Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap 41
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

Hur man i Amerika passerar murkna broar
Kap 43  →


[ 184 ]

FYRTIOANDRA KAPITLET.
Hur man i Amerika passerar murkna broar.

Då fru Aoda en dag vid ett uppehåll å en station såg ut genom kupéfönstret, upptäckte hon bland de promenerande passagerarna den man, som i San Francisko överfallit Fileas Fogg och sagt sig heta överste Proctor. Hon greps av oro och drog sig strax tillbaka för att ej bli igenkänd. Hon var nämligen rädd, att Fogg och denne grovhuggare åter skulle sammanträffa och möjligen råka i gräl.

Då sålunda båda motståndarna foro med samma tåg, gällde det att tänka ut ett sätt att hålla herr Fogg i ro i kupén, så att han ej gick ut och fick syn på översten. Fru Aoda meddelade Fix och Passepartout sin upptäckt. Fix förklarade, att han, om det gick så långt, hellre själv skulle slåss med översten än tillåta, att Foggs dyrbara liv skulle löpa någon fara.

Passepartout fick en god idé och meddelade den åt Fix. Om en stund yttrade denne till Fogg.

— Det är bra långsamt och tråkigt att fara på järnväg.

Fogg medgav detta.

— Tycker ni inte om att spela schack? sporde Fix. Jag vill minnas, att ni gjorde det under resan till Indien.

— Jo visst, men här finns varken schackbräde eller medspelare.

[ 185 ]— Visst finns här schackbräde; jag ska gå och se efter i rökvagnen. På ett amerikanskt expresståg finns allting. Jag är förtjust i schack.

— Och jag, inföll fru Aoda, brukade förr i tiden då och då spela ett parti med min far; han påstod, att jag inte saknade anlag.

Om Fileas Fogg någon gång i livet gjort sig skyldig till ett glädjeutbrott, skulle det måhända ha skett nu — tänk, att få sig ett parti! Men han endast böjde välvilligt på huvudet.

När Fix en stund efteråt kom tillbaka med ett schackspel och ett litet bord samt fått den värderade rundresenären instuvad i ett hörn, log Passepartout förnöjd och gnuggade sina händer. Nu kunde det regna amerikanska överstar utan att hans herre skulle se upp från det rutade brädet.

Färden gick en dag genom Klippiga bergens trakter, där en järnväg har att kämpa med många svårigheter på grund av de talrika fjällklyftor, floder och forsar, som måste överskridas. Då hördes med ens häftiga signaler från lokomotivet, och tåget stannade helt plötsligt. Passepartout stack ut huvudet men kunde ej se någon station. Fix och fru Aoda blevo ängsliga, att Fogg skulle gå ut, men han sade endast till Passepartout, att denne skulle höra efter, vad som kunde vara på färde.

Passepartout rusade ut. Största delen av de resande hade gjort på samma sätt, och bland de fyrtio eller femtio, som skockades kring konduktören, var även överste Proctor, som Passepartout kände igen på fru Aodas beskrivning.

Mitt på banan stod en banvakt med röd flagga. Han var skickad av inspektören på närmaste station för att tillkännagiva, att en hängbro hade råkat [ 186 ]i olag och ej kunde bära tågets tyngd. Flera av plankorna hade murknat, och det var alldeles för vågsamt att söka passera den.

Passepartout kände en rysning ända in i hjärteroten. Han hade så ofta hört talas om amerikanernas djärvhet och dumdristighet, att han insåg, att verklig fara måste vara å färde, när de manade till försiktighet. Hur skulle han våga gå in till sin husbonde och tala om denna motgång?

Översten tog till ordet med sin gälla, skrikiga stämma:

— Men vi kan väl inte bli sittande här i snön?

— Här har telegraferats efter ett annat tåg, men det kan inte komma till bron förrän klockan sex.

— Fem timmars förlust! tänkte Passepartout och bleknade.

— Kan man inte komma över strömmen med båt? sporde en annan resande.

— Nej, strömmen går strid på grund av den stora nederbörden, och vi skulle nödgas göra en omväg på ett par mil för att komma till ett ställe, där vi kan vada över.

Den råe översten öste ur sig en mängd eder och förbannelser över järnvägsstyrelsen, maskinisten, tågföraren, broar, floder och regn.

— För övrigt behöver vi nog de fem timmarna för att gå härifrån till stationen, sade konduktören.

— Ska vi gå? mumlade de resande.

— Hur långt är det dit? frågade någon.

— Bortåt ett par mil.

De resande började väsnas och skrika, den ene högre än den andre. Hade inte Fileas Fogg just haft Fix i en mycket svår ställning och varit viss om att göra honom matt genom ett par fina drag, [ 187 ]skulle han utan tvivel lagt märke till allt detta oväsen.

Passepartout stod just i begrepp att med förtvivlan i hjärtat meddela sin husbonde, hur illa det såg ut för resans fortsättning, då lokomotivföraren steg fram, höjde rösten och sade:

— Mina herrar! Kanske finns det ändå ett sätt att komma över bron!

— Vad behagas? Över bron? Bravo! Hurra! skreko passagerarna om varandra.

— Med vårt tåg? ropade översten.

— Ja, med tåget! sade lokomotivföraren.

— Men bron håller ju på att ramla! invände konduktören och skakade på huvudet.

— Det gör ingenting! sade lokomotivföraren kallt. Jag kör med största möjliga hastighet — då kan det gå.

Passepartout kände sig helt beklämd vid tanken, att tåget kunde rulla ned i den strida floden. Men förslaget tilltalade flera av de resande och i synnerhet den bullersamme översten. Han påpekade, att någon djärv ingenjör till och med haft den idén att övergå floderna utan broar och endast medelst tågens oerhörda snabbhet. Den äventyrliga planen vann allt flera försvarare; åtskilliga började på äkta amerikanskt sätt hålla höga vad om att tåget skulle komma lyckligt över.

Passepartout häpnade över denna grad av lättsinne men ännu mera över, att ingen tycktes tänka på en mycket enkel sak. Han vände sig till en av de resande och sade:

— Lokomotivförarens förslag synes mig något vågsamt, och jag skulle…

[ 188 ]— Jag håller hundra kronor mot en! sade den resande.

— Den allra enklaste eftertanke… sade Passepartout.

— Det behövs ingen eftertanke — lokomotivföraren har sagt, att det kan gå, fick han till svar.

— Utan tvivel kan man komma över, men det kunde vara klokare…

— Klokare! utbrast överste Proctor. som befann sig i Passepartouts närhet. Det sades ju uttryckligen, att det skulle gå med största möjliga hastighet.

— Jag förstår väl det, sade Passepartout och försökte höja rösten, men jag ville bara påpeka, att det skulle vara mer naturligt, om…

— Vad menar karlen? Vad talar han om? Vad är det, som är naturligt? skrek man på alla sidor, håll och kanter.

— Han är rädd, förstås! sade översten och log försmädligt.

— Rädd, jag, en fransman! skrek Passepartout. Åh, jag ska visa de där skränfockarna. att en fransman från Paris kan vara lika amerikansk som de! Kör!

— Till vagnarna då! ropade konduktören.

— Jaha, till vagnarna! upprepade Passepartout, röd och het.

Alla satte sig i gång och intogo sina platser.

— Men jag ville bara säja, ropade Passepartout, då han kommit upp på vagnssteget, att det varit enklare, om vi först till fots gått över bron och sedan låtit tåget försöka sin lycka. Man har i alla fall bara ett liv…

Men ingen hörde på honom; alla de andra hade [ 189 ]för brått att slå vad. Lokomotivet visslade och backade för att få riktig fart över bron. Så ven åter dess signal, och farten framåt började. Hastigheten blev allt större och slutligen rent av fruktansvärd; från lokomotivet hördes ett enda hemskt väsande, och det rök om hjulaxlarna. Man kunde ej en gång beräkna, hur många mil det gick i timmen; det tyngde ej längre på skenorna, det flög fram.

Jorden runt på 80 dagar Edvard Forsström 189.jpg

Bron syntes ej ens — tåget gick över den med blixtens hastighet, det [ 190 ]hoppade från den ena stranden till den andra, och lokomotivföraren kunde ej hejda det förrän tre fjärdingsväg på andra sidan stationen.

Men tåget hade nätt och jämt hunnit över klyftan, då bron brakade och föll ned i den skummande floden.

I samma ögonblick sade Fogg till Fix:

— Schack och matt, min herre!

Han hade ej haft en aning om den fara, vari han svävat.