Kapten Grants barn/Kapitel 06
| ← Trettiosjunde breddgraden |
|
Ett betydelsefullt bösskott → |
SJÄTTE KAPITLET.
Tvärs igenom Chile.
Den trupp av infödingar, som Glenarvan måst taga med sig, bestod av en mulåsnechef, “catapaz”, som hade till yrke att hyra ut mulåsnor åt resande, två tjänare “péoner” och en tolvårig gosse, som red på “la madrina”, ett litet sto behängt med bjällror och som följdes av de tio mulåsnorna. Av dessa redo de resande på sju, catapazen på en. Och de två återstående voro lastade med livsmedel, under det péonerna enligt sin vana gingo till fots.
På en resa som denna måste man själv föra med sig allt, vad man behövde, ty utom Aranco, huvudstaden i en liten infödingsstat, låg ingen stad eller ens något värdshus i deras väg. Men mulåsnorna voro förträffliga djur. Utan att fordra att bli vattnade mer än en gång om dagen, kunde var och en av dem under en åtta timmars sträng marsch bära en börda av omkring 160 kilo.
Vad sängkläder beträffade, så begagnade de sadlarna som sådana. En chilensk sadel är nämligen gjord av garvade fårskinn, fodrade med ylle, vid vilka breda, rikt broderade sadelgjordar äro fästa. Den resande rullar in sig i en dylik sadel som i ett varmt täcke och trotsar då de fuktigaste nätter samt njuter en god sömn.
Dessutom hade Glenarvan för att ytterligare skydda sig och sina kamrater skaffat dem alla chilenska kläder, vilka voro särdeles lämpliga resdräkter.
Paganel och Robert, två barn, ett stort och ett litet, visste icke till sig av förtjusning, då de stucko huvudena genom “punschon”, ett väldigt tygstycke med ett hål i mitten, och trädde benen i stövlarna, som voro gjorda av bakfötternas skinn på en unghäst. Paganel, som alltid var tankspridd, trasslade dock in sig i sin mulåsnas flätade och rikt metallbeslagna remtyg och höll ett par gånger på att bli avkastad, innan han hunnit sätta sig ordentligt till rätta med sin oskiljaktiga kikare vid sidan. Men Robert visade genast de mest storartade anlag för att bli en utmärkt ryttare.
Sitt första nattkvarter togo de i en gård i den förutnämnda staden Aranco, och innan de bröto upp den följande morgonen, gingo de omkring i de halmtäckta hyddorna för att försöka att skaffa sig upplysningar om de fångna skottarna. Paganel prövade åter sin kunskap i spanska språket, men de kopparfärgade infödingarna med sina fula, hoptryckta ansikten stirrade bara oförstående på honom. Han tröstade sig dock med, att de alls icke kunde spanska utan blott sin egen rotvälska. Och Glenarvan, som lyckligtvis upptäckt, att catapazen förstod några ord engelska, bedrev i stället forskningarna med dennes hjälp. Dock ledde det till intet resultat, och man fortsatte sin väg.
De första dagarna färdades de genom ett fruktbart slättland, endast avbrutet av några floder, vilka de lätt vadade över. Hägrar, trastar och här och där någon ensam uggla flögo upp ur busksnåren. Men av människor sågo de blott till några halvblod, avkomlingar av indianer och spanjorer. Och de flögo endast förbi som skuggor på sina snabba hästar, vilka de sporrade, så att blodet rann ned för sidorna.
Inga som helst upplysningar om de eftersökta kunde erhållas. Men Glenarvan sade sig, att indianerna måste ha släpat sina fångar åt andra sidan Anderna, och att det först var på Pampas slätter, man kunde hoppas att komma dem på spåren.
Under tiden studerade emellertid Paganel spanskan. Han talade och svarade sig själv på detta språk och prisade dess klangfullhet.
Men ännu mer än med sin språkkunskap förvånade han sina reskamrater med sin kännedom om landet. Han hade kartan i huvudet och visste alltid, var man befann sig.
En gång, då deras väg skars av en större stråkväg, frågade Glenarvan catapazen efter dess namn, men det var Paganel som efter vanligheten svarade, och det alldeles rätt.
Catapazen såg förvånad på honom.
— Ni har således rest genom det här landet förut? sade han.
— Tacka för det, svarade geografen.
— På mulåsna?
— Nej, i länstol.
Catapazen, som inte blev klok på det svaret, ryckte på axlarna och red längre framåt truppen.
Så småningom höjde sig dock marken, och vägen blev brantare och besvärligare. Man befann sig på sluttningen av den stora bergskedjan, och det blev nu fråga om, vilket pass man skulle välja för övergången.
Catapazen föreslog tvenne sådana, men båda förde de resande långt ur riktningen.
— Finns det då intet annat? frågade Glenarvan.
— Jo, svarade Paganel, Antucopasset på den vulkaniska sluttningen. Välja vi det, avlägsna vi oss endast en halv grad från den trettiosjunde breddgraden.
Lorden frågade catapazen, om han kände till detta pass, vilket han sade sig göra. Han hade emellertid icke föreslagit det, ty det var blott en boskapstig, som de indianska herdarna begagnade sig av för att föra sina hjordar till de östliga sluttningarna.
— Gott, sade Glenarvan, där boskapshjordar kunna komma fram, där kunna våra mulåsnor också göra det.
De valde således Antucopasset. Men här började resans svårigheter. Stigen krökte sig på de mest oväntade sätt, löpte utmed bråddjup och förde under överhängande klippblock, som sågo ut att när som helst kunna störta ner. Och i verkligheten var också hela denna bergsregion ännu under ombildning. Vandrare, som ofta besökte den, kunde aldrig vara säkra på att återfinna sina gamla märken och funno ofta en klyfta, där de förut sett en utskjutande klippspets.
Snart började även catapazen bli orolig. Han såg sig om, undersökte marken för att finna spår efter indianerna, och sedan vägen flera gånger stängts av nedrasade stenmassor, så att man måste taga långa omvägar, stannade han tvärt.
— Har ni gått vilse? frågade Glenarvan.
— Nej, svarade catapazen och pekade på resterna efter en eld. Indianerna ha varit här. Men sedan dess har här ägt rum en jordbävning, som gör det omöjligt att komma fram.
Han ville vända om och uppsöka ett av de andra passen. Men detta skulle ha fördröjt resan flera dagar.
— Om också vägen är stängd för mulåsnor, så är den det inte för människor, sade Paganel. Och om ni vill anförtro er åt mig, så är jag säker på att kunna föra er över bergen, och där nedanför träffa vi nog någon argentinare, som kan visa oss över Pampas.
Förslaget blev antaget. Glenarvan gjorde upp räkningen med catapazen, och instrumenten och livsmedlen fördelades mellan de sju resenärerna. Dessa återtogo omedelbart sin marsch uppåt bergstopparna, och efter två timmars mödosamt sökande återfunno de det egentliga Antucopasset. Jordbävningen hade likväl förstört den banade stigen. De måste klättra på varandras axlar, hoppa över avgrunder, och krypa på händer och knän. Hela dagen och hela natten fortsatte de uppstigningen, och först vid åttatiden på morgonen förfriskade de sig vid en måltid av torkat kött och bröd.
De hade nu kommit över trädgränsen. Efter ännu några timmar försvunno även örter och gräs, och klipporna blevo nu dubbelt så svårbestigliga genom isen och snön, som betäckte dem. Slutligen kommo de likväl upp på en stor platå, liknande en isöken, varur här och där några bergsspetsar stucko upp. Den högsta höjden var nästan uppnådd. Här härskade den eviga snön, och luften var så tunn, att man endast med svårighet kunde andas, blodet sprack ut genom läpparna.
Robert var så medtagen, att man trots hans protester måste bära honom, och två timmar senare kunde icke heller de andra släpa sig fram längre. Utan ringaste skydd för natten och den bistra kölden måste de dock besluta sig för att stanna, då majoren pekade framför sig.
— En hydda, sade han med sin vanliga lugna röst.
Det var endast hans skarpa öga, som kunnat upptäcka den, ty den var så överisad, att blott en svag upphöjning utvisade dess plats. Efter en halvtimme hade dock Wilson och Mulrady huggit ingången fri, och de resande skyndade sig att taga sitt härberge i besittning. Hyddan rymde gott tio personer, var byggd av indianerna av ett slags soltorkat lertegel och vilade på toppen av ett basaltblock.
— Om vi nu bara hade något att elda med, sade Glenarvan, som upptäckt, att hyddan till och med hade en eldstad med skorsten.
— Har man eldat här, måste här väl också finnas något att elda med, sade Paganel.
Han begav sig strax att söka efter bränsle, och ehuru misströstande följde honom Glenarvan och Wilson.
Klockan var sex, och solen höll på att gå ned, kastande rosenröda, skimrande dagrar över de vita klippblocken och bergspetsarna. Men med detta himmelska färgspel tävlade ett jordiskt.
Den en halv mil avlägsna vulkanen Antuco var i full verksamhet. Under ett dovt rytande kastade den väldiga flammor mot skyn. Ibland dämpades dessa av oerhörda moln av ångor, och stundom utslungades hela kaskader av lava och stenar över trakten, men snart stego flammorna ännu högre än förut mot det mörknande fästet.
Det var ett praktfullt skådespel, och i den underliga dagern sågo nu Glenarvan och Paganel, att de befunno sig nära den östliga sluttningen, som var uppfylld av nedrullade klippblock. Men de påmindes av Wilson, att de voro ute för att samla bränsle, och till all lycka funna de även ett sådant i ett slags lav, som här och där klädde klipporna. Sedan de burit in ett rikligt förråd därav i hyddan, kokade snart kaffet. Det kändes skönt att därmed få skölja ned det torkade köttet, på vilket de redan blivit utledsna.
— Ack, suckade Paganel, den som ändå hade ett stycke lamastek i stället!
Under bergsbestigningen hade de sett åtskilliga skygga lamadjur, men intet hade kommit inom håll för deras bössor.
Paganel hade emellertid knappt uttalat sin önskan, förrän man hörde ett egendomligt ljud. Det lät som ett utdraget och avlägset bräkande, icke av enstaka djur utan av en hel hjord. Och det kom närmare och närmare.
— Skulle ödet verkligen vilja ge oss kvällsvard liksom den givit oss natthärberge? undrade geografen.
Men Glenarvan erinrade honom om att så högt upp som hit i snöregionen förirrade sig aldrig några fyrfotadjur.
— Kanske det är en lavin? sade Mulrady.
— Omöjligt. Det är riktiga djurläten, sade Paganel, i det han, följd av de andra, rusade ut för att se, vad det var.
Det var verkligen djurläten och på samma gång en lavin, men en levande lavin, bestående av hundratals, ja tusentals djur, som störtade emot dem. Hela platån var en rörlig massa, och de hunno knappt kasta sig ner, förrän den var över dem. Paganel, den enda som stått upprätt för att se bättre, blev omkullvräkt på ögonblicket.
Plötsligt hördes ljudet av ett skott.
Det var majoren, som fyrat av det på måfå. Och då djuren försvunnit lika hastigt, som de kommit stod han en stund och svängde sitt byte i handen. Det liknade en liten vacker kamel utan puckel, och Paganel hade knappast sett på det, innan han utbrast:
— Det är en guanako! Ett ätligt djur, ett slags lama. Läckert! Och en soppa, som … Å! Vem vill flå det?
— Jag, sade Wilson.
— Gott! Jag åtar mig att steka det.
— Är ni kock också, herr Paganel? frågade Robert.
— Naturligtvis, min gosse. I varje fransman gömmer sig en kock.
Fem minuter senare lade Paganel stora skivor vilt på spisglöden, och efter ytterligare tio minuter serverade han rätten, som såg riktigt aptitretande ut.
Ingen var sen att taga för sig, men vid första biten gjorde man de rysligaste miner.
— Oätbart, sade Glenarvan.
Och den stackars kocken måste själv erkänna det. Han fick lov att smälta många speglosor för sin kokkonst men tänkte under tiden blott på hur han skulle förklara köttets dåliga smak. Och till slut utropade han:
— Nu har jag det!
— Var köttet för gammalt? frågade majoren.
— Nej, skarpsinnige herr major. Men det hade promenerat för långt. Att jag inte kom ihåg det! En guanako är icke ätlig, om han jagas länge. Vi kunna således på smaken veta, att det här djuret och hela hjorden kommit långt bortifrån.
— Kan det vara någon fara, som skrämt dem så ytterligt? undrade Glenarvan.
— Kanske, svarade Paganel. Men som vi inte äro i stånd att taga närmare reda på det, så låt oss sova. Jag är verkligen dödstrött.
Var och en svepte in sig i sin punscho, och några sekunder senare sovo de alla utom lord Glenarvan.
Denna kunde icke behärska den hemliga oro, som höll honom vaken. Han tänkte på guanakohjordens vilda flykt, och vad som kunde vara orsaken därtill. Den kunde icke vara eftersatt av rovdjur, ty så här högt uppe funnos inga sådana och ännu mindre några människor. Men något måste ha skrämt den.
Han blev allt oroligare. Han spratt till vid varje prassel från de sovande, och slutligen tyckte han sig höra bullret av en avlägsen åska, vilken dock icke lät, som om den kom från himlen. För att spana efter, vad det kunde vara, gick han ut.
Ingen blixt, intet oväder! Blott flammorna från Antucos krater upplyste natten. Allt var lugnt. Och dock fortsatte det underliga mullrandet. Det tycktes till och med komma närmare och löpa längs Andernas bergskedja.
Han gick in igen, men ehuru hans förkänsla av fara ingalunda förminskats, ville han icke väcka sina uttröttade kamrater. Och efter en stund somnade han även själv, förbi av alla ansträngningar.
Efter några timmar vaknade han emellertid plötsligt av ett örondövande larm, liksom hade oräkneliga kanonsalvor avskjutits i närheten. Och marken vacklade inunder honom.
— Upp, upp! ropade han.
I samma ögonblick som de andra rusade upp, kastades de likväl alla huller om buller ut ur den omkullstörtande hyddan.
— En jordbävning! skrek Paganel.
Och i den gryende dagen blevo de vittnen till den förfärliga naturrevolutionen. Bergstoppar brusto och slungades ned som genom falluckor. Bergen ändrade form på ett ögonblick. En klippgrund av flera kilometers storlek hade lösgjort sig och gled ned mot slätten.
Nu kände de, att även det stenblock, på vilket de befunno sig, började röra sig. De hängde sig krampaktigt fast vid de utskjutande klippkanterna, och med hastigheten av ett snälltåg flögo de nedåt den östra sidan av berget. Än törnade blocket emot något hinder, avmejande sekelgamla träd som sädesax och avbrytande klippstycken, som för sig själva rullade ner i avgrunden. Än for det fritt och obehindrat framåt.
Olyckskamraterna hade icke kunnat utbyta ett ord eller ens framstöta ett skri. Ett sådant skulle heller icke ha hörts genom det fasaväckande bullret av allt, vad som störtade samman omkring dem, och av den underjordiska åskan, som alltjämt dundrade i berget, färdig till nya utbrott.
Hur länge detta förfärliga fall varade, kunde ingen göra sig reda för. Halvkvävda av den svindlande farten, genomisade av kölden, förblindade av yrsnön, tillintetgjorda, nästan utan känsel, klamrade
de sig fast vid klippstycket, undrande i vilken avgrund de skulle hamna.
Med en plötslig, oerhört våldsam stöt stannade emellertid blocket helt tvärt, och människorna, som burits därpå, slungades framåt och rullade ned för de sista branterna.
Under några minuter rörde sig ingen. Men slutligen reste sig en av dem, majoren. Han skakade dammet av sig och räknade sina kamrater, som lågo kringkastade på marken. Det fattades blott en — Robert Grant.