Kameliadamen/Kapitel 15
| ← Kapitel 14 |
|
Kapitel 16 → |
15.
I nära en timme hade Joseph och jag hållit på att göra i ordning till min avresa, då det häftigt ringde på dörren.
— Skall jag öppna? frågade Joseph.
— Ja, öppna, svarade jag, undrande vem som skulle komma så dags och icke vågande tro på att det var Marguerite.
— Herrn, sade Joseph, i det han kom tillbaka, det är två fruntimmer.
— Det är vi, Armand, ropade en röst, som jag kände igen för att vara Prudences.
Jag skyndade ut ur sängkammaren.
Prudence stod och skärskådade de fåtaliga kuriositeterna i min salong; Marguerite satt i soffan, försjunken i tankar.
När jag kom in, gick jag fram till henne, föll på knä, fattade båda hennes händer och sade helt upprörd: — Förlåt!
Hon kysste mig på pannan, sägande:
— Det är redan tredje gången, jag förlåter er.
— Jag ämnade resa i morgon.
— På vad sätt kan mitt besök väl rubba ert beslut? Jag kommer icke för att hindra er från att lämna Paris. Jag kommer, därför att jag icke under dagen haft tid att svara er, och därför att jag icke ville låta er tro, att jag var ond på er. Prudence ville icke ens, att jag skulle gå hit — hon sade, att jag kanske skulle störa er.
— Ni störa mig, ni, Marguerite! Hur då?
— Å, ni kunde ju haft ett fruntimmer hos er, svarade Prudence, och det skulle inte varit trevligt för henne att se två till komma.
Under denna Prudences anmärkning betraktade mig Marguerite uppmärksamt.
— Kära Prudence, svarade jag, ni vet inte, vad ni säger.
— Den är mycket nätt, er våning, inföll Prudence; får man titta på sängkammaren?
— Var så god!
Prudence gick in i sängkammaren, mindre för att se på den än för att gottgöra den dumhet, hon sagt, och lämna oss ensamma, Marguerite och mig.
— Varför har ni tagit Prudence med er? frågade jag då.
— Därför att hon var med mig på teatern, och jag ville ha någon, som följde mig hem härifrån.
— Fanns då inte jag att tillgå?
— Jo, men utom det att jag icke ville besvära er, var jag alldeles säker på, att då vi kommo till min port, skulle ni be att få följa med mig upp, och då jag inte kunde bevilja er det, ville jag inte, att ni skulle avlägsna er med rättighet att förebrå mig ett avslag.
— Och varför kunde ni icke taga emot mig?
— Därför att jag är mycket övervakad, och den minsta misstanke skulle kunna göra mig den största skada.
— Är det verkligen det enda skälet?
— Om det funnes ett annat, skulle jag säga er det; vi ha kommit därhän att inte längre ha några hemligheter för varandra.
— Hör på, Marguerite, jag vill inte göra några omvägar för att komma till, vad jag har att säga er. Öppet och ärligt, älskar ni mig en smula?.
— Mycket.
— Varför har ni då bedragit mig?
— Min vän, om jag vore fru hertiginnan den eller den, om jag hade två hundra tusen francs i ränta, om jag vore er älskarinna och hade en annan älskare än er, då skulle ni ha rätt att fråga mig varför jag bedrar er. Men nu är jag bara mamsell Marguerite Gautier, jag har fyrtio tusen francs skuld, inte ett öres förmögenhet och ger ut hundra tusen francs om året — alltså blir er fråga fåfäng och mitt svar onödigt.
— Det är sant, sade jag och lät mitt huvud sjunka ned i Marguerites knä, men jag älskar er som en galning.
— Nå, min vän, ni skulle älska mig litet mindre eller förstå mig litet bättre. Ert brev gjorde mig mycket ledsen. Om jag varit fri, skulle jag för det första icke tagit emot greven i förrgår, eller om jag tagit emot honom, skulle jag kommit och bett er om den förlåtelse, varom ni nyss bad mig, och jag skulle för framtiden icke ha någon annan älskare än er. Jag trodde ett ögonblick, att jag skulle kunna giva mig själv denna lycka under sex månader; ni ville det inte, ni envisades att få veta, av vilka medel jag ämnade begagna mig — ack, min Gud, de voro lätta nog att gissa. Det var ett större offer, än ni tror, jag gjorde genom att använda dem. Jag skulle kunnat säga er: jag behöver tjugu tusen francs; ni var förälskad i mig, och ni skulle skaffat dem, med risk att längre fram förebrå mig det. Jag föredrog att icke vara er något skyldig, men ni uppfattade icke denna min finkänslighet, ty det var en sådan. När sådana som vi ännu ha en smula hjärta kvar, ge vi åt ord och ting en utsträckning och tillämpning, som äro okända för andra kvinnor; jag säger därför än en gång, att från Marguerite Gautiers sida var den utväg, hon hittade på för att betala sina skulder, utan att be er om pengarna därtill, en finkänslighet, varav ni borde dragit fördel utan att säga något. Om ni först lärt känna mig i dag, skulle ni varit mer än lycklig över vad jag lovat er, och ni skulle inte fråga mig, vad jag gjorde i förrgår. Vi äro stundom tvungna att köpa en tillfredsställelse för vår själ på bekostnad av vår kropp, och vi lida dubbelt, då vi efteråt gå miste om denna tillfredsställelse.
Jag hörde på och betraktade Marguerite med beundran. När jag tänkte på, att denna tjusande varelse, vars fötter jag fordom åtrått att kyssa, nu samtyckte att ge mig en plats i sina tankar, lät mig spela en roll i sitt liv, och att jag ändå icke var nöjd med, vad hon gav mig, frågade jag mig själv, om människans begär har några gränser, då det, fastän tillfredsställt så omedelbart som mitt, ändå kan sträva efter ett annat.
— Det är sant, återtog hon; vi slumpens kastbollar ha fantastiska önskningar och obegripliga älskogsnycker. Vi hänge oss än av det ena skälet, än av det andra. Det finns män, som skulle kunna ruinera sig utan att erhålla något av oss, det finns andra, som vinna oss med en bukett. Vårt hjärta har sina kapriser; det är dess enda förströelse och enda ursäkt. Jag hade hängett mig åt dig fortare än åt någon annan, det svär jag dig; varför? Därför att då du såg mig spotta blod, fattade du min hand, därför att du grät, därför att du är den enda mänskliga varelse, som värdigats beklaga mig. Jag skall berätta dig en dårskap, men jag hade förr i tiden en liten hund, som betraktade mig med en helt bedrövad min, när jag hostade; det är den enda varelse, som jag har älskat.
När han dog, grät jag mer än vid min mors död. Det förstås, hon hade slagit mig under tolv år av sitt liv. Nåväl, jag har älskat dig med detsamma lika mycket som min hund. Om männen visste, vad man kan vinna med en tår, skulle de vara mera älskade och vi mindre kostsamma.
Ditt brev jävade dig, det uppenbarade att du icke ägde alla hjärtats känslor, det skadade dig mera i den kärlek, jag hyste för dig, än allt vad du kunnat göra mig. Det var svartsjuka visserligen, men en ironisk och försmädlig svartsjuka. Jag var redan nedstämd, när jag fick brevet, jag räknade på att träfta dig klockan tolv, att frukostera med dig, att slutligen med din åsyn förjaga en oavlåtlig tanke, som plågade mig, och som jag, innan jag lärde känna dig, funnit mig i utan ansträngning.
Dessutom, fortfor Marguerite, var du den ende, inför vilken jag genast tyckte mig förstå, att jag kunde tänka och tala fritt. Alla de, med vilka sådana kvinnor som jag umgås, ha intresse av att rannsaka deras minsta ord, att draga slutsatser av deras obetydligaste handlingar. Vi ha, som helt naturligt är, inga vänner. Vi ha egoistiska älskare, som förslösa sin förmögenhet, icke för vår skull, som de säga, utan för sin egen fåfänga.
För dessa människor måste vi vara glada, när de äro upprymda, friska, när de vilja supera, skeptiska liksom de äro det. Det är oss förbjudet att ha ett hjärta vid straff av att bli utvisslade och förstöra vår ställning.
Vi tillhöra inte oss själva. Vi äro inte levande varelser, utan ting. Vi äro de första i deras fåfänga, de sista i deras aktning. Vi ha väninnor, men det är väninnor sådana som Prudence, för detta kurtisaner, vilka ännu ha slösaktiga böjelser, som deras ålder inte tillåter dem att tillfredsställa. Då bli de våra väninnor eller snarare våra bordskamrater. Deras vänskap går ända till slaveri, men aldrig till oegennytta. Aldrig ge de oss andra råd än dem som kunna inbringa något. Det gör dem detsamma, om vi ha tio älskare till, bara de kunna förtjäna ett par klänningar eller ett armband därpå, och de då och då kunna få åka i vår vagn och gå på teatern i vår loge. De få våra gårdagsbuketter och låna våra kaschmirschalar. De göra oss aldrig en tjänst, hur liten som helst, utan att låta betala sig dubbelt mot vad den är värd. Du såg själv häromaftonen, då Prudence kom med sex tusen francs åt mig, som jag bett henne begära för min räkning av hertigen, att hon lånade femhundra francs, som hon aldrig kommer att betala igen eller att betala i hattar, som aldrig skola komma ur sina kartonger.
Vi kunna således icke hoppas eller snarare jag kunde inte hoppas någon annan lycka än den att, nedstämd som jag är ibland, sjuk som jag alltid är, finna en man nog överlägsen för att icke avfordra mig räkenskap för mitt liv och för att vara mina känslors mycket mer än min kropps älskare. Denne man hade jag funnit i hertigen, men hertigen är gammal, och ålderdomen varken skyddar eller tröstar. Jag trodde mig kunna taga emot det liv han beredde mig; men vad vill du? Jag höll på att förgås av ledsnad, och skall man nu en gång mista livet, kan man lika gärna kasta sig in i en eldsvåda som att förgifta sig med kolos.
Då mötte jag dig, ung, eldig, lycklig, och jag försökte att av dig göra den man, som jag anropat mitt i min bullrande ensamhet. Vad jag älskade hos dig det var icke den, du var, utan den du skulle bli. Du tar inte emot denna roll, du förkastar den såsom varande dig ovärdig, du är endast en vanlig älskare; gör som de andra, betala mig och låt oss icke mer tala om saken.
Uttröttad av denna långa bikt, kastade Marguerite sig tillbaka mot soffryggen och tryckte näsduken mot sina läppar och ögon för att kväva en svag hostattack.
— Förlåt, förlåt, mumlade jag, Jag har förstått allt detta, men jag ville höra dig säga det, min tillbedda Marguerite. Låt oss glömma allt annat och endast minnas en sak — att vi tillhöra varandra, att vi äro unga och älska varandra. Marguerite gör med mig vad du vill, jag är din slav, din hund; men för himlens skull riv sönder brevet, som jag skrev till dig, och låt mig inte resa i morgon; jag skulle dö därav.
Marguerite drog fram mitt brev ur sitt klänningsliv och räckte mig det, sägande med ett leende av outsäglig mildhet:
— Se där, jag tog det med åt dig.
Jag rev sönder brevet och kysste med tårar den hand, som gav mig det.
I detsamma visade sig Prudence.
— Hör nu, Prudence, vet ni, vad han ber mig om? sade Marguerite.
— Han ber om förlåtelse.
— Mycket riktigt.
— Och ni förlåter?
— Jag måste väl, men han vill ännu något mera.
— Vad vill han då?
— Han vill komma och supera med oss.
— Och ni går in därpå?
— Vad tycker ni?
— Jag tycker, att ni äro två barn, som inte ha något förstånd varken den ena eller den andra. Men jag tycker också, att jag är fasligt hungrig, och att ju förr ni samtycker, desto förr få vi äta.
— Kom då, sade Marguerite, vi få nog rum alla tre i min vagn. Se här, tillade hon, vändande sig till mig, Nanine sover förmodligen, ni får öppna porten, tag min nyckel och försök att icke tappa bort den igen.
Jag höll på att kväva Marguerite med mina kyssar.
Joseph inträdde i detsamma.
— Herrn, sade han med självbelåten uppsyn, kappsäckarna äro packade.
— Helt och hållet?
— Ja, herrn.
— Nå, packa då upp igen. — jag reser inte.