Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 44
| ← Kap 43 |
|
Kap 45 → |
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.
Indianerna blanda sig i spelet.
Först lugnade han sin medspelarinna med den försäkran, att man aldrig ett ögonblick borde vara rädd för skrävlare av sådant skrot och korn som den där översten, och därpå bad han Fix bli hans vittne eller sekundant vid duellen. Fix gav med nöje sitt bifall. Fogg gjorde en djärv kupp, och fru Aoda »blev matt» just som lokomotivet bortåt elvatiden signalerade, att man nalkades Plum-Creek. Fogg var oövervinnelig!
Fileas Fogg reste sig genast, och Fix följde honom. Efter dem gick Passepartout med ett par revolvrar.
Fru Aoda satt kvar med händerna krampaktigt tryckta mot hjärtat — hon var vit som en vaxbild.
Dörren till vagnen framför slogs upp, och ut trädde överste Proctor i sällskap med en annan »överste» av samma skrot som han själv. Men just som de båda envigeskämparna och deras sällskap skulle gå ned på perrongen, skyndade en konduktör fram.
— Mina herrar, här får ingen stiga av! sade han.
— Varför inte? sporde översten.
— Vi är försenade tjugu minuter, och tåget går ögonblickligen.
— Ja, men jag ska slåss med den här engelsmannen.
— Det kan jag verkligen inte hjälpa — vi måste gå genast. Det har redan ringt för andra gången. Var så god och stig in igen!
Och i detsamma satte sig tåget i gång.
— Det var mycket ledsamt, mina herrar, sade konduktören. Jag skulle så gärna velat göra er en tjänst, men det var omöjligt. Men vad hindrar herrarna att slåss under vägen?
— Det passar kanske inte den här herrn? sade översten med ringaktning i tonen.
— Jo bevars! genmälte Fogg kallt.
— Det ska vara i Amerika folk tar en duell så ogenerat, mumlade Passepartout för sig själv. Den där konduktören är visst en person, som riktigt förstår sej på att ta folk.
Konduktören gick före till slutet av tåget, och efter honom följde Fogg, översten, båda vittnena och Passepartout. I sista vagnen sutto blott ett halvt tjog resande, och när konduktören frågade, om de ej några minuter ville lämna sina platser samt gå ut på plattformen och gångbron, så att två herrar kunde med revolvern göra upp ett litet mellanhavande, reste sig alla ögonblickligen och förklarade, att det skulle vara dem ett stort nöje. Om ett ögonblick var vagnen utrymd.
Vagnen var femtio fot lång och således mycket lämplig för en sådan strid, som i många länder på grund av en missuppfattad s. k. hederskänsla ofta anses som ett bevis på mod, under det att den i själva verket är ett lika tanklöst som hjärtlöst spel om människoliv. Bästa beviset därpå är, att den stod i sin högsta blomstring under tidevarv, då lycksökande äventyrare med mer eller mindre klingande adelsnamn armbågades vid hoven för att fånga rykte och guld på värjspetsen.
Fileas Fogg och hans motståndare togo var sin revolver och stego in i vagnen. Deras sekundanter låste dörrarna och stannade kvar utanför. Vid första signal från lokomotivet skulle de båda envigeskämparna börja skjuta, och två minuter senare skulle deras vittnen skynda in och föra ut dem levande eller döda. Fix och Passepartout tyckte, att var minut var en evighet. Och den stackars Aoda kände, att hennes räddares liv var henne dyrbarare än hennes eget.
Då hördes på en gång vilda skrän, och skott smällde. Men ej från den vagn, där två personer stodo i begrepp att ta varandras liv, utan längs hela tåget. Och överallt ljödo rop av ångest och fasa från de resande i kupéerna.
Fogg och översten sprängde dörren och störtade ut. De förstodo, att tåget blivit överfallet av indianer. Dylika försök hade mer än en gång förut blivit gjorda och hade till och med lyckats. Medan tåget var i full fart, hade de starka och viga vildarna i hundratal klängt sig fast vid vagnarna alldeles som en konstberidare på en galopperande häst. Först rusade de fram mot lokomotivet och dövade med klubbslag maskinisten och eldaren. En av hövdingarna skulle nu söka stoppa tåget, men som han ej förstod sig på maskinen, släppte han i stället på mera ånga, så att tåget fick större hastighet. Indianerna klängde sig under tiden med apors vighet fram över taken och ned på plattformarna, bröto upp dörrarna, rånade och mördade, plundrade bagagevagnen och kastade resgodset ut på banvallen. Skott, skrik och skrän gjorde uppträdet ännu ohyggligare.
En del av de resande försvarade sig med förtvivlans mod, och somliga vagnar uthärdade en formlig belägring. Fru Aoda värjde sig som en hel karl; var gång en vilde tittade in genom de krossade fönstren till hennes kupé, avfyrade hon sin revolver utan att blinka, och var gång fällde hennes kula en av stråtrövarna. Också kunde man räkna ett tjog fallna indianer på banvallen, och en hel del hade krossats av hjulen, då de försökte haka sig fast vid vagnarna. Men där lågo också många av passagerarna — det var en hemsk syn.
Striden hade redan rasat tio minuter, och man närmade sig nu ett fäste med militärgarnison, men på andra sidan därom var man åter ute på den öde slätten utan utsikt till någon undsättning.
En kula ven genom luften och genomborrade konduktören. Innan han drog sin sista suck, hann han nätt och jämt säga till Fogg, att om ej tåget stannade inom fem minuter, skulle indianerna hinna sätta sig i besittning av tåget och döda de resande till sista man.
— Tåget ska hejdas! sade Fogg lugnt. Passepartout rusade fram.
— Det ska jag sköta om. Man har inte för ro skull varit gymnast och cirkusakrobat!
Och som en ål gled den raske tjänaren ned under vagnen utan att rödskinnen märkte honom. Under det striden rasade, kulorna susade över hans huvud och indianernas skrän skuro i hans öron, slingrade han sig fram under vagnarna, hängde sig fast i kedjorna, i bromsstängerna och värmeledningsrören och hann slutligen fram till lokomotivet. Ingen hade sett honom.
Han hakade av kopplingen mellan godsvagnen och lokomotivet, och detta rusade av som en blixt, så snart det blivit den långa vagnraden kvitt. Tåget stannade däremot så småningom. På endast hundra fots avstånd låg det lilla fästet Fort Kearnay.
Här hade soldaterna redan hört skotten och skyndade de resande till undsättning. Indianerna upptäckte dem, och redan innan tåget stannat, lade de benen på ryggen och försvunno, ljudlöst och kattlikt. Ingen såg, vart de togo vägen.
Men när de resande samlades, sedan tåget stannat, och man började räkna efter, vilka och hur många, som saknades, var Passepartout borta, han som genom sitt mod, sin vighet och sin slughet hade räddat dem alla.
Var var den hurtige tjänaren, och hurudant hade hans öde blivit?