Jorden rundt på åttio dagar/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tionde kapitlet
Jorden rundt på åttio dagar
av Jules Verne
Översättare: Axel Leonard Ericsson

Elfte kapitlet
Tolfte kapitlet  →


[ 60 ]

Elfte kapitlet.

Phileas Fogg köper sig ett transportmedel för fabulöst högt pris.




Tåget hade afgått på den bestämda tiden. Det förde med sig ett betydligt antal passagerare, några officerare, civila tjenstemän samt opium- och [ 61 ]indigo-handlande, som för sina affärers skull reste till östra delen af halfön.

Passepartout satt i samma kupé som hans husbonde. En tredje passagerare satt midt emot i ena hörnet. Det var generalen sir Francis Cromarty, en af mr Foggs reskamrater under färden från Suez till Bombay; han begaf sig till sina trupper, som voro kantonerade i närheten af Benares.

Sir Francis Cromarty var en storväxt, ljuslett man, omkring femtio år gammal, och hade synnerligen utmärkt sig under senaste sepoys-upproret; han gjorde verkligen skäl för att kallas inföding. Sedan unga år hade han vistats i Indien och blott få gånger uppehållit sig i sitt fädernesland. Han var en instruerad man och skulle gerna ha lemnat alla möjliga upplysningar rörande Indien, dess seder och bruk, historia och organisation, om Phileas Fogg begärt att få sådana. Men han begärde inga. Han reste icke, han beskref bara en omkrets; det var en tung kropp, som genomfor sin omloppsbana kring jordklotet enligt den rationella mekanikens lagar. Han gjorde i det ögonblicket inom sig ett öfverslag af de timmar, som förgått sedan afresan från London och han skulle ha gnuggat händerna af belåtenhet, om det legat i hans natur att göra en onyttig rörelse.

Sir Francis Cromarty hade snart upptäckt, att hans reskamrat var en originel karl, ehuru han ej haft tillfälle att studera honom vid andra tillfällen än då han hållit kortlapparne i hand, eller mellan två robbertar.

Han frågade sig, om ett menniskohjerta klappade inom detta kalla omhölje, om Phileas Fogg hade en själ som var känslig för naturens skönheter, för moraliska uppgifter? Han önskade få ett svar härpå. Af alla originaler, med hvilka generalen sammanträffat under sin lefnad, [ 62 ]var ingen jemförlig med denna personifikation af den rena matematiken.

Phileas Fogg hade icke dolt för sir Francis sin uppgift att resa omkring jorden, icke heller under hvilka vilkor han genomförde den. Generalen såg i detta vad blott en excentricitet utan gagnande mål och hvilken alldeles gifvet komme att sakna detta transire benefaciendo, som bör vara hvarje förnuftig menniskas ledtråd.

En timme efter det tåget lemnat Bombay hade det passerat ön Salcette och gick nu på fastlandet. Vid stationen Callyan lemnade detsamma grenbanan, som genom Kandallah och Pounah går åt sydost in i Indien och anlände till stationen Pauwell. Från denna punkt bar det in i de vidt utgrenade vestra Ghates-bergen, bergskedjor med trapp- och basalt-basis och hvilkas högsta spetsar äro tätt bevuxna med skog.

Då och då vexlade sir Francis Cromarty och Phileas Fogg några ord och generalen, hvilken nu upplifvade en konversation, som ofta afstadnat, sade:

— För några år sedan, mr Fogg, skulle ni här fått underkasta er ett uppehåll, som antagligen torde ha svårt blottställt er färd.

— Hur så, sir Francis?

— Jo, derför att då gick jernvägen icke längre än till foten af bergen, som man måste passera i bärstol eller på en ponnys rygg ända till stationen Kandallah, belägen på andra sidan om bergen.

— Ett sådant uppehåll skulle icke ha rubbat ordningen i mitt resprogram, svarade mr Fogg. Naturligtvis har jag förutsatt eventualiteten af åtskilliga hinder.

— Emellertid, mr Fogg, återtog generalen, höll ni på att råka ut för en ledsam affär med anledning af er betjents äfventyr.

[ 63 ]Passepartout, som hade svept sin resfllt kring fötterna på sig, var djupt insomnad och drömde bara att man talade om honom.

— Engelska regeringen är utomordentligt sträng, och detta med rätta, hvad detta slags förbrytelser angår, yttrade sir Francis Cromarty, den håller mycket på att man respekterar hinduernas religiösa bruk och ifall er betjent hade blifvit häktad...

— Nå, om han hade blifvit det, sir Francis, inföll mr Fogg, så skulle han ha blifvit dömd, han skulle undergå sitt straff, och sedan skulle han trankilt ha återvändt till Europa. Jag inser ej i hvilket hänseende denna affär skulle ha kunnat fördröja hans husbondes resa.

Här afstannade nu konversationen. Under natten passerade tåget Ghates-bergen, ankom till Nassik och följande dagen, den 21 oktober, brusade det genom ett land, som jemförelsevis var slätt och utgörande territoriet Kandeish. Jorden var väl odlad och öfversållad med småstäder, inom hvilkas områden höjde sig pagodens minaret, som motsvarar den europeiska kyrkans klockstapel. Talrika små bäckar, tillflöden eller bifloder till Godavery, vattnade detta bördiga land.

Passepartout hade vaknat, han såg sig omkring och kunde aldrig få i sitt hufvud att han for genom hinduernas land i en waggon på Great Penninsular-jernvägen. Detta föreföll honom alldeles osannolikt och dock var det den fullaste verklighet. Lokomotivet, fördt af en engelsk maskinists hand och eldadt med engelska stenkol, utsände sin rök öfver bomulls-, kaffe-, muskott-, kryddnejlike- och peppar-odlarnes plantager; ångan kretsade i spiraler kring palmgrupperna, mellan hvilka man skönjde några pittoreska bungalows, några »viharis», ett [ 64 ]slags öfvergifna kloster, och underbara tempel, som förskönade den indiska arkitekturens outtömliga ornamentering. Vidare aftecknade sig så långt ögat kunde nå ofantliga fält, djungler, i hvilka hvarken saknades ormar eller tigrar, som skrämdes af trainens gnisslande och bullrande, och slutligen skogar, genomskurna vid banans utläggande, utgörande tillhåll för elefanter, som med undrande blickar åsågo den framilande trainen.

Samma morgon genomforo passagerarne, på andra sidan stationen Malligaum, det olyckliga territorium, som så ofta blodbesudlades af gudinnan Ekalis dyrkare. Icke långt derifrån reste sig Ellora och dess beundransvärda pagoder, vidare det ryktbara Aurungabad, den vilda Aurung-Zebs hufvudstad, nu blott en obetydlig plats i en af de provinser, som afsöndrats från Nizam. Det var i denna nejd som Feringhea, höfdingen för Thugs, stryparnes konung, herrskade; dessa mördare strypte menniskor af alla åldrar till dödsgudinnans ära, utan att någonsin utgjuta blod, och det fanns en tid då man icke kunde gräfva någonstädes i marken der utan att påträffa lik. Engelska regeringen kunde visserligen i en anmärkningsvärd grad minska antalet af dessa mordgerningar, men den förfärliga stryparesekten finnes ännu och är fortfarande i verksamhet.

Klockan half 1 på middagen stadnade tåget vid stationen Burhampur och Passepartout lyckades der till högt pris få köpa ett par turkiska tofflor, broderade med oäkta perlor, och hvilka han, tydligen helt stolt, tog på sig.

Passagerarne intogo skyndsamt frukost och reste till stationen Apurghur, efter att en stund ha färdats utmed floden Tapty, ett litet vattendrag som utgjuter sig i Cambaye-golfen nära Surat.

[ 65 ]Det torde vara i sin ordning, att låta läsaren få kännedom om de tankar, som nu upptogo Passepartouts själ. Ända till ankomsten till Bombay hade han trott, att då skulle det vara slut på färden. Men nu, då han for i värsta fart tvärs igenom Indien, hade hans tankar vändts åt annat håll. Hans fantastiska drömmar i ungdomsåren trängde sig på honom, han betraktade sin husbondes företag från den allvarliga sidan, han trodde verkligen på vadet, följaktligen på denna resa jorden rundt och på detta maximum af tid, som deraf var konsequensen. Redan började han att oroa sig öfver möjliga uppehåll, oförmodade händelser, som kunde tillstöta på vägen; han kände sig liksom intresserad i detta vad, och darrade vid tanken på att han kunnat blottställa utgången deraf genom sin oförlåtliga nyfikenhet. Mindre flegmatisk än mr Fogg, var han mycket oroligare än denne. Han räknade och räknade om igen de dagar, som förflutit, svor öfver att trainen stadnade då och då, att den gick så långsamt och var ond på mr Fogg derför att han icke utlofvat en belöning åt lokomotivföraren. Han visste icke, den hederliga gossen, att det som i det hänseendet lät sig göra på en paketångare ginge ej för sig på en jernväg, på hvilken tågets snabbhet var på minuten reglementerad.

Mot qvällen kom man in i Satpours bergspass, som skiljer territoriet Khandeish från territoriet Bundelkund.

Följande dagen, den 22 oktober, svarade Passepartout på en fråga af sir Francis Cromarty efter det han rådfrågat sitt ur, att klockan var tre på morgonen. Detta famösa ur, som fortfarande gick efter Greenwichs meridian, hvilken befann sig på närmare sjuttiosju [ 66 ]grader i vester, skulle gå fyra timmar för sent och det gjorde så äfven.

Sir Francis rättade den af Passepartout angifna tiden, hvarvid han gjorde samma observation som Fix förut gjort. Han försökte göra begripligt för Passepartout, att han borde ställa uret på hvarje ny meridian, ty efter som han oupphörligt reste öster ut d. v. s. solen till mötes, så blef tiden på platsen så många gånger fyra minuter tidigare som det antal longitudgrader han passerat. Men det tjenade till ingenting. Antingen den envisa karlen hade förstått eller icke förstått generalens anmärkning, brydde han sig icke om att vrida fram sitt ur, som allt jemt fick gå efter Londontid — en oskyldig envishet, som ej kunde vara någon till men.

Klockan åtta på morgonen och på femton mils afstånd från stationen Rothal stadnade tåget midt i en ofantlig, öppen plats i skogen; platsen var kantad med bungalows och små kojor för arbetare. Tågets konduktör gick utefter vagnraden och ropade:

»Alla passagerare stiga ur här.»

Phileas Fogg såg på sir Francis, som såg förundrad ut öfver denna halt midt i en skog af tamarinder.

Passepartout, icke mindre öfverraskad, hoppade ned på vägen och återkom nästan ögonblickligen och skrek:

— Monsieur, nu är det slut på jernvägen!

— Hvad menar, ni med det? frågade sir Francis Cromarty.

— Jag menar, att tåget inte kan gå längre!

Generalen steg strax ur vagnen. Phileas Fogg följde honom, men utan att göra sig brådtom. Begge två vände sig till konduktören:

[ 67 ]— Hvar befinna vi oss? frågade sir Francis Cromarty.

— I byn Kholby, svarade konduktören.

— Skola vi stanna här?

— Ja visst. Jernvägen är inte färdig längre...

— Hvad säger ni! Är den inte färdig?

— Nej, det återstår ännu en sträcka af så der femtio mil att fullborda mellan denna punkt och Allahabad, der vägen vidtager igen.

— Men tidningarna ha ju tillkännagifvit det fullständiga öppnandet af denna bana?

— Tidningarna ha misstagit sig, det är alltsammans.

— Men I utlemnen ju biljetter från Bombay till Calcutta, anmärkte sir Francis Cromarty, som började bli het.

— Ja, så är det, svarade konduktören, men de resande veta mycket väl, att de måste fortskaffa sig sjelfva från Kholby till Allahabad.

Sir Francis Cromarty var ursinnig. Passepartout skulle gerna ha slagit ihjäl konduktören, som dock ej rådde för att jernvägen var slut. På sin husbonde vågade han ej kasta en blick.

— Sir Francis, sade mr Fogg, vi skola öfvertänka, om ni så vill, hur vi skola komma till Allahabad.

— Mr Fogg, här är ju fråga om ett dröjsmål, som absolut är till förfång för era intressen?

— Nej, sir Francis, det var förutsedt.

— Hvad? Ni visste att jernvägen...

— Nej, alldeles icke; men jag visste att något hinder skulle förr eller senare uppresa sig under min färd. Således har ingenting obehagligt inträffat. Jag har rest in två dagar och dem har jag således att dra’ på. [ 68 ]En ångare afgår från Calcutta till Hongkong den 25 på middagen. Vi ha i dag blott den 22 och vi skola hinna fram i tid till Calcutta.

Det var ingen anmärkning att göra vid ett svar, som afgafs med en sådan tvärsäkerhet.

Tyvärr var det fullkomligt sannt, att arbetena på jernbanan stadnat vid denna punkt. Det är med tidningarna som med åtskilliga klockor, som ha den vurmen att gå före: de hade för tidigt tillkännagifvit att linien var färdigbygd. Största delen af de resande kände till afbrottet på vägen och när de stego af tåget hade de skyndat sig att öfverkomma de fordon af olika slag som funnos i den lilla byn: Palkigharis på fyra hjul, kärror som drogos af Zebus, ett slags oxar med två pucklar på manken, resvagnar som liknade ambulerande pagoder, palankiner, o. s. v. Mr Fogg och sir Francis gingo omkring öfver allt i byn, men kunde ej erhålla något fortskaffningsmedel.

— Jag går till fots, sade Phileas Fogg.

Passepartout, som kom gående fram till sin husbonde, gjorde en betydelsefull grimas, med blicken fästad på sina grannt utstyrda, men för en vandring mycket olämpliga tofflor. Lyckligtvis hade han under sina på egen hand företagna spaningar gjort en upptäckt och dröjande något på orden sade han:

— Monsieur, jag tror att jag fått tag i ett transportmedel.

— Hvilket då?

— En elefant! En elefant, som tillhör en hindu, hvilken bor hundra steg härifrån.

— Vi ska’ gå och se på elefanten, sade mr Fogg.

Fem minuter derefter kommo mr Fogg, sir Francis Cromarty och Passepartout till en hydda, som [ 69 ]låg vid en af höga palissader kringgärdad plats. I hyddan befann sig en hindu och på den afstängda platsen en elefant. På deras begäran släppte hinduen in de tre besökande i inhägnaden.

Der fingo de betrakta djuret, som var hustamt och som egaren uppfödt icke för att det skulle bli en fredlig lastdragare, utan en morsk vapendragare i krig. För detta ändamål hade han börjat med att omskapa djurets af naturen milda lynne för att gradvis arbeta upp det till den paroxysm af raseri, som på hindu-språket kallas mutsh, och till detta resultat skulle han komma genom att under tre månader fodra djuret med socker och smör. Denna utfodring tycktes förefalla olämplig för vinnande af ett sådant resultat, men den har dock användts med framgång af elefantuppfödare. Till all lycka för mr Fogg hade elefanten knappt hunnit börja med denna regime och någon »mutsh» hade icke visat sig.

Kiouni, det var djurets namn, kunde liksom alla djur af det slägtet marschera både länge och fort, och i brist på annat transportmedel beslöt Phileas Fogg att använda det.

Men elefanter äro dyra i Indien, der de börja bli sällsynta. Hannarne ensamt kunna användas till strider i cirker och äro derför mycket efterfrågade. Af dessa hannar anses de vara de bästa som fångas på jagt; atkomlingar af domesticerade föräldrar äro ej begärliga. Också äro de förstnämnde föremål för den ytterligaste omvårdnad och då mr Fogg frågade hinduen om han ville hyra ut sin elefant, svarade han tvärt nej.

Mr Fogg yrkade dock derpå och erbjöd för djuret ett öfverdrifvet högt pris, nemligen 10 pund i timmen. [ 70 ]Afslogs. Tjugu pund då? Återigen afslag. Fyrtio pund? Afslag alltjemt. Passepartout hoppade till vid hvarje öfverbud. Men hinduen stod på sig.

Det var dock en vacker summa som bjöds. Antaget, att elefanten använde femton timmar för att komma till Allahabad, så skulle han åt sin egare inbringa sex hundra pund.

Phileas Fogg, som på intet sätt förifrade sig, föreslog då hinduen att få köpa hans djur och bjöd honom genast ett tusen pund för detsamma.

Hinduen ville icke sälja det alls! Säkert vädrade det nötet en präktig affär!

Sir Francis Cromarty tog mr Fogg afsides och bad honom betänka sig innan han gick längre. Phileas Fogg svarade sin kamrat, att han icke brukade handla utan att reflektera, att det gällde ett vad på tjugo tusen pund, att han nödvändigt behöfde elefanten och att om han också skulle betala djuret med tjugo gånger dess värde, så skulle han hafva det.

Mr Fogg gick åter till hinduen, hvars små ögon, tindrande af girighet, klarligen visade, att för honom var det blott en fråga om pris. Phileas Fogg bjöd efter hvart annat tolf hundra pund, sedan femton hundra, vidare aderton hundra, slutligen två tusen pund. Passepartout, vanligtvis så rödblommig, var blek af sinnesrörelse.

För två tusen pund gaf hinduen ändtligen med sig.

— Vid mina tofflor, utbrast Passepartout, var icke det ett sjusjungande pris på elefantkött!

Sedan affären var uppgjord var det blott fråga om att anskaffa en vägvisare. Detta gick mycket lätt för sig. En ung parser med ett klokt ansigte tillbjöd sin [ 71 ]tjenst. Mr Fogg antog och lofvade honom en riklig vedergällning, något som ej kunde annat än fördubbla hans klokhet.

Elefanten afhemtades och påsadlades. Parsern förstod sig fullkomligt på »mahout-» eller kornak-tjensten. Han lade ett slags schabrak på elefantens rygg och anbringade på hvardera sidan af djuret ett slags sittkorgar, som voro föga beqväma.

Phileas Fogg betalade hinduen med banknoter, som uttogos ur den bekanta nattsäcken. Passepartout såg alldeles ut som om man dragit ut banknoterna ur hans inelfvor. Mr Fogg bjöd nu sir Francis Cromarty att deltaga i färden till banstationen i Allahabad. En passagerare till uttröttade ej det gigantiska djuret.

Matvaror inköptes i Kholby. Sir Francis Cromarty tog plats i den ena af sittkorgarna, Phileas Fogg i den andra. Passepartout satte sig grensle på upphöjningen mellan husbonden och generalen. Parsern slog sig ned på elefantens hals, och klockan nio lemnade djuret byn och hade kort derefter fördjupat sig i den tjocka palmträdsskogen.