Kameliadamen/Kapitel 05
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
5.
En ganska lång tid förflöt, utan att jag hörde talas om Armand, men till gengäld hade det ofta varit fråga om Marguerite.
Jag vet icke, om läsaren lagt märke till, att det behövs endast, att namnet på en person, som man tycker varit en obekant eller åtminstone likgiltig, en gång blivit nämnt i ens närvaro, för att den ena detaljen efter den andra småningom skall samla sig omkring detta namn, och för att alla ens vänner plötsligt skola börja tala om en sak, som de aldrig sagt ett ord om förut. Man upptäcker då, att denna person på visst sätt stod en nära, att han många gånger skymtat förbi i ens liv, utan att bli bemärkt; man finner i de händelser, som berättas en, en samstämmighet, en släktskap med vissa tilldragelser i ens eget liv. Detta var nu visserligen icke precis fallet med mig och Marguerite, eftersom jag blott sett och mött henne och kände henne till utseende och vanor, men allt ifrån auktionen hade hennes namn så ofta återljudit i mina öron, och vid det tillfälle, jag berättat i föregående kapitel, hade detta namn varit inblandat i en så djup sorg, att det ökat min förvåning och nyfikenhet.
Därav följde, att jag icke mer träffade mina vänner, med vilka jag aldrig talat om Marguerite, utan att fråga: —
— Kände ni en viss Marguerite Gautier?
— Kameliadamen?
— Alldeles.
— Mycket väl!
Dessa ”mycket väl!” åtföljdes stundom av småleenden, som icke lämnade något tvivel om, vad de skulle betyda.
— Nå, hurudan var hon egentligen?
— En beskedlig flicka.
— Ingenting annat?
— Herre Gud, jo! Mera huvud och kanske litet mera hjärta än andra av hennes klass.
— Och ni vet ingenting särskilt om henne?
— Hon har ruinerat baron de G…
— Bara det?
— Hon har varit älskarinna åt den gamle hertigen av —
— Var hon verkligen hans älskarinna?
— Man påstår det; i alla händelser gav han henne mycket pengar.
Alltjämt samma allmänna detaljer.
Emellertid skulle det intresserat mig att höra något om Marguerites och Armands förbindelse.
En dag mötte jag en av dessa män, som ständigt leva i förtroligt umgänge med beryktade fruntimmer. Jag frågade honom:
— Kände ni Marguerite Gautier?
Jag fick samma ”mycket väl” till svar.
— Hurudan var hon?
— En vacker och trevlig flicka. Hennes död gjorde mig mycket ont.
— Hade hon icke en älskare vid namn Armand Duval?
— En lång, ljus ung man?
— Ja.
— Det är riktigt.
— Vad var den där Armand för en?
— En hygglig gosse, som på henne förslösade det lilla han hade, tror jag, och som blev tvungen att lämna henne. Det sades, att han var tokig i henne.
— Och hon?
— Hon älskade honom mycket också, sades det, men så som sådana varelser älska. Man får icke begära av dem mera, än de kunna ge.
— Vad blev det av Armand?
— Det vet jag icke. Vi kände honom mycket litet. Han levde tillsammans med Marguerite en fem eller sex månader, men på landet. När hon kom tillbaka hit, var han borta.
— Och ni har inte återsett honom sedan?
— Aldrig.
Jag hade icke heller återsett Armand. Jag började nästan undra, om icke, då han kom till mig, den plötsliga underrättelsen om Marguerites död för tillfället jagat upp hans forna kärlek och följaktligen också hans smärta, och jag tänkte, att han kanske redan glömt både den döda och sitt löfte att komma och besöka mig.
Denna förmodan skulle varit ganska sannolik, om det varit fråga om någon annan, men i Armands förtvivlan hade tonfallen klingat äkta, och gående från den ena ytterligheten till den andra inbillade jag mig, att sorgen förbytts i sjukdom, och att, om jag icke hört av honom, så var det därför, att han var sjuk eller kanske död.
Jag kunde icke låta bli att intressera mig för den unge mannen. Måhända låg det egennytta i detta intresse; kanske att jag under denna smärta spårat en rörande kärlekshistoria, och kanske slutligen att mitt begär att lära känna den hade sin stora andel i den oro, som Armands tystnad beredde mig.
Eftersom herr Duval icke kom till mig igen, beslöt jag att uppsöka honom. En förevändning var icke svår att finna, men olyckligtvis visste jag icke hans adress, och ingen av alla dem jag frågat hade kunnat upplysa mig därom.
Jag begav mig till rue d'Antin. Marguerites portvakt visste kanske, var Armand bodde. Det var en ny portvakt. Han var lika okunnig därom som jag. Jag tog då reda på, var fröken Gautier blivit begraven. Det var på Montmartrekyrkogården.
April var inne, vädret var vackert, och gravarna borde icke längre ha den dystra och ödsliga prägel, som vintern ger dem; slutligen var det tillräckligt varmt, för att de levande skulle kunna påminna sig de döda och hälsa på dem. Jag begav mig till kyrkogården, i det jag tänkte: blott genom att kasta en blick på Marguerites grav skall jag kunna se, om Armands sorg ännu varar, och jag skall kanske få veta, vad som blivit av honom.
Jag gick in till kyrkogårdsvaktaren och frågade honom, om icke den 22 sistlidne februari en kvinna, vid namn Marguerite Gautier, blivit begraven på Montmartre.
Han bläddrade igenom en tjock bok, där alla de, som träda in i denna sista fristad, stå uppskrivna och numrerade, och svarade, att en kvinna med detta namn verkligen jordats vid middagstiden den 22 februari.
Jag bad honom att bli visad till graven, ty det är omöjligt att utan ciceron hitta vägen i denna de dödas stad, som har sina gator liksom de levandes. Vaktaren ropade på en trädgårdsmästare, åt vilken han gav nödiga anvisningar, som dock denne avbröt, sägande: — Jag vet, jag vet… Å, den graven är lätt att känna igen, fortsatte han, vändande sig till mig.
— Hur så? frågade jag.
— Därför att blommorna på den äro så olika alla de andras.
— Är det ni, som sköter om den?
— Ja, och jag skulle önska, att alla släktingar visade samma omsorg för sina döda, som den unge mannen, vilken anbefallt mig att ansa den här så noga.
Efter att ha vikit av några gånger stannade trädgårdsmästaren och sade:
— Här är det.
Jag hade framför mig en blomstersmyckad fyrkant, som man aldrig skulle tagit för en grav, om icke en vit marmorskiva bärande ett namn intygat det.
Marmorskivan stod upprätt, och ett järngaller omgav den köpta platsen, som var betäckt med vita kamelior.
— Vad säger herrn om det här? frågade trädgårdsmästaren.
— Det är mycket vackert.
— Och så ofta en kamelia vissnar, har jag befallning att ersätta den med en ny.
— Och vem har gett er denna befallning?
— En ung herre, som grät mycket första gången han kom hit; en av den avlidnas fördettingar förmodligen, ty hon lär ha varit en av den lätta sorten, tycks det. Det säges, att hon skall ha varit så vacker. Kände herrn henne?
— Ja.
— Lika mycket som den andre, frågade trädgårdsmästaren med ett småleende.
— Nej, jag har aldrig talat med henne.
— Och herrn kommer ändå för att besöka hennes grav! Det är bra snällt av herrn, ty det är just ingen trängsel av dem, som komma för att besöka den stackars flickan.
— Kommer det ingen då?
— Ingen utom den där unge herrn, som varit här en gång.
— Bara en enda gång?
— Ja.
— Och han har icke varit här sedan?
— Nej, men han infinner sig nog, när han kommer tillbaka.
— Han är alltså bortrest?
— Ja.
— Och vet ni, var han är?
— Jag tror, att han är hos fröken Gautiers syster.
— Och vad gör han där?
— Han vill begära hennes tillstånd att låta gräva upp liket och lägga det i en annan grav.
— Varför skulle han icke låta det vara kvar här?
— Herrn vet väl, att folk har sina idéer, när det gäller de döda. Det äro vi vittne till alla dar, vi här på kyrkogården. Den här graven är endast köpt på fem år, och den unge herrn vill ha en gravplats för alla tider, och som är större; det är bättre i det nya kvarteret.
— Vad kallar ni det nya kvarteret?
— De nya gravplatserna, som man säljer där till vänster. Om kyrkogården alltid blivit hållen så som nu, skulle det icke finnas maken till den i hela världen; men det återstår ännu mycket att göra, innan det blir riktigt som det skall vara. Och så är människorna så löjliga.
— Vad menar ni?
— Jag menar att det finns folk, som äro högfärdiga till och med här. Så till exempel den här fröken Gautier, hon tycks ju ha varit litet lätt på tråden, om jag så får säga. Nu är hon död, den stackars flickan, och det är icke mera kvar av henne än av dem, om vilka man ingenting haft att säga, och vilkas gravar vi vattna alla dar. Nå, när nu släktingarna till dem, som äro begravna bredvid henne, fingo höra, vem hon var, så hittade de på att säga, att de icke ville, att hon skulle bli jordad här, utan att det borde finnas en särskild begravningsplats för sådana slags kvinnor liksom för de fattiga. Har man någonsin hört på maken? Men jag gav dem på pälsen, jag! — Sådana där dryga krämarsjälar, som icke fyra gånger om året komma och besöka sina döda, som själva komma bärande med sina blommor och sådana blommor till! som snåla in på skötseln av deras gravar, vilka de säga sig begråta, som på deras gravstenar skriva om tårar, som de aldrig ljutit, och som komma hit och rynka på näsan åt grannskapet. Herrn må tro mig eller ej, jag känner icke den här fröken, jag vet icke, vad hon har gjort; men jag håller av henne, det stackars lilla kräket, jag ansar om henne och pryder henne med kamelior utan att taga ett öre för mycket för dem. Hon är mitt favoritlik. Ser herrn, vi här, vi få lov att tycka om de döda, ty vi ha så mycket att göra, att vi nästan icke ha tid att älska något annat.
Helt säkert skola några av mina läsare, utan att jag behöver förklara det för dem, förstå, med vilken rörelse jag lyssnade till den hederlige trädgårdsmästaren.
Han märkte det visst, ty han fortsatte:
— Man säger att det fanns de, som ruinerade sig för henne, och att hon hade älskare, som avgudade henne, och när jag nu tänker på, att icke en enda köpt så mycket som en blomma åt henne, så tycker jag, det är både konstigt och sorgligt. Och hon här har ändå ingenting att beklaga sig över, ty hon har sin grav, och om det också bara är en, som kommer ihåg henne, så gör han det för allihopa. Men vi ha här andra stackars flickor av samma sort och samma ålder som hon, vilka bara kastas ner i den stora allmänna fattiggraven, och det skär mig i hjärtat, när jag hör deras stackars lik ramla ner i jorden. Och inte en enda bryr sig om dem, när de väl äro döda! Det är just icke alltid så roligt, vårt yrke, i synnerhet när man har en smula hjärta i bröstet. Vad skall man göra? Jag kan icke hjälpa det. Jag har själv en stor vacker tjuguårs flicka, och när man för hit en död av hennes ålder, så kan jag icke låta bli att känna mig rörd, vare sig det är en fin dam eller en gatslinka.
Men jag tråkar visst ut herrn med mina historier, och det är icke för att höra på dem, som herrn kommit hit. Jag blev tillsagd att föra herrn till fröken Gautiers grav — här äro vi nu! Kan jag stå till tjänst med något annat?
— Vet ni herr Armand Duvals adress? frågade jag.
— Ja, han bor rue de… det är åtminstone dit jag gått och fått betalt för alla blommorna, som herrn ser.
— Tack, min vän.
Jag kastade en sista blick på den blomstrande graven, vars djup jag ofrivilligt önskade pejla för att få se, vad jorden gjort av den sköna varelse, som sänkts ner i den, och jag avlägsnade mig helt sorgsen.
— Vill herrn träffa herr Duval? återtog trädgårdsmästaren, som gick bredvid mig.
— Ja.
— Det är så, att jag är säker på, att han icke är återkommen än, annars skulle jag nog sett honom här.
— Ni är då övertygad om, att han icke glömt Marguerite?
— Jag är icke blott övertygad därom, utan jag skulle vilja slå vad, att hans önskan att byta om grav bara är längtan att få se henne ännu en gång.
— Hur menar ni?
— Det första han sade, när han kom hit till kyrkogården, var: Vad skall jag göra, för att få se henne en gång till? Detta kunde endast gå för sig genom att byta om grav, och jag underrättade honom om alla de formaliteter, som måste iakttagas för att utverka detta ombyte, ty herrn vet, att för att överflytta ett lik från en grav till en annan, måste det igenkännas för att vara det rätta, och endast familjen kan ge tillstånd till denna besiktning, som skall övervakas av en poliskommissarie. Det är för att erhålla detta tillstånd, som herr Duval farit till fröken Gautiers syster, och hans första besök kommer troligen att gälla oss.
Vi hade kommit till kyrkogårdsporten; jag tackade trädgårdsmästaren på nytt, i det jag stack litet pengar i handen på honom, och begav mig till den uppgivna adressen.
Armand var icke återkommen.
Jag skrev några ord på ett kort, vari jag bad honom genast uppsöka mig vid sin återkomst, eller låta mig veta var jag skulle träffa honom.
Morgonen därpå fick jag ett brev från Duval, som underrättade mig om sin återkomst och bad mig titta upp till honom, tilläggande, att han var så förbi av trötthet, att han omöjligt kunde gå ut.