Jorden rundt på åttio dagar/21

Tjuguförsta kapitlet.

Skepparen på Tankadère är nära att förlora en belöning om två hundra pund.

Den var verkligen äfventyrlig denna seglats på åtta hundra mil med en båt om tjugo tons och isynnerhet denna tid af året. Dessa kinesiska farvatten äro verkligen farliga, utsatta såsom de äro för plötsliga vindkast, isynnerhet under dagjemningen, och man var i första dagarne af november.

Tydligen hade det varit fördelaktigt för lotsen att föra sina passagerare ända fram till Yokohama, efter som han erhöll så mycket betaldt om dagen. Men det [ 145 ]skulle ha varit oförståndigt att våga en sådan öfverfart under för handen varande omständigheter och det var redan mycket djerft att bege sig på väg ända till Shanghai. Men John Bunsby hyste förtroende till sin Tankadère, som höjde sig på vågen som en fiskmåse, och kanske hade han icke orätt deri.

Senare på qvällen samma dag seglade Tankadère i de nyckfulla farvattnen kring Hongkong och i alla vindar navigerade hon utmärkt väl.

— Jag behöfver väl icke, sade Phileas Fogg till lotsen, när kuttern gaf sig ut på öppna hafvet, anbefalla den största skyndsamhet?

— Ers herrlighet kan lita på mig, sade John Bunsby. Hvad farten beträffar, så föra vi så mycket segel som vinden tillåter. Våra bramsegel skulle inte göra någonting till alls, utan bara hindra båten i farten.

— Nå, det der förstår ni er på, inte jag, och jag litar på er.

Phileas Fogg stod bredbent, med en sjömans hållning, utan att göra någon öfverhalning och såg utåt det gungande hafvet. Den unga qvinnan satt bakom honom och betraktade vemodsfullt detta mäktiga haf, hvaröfver skymningen utbredde sig och som hon trotsade på en bräcklig farkost. Ofvanför hennes hufvud utvecklade sig de hvita seglen, hvilka förde henne ut i rymden liksom med stora vingar. Kuttern tycktes riktigt flyga då vinden förde honom framåt.

Natten föll på. Månen gick in i sitt första qvarter och dess otillräckliga sken skulle snart försvinna i sjömörkret. Moln kommo jagande från öster och dolde redan en del af himmelen.

Lotsen hade tändt sina lanternor, ett [ 146 ]försiktighetsmått som är nödvändigt i dessa farvatten, der fartyg ofta möta hvarandra, antingen stadda på in- eller utgående. Ombordläggningar förekomma ej sällan och med den fart kuttern hade skulle han sprungit i spillror vid minsta sammanstötning.

Fix satt för-ut på fartyget och drömde. Han höll sig på afstånd, ty han visste att Fogg ej var af naturen just meddelsam af sig. För öfrigt var det honom motbjudande att tala vid denne man, hos hvilken han stod i förbindelse. Det föreföll honom nu som säkert, att mr Fogg icke skulle stanna i Yokohama utan genast gå ombord på en ångbåt till San Francisco för att komma in i Amerika, på hvars vidsträckta landområde han med all säkerhet skulle undgå straff. Foggs plan var verkligen mycket enkel, det medgaf han.

I stället för att från England begifva sig till Förenta Staterna, såsom en vanlig bof skulle ha gjort, hade Fogg företagit sig en långtur och rest genom tre fjerdedelar af jordklotet, för att med desto större säkerhet kunna hinna fram till Amerikas fastland, der han i fred och ro skulle njuta af bankens penningar, efter att ha dragit polisen vid näsan. Men hvad skulle Fix taga sig till när han befann sig på amerikansk jord? Skulle han lemna denne man? Nej, hundra gånger nej, och tills han förskaffat sig ett utlemnings-dokument skulle han ej lemna honom ur sigte. Det var hans pligt och den skulle han fullfölja till sista ögonblicket. Men hur som helst, så var en lycklig omständighet åtminstone för handen: Passepartout var ej längre hos sin husbonde, och isynnerhet efter de förtroenden Fix gifvit honom var det af högsta vigt, att husbonden och tjenaren aldrig mera återsågo hvarandra.

Phileas Fogg kunde ej låta bli att tänka på sin [ 147 ]betjent, som så besynnerligt hade försvunnit. Efter allt hvad han tänkt häröfver förekom det honom icke omöjligt, att den beskedliga karlen till följd af något missförstånd gått ombord på Carnatic i sista ögonblicket. Så trodde också mrs Aouda, som lifligt saknade den hederlige tjenaren, som hon hade att tacka för allt. Det kunde derför hända, att man sammanträffade med honom i Yokohama, och hade han kommit dit med Carnatic, skulle det ej bli svårt att få veta det.

Mot klockan tio friskade brisen upp sig. Kanske hade det varit klokt att taga in ref i seglen, men lotsen observerade noga himmelen och lät seglen stå. För öfrigt bar Tankadère upp sina segel alldeles ypperligt, ty hon låg lagom djupt och allt var klart ombord ifall någon by skulle komma. Vid midnattstiden gingo Phileas Fogg och mrs Aouda ned i kajutan. Fix hade förut gått ned dit och låg och sof på en af sofforna. Lotsen och hans folk stadnade hela natten uppe på däck.

Följande dagen, den 8 november, hade kuttern vid solens uppgång seglat mer än 100 mil. Loggen angaf, att medeltalet af båtens hastighet var mellan åtta och nio mil. Tankadère hade rum sjö och seglen stodo fulla, så att den uppnådde sitt maximum af hastighet. Hölle vinden blott i sig, så hade man all utsigt att hinna fram.

Tankadère aflägsnade sig ej under loppet af denna dag märkbart från kusten, der strömmarna voro gynnsamma och man kunde ännu vid någon ljusning skönja den i oregelbundna profiler framträdande kusten. Vinden kom från land, så att hafvet var mindre upprördt, en omständighet som var af vigt för kuttern, ty fartyg af ringa drägtighet hämmas i farten af vågsvallet.

Mot middagen mojnade brisen af något och [ 148 ]kastade om på sydost. Lotsen lät sätta till bramsegel, men efter två timmar måste han taga in dem igen, ty vinden friskade dugtigt till ånyo.

Mr Fogg och den unga qvinnan, som lyckligen undgått sjösjukan, åto med god aptit konserverna och biscuiten, som funnos ombord. Fix blef inbjuden att deltaga i deras måltid och antog bjudningen, ty han visste att barlast var nödvändig både för magar och båtar — men nog bar det emot alltid. Att resa på denne mans bekostnad och äta af hans mat — det var då icke så vackert handladt. Han åt således mycket brådskande, men åt gjorde han i alla fall.

Sedan måltiden var slutad ansåg han sig böra taga mr Fogg afsides och sade:

— Mister...

Vid detta »mister» knottrade sig skinnet på hans läppar och han gjorde våld på sig för att icke lägga handen på »misters» rockkrage.

— Mister, ni har varit mycket artig genom att bjuda mig på resan med fartyget. Men ehuru mina tillgångar ej tillåta mig att uppträda så storartadt som ni, så tänker jag dock betala min del i...

— Låtom oss ej tala om den saken, svarade mr Fogg.

— Jo, ty jag...

— Nej, sade Fogg i en ton, som ej tillät något svar. Det der ingår i de allmänna omkostnaderna.

Fix bugade sig, han var nära att qväfvas, han gick för-ut och slog sig ned der; icke ett ord mer yttrade han den dagen.

Man seglade raskt framåt och John Bunsby hyste godt hopp. Flera gånger yttrade han till mr Fogg, att man skulle vara framme i Shanghai vid den tid som [ 149 ]mr Fogg önskade, och mr Fogg svarade, att det gjorde han också räkning på. Hela besättningen på kuttern ådagalade för öfrigt allt nit. Belöningen lockade de raska gossarne med förunderlig makt. Också förekom icke ett kommandoord, som icke genast åtlyddes, icke en segelmanöver, som ej genast blef verkställd. Man skulle icke ha kunnat navigera bättre vid en Royal Yacht Clubb regatta.

På aftonen hade lotsen afräknat på loggen en inseglad längd af tvåhundratjugo mil från Hongkong, och Phileas Fogg kunde hoppas, att då han ankomme till Yokohama hade han ingen förlust af tid att inskrifva i sin annotationsbok. Således skulle den första allvarsamma motgång han hade erfarit, sedan han började sin resa, antagligen icke komma att förorsaka honom någon olägenhet.

På natten närmare morgonsidan kom Tankadère med frisk vind seglande in i Fo-Kien-sundet, som skiljer den stora ön Formosa från kinesiska kusten. Sjögången var ännu stark i detta sund, fullt af hvirflar, bildade af motströmmar. Kuttern arbetade mycket tungt. De korta sjöarne förhindrade dess gång. Det blef högst tröttsamt att stå på däck.

Vid dagningens inbrott friskade vinden i ännu mera. Af himmelens utseende kunde man gissa till att en stormby skulle infinna sig. Barometern angaf också en förestående förändring i atmosferen, qvicksilfret oscillerade nyckfullt. Man såg också i sydost hur vågornas ryggar blefvo allt högre och längre: »de luktade storm,» sade sjöfolket. Aftonen förut hade solen gått ned i en rödaktig mistbädd under fosforescerande gnistor från Oceanen.

Lotsen beskådade länge himmelens olycksbådande [ 150 ]utseende och mumlade mellan sina tänder något som man icke kunde urskilja. Då han stod bredvid sin passagerare sade han med låg röst:

— Man kan ju säga allt åt Ers herrlighet?

— Allt, svarade Phileas Fogg.

— Nåväl, vi få en stormby öfver oss.

— Kommer den från norr eller söder?

— Från söder. Det är en tyfon, som lagar sig i ordning.

— Låt gå för en tyfon från söder, ty den skall föra oss framåt, svarade mr Fogg.

— Jaså, tager ni saken på det viset, sade lotsen, något förvånad, så har jag ingenting mer att säga.

John Bunsbys aningar bedrogo honom ej. Under en mindre framskriden årstid skulle tyfonen, enligt en ryktbar meteorologs uttryck, upplöst sig i en skimrande kaskad af elektriska lågor. Men under vinterdagjemningen kunde man frukta att han skulle uppträda våldsamt.

Lotsen vidtog på förhand sina försigtighetsmått. Han beslog kutterns alla segel, firade ned rårna på däck, och tog ned bramstängerna. Han skalkade omsorgsfullt alla luckor, så att icke en droppe vatten kunde från däcket komma ned i fartyget. Endast focken tillsattes som stormsegel och man afvaktade hvad komma skulle.

John Bunsby hade bedt sina passagerare att gå ned. Men med det trånga utrymmet och nästan utan luft samt kastade hit och dit af slingringarna, var detta fängelse i högsta grad obehagligt. Hvarken mr Fogg eller mrs Aouda eller Fix gingo in på att lemna däcket.

Omkring klockan åtta kom byn med störtande regn [ 151 ]och häftig blåst. Tankadère, med blott sin lilla segellapp tillsatt, fördes som en fjäder bort af vinden, om hvilken man ej kan göra sig ett noggrannt begrepp när den stiger till storm. Att jemföra dess hastighet med fyrdubbla hastigheten hos ett lokomotiv, som rusar fram för full ånga, det vore långt ifrån det rätta.

Under hela dagen flög fartyget på detta sätt mot norr, lyftadt af de ofantliga sjöarna, lyckligtvis bibehållande samma hastighet som de. Sina tjugo gånger var kuttern nära att få öfver sig ett af dessa vattenberg akter ifrån; men genom en skicklig manöver af lotsen undgick man katastrofen. Passagerarne blefvo flera gånger öfversköljda af stänk, som de filosofiskt togo emot. Fix svor inom sig, utan tvifvel. Den oförskräckta Aouda, som hade ögonen fästade på sin följeslagare, hvars kallblodighet hon ej kunde annat än beundra, visade sig värdig honom och trotsade stormen. Hvad honom beträffade tycktes det som om äfven denna tyfon ingick i hans resprogram.

Ända tills nu hade Tankadère alltid drifvits norrut, men mot aftonen vände sig vinden, såsom man kunde frukta, på nordvestkanten. Kuttern fick då sjön på sidan och skakades förfärligt. Hafvet piskade den med en våldsamhet, som verkligen kan ingifva fasa, ty man vet ju ej med hvilken soliditet alla delarne af ett fartyg äro sammanfogade med hvarandra.

Med nattens inbrott blef stormen ännu värre. Då mörkret föll på och dermed farorna ökades, kände John Bunsby en liflig oro. Han frågade sig om det ej vore tid att gå in någonstädes och han frågade sin besättning till råds.

Sedan John Bunsby rådfrågat sitt folk närmade han sig mr Fogg.

[ 152 ]— Jag tror, Ers herrlighet, sade han, att vi gjorde bäst i att söka komma in i någon af hamnarne på kusten.

— Det tror jag också, sade Phileas Fogg.

— Såå, sade lotsen, men i hvilken?

— Jag känner bara en, svarade mr Fogg lugnt.

— Och den är...?

— Shanghai.

Lotsen stod några ögonblick stilla, liksom om han icke fattat hvad detta svar betydde, hvilken envishet och seghet, som lågo deri. Sedan fortfor han:

— Ja men, Ers herrlighet har rätt, alldeles Shanghai, ja.

Tankadères bog riktades oföränderligen mot norr.

Hvilken ryslig natt! Det var ett riktigt underverk, att icke den lilla kuttern kantrade. Två gånger var han nära deran och alla höllo på att bli spolade öfver bord, men man hade benslar att tillgå. Mrs Aouda var alldeles tillintetgjord, men icke ett klagande ord kom öfver hennes läppar. Mer än en gång måste mr Fogg störta fram till henne för att skydda henne för de våldsamma sjöarna.

Det blef dager igen. Stormen arbetade upp sig till det yttersta raseri och vindens riktning gick åter öfver på sydost. Detta var ganska lyckligt och Tankadère flög åter öfver detta ohyggligt upprörda haf, hvars vågor kämpade med dem som det nya vinddraget framkallat — en högst farlig böljornas kamp, hvari ett fartyg, som varit mindre fast bygdt, skulle ha krossats i spillror.

Understundom skönjde man kusten genom de sönderslitna mistslöjorna, men icke ett enda fartyg kom i [ 153 ]sigte. Tankadère var den enda som måste hålla ut på hafvet.

Vid middagstiden visade sig några tecken till att stormen ville stillna något och när solen sänkte sig vid horisonten blefvo dessa tecken tydligare. Passagerarne, som voro alldeles uppgifna af oro och förskräckelse, kunde taga sig något till bästa och njuta någon hvila. Natten var jemförelsevis lugn. Lotsen satte åter till segel, men med ref i dem. Kutterns fart blef betydlig. Följande dagen, den 11, i dagningen fick man känning af kusten. John Bunsby kunde försäkra, att man ej hade fullt hundra mil till Shanghai.

Hundrade mil! Och man hade blott denna dag på sig för att tillryggalägga dem! Samma afton måste mr Fogg anlända till Shanghai, om han icke skulle komma för sent att följa med ångaren till Yokohama. Hade ej stormen kommit, under hvilken han förlorade flera timmars tid, hade han i detta ögonblick ej varit på mer än 30 mils afstånd från hamnen.

Brisen blef märkbart svagare, men lyckligtvis blef hafvet på samma gång lugnare. Kuttern satte till alla segel som den möjligen kunde föra, och hafvets skum yrde framför bogen.

Vid middagstiden befann sig Tankadère på blott 45 mils afstånd från Shanghai. Ännu återstodo sex timmar för att hinna hamnen innan Yokohama-ångaren afgick.

Farhågorna voro lifliga ombord. Man ville ovilkorligen komma fram i tid. Alla, Phileas Fogg undantagen, kände sina hjertan klappa af otålighet, Kuttern måste segla i medeltal nio mil i timmen, men vinden blef allt knappare. Det var en oregelbunden bris, [ 154 ]nyckfulla kastbyar, som kommo från sidan. De passerade förbi och hafvet slätade ut sig efter dem.

Men emellertid upphemtade den smäckra kutterns höga och af ytterst tät duk tillverkade segel alla byar och kårar som kommo och med tillhjelp af strömmen hade John Bunsby, då klockan var sex, blott tio mil qvar fram till hamnen. En half timme derefter urskiljde man tydligt Shanghai, husen, hamnarmarna, hvilkas hvita ändar glänste i solens snedt fallande strålar.

Klockan sju var man ännu på tre mils afstånd från Shanghai. En gräslig kötted flög öfver lotsens läppar... hans belöning på två hundra pund höll på att gå honom ur händerna. Han såg på mr Fogg. Mr Fogg var orubbligt lugn och dock stod hela hans förmögenhet på spel i denna stund...

I detta ögonblick syntes en svart rökpelare uppstiga från vattenbrynet. Det var den amerikanska paketångaren, som lemnade hamnarmarna i Shanghai. Han anträdde sin resa på bestämd tid.

— Förbannadt! skrek John Bunsby, som uppretad kastade om rodret.

— Signalskott! sade Phileas Fogg torrt.

En liten bronskanon var placerad för-ut på Tankadères däck; den begagnades för att skjuta signalskott i tjocka. Man laddade kanonen ända upp till mynningen, men just som lotsen gick och hemtade ett brinnande kol och skulle lägga det på fänghålet, ropade Phileas Fogg.

— Flaggan i schau!

Flaggan hissades på mesanen. Det var en nödsignal och man kunde derför hoppas, att den amerikanska paketbåten skulle observera den och för ett ögonblick sakta sin fart och gå fram till fartyget.

[ 155 ]— Fyr! sade mr Fogg, och skottet ur den lilla kanonen dånade i luften.