Jorden rundt på åttio dagar/20

Tjugonde kapitlet.

Fix sätter sig i direkt förbindelse med Phileas Fogg.

Under det denna scen tilldrog sig, som kanske en gång komme att allvarsamt blottställa honom, promenerade mr Fogg, ledsagande mrs Aouda, på gatorna i den engelska staden. Efter det mrs Aouda hade antagit hans tillbud att föra henne till Europa, hade han måst tänka på att anskaffa alla de artiklar, som äro nödvändiga för en så lång resa. Att en engelsman gör en resa kring jorden utan andra ressaker än en nattsäck går nog för sig, men en qvinna kunde ej företaga en dylik färd på samma vis. Derför blef det nödvändigt att köpa kläder och andra saker, som hon behöfde för resan. Mr Fogg fullgjorde detta med allt det lugn, som karakteriserade honom och på allt hvad till [ 137 ]ursäkt eller förebråelse anfördes af den unga qvinnan, som var förlägen öfver så mycken artighet, svarade han oföränderligt:

— Det sker i min resas intresse, det står i mitt program!

Då uppköpen voro verkställda återvände mr Fogg och hon till hotellet och spisade middag vid table d’hoten, som blef präktigt serverad. Mrs Aouda var lite trött och gick upp i sina rum efter att »à l’anglaise» ha tryckt sin oförfärade räddares hand.

Den hedervärde gentlemannen fördjupade sig hela aftonen i läsningen af Times och Illustrated London News.

Ifall han varit en karl, som kunnat förundra sig öfver någonting, så borde det ha varit öfver att icke ha sett till sin betjent innan det var liggdags. Men som han visste att paketbåten till Yokohama ej skulle gå från Hongkong förr än påföljande morgon, så tänkte han ej vidare på den saken. På morgonen hördes icke Passepartout af när mr Fogg ringde.

Hvad den hedervärde gentlemannen tänkte då han fick veta, att hans domestik icke kommit tillbaka till hotellet, det kan ingen säga.

Mr Fogg nöjde sig med att taga sin nattsäck, underrätta mrs Aouda och skicka efter en palankin.

Klockan var då åtta och Carnatics afgångstid var bestämd till half 10, ty man ville begagna det alldeles lugna vattnet för gången genom de trånga passen.

Då palankinen ankommit till hotellets port, stego mr Fogg och mrs Aouda in i det beqväma fortskaffningsmedlet och deras resattiralj drogs på en kärra efter dem.

En half timme derefter stego de begge resande [ 138 ]ur på kajen der ångaren skulle ligga, men der fick mr Fogg veta, att Carnatic hade afgått aftonen förut.

Mr Fogg, som gjorde sig räkning på att få rätt på både ångbåten och sin betjent, måste finna sig i att han ej fick tag i någondera. Men icke ett tecken till vrede öfver felslagen beräkning kunde upptäckas i hans ansigte och till mrs Aouda, som med oroliga blickar betraktade honom, yttrade han bara:

— Ett mellankommet hinder, mrs Aouda, ingenting vidare.

I detta ögonblick närmade sig honom en person, som uppmärksamt betraktade honom. Det var polisagenten Fix, som helsade och yttrade:

— Är inte ni, mr, liksom jag, en af passagerarne på Rangoon, som anlände i går?

— Jo, mr, svarade mr Fogg kallt, men jag vet inte med hvem jag har den äran...

— Ursäkta, men jag trodde att jag här skulle träffa er domestik.

— Vet ni hvar han är kanske? frågade den unga qvinnan.

— Hvad? svarade Fix, spelande öfverraskad, är han icke hos er?

— Nej, svarade mrs Aouda. Sedan i går har han icke synts till. Skulle han ha gått ombord på Carnatic utan oss?

— Utan er, mrs? svarade agenten. Men ursäkta min fråga: ämnade ni då resa med den ångbåten?

— Ja, det ämnade jag.

— Äfven jag, mrs, har blifvit narrad. Sedan Carnatic hade slutat sin reparation lemnade han Hongkong tolf timmar före den annonserade tiden, utan att [ 139 ]underrätta någon derom och nu måste man vänta i åtta dagar på nästa ångbåt.

Då Fix utalade orden »åtta dagar» svällde hans hjerta af glädje. Åtta dagar! Fogg qvarhållen åtta dagar i Hongkong! Arresteringsordern skulle hinna anlända! Ändtligen började turen vända sig åt representanten af lagen.

Må man döma om effekten af det slag i ansigtet han fick, då han hörde Phileas Fogg säga med sin lugna stämma:

— Det finns andra fartyg än Carnatic, tror jag, i Hongkongs hamn.

Mr Fogg bjöd sin arm åt mrs Aouda och styrde sina steg till hamnen för att höra sig om efter något fartyg som skulle afgå.

Fix följde efter dem, mycket orolig. Man skulle tro, att han var fastbunden vid mr Fogg.

Emellertid tycktes lyckan verkligen öfvergifva den som hon dittills gynnat så mycket. Mr Fogg ströfvade i hela tre timmar omkring i hamnen, fast besluten att, om så blef nödvändigt, förhyra ett fartyg för att föra honom till Yokohama. Men han såg blott fartyg som höllo på att lasta eller lossa och hvilka således ej voro genast färdiga att afgå. Fix började att hoppas igen.

Emellertid förlorade mr Fogg ej humöret derför, utan fortsatte sitt letande, skulle han också bege sig till Macao, då plötsligt en sjöman kom fram till honom.

— Ers herrlighet söker en båt, sade sjömannen och tog af sig sin hatt.

— Har ni då någon som kan genast afgå? frågade mr Fogg.

— Jo, Ers herrlighet, lotskuttern N:o 43, den bästa i flottiljen.

[ 140 ]— Och han seglar bra?

— Mellan åtta och nio mil i timmen eller så. Vill ni se den?

— Ja.

— Ers herrlighet skall nog bli nöjd. Det är väl fråga om en lustsegling till hafs ?

— Nej, om en resa.

— En resa?

— Vill ni frakta mig öfver till Yokohama?

Sjömannen såg öfverraskad ut och stirrade på honom.

— Ers herrlighet gör väl bara spektakel? sade han.

— Nej, jag har kommit för sent att följa med Carnatic, och jag måste ovilkorligen vara i Yokohama senast den 14 för att kunna följa med paketångaren till San Francisco.

— Det var ledsamt, det, sade lotsen, men det är omöjligt.

— Jag bjuder er hundra pund om dagen och en belöning af två hundra pund, om jag ankommer till bestämd tid.

— Är det allvarsamt sagdt? frågade lotsen.

— Fullkomligt allvarsamt, svarade mr Fogg. Lotsen gick framåt några steg. Han betraktade hafvet, tydligen inom sig stridande mellan begäret att förtjena en enorm summa och fruktan att ge sig ut på en så lång tur. Fix sväfvade härunder i dödlig ångest.

Under tiden hade mr Fogg vändt om och gått till mrs Aouda.

— Ni blir väl ej rädd, mrs? frågade han.

— Icke i sällskap med er, mr Fogg, svarade hon.

Lotsen hade ånyo närmat sig gentlemannen och vände och vred på hatten med sina händer.

[ 141 ]— Nå, lots? sade mr Fogg.

— Jo, Ers herrlighet, svarade lotsen, jag kan inte utsätta mitt folk, inte mig sjelf och inte er heller för en sådan farlighet under en så lång resa på en båt om knappt tjugo tons drägtighet, helst på denna tid af året. För resten skola vi inte hinna fram i rättan tid, ty det är sjutton hundra mil från Hongkong till Yokohama.

— Sextonhundra femtio bara, sade mr Fogg.

— Åhja, det är nästan detsamma.

Fix andades lättare.

— Men, tillade lotsen, det finns kanske ett sätt att arrangera saken ändå.

Fix mistade andan.

— Hur då? frågade Phileas Fogg.

— Jo, till Nagasaki, ytterst i söder på Japan, är det elfva hundra mil, men till Shanghai är det åtta hundra mil från Hongkong. På den resan behöfver man ej aflägsna sig från kinesiska kusten och det är en stor fördel, så mycket mer som strömsättningen der går mot norr.

— Hör nu, lots, sade Phileas Fogg, det är i Yokohama jag skall hinna fatt postångaren, icke i Shanghai eller i Nagasaki.

— Men, hvarför inte? Paketbåten till San Francisco går icke från Yokohama; han anlöper Yokohama och Nagasaki, men Shanghai är hans egentliga afgångsort.

— Är ni säker på hvad ni säger?

— Ja, riktigt säker.

— Och när går paketbåten från Shanghai?

— Den 11, klockan sju på aftonen. Vi ha således fyra dagars försprång, d. v. s. nittiosex timmar och med [ 142 ]åtta mils fart i medeltal i timmen, om vi sköta oss riktigt, om vinden är sydostlig och hafvet är lugnt, kunna vi hinna göra de åtta hundra milen, som skilja oss från Shanghai.

— Och när skulle ni kunna segla?

— Om en timme. Jag får lof att köpa lifsmedel och göra allt klart.

— Affären är afgjord. Ni är skeppare på båten?

— Ja, John Bunsby, skeppare på Tankadère.

— Vill ni ha handpenningar?

— Ja, om Ers herrlighet icke tycker illa vara?

— Se här har ni två hundra pund i förskott. Om ni vill vara med, sade mr Fogg till Fix, så...

— Jag ämnade just anhålla hos er om denna gunst, sade Fix.

— Godt! Om en half timme skola vi vara om bord.

— Men den hyggliga karlen då... sade mrs Aouda.

— Jag skall göra för honom allt hvad jag kan, svarade Phileas Fogg.

Medan Fix nervös, brinnande af feber, begaf sig till lotskuttern, skyndade de två andra till polisbyrån i Hongkong, der Phileas Fogg lemnade signalement på Passepartout och deponerade en summa, tillräcklig för att han skulle kunna återvända hem till sitt fädernesland. Samma formalitet iakttog han vid sitt besök på franska konsulatet och så förde palankinen de båda resande tillbaka till hamnen igen.

Klockan slog tre. Lotsfartyget n:o 43 hade sin besättning ombord, lifsmedel voro intagna, man var i ordning till resan.

Tankadère var en vacker, liten kutter om tjugo [ 143 ]tons, skarp i bogen, med smäckra former; den såg ut som en kappseglingsyacht. Kopparförhydningen blänkte, ombord var messingen blankskurad, allt synligt jern var galvaniseradt, däcket hvitt som elfenben — allt antydde, att skepparen John Bunsby var en karl som ville ha fint ombord på sin båt. De båda masterna voro styft akterstagade, segel af alla slag funnos, så att finge man bidevind skulle det gå raskt undan. Också hade båten vunnit flera pris vid kappseglingar mellan lotskuttrar.

Besättningen på Tankadère utgjordes af skepparen John Bunsby och fyra man. De voro djerfva, bepröfvade sjömän, som i det svåraste väder gåfvo sig ut för att hjelpa fartyg som voro nödställda, ty de voro mycket hemmastadda i dessa utomordentligt vidsträckta farvatten. John Bunsby, en karl om fyrtiofem år eller så, starkt byggd, brunstekt, med liflig blick, energiska ansigtsdrag, kunnig, tycktes det, i sitt yrke, skulle ha ingifvit förtroende åt hvem som helst, äfven den mest förskräckte.

Phileas Fogg och mrs Aouda kommo ombord. Fix var redan der. Akter ut var en kapp och genom den kom man på en trappa ned i en fyrkantig salong. Kring salongens väggar stodo soffor. Midt i salongen stod ett bord, på hvilket fanns en stor lampa, som följde med fartygets slingringar. Det hela var litet, men mycket snyggt.

— Jag är ledsen att inte kunna bjuda på någonting finare, sade mr Fogg till Fix, som gjorde en bugning utan att svara något.

Polisagenten erfor en viss känsla af förödmjukelse af att på detta sätt begagna sig af mr Foggs artighet.

— Helt visst är han en skurk, sade han, men verkligen en mycket artig skurk.

[ 144 ]Klockan 3,10 min. sattes seglen till. Engelska flaggan blåste på kutterns fockmast. Passagerarne hade slagit sig ned på däck. Mr Fogg och mrs Aouda kastade en sista blick på kajen och spanade ifrigt efter Passepartout, men han syntes icke till.

Fix var icke utan farhåga, ty slumpen skulle ju kunna föra just till denna plats den stackars karlen, som han hade behandlat så ovärdigt, och i sådan händelse hade en förklaring blifvit oundviklig; vid en sådan skulle detektiven icke ha uppträdt till sin fördel just. Men fransmannen syntes icke till, sannolikt hölls han ännu fjettrad af det narkotiska medlet.

John Bunsby lät hifva in ankaret, Tankadères segel svällde och snart skar stäfven reddens vatten.