Kameliadamen/Kapitel 06
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
6.
Jag fann Armand i sängen.
Då han fick se mig, räckte han mig sin brännheta hand.
— Ni har feber, sade jag.
— Det betyder ingenting — tröttheten efter en brådskande resa, det är alltsammans.
— Ni kommer från Marguerites syster?
— Ja, vem har sagt er det?
— Jag vet det — och har ni erhållit vad ni önskade?
— Ja, ännu en gång; men vem har underrättat er om min resa och det ändamål, vari den företogs?
— Trädgårdsmästaren på kyrkogården.
— Ni har sett graven?
Det var knappt, jag vågade svara, ty den ton, vari detta yttrades, visade, att den talande alltjämt var rov för den sinnesrörelse, som jag varit vittne till, och att för var gång hans tankegång eller en annans ord återförde honom till detta smärtsamma ämne, skulle samma sinnesrörelse ännu länge bli honom övermäktig.
Jag inskränkte mig därför till att svara med en nick.
— Har han skött om den väl? fortsatte Armand.
Två stora tårar tillrade ner över den sjukes kinder, men han vände bort huvudet för att dölja dem för mig. Jag låtsade icke se dem och försökte byta om samtalsämne.
— Det är tre veckor, ni varit borta, sade jag.
Armand förde handen över sina ögon och svarade:
— Tre veckor precis.
— Det var en lång resa.
— Å, jag har icke rest hela tiden, jag låg sjuk i fjorton dagar, annars hade jag länge sedan varit tillbaka; men jag hade knappt hunnit dit, förrän jag angreps av feber och måste hålla mig inne.
— Och så reste ni därifrån utan att vara återställd.
— Om jag stannat där åtta dagar till, så hade jag dött.
— Men nu, när ni är här igen, måste ni sköta om er; edra vänner skola komma och titta till er. Jag först och främst, om ni tillåter.
— Om två timmar ämnar jag stiga upp.
— Så oförsiktigt!
— Jag måste.
— Vad har ni då så bråttom för?
— Jag måste gå till poliskommissarien.
— Varför överlämnar ni icke åt någon annan detta uppdrag, som kan göra er ännu sjukare?
— Det är det enda, som kan göra mig frisk. Jag måste se henne. Allt sedan jag fått veta hennes död, och i synnerhet sedan jag sett hennes grav, sover jag icke mera. Jag kan icke föreställa mig, att denna kvinna, som jag lämnade så ung och skön, är död. Jag måste själv förvissa mig därom. Jag måste se, vad Gud gjort med denna varelse, som jag älskat så högt, och kanske skall vederviljan för vad jag ser uttränga den förtvivlan, som minnet bereder mig. Ni gör mig sällskap, icke sant… så vida ni icke finner det för tråkigt?
— Vad sade hennes syster?
— Ingenting. Hon föreföll mycket förvånad över, att en främling ville köpa gravplats åt Marguerite och undertecknade genast tillståndsordern, som jag begärde av henne.
— Tro mig, vänta med detta förehavande, tills ni blir riktigt återställd.
— Å, var lugn, jag skall vara stark. För resten skulle jag bli tokig, om jag icke så fort som möjligt satte i verket detta beslut, vars fullgörande blivit ett behov för min sorg. Jag svär er, att jag icke får lugn, förrän jag sett Marguerite. Det är kanske en följd av febern, som bränner mig, och mina sömnlösa nätter, men om jag också, som herr de Rancé, skall göra mig till trappist efter att ha sett, så måste jag se.
— Jag förstår er, sade jag till Armand, och jag står helt och hållet till ert förfogande. Har ni träffat Julie Duprat?
— Ja. Å, jag sökte upp henne redan första dagen jag kom.
— Har hon gett er papperen, som Marguerite lämnade henne åt er?
— Här äro de.
Armand drog fram en pappersrulle under sin huvudkudde och stack genast dit den igen.
— Jag kan utantill allt, vad som står i dem, sade han. Sedan tre veckor tillbaka har jag läst dem tio gånger om dagen. Ni skall också få läsa dem, men längre fram, när jag är lugnare och kan hjälpa er att förstå all den kärlek, som rymmes i denna bikt. För ögonblicket har jag en tjänst att be er om.
— Vad då?
— Ni har ju en vagn där nere?
— Ja.
— Nå väl, vill ni taga mitt pass och fara och höra efter på poste restante, om jag har några brev? Min far och syster ha sannolikt skrivit till mig i Paris, och jag reste härifrån i en sådan brådska, att jag icke gav mig tid att höra efter det före min avresa. Då ni kommer tillbaka, skola vi tillsammans fara och underrätta poliskommissarien om ceremonien i morgon.
Armand gav mig sitt pass, och jag begav mig till rue Jean-Jacques-Rousseau.
Där funnos två brev med namnet Duval, jag tog dem och vände tillbaka.
När jag kom, var Armand fullt klädd och färdig att gå ut.
— Tack, sade han och tog sina brev. Ja, tillade han, efter att ha sett på utanskrifterna, ja, det är från min far och syster. De ha väl undrat över min tystnad.
Han öppnade breven och gissade sig till innehållet snarare än läste det, ty de voro på fyra sidor vart och ett, och i nästa ögonblick hade han vikt ihop dem igen.
— Låt oss fara, sade han, jag skall svara i morgon.
Vi foro till poliskommissarien, åt vilken Armand lämnade tillståndsbrevet från Marguerites syster.
I utbyte gav kommissarien honom en kungörelseorder till kyrkogårdsvaktaren; det blev överenskommet, att flyttningen skulle äga rum dagen därpå klockan tio på morgonen, att jag skulle komma och hämta honom en timme förut, och att vi tillsammans skulle bege oss till kyrkogården.
Även jag kände mig nyfiken att bevista detta skådespel, och jag tillstår, att jag icke sov något på natten.
Att döma av de tankar, som hemsökte mig, måste det ha varit en lång natt för Armand.
När jag morgonen därpå klockan nio inträdde i hans rum, var han förfärligt blek, men föreföll lugn.
Han log och räckte mig handen.
Ljusen i hans rum voro alldeles nedbrända, och innan Armand gick, tog han ett tjockt brev, adresserat till hans far och förmodligen innehållande nattens intryck.
En halvtimme senare voro vi framme vid Montmartre.
Kommissarien väntade redan på oss.
Vi styrde med långsamma steg kosan till Marguerites grav. Kommissarien gick först, Armand och jag följde efter honom på litet avstånd.
Tid efter annan kände jag min följeslagares arm konvulsiviskt spritta till, som om rysningar farit igenom honom. Då såg jag på honom; han förstod min blick och smålog, men ända sedan vi lämnat hans bostad, hade vi icke växlat ett ord.
Strax innan vi kommo fram till graven, stannade Armand för att torka sitt ansikte, som var översköljt av stora svettdroppar.
Jag begagnade mig härav för att andas ut, ty själv hade jag hjärtat hoppressat som i ett skruvstäd.
Hur kommer det sig, att man har ett plågsamt nöje av dylika skådespel? Då vi hunnit fram till graven, hade trädgårdsmästaren lyft undan alla blomkrukorna, järngallret var borttaget, och två karlar höggo upp jorden.
Armand lutade sig mot ett träd och såg på.
Hela hans liv tycktes ha koncentrerat sig i hans blick.
Plötsligt skrapade den ena hackan mot en sten.
Vid detta ljud ryggade Armand tillbaka, som om han fått en elektrisk stöt, och tryckte min hand så hårt, att det gjorde ont.
En dödgrävare tog en stor spade och tömde småningom graven; när det sedan icke fanns kvar annat än stenarna, som täckte likkistan, kastade han upp dem den ena efter den andra,
Jag iakttog uppmärksamt Armand, ty jag fruktade i varje ögonblick, att hans känslor, som tydligen voro spända till det yttersta, skulle överväldiga honom; men han bara såg och såg med stela, vidöppna ögon liknande en galnings, och endast en lätt darrning i kinderna och läpparna förrådde, att han var rov för en våldsam själsskakning.
Vad mig beträffar, kan jag blott säga en sak, och det är, att jag ångrade att ha kommit dit.
När likkistan var helt och hållet blottad, sade kommissarien till dödgrävarna:
— Öppna den.
Karlarna lydde, som om det varit den enklaste sak i världen,
Kistan var av ek, och de började skruva loss överdelen, som utgjorde locket. Skruvarna hade rostat av fuktigheten i jorden, och det var icke utan svårighet, som kistan blev öppnad. En obehaglig stank spred sig därifrån trots de doftande örter, varmed den var beströdd.
— O, min Gud, min Gud! mumlade Armand och blev ännu blekare än förut.
Själva dödgrävarna ryggade tillbaka.
En lång vit svepduk betäckte liket, vars konturer otydligt avtecknade sig därunder. I ena ändan var svepduken nästan alldeles uppäten, så att man såg en av den dödas fötter.
Jag var nära att må illa, och ännu i denna stund, då jag nedskriver dessa rader, står minnet av denna scen för mig i all sin fruktansvärda verklighet.
— Låt det gå fort, sade kommissarien.
En av karlarna sträckte då fram handen, fattade tag i ett hörn av svepduken och ryckte bort den, varvid han plötsligt avtäckte Marguerites ansikte.
Det var förfärligt att se, det är hemskt att berätta.
Ögonen voro icke längre annat än två hål, läpparna hade försvunnit, och de vita tänderna voro sammanpressade mot varandra. Det långa, svarta, sträva håret låg klibbat över tinningarna och dolde till hälften de urholkade gröna kinderna, och dock igenkände jag i detta ansikte det röda och vita, glada ansikte, jag så ofta hade sett.
Utan att kunna vända blicken från den döda förde Armand sin näsduk till munnen och bet i den.
För min del tyckte jag, att mitt huvud var som inklämt i en järnring, det svindlade för mina ögon, det brusade i mina öron, och allt vad jag kunde göra var att öppna en flaska med luktsalt, som jag försiktigtvis tagit med mig, och inandas dess innehåll.
Mitt under detta anfall av svindel hörde jag kommissarien säga till Armand:
— Känner ni igen det?
— Ja, svarade dovt den unge mannen.
— Slut då till kistan igen och bär bort den, sade kommissarien.
Dödgrävarna kastade åter svepduken över den dödas ansikte, skruvade igen kistan, lyfte upp den i var sin ända och buro den till den plats, som blivit dem anvisad.
Armand rörde sig icke. Hans ögon voro fastnaglade vid den tomma graven, och han var blek som liket, vilket vi nyss skådat… Man kunde trott, att han var förstenad.
Jag förstod, vad som skulle inträffa, då smärtan förminskats genom den sorgliga synens avlägsnande och följaktligen icke längre skulle uppehålla honom.
Jag gick fram till kommissarien.
— Är den här herrns närvaro, frågade jag, visande på Armand, fortfarande nödvändig?
— Nej, sade han, och jag råder er att föra honom härifrån, ty han tycks vara sjuk.
— Kom, sade jag till Armand och fattade hans arm.
— Vad är det? mumlade han och stirrade på mig, som om han icke känt igen mig.
— Det är slut, sade jag, ni måste avlägsna er, min vän; ni är blek och fryser, ni tar livet av er med alla dessa sinnesrörelser.
— Ni har rätt, låt oss gå, svarade han mekaniskt men utan att taga ett steg.
Då fattade jag honom i armen och förde bort honom.
Han lät leda sig som ett barn, i det han endast då och då mumlade:
— Såg ni ögonen?
Och han vände sig om, liksom lockad tillbaka av denna syn.
Hans gång blev emellertid allt mera avbruten; han tycktes endast stötvis skrida fram, hans tänder skallrade, händerna voro iskalla och en häftig sinnesskakning kom över honom.
Jag talade till honom, han svarade icke.
Allt vad han kunde göra var att låta leda sig.
Vid porten funno vi en vagn. Det var hög tid.
Knappt hade han satt sig upp, förrän darrningen tog till och han fick en verklig nervattack, under vilken han dock, av fruktan att skrämma mig, oupphörligt tryckte min hand och mumlade:
— Det är ingenting, det är ingenting, jag skulle bara vilja gråta.
Och jag hörde hans bröst skakas av snyftningar och såg hans ögon bli blodsprängda, men tårarna infunno sig icke.
Jag lät honom inandas luktsaltet, som hjälpt mig, och då vi kommo hem till honom, var endast skälvningen kvar.
Med betjäntens tillhjälp bäddade jag ner honom, lät tända en stor brasa i hans rum och skyndade till min läkare, för vilken jag berättade vad som hänt.
Han följde genast med mig.
Armand var blossande röd, yrade och stammade meningslösa ord, ibland vilka endast Marguerites namn tydligt kunde urskiljas.
— Nå? frågade jag doktorn, när han undersökt den sjuke.
— Jo, han har hjärnfeber, varken mer eller mindre, och det är tur, ty jag tror, Gud förlåte mig att han annars skulle blivit tokig. Lyckligtvis skall nu den fysiska sjukdomen upphäva den andliga, och om en månad skall han, hoppas jag, vara räddad från både den ena och den andra.