Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap 42
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

Översten blandar sig i spelet
Kap 44  →


[ 190 ]

FYRTIOTREDJE KAPITLET.
Översten blandar sig i spelet.

Den pustande ånghästen gick över Evanspasset, den högsta punkten på järnvägen, och nu bar det nedåt mot Atlantiska oceanen. Tåget hade kört in den försummade tiden, och Fogg kunde med största tillförsikt hoppas att hinna fram i tid.

Han satt en morgonstund inbegripen i ett schackparti med Fix, som nu tycktes ha blivit en lidelsefull schackspelare. Genom ett väl uttänkt drag hotade han både kung och drottning, så att den stackars polisagenten var riktigt illa däran.

Då hördes bakom honom en grov, rosslig stämma:

— Jag skulle ha dragit fram den andre bonden och hotat tornet också!

[ 191 ]De spelande sågo upp från schackbrädet. Det var överste Proctor, som blandade sig i spelet. Fix så väl som Fileas Fogg och fru Aoda kände genast igen honom.

— Och själv blivit matt för hans löpare! sade Fogg kallt.

— Åh, det är engelsmannen, som låtsar, att han kan spela »härförarnas och konungarnas spel», sade översten med ett hånleende.

— Räknar sig nu amerikanska överstar till härförare? genmälde Fogg överlägset.

Översten blev blå i ansiktet av ilska och gav till ett rytande.

— Ni begriper inte ett spel, som fordrar beräkning! väste han slutligen fram.

— Kanske jag bättre förstår ett annat spel, som beror mera på slump än beräkning! sade Fogg och reste sig med sitt orubbliga lugn.

— Försök, ja, försök bara, ni mjältsjuke son av det skenheliga England! utbröt Proctor med översittarens vanliga storkaxighet.

Fru Aoda bleknade, allt hennes blod strömmade till hjärtat, och hon fattade sakta herr Foggs arm. Han drog sig undan. Passepartout höjde sig på tårna, färdig att vilket ögonblick som helst kasta sig över fridstöraren.

Fix hade reste sig och trätt fram till Proctor.

— Ni har först och främst med mig att göra, som ni överfallit både med okvädinsord, hugg och slag.

— Herr Fix, avbröt Fileas Fogg. Här är det jag, som först har ordet, förlåt mig! Herr översten har behagat klandra en engelsk schackspelare — [ 192 ]det är en ytterligare förolämpning, som kräver upprättelse.

— När som helst, var som helst och med vilka vapen ni hehagar! fräste översten.

Fru Aodas bönfallande blickar, Passepartouts knutna nävar och polisagentens upprepade försök att få behålla den retlige översten för egen räkning tjänade till ingenting. Fogg och översten lämnade kupén och stego ut på plattformen vid vagnens ena ända.

Fogg mätte sin vedersakare med en kall blick.

— Jag måste nödvändigt återvända till Europa utan att förspilla ett ögonblick av min tid. Det är dyrbara intressen, som står på spel! sade han.

— Det angår mig inte! svarade översten rått.

Fileas Fogg rynkade ej ens pannan.

— Min herre! sade han. Allt sedan det ögonblick, då ni i San Francisko bar er dumt åt mot mig, har det varit mitt oryggliga beslut att återvända till Amerika och ställa er till räkenskap, sedan jag först ordnat de angelägenheter, som absolut påkalla min närvaro i gamla världen.

— Åh, verkligen? genmälde översten med ett hånleende.

— Vill ni möta mig med revolvern i hand om sex månader?

— Varför inte lika gärna om sex år? Eller sextio år?

— Jag säger sex månader och ska då punktligt infinna mig på avtalad plats.

— Tatata! Undanflykter! Nu genast eller aldrig!

— Som ni behagar! Far ni till New-York?

— Det rör er inte! Vet ni var Plum-Creek är?

[ 193 ]
De spelande sågo upp från schackbrädet.

[ 194 ]— Nej.

— Det är nästa station. Där är vi om en timme, håller i tio minuter, och på den tiden kan man hinna växla några revolverskott.

— Bra. Jag ska gå ut vid Plum-Creek.

— Och aldrig gå in igen! flinade översten.

— Vem vet? sade Fogg, steg i sakta mak in i sin kupé, slog sig ned vid schackbrädet och frågade fru Aoda, om hon behagade spela ett parti.