Kameliadamen/Kapitel 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 22
Kameliadamen
av Alexandre Dumas den yngre
Översättare: Walborg Hedberg

Kapitel 23
Kapitel 24  →


[ 203 ]

23.

När vardagslivet återtagit sitt vanliga lopp, kunde jag icke tro, att den dag, som bröt in, icke skulle bli lik dem, som föregått. Det var ögonblick, då jag föreställde mig, att en omständighet, som jag icke längre kom ihåg, förmått mig att tillbringa natten borta från Marguerite, men att, om jag återvände till Bougival, skulle jag finna henne där lika orolig, som jag varit, och att hon skulle fråga mig, vad som hållit mig borta från henne.

Då tillvaron koncentrerat sig i en vana sådan som detta kärleksförhållande, tycks det omöjligt, att denna vana kan brista, utan att på samma gång krossa alla livets övriga drivfjädrar.

Jag var därför litet emellanåt tvungen att läsa om Marguerites brev för att riktigt övertyga mig, att jag icke hade drömt.

Förlamad av det moraliska slaget, var min kropp ur stånd till en rörelse. Oron, nattens vandring, morgonens underrättelse hade uttömt mina krafter. Min far drog fördel av denna ytterliga maktlöshet för att avtvinga mig ett formligt löfte att resa med honom.

Jag lovade allt, vad han ville. Jag var oför[ 204 ]mögen att göra invändningar, och jag hade behov av en sann tillgivenhet, som kunde hjälpa mig att leva efter vad som hänt.

Jag var mer än lycklig, att min far verkligen ville trösta mig i min sorg.

Allt vad jag kommer ihåg är att samma dag, vid femtiden, hade han mig att stiga upp i en postschäs bredvid honom. Utan att säga något till mig hade han låtit packa mina kappsäckar, surra fast dem jämte sina egna bakpå vagnen och förde mig utan vidare med sig.

Jag hade ingen känsla av vad jag gjorde, förrän staden försvunnit och landsvägens ödslighet påminde mig om tomheten i mitt hjärta.

Då överväldigades jag åter av tårarna.

Min far förstod, att inga ord, icke ens från honom, kunde trösta mig, och han lät mig gråta, utan att säga något, i det han nöjde sig med att emellanåt trycka min hand, liksom för att påminna mig att jag hade en vän bredvid mig.

På natten sov jag en smula. Jag drömde om Marguerite.

Jag spratt upp ur sömnen och kunde icke begripa, varför jag satt i en vagn.

Så stod åter verkligheten för mig, och jag lät mitt huvud sjunka ner på bröstet.

Jag vågade icke tala med min far, ty jag fruktade alltjämt, att han skulle säga:

— Du ser, att jag hade rätt, när jag inte trodde på den där kvinnans kärlek.

Men han missbrukade icke sin fördel, och vi framkommo till C…, utan att han talat med mig om andra saker än sådana, som voro alldeles främmande för den tilldragelse, som kommit mig att resa.

När jag omfamnade min syster, kom jag ihåg de ord i Marguerites brev, som syftade på henne, men jag insåg genast, att hur god min syster än var, [ 205 ]skulle hon icke räcka till att få mig att glömma min älskarinna.

Jakttiden var börjad, och min far trodde, att det skulle vara en förströelse för mig. Han ställde därför till jaktpartier med vänner och grannar. Jag deltog i dem utan motvilja liksom utan entusiasm, med denna apati som präglade alla mina handlingar allt sedan min avresa.

Vi jagade klappjakt. Man placerade mig på min post. Jag ställde min bössa oladdad bredvid mig och försjönk i drömmar.

Jag såg molnen glida förbi. Jag lät min tanke irra över de ensliga slätterna, och tid efter annan hörde jag min anropas av några jägare, som visade mig en hare tio steg ifrån mig.

Intet av detta undgick min far, och han lät icke narra sig av mitt yttre lugn. Han insåg mycket väl, att hur tillintetgjort mitt hjärta än var, skulle det en dag erfara en förfärlig, kanske farlig reaktion, och allt under det han undvek att tyckas trösta mig, gjorde han sitt bästa för att förströ mig.

Min syster var naturligtvis icke invigd i förtroendet om vad som hänt; hon kunde alltså icke förstå, varför jag, som förr var så glad, plötsligt blivit så drömmande och sorgsen.

Ibland, då jag ertappades mitt i min nedslagenhet av min fars oroliga blick, räckte jag honom handen och tryckte hans, som för att tyst be honom om förlåtelse för den sorg, som jag mot min vilja gjorde honom.

Så förflöt en månad, men längre kunde jag icke uthärda.

Minnet av Marguerite förföljde mig oavlåtligt. Jag hade varit för mycket älskad, och jag älskade henne för mycket, för att hon plötsligt skulle kunna bli mig likgiltig. Jag måste antingen älska eller hata henne. Framför allt, vad känsla jag än hyste för henne, måste jag återse henne och det genast.

[ 206 ]Detta begär inträngde i mitt sinne och fäste sig där med hela våldsamheten av den återuppvaknande viljans första kraftyttring i en länge förslappad fysik.

Det var icke i framtiden, om en månad, om åtta dar, som jag ville träffa Marguerite, det var dagen efter den, då jag kommit att tänka därpå; och jag gick till min far och sade, att jag måste lämna honom för affärer, som kallade mig till Paris, men att jag skulle komma igen mycket snart.

Han gissade utan tvivel anledningen, varför jag ville fara, ty han yrkade enträget, att jag skulle stanna, men då han såg, att om jag icke finge denna önskan uppfylld, kunde det, i det retliga tillstånd vari jag befann mig, ha olycksbringande följder för mig, omfamnade han mig och bad mig, nästan med tårar, att snart komma tillbaka till honom.

Jag sov icke förrän jag var framme i Paris.

Väl där, vad skulle jag göra? Det visste jag icke, men framför allt måste jag ha reda på Marguerite.

Jag gick hem till mig för att kläda om mig, och som det var vackert väder och ännu icke för långt lidet på dagen, begav jag mig till Champs-Élysées.

Efter en halvtimme varseblev jag på långt håll och från rundeln på place de la Concorde Marguerites vagn.

Hon hade köpt tillbaka sina hästar, ty vagnen var likadan som förut, men hon var icke i den.

Knappt hade jag märkt hennes frånvaro, förrän jag vid en blick omkring mig fick se Marguerite komma gående till fots, följd av ett fruntimmer, som jag aldrig förut hade sett.

Då hon gick förbi mig, bleknade hon och ett nervöst leende ryckte kring hennes läppar. Vad mig beträffar, skakades mitt bröst av en våldsam [ 207 ]hjärtklappning; men jag lyckades taga på mig en likgiltig min och hälsade kallt på min för detta älskarinna, som genast gick fram till sin vagn, i vilken hon steg upp tillika med sin väninna.

Jag kände Marguerite. Det oväntade sammanträffandet med mig måste ha upprört henne. Säkerligen hade hon fått veta min avresa, som hade lugnat henne angående följden av vår brytning; men då hon såg mig återkommen och fann sig ansikte mot ansikte med mig, blek som jag var, måste hon förstå, att min återkomst hade ett ändamål, och undra, vad som skulle komma att inträffa.

Om jag återfunnit Marguerite olycklig, om jag kunnat hämnas på henne genom att komma till hennes hjälp, skulle jag kanske förlåtit henne och säkert icke tänkt på att göra henne ont. Men jag återfann henne lycklig, till utseendet åtminstone; en annan hade återgett henne den lyx, som jag icke kunnat bibehålla åt henne; brytningen oss emellan, kommen från hennes sida, fick följaktligen prägeln av den lägsta egennytta; jag var förödmjukad i min fåfänga liksom i min kärlek, och hon måste få umgälla, vad jag lidit.

Jag kunde icke vara likgiltig för vad denna kvinna gjorde — följaktligen var min likgiltighet vad som mest måste smärta henne, och alltså var det denna känsla jag borde låtsa, icke blott för henne, utan också för alla andra.

Jag försökte taga på mig en leende min och begav mig till Prudence.

Kammarjungfrun anmälde mig och bad mig vänta några ögonblick i salongen.

Äntligen visade sig fru Duvernoy och lät mig stiga in i sin budoar; just då jag satte mig ner, hörde jag salongsdörren öppnas och lätta steg knarra över parkettgolvet, varpå förstugudörren häftigt slogs igen.

— Stör jag er? frågade jag Prudence.

[ 208 ]— Inte alls, Marguerite var här. När hon fick höra er anmälas, tog hon till flykten — det var hon, som gick just nyss.

— Jag skrämmer henne då numera?

— Nej, men hon är rädd, att ni finner det obehagligt att träffa henne.

— Varför det? frågade jag, dragande djupt efter andan, ty sinnesrörelsen var nära att kväva mig; den stackars flickan övergav mig för att få igen sin vagn, sina möbler och diamanter, det gjorde hon rätt i, och jag bör inte vara ond på henne för det. Jag mötte henne i dag, tillade jag vårdslöst.

— Var då? frågade Prudence, som stirrade på mig och tycktes fråga sig själv, om denne man verkligen var densamme, som hon känt så förälskad.

— I Champs-Élysées, hon var tillsammans med ett annat, mycket vackert fruntimmer. Vem är hon?

— Hur såg hon ut?

— Blond, smärt, med lockar à l'anglaise, blå ögon, mycket elegant.

— Å, det är Olympe; ja, det är verkligen en vacker flicka.

— Med vem lever hon tillsammans?

— Med ingen, med hela världen.

— Och hon bor?

— Rue Tronchet, n:r… Tänker ni uppvakta henne?

— Man vet inte, vad som kan hända.

— Och Marguerite?

— Att säga er, att jag icke alls längre tänker på henne skulle vara att ljuga; men jag är en av dessa män, för vilka sättet att bryta betyder mycket. Och Marguerite har avskedat mig så lättvindigt, att jag funnit mig själv bra enfaldig, som varit så kär i henne, som jag var.

Du kan förstå, i vilken ton jag försökte säga detta, svetten trängde fram i pannan.

[ 209 ]— Hon älskade er mycket, hon också, och älskar er fortfarande — beviset därpå är, att hon, efter att ha mött er i dag, genast kom för att tala om det för mig. När hon kom, skälvde hon i hela kroppen och var nära att svimma.

— Nå, vad sade hon er för slag?

— Hon sade: ”Säkerligen kommer han upp till er”, och hon bad mig söka utverka er förlåtelse.

— Jag har förlåtit henne, det kan ni säga henne. Hon är en snäll flicka, men sådan som alla av hennes klass, och jag borde ha väntat att bli behandlad av henne just så, som jag blev. Jag är henne till och med tacksam för hennes beslut, ty nu undrar jag själv, vart min idé att leva helt och hållet tillsammans med henne skulle fört oss. Det var ju galenskap.

— Hon skall bli mycket glad, när hon får höra, att ni tagit ert parti rörande den nödvändighet, vari hon var försatt. Det var hög tid, att hon lämnade er, mon cher. Den där skojaren till agent, vilken hon föreslagit att köpa hennes möblemang, hade varit hos hennes fordringsägare för att fråga, hur mycket hon var skyldig dem; dessa blevo rädda, och försäljningen skulle ägt rum om ett par dagar.

— Och nu är det betalt?

— I det närmaste.

— Och vem har skaffat medlen?

— Greve de N… Ack, käre vän, det finns karlar enkom skapade för sådant. Kort och gott, han har givit tjugu tusen francs, men han har också vunnit sitt mål. Han vet mycket väl, att Marguerite icke älskar honom, vilket dock inte hindrar honom att vara mycket snäll emot henne. Ni såg, att han köpt tillbaka hennes hästar, han har löst igen hennes juveler och ger henne lika mycket pengar, som hertigen gav henne. Om hon vill leva stilla och hyggligt, så kommer han nog att hålla ut med henne länge.

[ 210 ]— Och vad gör hon? Har hon helt och hållet flyttat in till Paris?

— Ja, hon har aldrig velat återvända till Bougival, sedan ni for därifrån. Det var jag, som for och hämtade alla hennes saker och även edra varav jag gjort ett paket, som ni kan skicka upp efter. Där är allt undantagande en liten portfölj med ert namnchiffer, som Marguerite tog och har hemma hos sig. Om ni vill ha den, så skall jag begära den tillbaka av henne.

— Nej, låt henne behålla den, stammade jag, ty jag kände tårarna stiga från mitt hjärta upp i mina ögon vid minnet av denna by, där jag varit så lycklig, och vid tanken, att Marguerite var angelägen att behålla en sak, som varit min och påminde henne om mig.

Om hon kommit in i detta ögonblick, skulle alla mina föresatser om hämnd flugit sin kos och jag fallit till hennes fötter.

— För resten, återtog Prudence, har jag aldrig sett henne sådan som nu — hon sover nästan inte alls mera, hon springer på baler, hon superar, hon dricker sig rusig till och med. Häromdagen måste hon efter en supé ligga till sängs i åtta dagar; och då doktorn gav henne lov att stiga upp, började hon om på nytt, med fara att dö på kuppen. Tänker ni gå och hälsa på henne?

— Vad tjänar det till? Jag har kommit upp till er, därför att ni alltid varit älskvärd emot mig, och därför att jag kände er, innan jag kände Marguerite. Det är er jag har att tacka för, att jag varit hennes älskare, liksom det är er, jag har att tacka för, att jag inte längre är det, eller hur?

— Bevars, jag har gjort allt, vad jag kunnat för att hon skulle lämna er, och jag tror, att ni längre fram icke kommer att vara ond på mig för det.

— Jag är er dubbelt tacksam för det, sade jag, [ 211 ]i det jag steg upp, ty jag kände vämjelse för denna kvinna vid att se henne taga allt, vad jag sade, på allvar.

— Går ni?

— Ja.

Jag visste nu tillräckligt.

— När får man återse er?

— Snart. — Adjö.

— Adjö.

Prudence följde mig till dörren, och jag gick hem till mig med tårar av raseri i ögonen och en längtan efter hämnd i hjärtat.

Alltså var Marguerite en lika fal slinka som de andra; alltså hade den djupa kärlek, hon hyst för mig, icke kunnat bekämpa begäret att återtaga sitt forna liv, att ha en vagn och leva i sus och dus.

Det var, vad jag sade mig under mina sömnlösa nätter, medan jag åter, om jag reflekterat så kallt, som jag inbillade mig, borde i detta Marguerites bullrande levnadssätt sett en strävan att tysta ned en ständig tanke, ett aggande minne.

Olyckligtvis hade den dåliga lidelsen överhand inom mig, och jag sökte endast ett medel att pina den stackars flickan.

Ack! människan är bra liten och lågsinnad, när hon blivit sårad i någon av sina småaktiga lidelser.

Den där Olympe, i vars sällskap jag sett henne, var, om icke Marguerites väninna, dock den hon mest umgicks med efter sin återkomst till Paris. Hon skulle ge en bal, och som jag antog, att Marguerite skulle komma dit, sökte jag skaffa mig ett bjudningskort, vilket också lyckades.

När jag, uppfylld av mina smärtsamma känslor, trädde in i balsalen, gick där redan mycket livligt till. Man dansade och väsnades, och i en av kadriljerna varseblev jag Marguerite, dansande med greve de N…, som tycktes helt stolt över att få förevisa henne och kunna säga till hela världen:

[ 212 ]— Denna kvinna tillhör mig!

Jag gick och lutade mig mot kaminen, alldeles mitt för Marguerite och såg på, hur hon dansade.

Knappt hade hon fått sikte på mig, förrän hon spratt till och blev förvirrad. Jag hälsade på henne med en vårdslös handrörelse och blick.

När jag tänkte på, att efter balen var det icke längre tillsammans med mig, utan med det där rika nötet hon skulle avlägsna sig, när jag föreställde mig, vad som sannolikt skulle följa, sedan de kommit hem till henne, steg blodet mig åt huvudet och jag kände ett vilt begär att störa dem i deras kärleksrus.

Efter kadriljen gick jag och hälsade på värdinnan, som för sina gästers ögon exponerade ett par yppiga axlar och en bländande barm.

Hon var vacker och i fråga om formerna vackrare än Marguerite. Jag förstod detta ännu bättre av de blickar, som denna kastade på Olympe, under det jag talade med henne. Den man, som bleve denna kvinnas älskare, skulle kunna vara lika stolt, som herr de N… var, och hon var tillräckligt vacker för att väcka en passion liknande den Marguerite ingivit mig.

Hon hade ingen älskare för tillfället. Det skulle icke vara svårt att bli det. Det gällde bara att visa tillräckligt med guld för att ådraga sig hennes blickar.

Mitt beslut var fattat. Denna kvinna skulle bli min älskarinna.

En halvtimme senare tog Marguerite, blek som döden, på sig sin pälskrage och lämnade balen.