men något litet barn, som sitter nere vid sängbrädet, kan jag inte få fatt på.

Knappt var detta sagt, förrän han hörde, att någon svarade honom.

— Här finns nog ett barn i gården, mot vilket du kunde öva en god gärning i din sista stund.

När Stark Ingmar hörde detta, började han småle för sig själv. Han tyckte sig genast förstå vad det var han hade att göra. Med en röst, som nu hade blivit mycket svag, men ändock var fullt tydlig, började han beklaga, att kyrkoherden och doktorn fingo vänta så länge på att han skulle dö.

— Men eftersom kyrkoherden ändå sitter här, sade han, så vill jag tala om, att här finns ett odöpt barn i huset, och jag tänkte fråga om inte kyrkoherden kunde vara god och döpa det, medan han väntar.

Det var tyst förut i rummet, och än tystare blev det efter detta. Men så sade kyrkoherden:

— Detta var en god tanke av dig, Stark Ingmar. Det borde vi andra ha ordnat med för länge sedan.

Barbro reste sig upp alldeles bestört.

— Å nej, det ska vi väl inte göra nu, sade hon. Hon hade alltid tänkt sig, att när gossen skulle döpas, måste hon tala om vems barn han var, och hon hade uppskjutit dopet fördenskull. ”Bara jag blir riktigt skild från Ingmar, ska jag låta döpa honom”, hade hon tänkt. Nu blev hon så förskräckt, att hon inte visste till sig. Hon hade inte klart för sig hur hon borde handla nu, då Ingmar inte skulle gifta sig med Gertrud.

— Du kunde låta mig få den glädjen att göra en god gärning i min sista stund, sade Stark Ingmar och använde samma ord, som han nyss hade tyckt sig höra.

— Nej, det kan inte ske, sade Barbro.

Nu lade även doktorn sitt ord till förmån för att gubben skulle få sin vilja igenom.

— Jag är säker på att Stark Ingmar skulle andas en smula bättre en stund, om han finge annat att tänka på än detta, att han snart ska dö.

Barbro tyckte, att hon var som slagen i kedjor av att de bådo henne om detta i ett rum, där en man höll på att dra sin sista suck. Hon sade svagt jämrande:

— Ni måtte väl begripa, att detta inte kan gå för sig.

Kyrkoherden gick fram till Barbro och sade allvarsamt:

— Det förstår du väl, Barbro, att ditt barn måste bli döpt.

— Ja, men det är alltför svårt nu i dag, viskade hon tillbaka. Jag ska komma till prästgården med barnet i morgon. Inte kan det gå an att döpa det nu, då Stark Ingmar ska dö.

— Du ser väl, att det skulle vara en glädje för Stark Ingmar, sade kyrkoherden.

Ingmar hade allt hittills suttit tyst och orörlig. Men han hade blivit förfärligt upprörd, när han såg Barbro så förödmjukad och olycklig. ”Detta är gruvligt svårt för en, som är så stolt som hon”, tänkte han. Han kunde rakt inte tåla, att den människa, som han hade älskat och ärat mer än någon annan, utsattes för skam och vanheder.

— Du ska allt låta detta förslag falla, sade han till Stark Ingmar. Det är för svårt för Barbro.

— Vi ska nog göra det lätt för Barbro, om hon bara vill gå efter barnet, inföll kyrkoherden.

— Å nej, å nej, det är alldeles omöjligt, sade Barbro och tänkte blott på vad hon skulle finna ut för att få dopet uppskjutet.

Stark Ingmar satte sig nu upp i sängen och sade med vikt på orden:

— Det ska ligga dig tungt på hjärtat i alla dina dagar, Ingmar, om du inte lagar så, att min sista önskan blir uppfylld.

Ingmar reste sig då genast. Han gick fram till Barbro, böjde sig ner över henne och viskade:

— Det vet du väl, Barbro, att den, som är gift, inte behöver sätta opp något annat namn än sin mans på dopsedeln. Därpå sade han högt: Jag ska nu gå och säga till, att de kommer in med barnet. Han såg på Barbro. Det gick en darrning genom henne, men hon svarade inte ett ord. ”Jag tror, att hon är nära att mista förståndet”, tänkte han. Men Barbro var alldeles förskräckt över att se hur förändrad Ingmar hade blivit. Han såg så trött ut, som om han inte kunde leva. ”Jag plågar honom visst till döds”, tänkte hon.

Ingmar gick ut, och de små förberedelserna voro snart gjorda. Prästkappan och handboken blevo framtagna ur den lilla nattsäcken, som kyrkoherden alltid förde med sig, och en skål vatten bars in. Därpå kom Gammal Lisa med barnet.

Kyrkoherden stod och knöt på sig prästkappan.

— Jag borde då först och främst veta vad namn gossen ska ha, sade han.

— Barbro ska väl själv ge honom namn, föreslog doktorn. Alla sågo mot Barbro. Hon rörde läpparna ett par gånger, men inte ett ljud kom över dem. Det tycktes bli en ändlös väntan.

När Ingmar såg detta, tänkte han: ”Nu påminner hon sig vilket namn hennes son borde ha burit, om allt hade varit rätt. Hon kan inte tala för blygsel.” Han kände så stort medlidande, att vreden försvann och den stora kärlek han hyste för hustrun alldeles tog makten över honom. ”Hennes barn kan ju gärna få heta Ingmar”, tänkte han. ”Vad gör det mig? Vi ska ju ändå skiljas. Det bästa vore, om vi på något sätt ännu kunde inbilla folk, att barnet vore mitt, så att hon finge åter sitt goda namn ooh rykte.”

Men då han inte ville säga detta rent ut, fann han på att föreslå:

— Eftersom det är Stark Ingmar, som har ställt om dopet, tycker jag, att han ska ge gossen sitt namn. Han såg på hustrun, medan han sade detta, för att se om hon förstod hans mening.

Men i samma ögonblick, som Ingmar hade slutat tala, reste sig Barbro. Hon gick sakta uppåt rummet, så långt, att hon kom mittför kyrkoherden. Därpå sade hon med fast röst:

— Nu har Ingmar varit så god mot mig, att jag inte längre står ut att plåga honom, utan nu vill jag bekänna, att barnet är hans. Men Ingmar ska inte detta barnet heta, därför att det är blint och en idiot.

I och med detsamma hon hade sagt detta, tyckte hon, att det var förfärligt bittert, att hemligheten hade blivit ryckt henne ur händerna. ”Jag tror, att det är bättre för Ingmar, att han vet detta, så att han inte tror ont om mig, men nu måste jag döda mig, för jag vill aldrig mer bli hans hustru”, tänkte hon. Hon kom i häftig gråt, och då hon kände, att hon inte kunde behärska den, skyndade hon ur rummet för att inte störa den döende.

Ute i storstugan kastade hon sig framöver det stora bordet och snyftade våldsamt.

Om en stund lyfte hon huvudet och lyssnade inåt lillkammarn. Där talades då av en låg röst. Det var Gammal Lisa, som berättade om hur de hade haft det i fäboden.

Åter kände hon allt det bittra i att hemligheten var röjd, och åter kom det häftiga gråtandet över henne. Vad var det för en makt, som hade tvingat henne att tala, just då Ingmar hade lagt allt till rätta för henne, så att hon väl hade kunnat tiga ett par veckor ännu, tills hon hade fått skilsmässa? ”Nu måste jag döda mig”, tänkte hon. ”Detta är min sista stund.”

Därpå lyssnade hon igen. Nu läste kyrkoherden upp döpelseakten. Han talade så tydligt, att hon kunde höra varje ord. Äntligen kom han till namngivningen. Namnet uttalade han med högre röst än allt det andra. Det var Ingmar.

När hon hörde detta, började hon gråta på nytt i sin maktlöshet.

Dörren gick upp kort efteråt, och Ingmar kom ut. Hon gick emot honom och tvang sig att inte gråta.

— Du förstår, att allt mellan oss måste bli, som beslutat var, innan du reste bort, sade hon.

Ingmar strök sakta över hennes hår.

— Jag ska inte tvinga dig till något. Efter vad du nyss har gjort, vet jag ändå, att du älskar mig mer än ditt eget liv.

Hon fattade nu hans ena hand med ett hårt grepp.

— Lovar du mig, att jag ensam får ta vård om barnet?

— Ja, sade Ingmar, du ska få det som du vill. Gammal Lisa har berättat oss om hur du har kämpat för det barnet. Ingen kan ha hjärta att beröva dig det.

Hon såg förundrad på honom. Hon kunde inte rätt fatta, att allt, som hon hade fruktat för, på en gång var upplöst till intet.

— Jag trodde, att du skulle bli alldeles omedgörlig, om du fick veta sanningen, sade hon. Men jag är dig mer tacksam, än jag kan säga. Jag är glad, att vi skils i vänskap, så att vi kan få tala samman i frid, när vi någon gång råkas.

Det flög ett leende över Ingmars ansikte.

— Jag tänker mycket på om du inte nu vill låta skilsmässan gå tillbaka, sade han.

När Barbro såg, att han smålog, blev hon uppmärksam. Hon hade aldrig sett Ingmar sådan. Hela ansiktet var förvandlat. Hon tyckte, att något förklarade de grova dragen, så att han var riktigt vacker att se på.

— Vad är det, Ingmar? frågade hon. Vad har du för planer? Jag hörde, att du kallade gossen Ingmar. Vad var det för mening med det?

— Nu ska du få höra något märkvärdigt, Barbro, sade Ingmar och tog hennes händer. Så snart som Gammal Lisa hade berättat oss hur ni hade haft det i skogen, bad jag doktorn, att han skulle se på barnet. Och doktorn fann inget fel på det. Han säger, att det är litet för sin ålder, men det är alldeles friskt och har förstånd som andra barn.

— Tycker inte doktorn, att det ser fult och besynnerligt ut? sade Barbro andlöst.

— Jag är allt rädd för att barnen i vår släkt inte brukar vara vackrare, sade Ingmar.

— Tror han då inte heller, att det är blint?

— Doktorn kommer allt att skratta åt dig, Barbro, så länge han lever, därför att du kunde inbilla dig något sådant. Han säger, att han ska skicka hit ögonvatten, som du kan tvätta gossen med. Och om en vecka ska han ha lika klara ögon som andra barn.

Barbro gick hastigt fram mot lillkammarn. Ingmar vinkade henne tillbaka.

— Du kan inte få barnet nu, sade han. Stark Ingmar bad, att vi skulle lägga det på sängen hos honom. Och nu säger han, att han har det lika bra som far. Han vill nog inte skiljas från barnet, förrän han dör.

— Nej, jag ska inte ta gossen från honom, sade Barbro. Men jag får lov att själv tala med doktorn.

När hon kom tillbaka, gick hon förbi Ingmar och stannade framme vid fönstret.

— Jag har frågat doktorn, och jag vet nu, att det är sant. Hon sträckte upp armarna mot himlen. Det var, som en fångad fågel återfår friheten och lyfter vingarna. Du, Ingmar, vet inte vad olycka vill säga, sade hon. Ingen vet det.

— Barbro, sade Ingmar, får jag nu tala med dig om vår framtid?

Hon hörde honom inte. Hon hade knäppt sina händer och började tacka Gud. Hon talade med låg och upprörd röst, men Ingmar kunde väl höra henne. All den sorg, som hon hade känt över sitt vanlottade barn, anförtrodde hon nu åt Gud, och hon tackade honom, därför att hennes barn skulle få bli som alla andra, därför att hon skulle få se honom leka och springa, därför att han skulle få gå i skola och lära läsa, därför att han skulle få bli en stark yngling, som skulle föra yxan och följa efter plogen, därför att han skulle kunna vinna en hustru och bo som husbonde på den gamla gården.

När hon hade tackat Gud för detta, gick hon fram till Ingmar och sade med ett strålande ansikte:

— Jag vet nu varför far sa, att Ingmarssönerna var det bästa folket i bygden.

— Det är därför, att Gud har större barmhärtighet med oss än med andra, svarade Ingmar. Men nu, Barbro, vill jag tala med dig — — —

Barbro avbröt honom.

— Nej, det är därför, att ni inte ger er till tåls, innan ni blir förlikta med Vår Herre, sade hon. Vad skulle det ha blivit av mitt barn, om det inte hade haft dig till far?

— Det är litet, som jag har kunnat hjälpa honom, sade Ingmar.

— Det är för din skull, som förbannelsen har blivit tagen ifrån honom, sade Barbro innerligt. Det var därför, att du gjorde den här vallfärden, som allt har gått väl. Det var det enda, som höll mig oppe i vintras, att jag ibland hoppades, att Gud skulle vara nådig emot mig och barnet, därför att du hade dragit till Jerusalem.

Ingmar böjde huvudet.

— Inte vet jag annat, Barbro, än att jag i alla mina dagar har varit en stor stackare, sade han och såg lika missmodig ut som för en stund sedan.

De sutto bredvid varandra på den väggfasta bänken. Hustrun slöt sig nära intill Ingmar, men Ingmars arm hängde slappt ner, och hans ansikte blev allt dystrare.

— Nu tror jag, att du är ond på mig, sade Barbro. Du påminner dig visst hur hård och grym jag var mot dig ute på vägen. Men det må du veta, att bittrare stund har jag aldrig genomlevat.

— Inte kan jag vara glad, sade Ingmar. Jag vet ännu inte hur vi ska ha det. Du säger så mycket vackert till mig, men du svarar inte på om du vågar stanna hos mig som min hustru.

— Har jag inte sagt dig detta? undrade Barbro och log. I detsamma kom något av den gamla fruktan över henne, och hon ryste. Men då såg hon sig omkring, omfattade med blicken hela den gamla stugan, det långa, låga fönstret, de väggfasta bänkarna och eldstaden, där släkt efter släkt hade suttit vid sina sysslor i skenet från torrvedsbrasan. Allt detta omgav henne med trygghet. Hon kände, att det skulle skydda och bevara henne.

— Aldrig vill jag leva någon annanstans än under ditt tak och i ditt hem, sade hon.

Litet därefter öppnade kyrkoherden dörren till lillkammarn och vinkade dem in i rummet.

— Nu ser Stark Ingmar hela himmelen öppen, sade han, då de gingo förbi honom.

---