Kameliadamen/Kapitel 21
| ← Kapitel 20 |
|
Kapitel 22 → |
21.
— Äntligen! utbrast hon och kastade sig om min hals. Där är du! Vad du är blek!
Då berättade jag henne samtalet med min far.
— Ack, min Gud! Jag anade det, sade hon. När Joseph kom och anmälde din fars ankomst, spratt jag till som vid underrättelsen om en olycka. Stackars vän! Och det är jag, som är skulden till alla dessa ledsamheter. Kanske skulle det vara bättre att lämna mig än att stöta dig med din far. Men jag har ju inte gjort honom något. Vi leva ju så tyst och stilla, och vi skola leva ändå stillsammare. Han vet ju, att du måste ha en älskarinna, och han borde vara glad över, att det är jag, eftersom jag älskar dig och inte eftersträvar mera än vad din ställning tillåter dig. Har du sagt honom, hur vi gjort upp framtiden?
— Ja, och det är vad som mest uppretat honom, ty han såg i detta beslut ett bevis på vår ömsesidiga kärlek.
— Vad är då att göra?
— Hålla ihop, käraste Marguerite, och låta ovädret gå över.
— Men skall det väl gå över?
— Det måste det.
— Men din far skall icke nöja sig därmed.
— Vad vill du, han skall göra?
— Vad vet jag? Allt vad en far kan göra, för att hans son skall lyda honom. Han skall påminna dig om mitt förflutna liv och kanske göra mig äran att hitta på någon ny historia för att få dig att övergiva mig.
— Du vet ju, att jag älskar dig?
— Ja, men vad jag också vet, det är, att man förr eller senare måste lyda sin far, och du skall kanske sluta med att låta övertyga dig.
— Nej, Marguerite, det är jag, som skall övertyga honom. Det är skvallret av några av hans vänner, som gett anledning till denna häftiga vrede; men han är god, han är rättvis, och han skall ångra sin första uppbrusning. För resten, när allt kommer omkring, vad bryr jag mig om det!
— Säg inte så, Armand; jag skulle föredraga allt framför att göra dig oense med din familj; låt dagen gå över och återvänd i morgon till Paris. Din far har då å sin sida tänkt på saken, liksom du å din, och ni skola kanske komma bättre överens. Stöt icke hans principer, låtsa göra några eftergifter för hans önskningar; låtsa som om du inte höll så mycket på mig, och han skall låta saken ha sin gång. Hoppas, min vän, och var alldeles säker på en sak, att vad än må hända, skall din Marguerite stanna hos dig.
— Du svär mig det?
— Behöver jag väl svära det?
Vad det är ljuvt att låta övertyga sig av en röst, som man älskar! Marguerite och jag tillbragte hela dagen med att tala om våra planer, som om vi insett nödvändigheten av att så fort som möjligt förverkliga dem. Vi väntade varje ögonblick, att något skulle hända, men lyckligtvis förflöt dagen utan att medföra något nytt.
Dagen därpå gav jag mig av vid tiotiden och var framme vid hotellet klockan tolv.
Min far hade redan gått ut.
Jag gick hem till mig, i hopp att han kanske gått dit. Ingen hade synts till. Jag gick till min notarie. Ingen!
Jag återvände till hotellet och väntade där ända till klockan sex. Herr Duval kom icke tillbaka.
Jag for tillbaka till Bougival.
Jag fann Marguerite, icke längre väntande mig som i går, utan sittande framför brasan, som den framskridna årstiden redan gjorde nödvändig.
Hon var så fördjupad i sina tankar, att jag kom ända fram till hennes länstol, utan att hon hörde mig eller vände sig om. När jag tryckte mina läppar mot hennes panna, spratt hon till, som om hon plötsligt blivit väckt ur sömnen.
— Du skrämde mig, sade hon. Och din far?
— Jag har inte träffat honom. Jag vet inte, vad det skall betyda. Jag fann honom varken hemma hos sig eller på något av de ställen, där jag kunde antaga, att han skulle vara.
— Då blir det att börja om i morgon.
— Jag har stor lust att vänta, tills han skickar efter mig. Jag tror mig ha gjort allt, vad jag borde göra.
— Nej, min vän, det är alls inte tillräckligt, du måste återvända till din far, framför allt i morgon.
— Varför just i morgon hellre än någon annan dag?
— Därför, svarade Marguerite, som jag tyckte rodnade lätt vid denna fråga, därför att det skall komma din enträgenhet att se ännu större ut, och vi då fortare skola få förlåtelse.
Under hela återstoden av dagen var Marguerite tankspridd och nedstämd. Jag var tvungen att två gånger upprepa, vad jag sade, för att få något svar. Hon skyllde sin tankspriddhet på de farhågor, som de båda senaste dagarnas händelser ingåvo henne för framtiden.
Jag tillbragte natten med att lugna henne, och hon hade mig att fara morgonen därpå med en orolig enträgenhet, som jag icke kunde förklara.
Liksom dagen förut hade min far redan gått ut, men han hade lämnat åt mig följande brev:
”Om ni kommer tillbaka och söker mig i dag, så vänta på mig till klockan fyra; om jag icke är hemma vid den tiden, så kom igen och ät middag med mig i morgon — jag måste tala med er.”
Jag väntade till den utsatta tiden. Min far visade sig icke. Jag for hem.
Dagen förut hade jag funnit Marguerite nedstämd, denna dag fann jag henne feberaktig och upprörd. Då hon såg mig inträda, kastade hon sig om min hals, men hon grät länge i mina armar.
Jag frågade henne angående denna plötsliga bedrövelse, vars tilltagande skrämde mig. Hon gav mig intet verkligt skäl, utan förebar allt vad en kvinna kan förebära, när hon icke vill säga sanningen.
När hon lugnat sig en smula, berättade jag henne resultatet av min färd; jag visade henne min fars brev, i det jag anmärkte, att det tycktes båda gott för oss.
Vid åsynen av brevet och vid min anmärkning fördubblades hennes tårar till den grad, att jag ropade på Nanine, och att vi av fruktan för en nervattack förde den arma flickan till sängs; hon grät alltjämt utan att säga ett ord, hon höll blott fast mina händer och kysste dem oupphörligt.
Jag frågade Nanine, om hennes matmor under min frånvaro fått något brev eller besök, som kunde förklara det tillstånd, vari jag fann henne, men Nanine svarade, att ingen varit där, och att ingenting blivit ditskickat.
Emellertid måste redan dagen förut något ha tilldragit sig, som var så mycket mer oroväckande, som Marguerite dolde det för mig.
Hon tycktes något lugnare på aftonen; och efter att ha bett mig sitta ned vid foten av hennes säng, gjorde hon mig ånyo långvariga försäkringar om sin kärlek. Därpå smålog hon, men med ansträngning, ty mot hennes vilja fylldes hennes ögon av tårar.
Jag försökte alla sätt för att få henne att tillstå den verkliga anledningen till sin sorg, men hon envisades att alltjämt förebära de svävande orsaker, som jag redan sagt dig.
Slutligen somnade hon i mina armar, men i denna sömn, som sönderbråkar kroppen i stället för att vila den; litet emellanåt skrek hon till, spratt upp ur sömnen, och efter att ha förvissat sig om, att jag alltjämt var hos henne, bad hon mig svära, att jag alltid skulle älska henne.
Jag begrep ingenting av dessa upprepade utbrott av smärta, som varade ända till morgonen. Då föll Marguerite i ett slags dvala. På två nätter hade hon icke sovit.
Men denna vila varade icke länge.
Vid elvatiden vaknade Marguerite, och då hon såg mig uppstigen, kastade hon en blick omkring sig och utbrast:
— Tänker du redan fara?
— Nej, sade jag fattande hennes händer, men jag ville låta dig sova. Det är ännu god tid.
— Hur dags far du till Paris?
— Klockan fyra.
— Så snart? Men till dess stannar du ju hos mig, inte sant?
— Ja visst, det brukar jag ju.
— Vad jag är glad! Skola vi äta frukost? frågade hon tankspritt.
— Om du vill.
— Och så lovar du att kyssa mig riktigt mycket, ända till dess du far?
— Ja, och jag skall komma igen så fort som möjligt.
— Du skall komma igen? upprepade hon, stirrande på mig med vilda blickar.
— Naturligtvis.
— Det är sant, du kommer igen i kväll, och jag skall vänta dig som vanligt, och du skall älska mig; och vi skola vara lyckliga, såsom vi varit, allt sedan vi lärde känna varandra.
Alla dessa ord stöttes fram så feberaktigt, de tycktes dölja en så aggande tanke, att jag varje ögonblick bävade för att se Marguerite falla i feberyrsel.
— Hör på, sade jag, du är sjuk, jag kan icke lämna dig så här. Jag skall skriva till min far, att han inte väntar mig.
— Nej, nej! utbrast hon häftigt. Gör inte det. Din far skulle då också anklaga mig för, att jag hindrar dig att gå till honom, när han vill träffa dig; nej, nej, du måste gå dit, du måste! För resten är jag inte sjuk, jag mår mycket bra. Det var bara, att jag har haft en elak dröm och inte hade vaknat riktigt än!
Från det ögonblicket försökte Marguerite att se gladare ut. Hon grät icke längre.
Då tiden kom, att jag skulle fara, kysste jag henne och frågade, om hon ville följa mig till järnvägen — jag hoppades, att promenaden skulle förströ henne och friska luften göra henne gott.
Jag var i synnerhet angelägen om att så länge som möjligt få vara tillsammans med henne.
Hon samtyckte, tog en kappa och följde mig tillika med Nanine, för att icke behöva gå tillbaka ensam.
Väl tjugu gånger höll jag på att icke fara. Men hoppet att snart komma tillbaka och fruktan att på nytt förtörna min far hjälpte mig att stå fast vid mitt beslut, och tåget förde bort mig.
— Vi träffas i afton, sade jag till Marguerite vid avskedet.
Hon svarade icke.
En gång förut hade hon icke svarat på samma ord, och då hade, som du minnes, greve de G… tillbragt natten hos henne; men det låg så långt tillbaka i tiden, att det tycktes utplånat ur mitt minne, och om jag fruktade något, så var det sannerligen icke längre, att Marguerite skulle bedraga mig.
Då jag kom till Paris, skyndade jag till Prudence för att be henne fara och hälsa på Marguerite, i hopp att dennas livlighet och munterhet skulle förströ henne.
Jag gick in utan att låta anmäla mig och fann Prudence vid hennes toalett.
— Å! sade hon med orolig min. Är Marguerite med er?
— Nej.
— Hur mår hon?
— Hon är dålig.
— Ämnar hon inte komma?
— Skulle hon komma då?
Fru Duvernoy rodnade och svarade med en viss förlägenhet:
— Jag menade: Eftersom ni kommer till Paris, skall hon inte komma och hämta er?
— Nej.
Jag såg på Prudence; hon slog ned ögonen, och i hennes ansikte trodde jag mig läsa fruktan för, att mitt besök skulle bli långvarigt.
— Jag kom tvärt om för att be er, bästa Prudence, att om ni inte hade något att göra, fara ut till Marguerite i afton för att hålla henne sällskap och stanna kvar över natten. Jag har aldrig sett henne sådan som i dag, och jag darrar för att hon skall bli sjuk.
— Jag äter middag ute i staden, svarade Prudence, och jag kan inte fara till Marguerite i afton, men jag skall hälsa på henne i morgon.
Jag tog avsked av fru Duvernoy, som föreföll mig nästan lika tankspridd som Marguerite, och begav mig till min far, vars första blick granskande överfor mig.
Han räckte mig handen.
— Edra båda besök ha glatt mig, Armand, sade han; de ha kommit mig att hoppas, att ni tänkt på saken på ert håll, liksom jag gjort på mitt.
— Törs jag fråga, min far, vad resultatet blivit av edra funderingar?
— Jo, min vän, att jag överdrivit betydelsen av de rapporter, man givit mig, och att jag lovat mig själv att vara mindre sträng emot dig.
— Vad säger ni, min far! utbrast jag glatt överraskad.
— Jag säger, mitt kära barn, att varje ung man ju måste ha en älskarinna, och enligt de nya upplysningar jag fått vill jag hellre veta dig vara fröken Gautiers älskare än någon annans.
— Min gode far, vad ni gör mig lycklig!
Vi pratade så några ögonblick och satte oss därpå till bords. Min far var mycket älskvärd under hela middagen.
Jag var ivrig att återvända till Bougival för att berätta Marguerite denna lyckliga förändring. I varje ögonblick såg jag på klockan.
— Du ser på klockan, sade min far, du är otålig att komma ifrån mig. Ack, ni ungdomar! ni skola då alltid uppoffra den sanna tillgivenheten för en tvivelaktig kärlek?
— Säg inte det, min far! Marguerite älskar mig, det är jag säker på.
Min far svarade icke; han såg ut att varken tro eller tvivla.
Han bad mig enträget, att jag skulle tillbringa hela aftonen hos honom och icke fara tillbaka förrän morgonen därpå, men jag hade lämnat Marguerite illamående, jag sade honom det och bad om lov att tidigt få fara hem till henne, i det jag lovade honom att komma tillbaka dagen därpå.
Det var vackert väder; han ville följa mig ända till bangården. Aldrig hade jag varit så lycklig. Framtiden stod för mig sådan, som jag länge sökt att se den.
Jag älskade min far mera än jag någonsin gjort förr.
Just då jag skulle fara, envisades han för sista gången, att jag skulle stanna; jag vägrade.
— Du älskar henne då så mycket? frågade han.
— Som en galning.
— Ge dig av då! Och han strök med handen över pannan, som om han velat förjaga en tanke därifrån; sedan öppnade han munnen som för att säga något, men han nöjde sig med att trycka min hand och lämnade mig hastigt, i det han ropade:
— Vi träffas alltså i morgon.