Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap 40
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

Expresståget och bisonoxarnas tåg
Kap 42  →


[ 179 ]

FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
Expresståget och bisonoxarnas tåg.

Förr i världen tog det ett halvt års tid att fara mellan San Francisko och New-York. Sedan den stora Pacific-järnvägen blev fullbordad, kunde resan mellan sagda städer göras på sju dagar.

Fileas Fogg och hans medresande foro på ett expresståg för att göra färden på minsta möjliga tid. Vagnen var synnerligen präktigt inredd. Mellan två rader länstolar längs vagnens långsidor ledde en bred gång genom dess hela längd. Tågets samtliga vagnar stodo genom gångbroar över plattformarna i förbindelse med varandra, så att man kunde gå från den ena ändan av tåget till den andra och efter behag ta plats i salongsvagnen, matsals- och kafévagnen, rökvagnen o. s. v. Över gångbanorna rörde sig ständigt en ström av människor, och bland dessa en del affärsmän, som utbjödo böcker och tidningar, cigarrer, apelsiner, konfekt och varjehanda drycker. Det var som om livet i en stor stad med tåget flyttats ut i vildmarken.

En stund efter tågets avgång började det snöa, och därigenom minskades tågets hastighet. Samtalet ville ej heller ta fart. Sömnen tog ut sin rätt. Passepartout sov nu förstås »bara med ena ögat» för att kunna ha det andra på Fix. Han misstrodde nämligen fortfarande polisagenten och höll sig redo att vid minsta skymt av svek vrida nacken av sin forne vän.

[ 180 ]Snön föll som ett fint sidentäcke över landskapet, och ångan från lokomotivet bredde sig däröver i gråa moln. Enformigt ljöd pustandet av »ånghästen», och lika enformigt flögo telegrafstolparna förbi kupéfönstren. Det var därför en lättnad, när en uppassare klockan åtta kom in och anmälde, att det var sängdags. Stolryggarna fälldes ned, sängar, som konstruerats på ett sinnrikt sätt, vecklades ut, och genom gardiner förvandlades hela vagnen på ett ögonblick till två rader små sovrum — alldeles som hytter på en ångare — med mjuka kuddar och bländvita lakan. Snart sovo resenärerna var i sin vrå.

Klockan åtta följande morgon förändrades kupén åter till en vanlig vagn, och passagerarna kunde i gott mak betrakta de vackra utsikter, som Sierra Nevadas bergstrakter erbjuda. Järnvägsspåret följde bergskedjans krökar; stundom tycktes det klättra uppåt dess brant, stundom hänga ut över ett bråddjup; det slingrade sig kring fjällknutarna och kastade sig blint in i trånga pass, som tycktes förlora sig i jordens innandömen. Lokomotivet rusade ständigt framåt. Ur dess skorsten stod en gnistrande eldkvast. som liknade en väldig komet; dess röda lykta kastade ett trolskt sken in i de sekelgamla skogarnas mörka skrymslen; dess visslingar och dess tunga suckar överröstade vattenfallens dån och forsarnas brus, och rökvirvlarna tvinnade sina trådar kring trädens toppar.

Understundom syntes stora hjordar av bisonoxar skrida fram vid synranden, och en dag vid tretiden på eftermiddagen tågade en skara om tio eller tolv tusen dylika djur över järnvägen. Först minskade tågföraren hastigheten och försökte bana sig väg [ 181 ]med den väldiga snöplogen, men förgäves. Den täta massan var ogenomtränglig som en mur, och tåget måste stanna och avvakta, att den långa processionen skulle hinna över. Oxarna eller bufflarna, som de vanligen kallas, gingo framåt i sakta marsch och uppgåvo emellanåt förfärliga bölanden.

Jorden runt på 80 dagar Edvard Forsström 181.jpg

[ 182 ]Resenärerna kunde i lugn och ro betrakta djuren. Dessa liknade delvis den i Europa vanliga tama hornboskapen men voro större samt hade kort svans och korta ben; manken bildade en stor puckel, hornen sutto långt åtskilda, och huvudet var, liksom hals och bog, betäckt av en långhårig man.

Det dröjde tre timmar, innan den stora hjorden hunnit över banan. Fogg såg med intresse på detta oväntade hinder i hans resa och tog denna motgång lika kallt som allt annat. Men Passepartout skummade av vrede och kände sig starkt frestad att med sina revolvrar hjälpa till att bana väg för lokomotivet.

— Sådana fräcka nöt de amerikanska oxarna ändå är! röt han. Vågar ställa till riktiga folkskockningar, alldeles som de också skulle välja fredsdomare! Och de stänger helt enkelt trafiken, liksom här i detta land varken funnes lag eller förordningar eller fridlysning! Undrar just, om den där fänaden också ingått i min husbondes program. En sådan stackare, den maskinisten! Skulle jag stå på lokomotivet, så skulle jag köra tvärs igenom hela rasket!

Väl var det för både tåg och passagerare, och icke minst för Passepartouts husbonde, att den hetlevrade betjänten icke hade hand om maskinen. Visserligen skulle han ha krossat ett halvt tjog bufflar, men leken skulle säkert i alla fall lyktat så, att tåget urspårat och passagerarna måhända trampats ned av de envisa djuren, som aldrig hejda sin fart, sedan de satt sig i gång, utan blint gå på, tills en bergvägg eller en fors stänger deras väg.

Natten var redan inne, när de sista oxarna passerade banan.

Åter rusade lokomotivet framåt, och den 6 [ 183 ]december på middagen ilade det förbi Stora Saltsjön. Detta stora innanhav har även blivit kallat »Döda havet», och en flod med namnet Jordan utgjuter i det sin vattenmassa. Vackra och vilda klippor, som äro överdragna med en vit saltskorpa, kanta sjöns stränder. Vattnet var fordom så salt, att inga fiskar kunde leva däri; emellertid tyckes dess salthalt småningom avtaga, och nyligen har man med framgång planterat ett slags sill där. Fordom var sjön mycket större än nu men har på senaste åren åter börjat tillväxa.

Vid denna sjö låg Saltsjöstaden, där mormonernas egendomliga sekt, stiftad 1830 av Josef Smith, hade sitt huvudsäte, ehuru den på senare tider allt mer förlorat sitt anseende hos alla tänkande människor. Förenta staternas lagstiftare ville ej heller tåla månggiftets apostlar inom unionen, oaktat dessa som jordbrukare visat en sådan duglighet, att de omskapat en del av saltöknen till en leende, fruktbar bygd.