Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 28
| ← Kap 27 |
|
Kap 29 → |
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Bättre brödlös än rådlös.
Alldeles okunnig om detta uppträde, som i så hög grad kunde inverka på framgången av Fileas Foggs resplan, vandrade denne hedersman med fru Aoda genom den engelska stadsdelen. Det var naturligtvis nödvändigt att sörja för hennes utrustning med kläder och varjehanda reseffekter, när hon nu antagit hans anbud att följa med till Europa. En engelsman kan visserligen färdas jorden runt utan annat resgods än en kappsäck, men det kan ej en dam. Med vanligt orubbligt lugn tog Fogg även denna sak om hand, lät henne välja och betalte utan att säga ett ord eller ens blinka. Och på alla den förbryllade, vackra änkans ursäkter och tacksägelser svarade han oföränderligt, att saken ej var värd att tala om — den ingick nu i hans program.
Sedan alla inköp voro gjorda, återvände Fogg och hans följeslagarinna till hotellet och åto en präktig middag. Fru Aoda drog sig tillbaka till sitt rum, en smula trött av promenaden. Fogg slog sig ned i rökrummet och sysselsatte sig hela aftonen med läsning av de engelska tidningarna.
Det låg ej i hans natur att förvåna sig över någonting — annars skulle han säkert funnit det märkvärdigt, att Passepartout icke infann sig, när det var tid att gå till sängs. Men som han var säker, att ångbåten till Jokohama ej skulle avgå förrän följande morgon, fäste han sig icke vidare vid sin tjänares bortovaro.
När han tidigt följande morgon ringde, lät Passepartout ej höra av sig. Fogg ringde en gång till, och då uppassaren infann sig, lät han tillsäga Aoda och beställde en bärstol åt henne. Han drog ej ens på ögonbrynen, när han vid efterfrågan fick veta, att Passepartout icke varit synlig i hotellet under natten.
Bärstolen anlände och i den togo Aoda och Fogg plats; på en kärra bakefter forslades resgodset. Om en halvtimme voro de vid kajen. Men där fanns ingen Passepartout. Och, vad nästan ännu värre var, ingen Carnatic.
På sin fråga efter båten fick Fogg det svar, att den avgått klockan åtta kvällen förut. Men hans ansikte syntes lika lugnt som alltid, och när den unga änkan uttryckte sin oro och ledsnad, svarade han blott:
— Det är bara en tillfällighet! Det är ingenting att bry sig om.
Då närmade sig en person, som en stund uppmärksamt betraktat honom. Det var Fix.
Han hälsade artigt.
— Förlåt, är inte ni liksom jag en av passagerarna på ångaren Rangoon, som anlände hit i går? frågade han.
— Jo, svarade Fogg kallt, men jag har inte den äran att…
— Ursäkta, men jag trodde, att jag här skulle träffat er kammartjänare!
— Vet ni kanske var han är, min herre? sporde fru Aoda livligt.
— Vad! Är han inte här?
— Nej, svarade fru Aoda, han har inte synts till sedan i går middag! Skulle han verkligen utan oss ha gått ombord på ångbåten?
— Förlåt en fråga! Hade ni tänkt resa med Carnatic?
— Ja visst.
— Jag också. Och det var en stor missräkning för mig, att den gått ifrån mig. Nu måste vi vänta på nästa båt, och den går inte förrän om åtta dagar.
Med vilket inre jubel han sade dessa ord. Åtta dagar! Fogg skulle nödgas bli kvar i åtta dagar! Och han själv skulle äntligen få ordern från London ! Lagens målsman skulle också en gång ha turen på sin sida.
Därför var det också ett fruktansvärt slag för hans glada förhoppningar, när Fogg helt lugnt sade:
— Men här finns väl flera båtar än Carnatic i en hamn sådan som Hongkongs!
Med dessa ord bjöd han Aoda armen och gav sig av till skeppsdockorna för att få sig ett fartyg. Slagen följde Fix efter. Det var, som om han varit bunden vid Fogg med en osynlig tråd.
Lyckan tycktes emellertid verkligen ha övergivit sitt forna skötebarn. Under tre timmar genomsnokade Fogg förgäves hela hamnen under föresats att, om så erfordrades, ensam hyra ett fartyg för att komma till Jokohama. Inte ett enda kunde avgå strax, ty de voro antingen i färd med att lasta eller lossa.
Fix började andas lättare.
Fogg var emellertid inte den, som gav sig så lätt utan fortsatte sina efterforskningar och tänkte just resa över till Makao för att se, om han skulle ha bättre tur där, då han vid yttre hamnen hejdades av en sjöman, som med hatten i hand frågade:
— Söker ers höghet en båt?
— Ja. Har ni någon, som kan avgå strax?
— Ja, ers höghet. Lotskuttern Fiskmåsen, den bästa kuttern i hela hamnen. Den ligger där ute.
— Seglar den bra?
— Ers höghet ska bli belåten med den. Det gäller en lusttur utåt havet? sporde sjömannen.
— Nej, en resa! svarade Fogg.
— Lång?
— Vill ni åta er att föra oss till Jokohama?
Sjömannen stod helt handfallen och stirrade på Fogg.
— Ers höghet skämtar väl? sade han slutligen.
— Nej, jäg har kommit för sent till Carnatic och måste senast den fjortonde vara i Jokohama för att kunna fara vidare till San Francisko.
— Beklagligtvis är det en ren omöjlighet, ers höghet.
— Jag ger er tvåtusen kronor för var dag och fyratusen kronor i belöning, om jag hinner fram i tid.
— Är det ers höghets allvar?
— Jag skämtar aldrig.
Lotsen gick avsides och såg en stund utåt havet. Det var tydligt, att han slets mellan sin önskan att förtjäna en så stor summa och sin fruktan att ge sig så långt ut. Han var i valet och kvalet.
Fix stod som på glödande kol. Fogg vände sig till rajans änka.
— Är ni rädd, min fru? frågade han.
— Inte vid er sida, genmälde hon tryggt.
Lotsen närmade sig ånyo, tummande hatten mellan fingrarna.
— Nå? sade Fogg kort.
— Ers höghet! Jag kan inte med en så liten båt vid denna årstid ge mig så långt ut — det kunde kosta både er, mig och mitt folk livet. Och för resten skulle vi ändå inte hinna fram i tid.
Fix drog ett lättnadens andedrag.
— Men, fortsatte lotsen, saken kunde kanske ordnas på ett annat sätt.
Fix kände hjärtat stiga upp i halsgropen, som man säger.
— Vi kunde fara till Nagasaki på Japans sydkust eller till Shanghaj. I senare fallet skulle vi inte behöva avlägsna oss så långt från kinesiska kusten, och det skulle vara en stor fördel, helst strömmen går mot norr.
— Men jag måste träffa den amerikanska postångaren i Jokohama och icke i Shanghaj eller Nagasaki.
— Varför det då? Postångaren till San Francisko anlöper visserligen Nagasaki och Jokohama, men dess egentliga utgångspunkt är Shanghaj.
— Är ni säker på det?
— Ja visst, ers höghet.
— När går ångbåten från Shanghaj?
— Den elfte, klockan sju på kvällen. Vi har således över fyra dagar på oss eller fullt hundra timmar. Har vi tur, så att vinden står kvar på sydost och havet förblir lugnt, hinner vi mycket gott fram.
— När kan ni segla?
— Om en timme. Till dess kan vi skaffa proviant och hissa seglen.
— Då är saken avgjord. Är ni skeppare på båten?
— Ja, John Bunsby, skeppare på Fiskmåsen.
— Vill ni ha förskott?
— Ja tack, om ers höghet är så vänlig.
— Var så god, här har ni fyratusen kronor i avräkning!
Därpå vände sig Fogg till Fix, som stod där och förtvivlad rev sig bak örat:
— Vill ni göra sällskap?
— Jag hade just tänkt be er om denna ynnest, sade polisagenten beslutsamt.
— Gott, om en halvtimme går vi ombord.
— Men den stackars Passepartout! inföll Aoda, som var högst orolig över den raske tjänarens försvinnande.
— Jag ska göra allt vad jag kan för honom, sade Fogg.
Nervös, feberhet, förtvivlad, rasande gick Fix ombord på lotskuttern, under det Fileas Fogg och fru Aoda begåvo sig till polisbyrån i Hongkong, där de uppgåvo Passepartouts signalement och avsatte en summa tillräcklig för hans hemfärd till England. Hos franske konsulatagenten gjorde de på samma sätt, och på utsatt tid voro de vid hamnen.
Klockan slog elva, när kuttern var färdig att lägga ut. Provianten var instuvad, besättningen redo och passagerarnas resgods ombord.