Kameliadamen/Kapitel 14

←  Kapitel 13

Kameliadamen av Alexandre Dumas den yngre Översättare: Walborg Hedberg Kapitel 14

Kapitel 15  →

14.

Då jag kom hem till mig, började jag gråta som ett barn. Det ges ingen man, som icke blivit bedragen åtminstone en gång, och som icke vet, vad man lider.

Under trycket av dessa feberaktiga föresatser, som man alltid tror sig ha styrka att hålla, sade jag mig själv, att jag ofördröjligen måste bryta denna kärleksförbindelse, och jag avvaktade med otålighet dagen, för att gå och lösa biljett och återvända hem till min far och syster, till denna dubbla kärlek, som jag var säker på och som icke skulle svika mig.

Emellertid ville jag icke resa utan att låta Marguerite veta, varför jag for. Endast den, som alls icke längre älskar sin älskarinna, lämnar henne utan att skriva.

Jag skrev och skrev om i tankarna minst tjugu brev.

Jag hade haft att göra med en slinka lik alla andra, jag hade idealiserat henne alldeles för mycket, och hon hade behandlat mig som en skolpojke, i det hon, för att bedraga mig, begagnat sig av ett rent av förolämpande simpelt konstgrepp, det var klart. Min fåfänga tog då överhanden. Jag måste lämna denna kvinna utan att ge henne tillfredsställelsen av att veta, hur jag led av denna brytning, och så skrev jag då med min vackraste stil och med tårar av raseri och smärta i ögonen följande:

”Min bästa Marguerite!

Jag hoppas, att ert illamående i går varit av mera lindrig beskaffenhet. Klockan elva i går afton var jag och frågade efter er, och man svarade, att ni icke kommit hem än. Herr de G… hade mera tur än jag, ty han kom några ögonblick senare, och klockan fyra på morgonen var han ännu kvar hos er.

Förlåt mig de tråkiga stunder, jag förskaffat er, och var övertygad, att jag aldrig skall glömma de lyckliga ögonblick, som jag har er att tacka för.

Jag skulle ha kommit och efterhört ert befinnande i dag, men jag ämnar resa hem till min far.

Farväl, bästa Marguerite; jag är varken nog rik för att älska er, som jag skulle vilja, eller nog fattig för att älska er så, som ni vill. Låt oss därför båda glömma, ni ett namn, som bör vara er i det närmaste likgiltigt, jag en lycka, som blivit omöjlig för mig.

Jag skickar tillbaka er nyckel, som jag aldrig begagnat mig av, och som kan komma er till nytta, ifall ni ofta blir sjuk på samma sätt som i går.”

Du ser, att jag icke förmådde sluta mitt brev utan en ironisk försmädlig anspelning, vilket bevisade, hur kär jag ännu var.

Jag läste och läste om brevet tio gånger, och tanken, att det skulle göra Marguerite ledsen, lugnade mig en smula. Jag försökte förhärda mig i de känslor, som det gav sken av att uttrycka, och då vid åttatiden min betjänt kom in, gav jag honom det, för att han genast skulle bära det till sin adress.

— Skall jag vänta på svar? frågade Joseph (min betjänt hette Joseph som alla betjänter).

— Ifall man frågar, om det skall vara svar, säger du att du inte vet det, och väntar.

Jag hakade mig fast vid denna förhoppning, att hon skulle svara mig.

Så eländigt svaga vi äro!

Under hela tiden, som min betjänt var borta, befann jag mig i ett ytterligt sinnesuppror. Än påminde jag mig hur Marguerite hängett sig åt mig, och frågade mig själv, med vilken rätt jag skrev ett oförskämt brev till henne, då hon skulle svara mig, att det icke var herr de G…, som bedrog mig, utan jag, som bedrog herr de G…, ett resonemang som tillåter en mängd kvinnor att ha flera älskare. Än erinrade jag mig hennes löften och sökte intala mig själv, att mitt brev varit alldeles för beskedligt, och att det icke fanns ord nog starka för att brännmärka en kvinna, som gycklade med en kärlek så uppriktig som min. Sedan sade jag mig, att jag skulle gjort bättre i att icke skriva, utan att jag i stället borde gått till henne under dagens lopp för att njuta av de tårar, som jag tvang henne att fälla.

Slutligen undrade jag, vad hon skulle svara, redan färdig att tro på den ursäkt, hon skulle ge.

Joseph kom tillbaka.

— Nå? frågade jag.

— Jo, fröken låg ännu och sov, svarade han, men så fort hon ringer, skall man lämna henne brevet och komma hit med svar om det är något.

Hon sov!

Tjugu gånger höll jag på att skicka och taga igen brevet, men så tänkte jag alltid:

Man har kanske redan lämnat fram det, och då skulle det se ut, som om jag ångrade mig.

Ju närmare det led mot tiden, då jag skulle kunna vänta svar, desto mera ångrade jag, att jag skrivit.

Klockan slog tio, elva, tolv.

Vid tolvtiden var jag nära att gå till det utsatta mötet, som om ingenting hänt. Med ett ord, jag visste icke, vad jag skulle taga mig till för att komma ur den järnring, som klämde mig.

Då trodde jag, med den för dem som vänta egendomliga vidskepelsen, att om jag gick ut litet, skulle jag vid min återkomst finna ett svar. De otåligt väntade svaren komma alltid, när man icke är hemma.

Jag gick ut under förevändning att gå och äta frukost.

I stället för att frukostera på café Foy, i hörnet av bulevarden, som jag brukade, föredrog jag att gå till Palais-Royal och taga vägen över rue d'Antin. För var gång jag på långt håll varseblev en kvinnlig gestalt, trodde jag, att det var Nanine, som kom med svar åt mig. Men på hela rue d'Antin mötte jag icke ens en brevbärare. Jag kom fram till Palais-Royal och gick in till Véry. Kyparen hade mig att äta eller snarare serverade mig vad han ville, ty jag åt ingenting.

Mot min vilja riktades mina blickar oupphörligt på klockan. Jag gick hem, övertygad att jag skulle finna ett brev från Marguerite.

Portvakten hade icke fått något. Jag hoppades ännu på min betjänt. Denne hade icke sett en skymt av någon, sedan jag gick.

Om Marguerite ämnat svara mig, skulle hon ha svarat för länge sedan.

Då började jag ångra ordalagen i mitt brev; jag skulle ha tegat alldeles, så hade hon nog i sin oro företagit någon åtgärd. När hon icke såg mig komma till det utsatta mötet, skulle hon frågat mig om anledningarna till mitt uteblivande, och då först skulle jag meddelat henne dem. På detta sätt skulle hon tvingas att rentvå sig, och det var just, vad jag ville. Jag kände redan, att vilka ursäkter hon än anfört, skulle jag ha trott dem, och att jag föredrog allt framför att icke mera få se henne.

Jag började nästan tro, att hon själv skulle komma till mig, men timmarna förflöto, och hon visade sig icke.

Tydligen var Marguerite icke som alla andra kvinnor, ty de äro mycket få, som icke svara något, då de få ett brev, liknande det jag skrivit.

Klockan fem rusade jag till Champs-Élysées.

Om jag möter henne, tänkte jag, skall jag taga på mig en likgiltig min, så att hon blir övertygad om, att jag icke vidare tänker på henne.

Vid kröken på rue Royale såg jag henne fara förbi i sin vagn; det kom så häftigt och oförberett, att jag bleknade. Jag vet icke, om hon märkte min sinnesrörelse; för min del var jag så förvirrad, att jag icke såg annat än hennes vagn.

Jag fortsatte icke min promenad till Champs-Élysées, utan studerade teateraffischerna, ty jag hade ännu en utsikt att få se henne.

Det var en ”première” på Palais-Royal. Marguerite skulle troligen bevista den.

Klockan sju var jag på teatern.

Alla loger fylldes, men Marguerite syntes icke till.

Då lämnade jag Palais-Royal och gick in på alla de teatrar, hon oftast plägade besöka, på Vaudeville, Variétés, Opéra-Comique.

Hon fanns ingenstädes.

Antingen hade mitt brev gjort henne så ledsen, att hon icke brydde sig om teatern, eller också var hon rädd att träffa mig och ville undvika en förklaring.

Det var, vad min fåfänga tillviskade mig, just då jag på bulevarden mötte Gaston, som frågade mig, varifrån jag kom.

— Från Palais-Royal.

— Och jag från operan, sade han; jag trodde till och med, att jag skulle få se dig där.

— Varför det?

— Därför att Marguerite var där.

— Å, var hon där?

— Ja.

— Ensam?

— Nej, med en av sina väninnor.

— Ingen annan?

— Greve de G… var ett ögonblick inne i hennes loge, men hon avlägsnade sig i sällskap med hertigen. Varje ögonblick trodde jag, du skulle komma. Det var bredvid mig en plats, som stod tom hela kvällen, och jag var övertygad om, att du köpt biljett till den.

— Men varför skulle jag gå, dit Marguerite går?

— Därför att du är hennes älskare, för tusan!

— Och vem har sagt dig det?

— Prudence, som jag träffade i går. Jag gratulerar dig, min gosse; det är en vacker älskarinna, som icke håller till godo med vem som helst. Behåll henne, hon kommer att göra dig heder.

Gastons obesvärade anmärkning visade mig, hur löjlig min ömtålighet var.

Om jag träffat honom kvällen förut och han sagt mig detsamma, skulle jag bestämt aldrig skrivit det dumma brevet.

Jag höll på att gå till Prudence och skicka henne till Marguerite med bud att jag ville tala med henne; men jag var rädd, att hon, för att hämna sig, skulle svara, att hon icke kunde taga emot mig, och jag begav mig hem efter att ha tagit vägen över rue d'Antin.

Jag frågade på nytt min portvakt, om han icke hade ett brev åt mig.

Nej, ingenting!

Hon ville se, om jag skulle göra något nytt steg och taga tillbaka vad jag har skrivit i mitt brev, tänkte jag, då jag gick och lade mig, men när hon ser, att jag icke låter höra av mig, kommer hon att skriva i morgon.

Nu på kvällen ångrade jag först riktigt, vad jag hade gjort. Jag var ensam hemma, oförmögen att somna, förtärd av oro och svartsjuka, då jag i stället, om jag låtit saken ha sin naturliga gång, skulle kunnat vara hos Marguerite och höra henne säga mig de smekande ord, som jag endast hört tvenne gånger, och som nu i ensamheten brände mina öron.

Det värsta i min belägenhet var, att jag själv insåg, att jag hade orätt; i själva verket sade mig ju allt, att Marguerite älskade mig. Först och främst förslaget att tillbringa en sommar ensam med mig på landet, vidare vissheten att ingenting tvingade henne att vara min älskarinna, eftersom min förmögenhet var otillräcklig att tillfredsställa hennes behov eller ens hennes nycker. Hon drevs alltså endast av hoppet att i mig finna en sann hängivenhet, som skulle kunna vara henne en vila från de fala kärleksförbindelser, bland vilka hon levde, och redan andra dagen tillintetgjorde jag detta hopp och lönade med spefull ironi den kärlek, jag rönt under två nätter. Vad jag gjorde var således mer än löjligt, det var taktlöst. Hade jag ens betalat denna kvinna, för att ha rättighet att klandra hennes liv, och skulle jag icke, då jag på detta sätt drog mig tillbaka redan andra dagen, förefalla som en kärlekens snyltgäst, den där är rädd att få räkningen på sin middag? Jag hade känt Marguerite i trettiosex timmar, jag hade varit hennes älskare i tjugufyra, och jag spelade redan den granntyckte; i stället för att finna mig lycklig över att hon delade med sig åt mig, ville jag ha allt för mig ensam och tvinga henne att i ett slag bryta sina föregående förbindelser, som utgjorde hennes framtida inkomster. Vad hade jag att förebrå henne? Ingenting. Hon hade skrivit till mig, att hon var illamående, då hon med den avskyvärda uppriktigheten hos vissa kvinnor helt rätt och slätt kunnat säga mig, att hon hade en älskare att taga emot; och i stället för att tro på hennes brev, i stället för att taga mig en promenad genom alla Paris' gator, undantagandes rue d'Antin, i stället för att tillbringa aftonen med mina vänner och inställa mig nästa dag vid den tid, hon utsatt, spelade jag Othello, bespejade henne och trodde mig straffa henne genom att icke vidare gå till henne. Men hon måste tvärt om vara förtjust över denna skilsmässa; hon måste finna mig oerhört enfaldig, och hennes tystnad innebar icke ens groll, den innebar förakt.

Jag hade då bort ge Marguerite en present, som icke lämnat något tvivel om min frikostighet, och som, därigenom att jag behandlade henne som en av den vanliga fala sorten, tillät mig tro, att vi voro kvitt. Men genom den minsta skymt av köpslående skulle jag trott mig kränka, om icke den kärlek hon hade för mig, åtminstone den jag hyste för henne, och eftersom denna kärlek var så ren, att den icke ville veta av någon delning, kunde den icke med någon skänk, hur präktig som helst, betala den lycka, den åtnjutit, hur kort än denna lycka varit.

Detta var, vad jag upprepade för mig själv under natten och varje ögonblick var färdig att gå och säga Marguerite.

Då dagen grydde, hade jag ännu icke somnat, jag hade feber; det var mig omöjligt att tänka på något annat än Marguerite.

Du förstår, det gällde att fatta ett avgörande beslut och bryta med henne eller göra slut på mina skrupler, förutsatt att hon ännu gick in på att taga emot mig.

Men som du vet, uppskjuter man alltid ett avgörande beslut; alltså, då jag icke kunde stanna hemma och icke vågade gå till Marguerite, försökte jag ett medel att närma mig henne, som min fåfänga skulle kunna skriva på slumpens räkning, ifall det lyckades.

Klockan var nio; jag skyndade till Prudence, som frågade vad hon hade att tacka för denna tidiga visit.

Jag tordes icke öppet säga henne, vad som förde mig dit, utan svarade, att jag gått ut så tidigt för att lösa diligensbiljett till C., där min far bodde.

— Ni är bra lycklig, sade hon, som kan få lämna Paris i det här vackra vädret.

Jag såg på Prudence, undrande om hon gjorde narr av mig.

Men hennes ansikte förblev allvarligt.

— Tänker ni gå och säga adjö åt Marguerite? återtog hon alltjämt lika allvarligt.

— Nej.

— Det gör ni klokt i.

— Tycker ni?

— Ja visst. Eftersom ni brutit med henne, vad tjänar det då till att återse henne?

— Ni har således reda på vår brytning?

— Hon visade mig ert brev.

— Och vad sade hon?

— Hon sade: ”Kära Prudence, er skyddsling är icke hövlig — sådant där kan man tänka, men man skriver det icke.”

— Och i vilken ton sade hon det?

— Skrattande, och så tillade hon: ”Han har superat två gånger hos mig och ändå icke ens varit uppe på tacksägelsevisit.”

Det var då den verkan mitt brev och min svartsjuka frambragt. Jag kände mig grymt förödmjukad i min kärleks fåfänga.

— Och vad gjorde hon i går afton?

— Hon var på operan.

— Det vet jag. Och sedan?

— Superade hon hemma hos sig.

— Ensam?

— Med greve de G…, tror jag.

Brytningen med mig hade således icke förändrat något i Marguerites vanor.

Det är vid dylika tillfällen, somliga människor bruka trösta en med:

— Ni skulle inte vidare tänkt på den där kvinnan, som icke älskade er.

— Nå, det gläder mig att se, att Marguerite inte grämer sig för min skull, återtog jag med ett tvunget leende.

— Och det gör hon mycket rätt i. Ni har gjort, vad ni borde göra, ni har varit förståndigare än hon, ty hon älskade er, hon gjorde icke annat än talade om er och skulle varit i stånd till någon dårskap.

— Varför svarade hon mig inte då, när hon älskar mig?

— Därför att hon insett, att hon gjorde dumt i att älska er. Dessutom kunna kvinnorna stundom förlåta, att man sviker deras kärlek, men aldrig att man sårar deras fåfänga, och man sårar alltid en kvinnas fåfänga, när man överger henne två dagar efter det man blivit hennes älskare, vad man nu än må uppge för skäl för denna brytning. Jag känner Marguerite, hon skulle förr dö än svara er.

— Vad skall jag göra då?

— Ingenting. Hon skall glömma er, ni skall glömma henne, och ni ska inte ha någonting att förebrå varandra.

— Men om jag skrev till henne och bad om förlåtelse?

— Akta er väl för det, hon skulle förlåta er.

Jag höll på att falla Prudence om halsen.

En kvart senare var jag hemma och skrev till Marguerite:

”Någon som ångrar ett brev, som han skrev i går, som skall resa i morgon, om ni icke förlåter honom, skulle vilja veta, vid vilken tid han kan få nedlägga sin ånger för edra fötter.

När kan han finna er ensam? Ty ni vet, att en bikt bör avläggas utan vittnen.”

Jag förseglade denna min prosamadrigal och skickade av den med Joseph, som lämnade brevet åt Marguerite själv. Hon sade, att hon skulle lämna svar senare,

Jag gick endast ut ett ögonblick för att äta middag, och klockan elva på kvällen hade jag icke ännu fått något svar.

Jag beslöt då att icke pinas längre utan resa nästa dag.

Och i följd av detta beslut, övertygad om, att jag icke skulle somna, ifall jag lade mig, började jag packa mina kappsäckar.