Jorden rundt på åttio dagar/15
| ← Fjortonde kapitlet |
|
Sextonde kapitlet → |
Femtonde kapitlet.
Tåget hade stannat vid perrongen. Passepartout
steg först ur waggonen och så mr Fogg, som hjelpte sin unga följeslagerska att komma ur. Phileas Fogg
ämnade begifva sig direkte till ångaren, som skulle gå
till Hongkong, för att der på det beqvämligaste
installera mrs Aouda, som han icke ville lemna ensam
så länge hon befann sig i detta land, der så många
faror hotade henne.
I det ögonblick mr Fogg gick från bangården kom en polisman fram till honom.
— Mr Phileas Fogg? frågade han.
— Det är jag.
— Och den der karlen är er betjent? tillade han ytterligare och pekade på Passepartout.
— Jo.
— Följen mig begge två!
Mr Fogg gjorde ej någon rörelse, som antydde den minsta överraskning. Denne polisagent var en representant af lagen, och för hvarje engelsman är lagen helig. Passepartout, med sina fransyska vanor, ville resonnera, men polismannen lade sin battong på hans axel och Phileas Fogg gaf honom ett tecken att han skulle lyda.
— Får denna unga dame följa med? frågade mr Fogg.
— Ja, det gör ingenting, svarade polismannen.
Polismannen följde med mr Fogg, mrs Aouda och Passepartout till en palkighari, ett slags åkdon på fyra hjul och med fyra sittplatser, förspändt med två hästar. Man for af, ingen sade ett ord under färden, som räckte omkring tjugo minuter.
Åkdonet for först genom »Black City,» med trånga gator och usla kojor, i hvilka hvimlade en kosmopolitisk befolkning, snuskig och trasig; sedan bar det af genom den europeiska stadsdelen, som såg gladare ut med sina stenhus, skuggade af kokospalmer. Ehuru det var så tidigt på morgonen sågos dock eleganta herrar ute på promenad i präktiga vagnar.
Palkigharin stannade utanför ett hus, som såg simpelt ut och som icke tycktes vara något boningshus. Polismannen lät sina fångar — man kunde verkligen benämna dem så — stiga ur och förde in dem i ett rum, med galler för fönstren.
— Klockan half nio skolen I inställas inför domaren Obadiah, sade han.
Dermed gick han sin väg och läste dörren.
— Se så, nu ha vi det just bra, nu äro vi arresterade! sade Passepartout och slog sig ned på en stol.
Mrs Aouda vände sig genast till mr Fogg och sade till honom med en röst, hvars skälfning hon förgäfves sökte dölja:
— Ni måste lemna mig åt mitt öde! Det är för min skull ni blir förföljd. Det är derför att ni räddat mig!
Phileas Fogg nöjde sig med att svara, att detta vore omöjligt. Förföljd, för »Sutty»-affären! Oantagligt alldeles! Huru skulle väl kärandena våga infinna sig? Nej, här var något misstag å färde. Mr Fogg tillade, att i hvilket fall som helst skulle han ej öfvergifva den unga qvinnan, utan föra henne till Hongkong.
— Men ångbåten afgår ju i middag! anmärkte Passepartout.
— Före middagstiden äro vi ombord, svarade den lugne gentlemannen.
Detta yttrades så tydligt, att Passepartout ej kunde låta bli att säga för sig sjelf:
— Parbleu! det är säkert, förstås. Före middagen äro vi ombord!
Men han kände sig dock icke alls öfvertygad.
Klockan half nio öppnades dörren till rummet. Polismannen kom in och han förde in sina fångar i en sal, som låg tätt bredvid. Det var domarens ransakningssal och der fanns en stor skara folk samlad, bestående af européer och infödingar, som upptogo åhörareplatsen.
Mr Fogg, mrs Aouda och Passepartout satte sig på en bänk midt emot de platser, som voro afsedda för domaren och hans notarie.
Domaren mr Obadiah kom snart in, åtföljd af notarien. Det var en storväxt karl, fet och rund. Han tog ned en peruk, som hängde på en spik och satte den qvickt på sig.
— Ropa på första målet, sade han.
Men hastigt for han med handen mot sitt hufvud.
— Hvafalls? Det här är ju inte min peruk, utbrast han.
— Det är verkligen min, mr Obadiah, svarade notarien.
— Bästa mr Oysterpuf! Hur kan ni tro, att en domare skall kunna afkunna en rättvis dom med en notaries peruk på sitt hufvud.
De båda herrarne bytte nu peruker. Under dessa förberedelser kokade Passepartout af otålighet, ty han tyckte att visaren på den stora klockan i salen gick förfärligt fort.
— Första målet! ropade nu domaren Obadiah.
— Phileas Fogg? frågade notarien Oysterpuf.
— Här är jag, svarade mr Fogg.
— Passepartout!
— Närvarande, svarade Passepartout.
— Godt! sade domaren Obadiah. Anklagade, i två dagar har man spanat efter er på alla tåg från Bombay.
— Hvad anklagar man då oss för? frågade Passepartout otålig.
— Det skall ni snart få höra, svarade domaren.
— Herr domare, sade mr Fogg, jag är engelsk medborgare och jag har rättighet att...
— Har man brustit i höflighet mot er? frågade mr Obadiah.
— Nej, på intet vis.
— Godt! Låt kärandena komma in.
På domarens befallning öppnades en dörr och tre hinduiska prester blefvo införda af en vaktmästare.
— Precis det, ja! mumlade Passepartout, jaså, de der skurkarne, som ville bränna vår unga dame å båle.
Presterna höllo sig raka inför domaren och notarien uppläste med högan röst en anklagelse mot Phileas Fogg och hans betjent för att ha kränkt en plats invigd åt den brahminska religionen.
— Ni har nu hört, sade domaren till Phileas Fogg.
— Ja, svarade han, och såg på sin klocka, och jag bekänner.
— Så, ni bekänner.
— Ja, och jag väntar, att dessa tre prester i sin tur bekänna hvad de ämnade taga sig före i Pillaji-pagoden.
Presterna sågo på hvarandra. De tycktes icke begripa hvad den anklagade sagt.
— Ja visst! utbrast Passepartout häftigt, just i Pillaji-pagoden, der de ämnade bränna sitt offer till döds.
Ny öfverraskning hos presterna och ytterlig förvåning hos domaren Obadiah.
— Hvilket offer? frågade han. Bränna? Hvem då? Midt i staden Bombay?
— Bombay! utropade Passepartout.
— Det är ju icke fråga om pagoden i Pillaji, utan om pagoden på Malebar-kullen i Bombay.
— Och här är bevis, här ha vi den brottsliges skodon, tillade notarien, i det han satte fram dem på bordet.
— Mina skor! skrek Passepartout, som icke kunde återhålla detta ofrivilliga utrop.
Man förstår den omkastning, som nu egde rum hos husbonde och tjenare. De hade glömt tilldragelsen i pagoden i Bombay och det var den som var orsak till att de blifvit förda inför domstol i Calcutta.
Polisagenten Fix hade förstått att begagna sig af denna ledsamma tilldragelse i Bombay. Han hade uppskjutit sin afsresa i tolf timmar och hade gifvit presterne i Malebar-pagoden sina goda råd hur de skulle ställa till; han hade lofvat dem en betydlig skadeersättning, ty han visste att engelska regeringen var mycket sträng i bestraffande af dylika brott och så hade han skickat dem med nästa tåg på jagt efter helgerånaren. Men till följd af den tid, som åtgått för befriandet af den unga qvinnan, hade Fix och hinduerna ankommit till Calcutta före Fogg och hans betjent och de hade genom ett telegram till domaren utverkat sig arresteringsorder mot dem då de stego ur jernvägsvagnarna. Man döme om Fix’ stora missräkning då han fick veta, att Phileas Fogg ännu icke anländt till Indiens hufvudstad. Han måste tro, att hans tjuf stigit af vid en af stationerna vid jernvägen och flytt in i de norra provinserna. I tjugofyra timmar spanade Fix, i högsta grad orolig, efter honom vid bangården. Men hur glad blef han icke samma morgon, då han såg honom stiga ur waggonen i sällskap med ett ungt fruntimmer, hvars närvaro han omöjligen kunde förklara. Genast skickade Fix polismannen på honom och så blefvo mr Fogg, Passepartout och enkan efter rajahn i Bundelkund inställda för domaren Obadiah.
Hade Passepartout varit mindre upptagen af sin affär, skulle han ha i ett hörn vid åhörareplatsen fått sigte på detektiven, som följde ransakningen med ett intresse som var lätt förklarligt, ty lika litet i Calcutta, som i Bombay och i Suez hade han fått någon arresteringsorder i sina händer.
Emellertid hade domaren Obadiah tagit Passepartouts bekännelse till protokollet — den stackars gossen skulle ha velat gifva allt hvad han egde, om han kunnat taga sina ord tillbaka.
— Sjelfva faktum är erkändt? sade domaren.
— Ja, erkändt, svarade mr Fogg kallt.
— Alldenstund, fortsatte domaren, engelska lagen beskyddar strängt alla den indiska befolkningens religioner, alldenstund förbrytelsen blifvit erkänd af mr Passepartout, som öfvertygats om att ha med sina fötter kränkt den heliga golfläggningen i Malebar-pagoden i Bombay den 20 oktober, så dömes ifrågavarande Passepartout att undergå fjorton dagars fängelse och böta 300 pund.
— Tre hundra pund! skrek Passepartout, som verkligen var känslig hvad angick bötessumman.
— Tyst! röt vaktmästaren med stentorsstämma.
— Och alldenstund, tillade domaren Obadiah, alldenstund det icke är fullt bevisadt att något hemligt förstånd egt rum mellan husbonden och tjenaren, men den förstnämnde i allt fall måste stå i ansvar för en tjenare, som är i hans bröd, så dömes Phileas Fogg att undergå åtta dagars fängelse och att erlägga ett hundra femtio pund i böter. Notarie, ropa på nästa mål på föredragningslistan!
Fix, der han satt i sitt hörn, kände sig obeskrifligt belåten. Phileas Fogg skulle stadna qvar i åtta dagar i Calcutta — åh, det var mer än som behöfdes för att arresteringsordern skulle hinna fram!
Passepartout var utom sig. Denna dom ruinerade hans husbonde. Ett vad på tjugo tusen pund var förloradt och detta blott derför att han varit så nötaktig att slinka in i den fördömda pagoden!
Phileas Fogg, alldeles lugn liksom om den afkunnade domen icke alls rört honom, hade icke en gång rynkat ögonbrynen. Men just när notarien ropade på nästa mål reste han sig upp.
— Jag erbjuder borgen, sade han.
— Det är er rättighet, svarade domaren.
Fix kände en kall kåre flyga utefter ryggraden på sig, men han återvann sin säkerhet, då han hörde domaren yttra: »Med anledning deraf att Phileas Fogg och hans betjent äro utländningar bestämmes borgenssumman för hvardera af dem till ett tusen pund.»
Det var två tusen pund mr Fogg skulle få punga ut med, såvida han ej ville underkasta sig det först afgifna domslutet.
— Jag betalar, sade han.
Och ur nattsäcken, som Passepartout hade i sitt förvar, tog han ut ett paket banknoter, som han räknade upp på notariens bord.
— Denna summa åter ställes till er när I utstått ert fängelsestraff, sade domaren. Emellertid ären I nu fria mot den deponerade borgenssumman.
— Kom, sade Phileas Fogg till sin betjent.
— Men åtminstone skall jag väl få mina skor tillbaka! ropade Passepartout, alldeles ursinnig.
Man gaf honom också skorna.
— Jo, de äro lite snyggt dyra de här, muttrade han. Mer än tusen pund hvardera, att inte tala om hur de klämma mig. Passepartout var riktigt sorgsen, då han gick med mr Fogg, som bjudit armen åt mrs Aouda. Fix hoppades ännu att hans tjuf aldrig skulle kunna besluta sig för att lemna i sticket dessa två tusen pund, utan att han skulle gå in på åtta dagars fängelse. Derför beslöt han att följa Fogg i spåren.
Mr Fogg tog ett åkdon, hvari mrs Aouda, Passepartout och han genast stego upp, Fix sprang bakefter åkdonet, som snart stadnade vid en stadens kajer.
En half mil ute på redden låg Rangoon för ankar, med afgångsflaggan blåsande till signal på fockmasten. Klockan slog elfva. Mr Fogg hade en timme på sig ännu. Fix såg honom stiga ur åkdonet och gå ned i en båt jemte mrs Aouda och betjenten. Detektiven stampade hårdt i marken.
— Den uslingen! utbrast han. Han reser. Två tusen pund uppoffrade! Slösande som en tjuf! Ah, men jag skall följa med honom till verldens ända, om så behöfs. Men på sina dyra resor skall han ju gifva ut allt hvad han kom åt genom stölden!
Polisagenten hade rätt att göra denna betraktelse. Sedan Fogg reste från London hade han i reskostnader, i belöningar, i köpet af elefanten, i borgen och i böter gifvit ut öfver fem tusen pund, så att procenten till detektiverne för den summa, som kunde återfås, blef för hvarje dag allt mindre och mindre.