Jorden rundt på åttio dagar/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Trettonde kapitlet
Jorden rundt på åttio dagar
av Jules Verne
Översättare: Axel Leonard Ericsson

Fjortonde kapitlet
Femtonde kapitlet  →


[ 89 ]

Fjortonde kapitlet.

Phileas Fogg färdas genom den herrliga Ganges-dalen, utan att tänka på att betrakta den.




Den djerfva enleveringen hade lyckats. En hel timme efteråt skrattade Passepartout åt den lyckade utgången. Sir Francis Cromarty hade tryckt den oförskräckte karlens hand. Hans husbonde hade sagt: well! till honom — ett ord som i denna gentlemans mun betydde att han högeligen gillade en sak. Härtill hade Passepartout svarat, att hela hedern af affären tillkomme hans husbonde. För honom, Passepartout, hade alltsammans blott varit en »rolighet», och han storskrattade när han tänkte på, att under några ögonblick hade han, Passepartout, f. d. gymnastikern, ex-sergeanten vid pompiererne, varit en förtjusande qvinnas man, en balsamerad rajah!

Hvad den unga hinduiskan beträffar, så hade hon [ 90 ]ej haft medvetande af hvad som tilldragit sig. Insvept i resfiltar låg hon i en af sittkorgarna.

Elefanten, styrd med full säkerhet af parsern, trafvade med en dugtig fart i den ännu mörka skogen. En timme efter det han lemnat Pillaji-pagoden kom han in på en ofantlig slätt. Klockan sju gjorde man halt. Den unga qvinnan låg fortfarande i fullkomlig vanmakt. Vägvisaren gaf henne ett par klunkar vatten och konjak att dricka; men inflytandet af opium-rökningen var qvar och fortfor så något längre.

Sir Francis Cromarty, som kände till verkan af berusning, uppkommen genom inandning af ångorna från hampa, hyste ej någon oro för hennes skull.

Men om ock för den unga hinduiskans återställande ej var någon anledning till oro hos generalen, så var han deremot ej så lugn beträffande hennes framtid. Han sade rent ut till Phileas Fogg, att om mrs Aouda stannade qvar i Indien, så skulle hon ovilkorligen återigen falla i bödlarnes händer. Dessa af djeflar besatta voro spridda öfverallt på halfön och helt säkert skulle de, trots den engelska polisens vaksamhet, veta att åter bemäktiga sig sitt offer, vore det än i Madras, i Bombay, i Calcutta. Sir Francis omtalade, som skäl för denna sin åsigt, en händelse af samma slag som den nyss timade. Enligt hans öfvertygelse vore den unga qvinnan ej i säkerhet förr än hon lemnat Indien.

Phileas Fogg svarade sir Francis, att han värderade hans upplysningar och skulle lägga dem på minnet.

Klockan tio tillkännagaf vägvisaren, att man var framme vid stationen i Allahabad. Der vidtog den afbrutna jernvägen, hvars tåg på en dag och en natt tillryggalägger afståndet mellan Allahabad och Calcutta.

Phileas Fogg borde således komma i lagom tid [ 91 ]för att kunna medfölja den ångbåt, som följande dag, den 25 oktober, klockan tolf, afgick till Hongkong.

Den unga qvinnan flyttades in i ett rum i stationshuset. Passepartout fick i uppdrag att gå och köpa åt henne åtskilliga toilett-artiklar, såsom klädning, shawl, m. m. som han kunde hitta på, och hans husbonde gaf honom oinskränkt kredit för detta ändamål.

Passepartout begaf sig strax ut och sprang gata upp och gata ned i staden. Allahabad, d. v. s. Guds stad, är en af de mest helighållna i Indien, derför att den är byggd vid sammanflödet af två heliga floder, Ganges och Jumna, till hvilkas vatten pilgrimer vallfärda från alla kanter af halfön. Man vet för öfrigt, att, enligt Ramayanas legender, Ganges har sin källa i himmelen, hvarifrån han, tack vare Brahma, flyter ned till jorden.

Under det Passepartout gjorde sina inköp hade han snart besett staden, som i forna tider försvarades af en ypperlig fästning, hvilken nu är ett statsfängelse. Nu mera finnes ingen handel, ingen industri i denna stad, som förr i tiden dref liflig handel och hade stor industri. Passepartout, som förgäfves sökte efter ett mode-magasin, alldeles som om han trodde att han befann sig på Regent-Street i London, några få steg från Farmer and Comp., kunde ej få de saker han ville ha — en klädning af skotskt tyg, en vid mantilj och en präktig kappa af utterskinn — på annat ställe än hos en klädmäklare, en oförskämdt dyr jude, hvilka saker han dock ej tvekade att betala med sjuttiofem pund. När det var gjordt, återkom han i triumf till stationen.

Mrs Aouda började återfå sansen igen. Verkan af den behandling, Pillaji-presterna låtit henne undergå, [ 92 ]försvann allt mera och hennes vackra ögon fingo tillbaka hela sin hinduiska ljufhet.

När konungen-skalden Uçai-Uddaul prisar drottning Amehnagaras behag, uttrycker han sig på följande sätt:

»Hennes glänsande hår, benadt itu, omsluter de harmoniska konturerna af hennes fina, hvita kinder, strålande af helsa. Hennes ebenholzsvarta ögonbryn hafva former af Kamas, kärleksgudens båge, och under hennes långa silkes-ögonhår, i den svarta pupillen i hennes stora, klara ögon, simmar, liksom i Himalayas heliga sjöar, det renaste återsken af det himmelska ljuset. Fina, jemna och bländhvita glänsa hennes tänder mellan hennes leende läppar såsom daggperlor i den halföppna kalken på en granatblomma. Hennes små täcka öron i symmetriska kroklinier, hennes blekröda händer, hennes små nätta fötter, späda som Lotusplantans knoppar, glittra af de skönaste Ceylon-perlor, de präktigaste Golconda-diamanter. Hennes smärta men fylliga midja, som man kan fatta om med en hand, förhöjer den vackra läggningen af hennes kullriga höfter och fylligheten i hela hennes figur, i hvilken den blomstrande ungdomen visar de rikaste skatter, och sidenvecken i hennes tunique förråda, att hon blifvit modellerad i silfver af Vicvacarmas, den evige skulptörens, gudomliga hand.»

Denna poetiska amplifikation må vara för sig, men visst är, att mrs Aouda, enka efter rajahn i Bundelkund, var en »förtjusande» qvinna, äfven i den fulla europeiska betydelsen af ordet. Hon talade engelska mycket bra och vägvisaren öfverdref icke då han sade, att den unga parsiskan blifvit alldeles förvandlad genom uppfostran.

Emellertid skulle nu tåget lemna stationen i [ 93 ]Allahabad. Parsern hade infunnit sig der. Mr Fogg utbetalade den öfverenskomna aflöningen till honom, utan att öfverskrida den med en farthing. Detta förvånade Passepartout, som kände till hvad hans husbonde hade att tacka hans pålitlighet som vägvisare för. Parsern hade också vågat sitt lif i Pillaji-affären, och om hinduerne fingo fatt i honom skulle han svårligen undgå deras hämnd.

Frågan om Kiouni återstod också. Hvad skulle man göra med den till så högt pris inköpta elefanten?

Men Phileas Fogg hade redan fattat sitt beslut i den saken.

— Hör du, parser, sade han till vägvisaren, du har väl förrättat din tjenst. Jag har betalt dig hvad du skulle hafva, men icke din tillgifvenhet. Vill du hafva elefanten, så tillhör han dig!

Vägvisarens ögon blixtrade.

— Det är ju en förmögenhet, som Ers Herrlighet skänker mig! utropade han.

— Tag du emot den, parser, svarade Phileas Fogg, men jag är det oaktadt din gäldenär.

— Bravo! skrek Passepartout, tag emot den, min parsiska hederspojke! Kiouni är ett dugtigt och modigt djur!

Passepartout gick fram till elefanten, gaf honom några bitar socker och sade:

— Var så god, Kiouni, håll till godo, håll till godo!

Elefanten gaf till bästa några besynnerlige brumningar, som uttryckte hans belåtenhet, och derpå tog han Passepartout kring lifvet med snabeln och hissade honom dugtigt högt. Passepartout var alls icke rädd, [ 94 ]utan smekte djuret af tacksamhet för den högre lyftningen, och Kiouni satte honom helt varligt ned på marken, och då Kiouni slog sakta till honom med snabeln, så svarade den hederlige karlen å sin sida med ett bastant knytnäfveslag.

Några ögonblick derefter voro Phileas Fogg, sir Francis Cromarty och Passepartout instufvade i en beqväm kupé, i hvilken mrs Aouda intog bästa platsen, och nu bar det af med full fart mot Benares.

Högst åttio mil lågo mellan nämnde stad och Allahabad och dit befordrades de på två timmar.

Under färden återkom den unga qvinnan fullkomligt till sig sjelf; de sömngifvande ångorna hade alldeles bortdunstat. Hur förvånad blef hon ej öfver att befinna sig på jernväg, i denna kupé, klädd i europeisk drägt och i sällskap med resande, som hon alls icke kände!

Först slösade reskamraterna alla sina omsorger på henne och lifvade upp henne med några droppar likör, derefter berättade generalen hela äfventyret och påpekade den uppoffring, som Phileas Fogg gjort, då han icke ett ögonblick tvekat att offra sitt lif för att rädda henne och framhöll vidare sjelfva gången af äfventyret, i hvilket Passepartout hade en så vigtig andel.

Mr Fogg yttrade under allt detta icke ett ord. Passepartout, som var betydligt förlägen, upprepade, att »det inte lönade mödan att tala om’et».

Mrs Aouda tackade hjertligt sina räddare, mera genom tårar än genom ord. Hennes vackra ögon tolkade bättre än läpparna hennes djupa erkänsla. När sedan hennes tankar återvände till den rysliga offerfesten, till detta indiska land, der så många faror väntade henne, [ 95 ]skakades hennes kropp af rysningar, framkallade af förskräckelse.

Phileas Fogg förstod hvad det var som försiggick i mrs Aoudas inre och för att lugna henne erbjöd han henne, i mycket kyliga ordalag för öfrigt, att föra henne till Hongkong, der hon skulle stadna till dess hela saken blifvit bortglömd.

Mrs Aouda mottog anbudet med tacksamhet. I Hongkong bodde en af hennes slägtingar, också en parser och en af de förnämsta köpmännen i denna stad, som är absolut engelsk, så på kinesiska kusten den ligger.

Klockan half ett stannade tåget vid stationen i Benares. De brahminska legenderna påstå, att denna stad ligger på samma plats som den gamla staden Kasi, som fordom sväfvat i rymden liksom Muhameds graf. Men nu, i vår realistiska tid, låg Benares, »Indiens Athen», såsom orientalisterna kalla det, helt prosaiskt på marken, och Passepartout kunde ett ögonblick få kasta en blick på dess stenhus, dess hyddor af flätade qvistar, som ingåfvo honom en tröstlös anblick, utan någon lokalfärg.

Det var der Francis Cromarty skulle stanna. De under hans befäl stående trupper voro förlagda några mil norr om staden. Generalen tog derföre afsked af Phileas Fogg, önskade honom all möjlig framgång och uttryckte den önskan, att han måtte börja sin resa om igen, på ett mindre originelt, men desto mer fördelaktigt sätt. Mr Fogg kramade lätt sin reskamrats hand. Komplimenterna från mrs Aoudas sida voro mera hjertliga. Aldrig skulle hon glömma hvad hon hade att tacka sir Francis Cromarty för. Passepartout blef af generalen hedrad med en dugtig handskakning; helt rörd frågade han sig hvar och när han skulle kunna uppoffra sig för generalen. Och så skildes man åt.

[ 96 ]Från Benares går jernvägen delvis genom Gangesdalen. Genom vagnsfönstren vid klar luft såg man det förbiilande landskapet i Béhar, grönklädda berg, korn- och majsfält, floder och sjöar »befolkade» med grönaktiga krokodiler, väl underhållna byar och grönskande skogar. Några elefanter, zebus med stora pucklar, badade i den heliga flodens vatten, och trots den framskridna årstiden och den redan kyliga temperaturen företogo hopar af fromma hinduer af båda könen heliga tvagningar. Dessa trogna, hätska fiender till buddhismen, äro ifriga anhängare af Brahmas religion, som förkroppsligas i dessa tre personligheter: Whishnou, solguden, Shira, den gudomliga personifikationen af naturkrafterna, och Brahma, presternes och lagstiftarnes högste mästare. Men Brahma, Shira och Whishnou — med hvilka ögon skola de ej betrakta detta Indien, nu »britanniseradt», då en frustande ångare går fram och rör upp den heliga Ganges’ vatten, skrämmer måsarne som fly utefter dess yta, sköldpaddorna, som föröka sig på dess stränder, och de gudaktige, som ligga raklånga på dess bräddar!

Hela panoramat sköt förbi som en blixt, och ofta dolde ett moln af ånga detaljerna. De resande kunde knappast skönja fästningen Chunar, tjugo mil sydost om Benares, rahjas’ af Belfar forna fästning; Ghazepour och dess stora rosenvatten-fabriker; lord Cornwallis’ graf på Ganges’ venstra strand; den befästade staden Buxnar; Patna, stor industri- och handelsstad, der den förnämsta marknaden för opium hålles uti Indien; Monghir, en stad engelsk som Manchester och Birmingham, bekant för sina jerngjuterier och vapensmiden och hvars höga fabriksskorstenar med sin svarta rök smutsade Brahmas himmel — en riktig örfil i drömmens land!

[ 97 ]Natten kom och midt under tjutet af tigrar, björnar och vargar, som sprungo framför lokomotivet, rusade tåget fram med största hastighet och man såg ej något af Bengalens märkvärdigheter, icke Golkonda, icke Gour i ruiner, icke Mourshedabad, som fordom var hufvudstad, icke Burdwan, icke Hougly, icke Chandernagor, denna fransyska punkt på det indiska territoriet, på hvilken den franska flaggan svajade — hur stolt skulle ej Passepartout blifvit, om han fått se den!

Ändtligen kom man fram till Calcutta, klockan var då sju på morgonen. Paketångaren, som skulle afgå till Hongkong, lyfte ej ankar förr än på middagen. Phileas Fogg hade således fem timmar på sig.

Enligt resplanen skulle denne gentleman anlända till Indiens hufvudstad den 25 oktober, tjugotre dagar efter afresan från London, och han ankom också dit på bestämd dag. Han hade således hvarken vunnit eller förlorat tid. Tyvärr hade de båda dagar, han vunnit på resan från London till Bombay, gått förlorade — man känner på hvilket sätt — på färden genom indiska halfön; men man kan antaga, att Phileas Fogg ej harmades deröfver.