Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 48
| ← Kap 47 |
|
Kap 49 → |
FYRTIOÅTTONDE KAPITLET.
Fogg finner en utväg.
En av den franska linjens ångbåtar, vilka äro lika snabbgående som de andra linjernas, skulle visserligen avgå den 14 december, men oberäknat den direkta tidsförlusten, som härigenom skulle vållas Fogg och hans ressällskap, gå dessa ångare ej direkt till Liverpool eller London utan till Le Havre, vilket skulle ytterligare försena Foggs framkomst.
Ett av Inmanlinjens fartyg skulle avgå dagen därpå, men som den linjens båtar äro mera avsedda för utvandrares befordran, ha de svaga maskiner och kunna således blott uppnå en medelmåttig hastighet.
Passepartout var utom sig av förtvivlan. Dessa fyrtiofem minuter voro ett dråpslag, som med ens krossade alla hans herres förhoppningar. Och felet var hans, som i stället för att jämna vägen hopat hinder på hinder! Fogg sade emellertid ej ett enda förebrående ord.
— Låt oss sova på saken! I morgon ska vi fatta ett beslut! Kom nu! sade han.
Och så togo de in på ett hotell vid Broadway, New-Yorks livligaste gata, som är nära en svensk mil i längd och tjugufem meter bred samt bebyggd med idel palats. Fogg sov ostört som vanligt, men de andra kunde knappast få en blund i ögonen av oro.
Dagen därpå var det den tolfte december. Hade Fogg hunnit med den snabbgående båten Kina kvällen förut, skulle han gott kommit fram till London på utsatt tid. Men nu!
Fogg gick ensam ut, sedan han bett fru Aoda och Passepartout hålla sig färdiga att avresa vilket ögonblick som helst. Han begav sig ned till stränderna av floden Hudson och sökte bland de där liggande fartygen något, som ämnade avgå. Men då de flesta voro segelfartyg, kunde han ej tänka på att använda dem. Han var nära att uppgiva sina efterforskningar, då han fick syn på ett propellerfartyg med smäckra och fina former, vilket utsände stora, svarta rökmoln och tycktes färdigt att gå till sjöss.
Om några ögonblick hade Fogg fått tag i en roddare, som med några årtag förde honom till fartygets fallrepstrappa. Kaptenen befann sig ombord, och Fogg fick strax tala med honom. Det tycktes vara en femtio års man, en riktig sjöbjörn med stora, utstående ögon, med kopparröd hy och rött hår, hals som en oxe och ett obehagligt ansiktsuttryck.
— Jag är Fileas Fogg från London.
— Och jag kapten Speedy från Cardiff! svarade sjöbjörnen.
— När seglar ni?
— Inom en timme.
— Resan gäller?
— Bordeaux, genmälde kaptenen kort.
— Har ni last?
— Nej, blott barlast.
— Passagerare?
— Har aldrig passagerare. Besvärligt gods, som gärna vill bråka och klaga! förklarade kaptenen buttert.
— Är ert fartyg snabbgående?
— Nära 12 knop[1], Henrietta är känd av alla sjömän, förklarade kaptenen stolt.
— Vill ni föra mig och tre andra personer till Liverpool?
— Till Liverpool! Varför inte lika gärna till Kina eller nordpolen? sade kaptenen hånleende.
— Jag ska till Liverpool! sade Fogg kallt.
— Nej, det vill jag inte.
— På inga villkor?
— Nej, jag ämnar mig till Bordeaux, och till Bordeaux ska jag.
— Inte till något pris? envisades herr Fogg.
— Nej.
Tonen var så bestämd, att Fogg började misströsta.
— Men fartygets redare? anmärkte han emellertid.
— Det är jag. Jag rår själv om min Henrietta.
— Jag hyr den!
— Nej.
— Jag köper den.
— Nej! sade kaptenen med höjd röst.
Här tycktes icke ens Foggs guld kunna övervinna hindren. Men han fick ett infall.
— Vill ni ta mig med till Bordeaux?
— Nej, inte om ni så bjöd mig 500 kronor.
— Jag bjuder 5,000! sade Fogg enkelt.
— För varje person? sporde kaptenen med uppspärrade ögon.
— Ja.
— Och fyra personer var det?
— Ja.
Kaptenen rev sig bak örat. 20,000 kronor att förtjäna utan att behöva ändra sin kurs! Så dyrbart »resgods» är inte att förakta för en kapten, även om han är sin egen redare.
— Klockan nio går jag, sade han kort. Är ni då ombord, så…
— Klockan nio är vi ombord! sade Fogg, kastade sig i en vagn, hämtade fru Aoda och Passepartout samt erbjöd artigt herr Fix att följa med.
Alla voro ombord, när Henrietta lättade ankar.
Passepartout stönade som ett litet lokomotiv och ropade ack och ve, när han hörde vad denna resa skulle kosta. Fix räknade efter, huruvida där verkligen skulle bli något över åt Englands bank och honom själv, när rundresan blivit fullbordad. Hundrafemtiotusen kronor hade visst redan gått åt.
Det dröjde ej länge, förrän Henrietta lade ut. Brooklynhängbron och frihetsgudinnans märkvärdiga jättestaty på Liberty Island lämnade de snart bakom sig, och på föga mer än en timme hade de hunnit genom det långa inloppet till New-York och mött hundratals fartyg. De styrde nu kursen mot öster, att börja med längs Long Islands kust.
- ↑ Knop eller sjömil = 1,885 m. »Tolv knop» alltså nära 21⁄4 nymil i timmen.