Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 29
| ← Kap 28 |
|
Kap 30 → |
TJUGUNIONDE KAPITLET.
»Fiskmåsen» styr till havs.
Fiskmåsen var en liten vacker skonert med skarp förstäv, behagliga former och väl avpassad sträckning i vattenlinjen. Den liknade en kappseglingsbåt och hade också flera gånger vunnit pris vid lotsarnas tävlingar. Däcket var skurat vitt som elfenben, kopparbeläggningen blank och beslagen prydliga. Det syntes, att skepparen John Bunsby var stolt över sin skuta och mån om hennes yttre.
Besättningen utgjordes av fyra man och skepparen själv. Alla kände väl till farvattnen och tvekade ej ett ögonblick att gå i en båt, om det gällde att hjälpa ett fartyg i sjönöd. Bunsby var en kraftig, solbränd fyrtiofem års man med livlig blick och bestämd hållning, ägnad att ingiva den räddaste landkrabba förtroende till hans sjömannaduglighet. Fogg och Aoda stego ombord. Fix var där redan. Genom akterkappen kom man ned i en fyrkantig kajuta, vars väggar voro utvidgade till kojer. Inunder sträckte sig i halvcirkel en stoppad soffa. I mitten stod ett bord, som upplystes av en hänglampa. Det hela var ej rymligt men snyggt.
— Jag beklagar, att jag ej kan bjuda er på något bättre än jag har, sade Fogg till Fix.
Fix bugade sig utan att svara. Han kände sig lite skamsen över att nödgas stå i förbindelse till sin brottsling.
— Det är en mycket belevad tjuv, tänkte han, men en tjuv är han i alla fall!
Tio minuter över elva hissades seglen, och engelska flaggan svajade högt i toppen. Passagerarna sutto på däck, och ända in i sista minuten kastade Fileas Fogg och Aoda spanande blickar mot kajen för att se, om ej Passepartout skulle komma.
Fix såg åt samma håll men med en viss beklämning. Tänk, om Passepartout, som han behandlat så ovärdigt, nu kom i yttersta stunden! Då skulle det komma till en förklaring, som säkerligen ej skulle sluta trevligt. Men ingen Passepartout kom, och Fix lugnade sig med den tanken, att fransmannen troligen sov på britsen vid vinkällarens vägg bland de andra offren för opiumgiftet.
Snart fylldes Fiskmåsens segel av vinden, och den lätta båten dansade lustigt på vågornas toppar.
För övrigt var det ett äventyrligt företag att så sent på året göra en så lång resa med ett fartyg på endast tjugu ton. I synnerhet på hösten äro de kinesiska farvattnen mycket farliga på grund av de förfärliga kastvindarna. Hur gärna Bunsby således än velat frakta sina passagerare ända till Jokohama och dymedelst vinna den erbjudna höga betalningen, vågade han ej göra ett så farligt försök — det var redan ett vågspel att söka komma till Shanghaj. Men han litade på sin snabba Fiskmås och på sin goda lycka.
Under dagens sista timmar passerade skonerten de slingrande bukterna i inloppet till Hongkong och redde sig beundransvärt väl, hur svårt farvattnet än var på flera ställen.
Då det bar ut i öppna havet, sade Fogg till Bunsby:
— Jag behöver naturligtvis ej lägga er på hjärtat att gå med största möjliga fart?
— Lita på mig, ers höghet! Vi för den största möjliga segelyta. Toppseglen skulle bara tynga ned båten utan att farten ökades.
— Det är bra! Det där förstår ni bäst.
Och Fogg ställde sig bredbent som en gammal sjöman på däck och såg ut över det svallande havet utan att ens ett ögonblick förlora jämvikten.
Aoda, som tagit plats på akterdäck, kände sig däremot ängslig till mods vid åsynen av det mörknande havets vita vågor, vilka brusade kring det bräckliga flarn, som bar henne över djupets avgrunder. Och de väldiga seglen, som darrade och fladdrade för vinden, föreföllo henne som ofantliga vingar, på vilka Fiskmåsen bars genom rymden.
Det blev natt. Månen hade inträtt i första kvarteret, och dess svaga sken skymdes snart av dimmorna vid synranden. Molnen jagade fram östanifrån och skuggade redan en del av himlavalvet.
Skepparen satte upp sina signallyktor. Det är ett nödvändigt försiktighetsmått i dessa farvatten, som i synnerhet i närheten av hamnarna äro mycket trafikerade. Sammanstötningar äro ingalunda något ovanligt, och Fiskmåsen skulle ofelbart blivit krossad vid första stöt på grund av den stora hastighet, varmed den flög fram.