Kapten Grants barn/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Passageraren i hytten n:o 6
Kapten Grants barn
av Jules Verne
Översättare: Anna Wahlenberg

Trettiosjunde breddgraden
Tvärs igenom Chile  →


[ 42 ]

FEMTE KAPITLET.
Trettiosjunde breddgraden.

Ombord var glädjen allmän över Paganels kvarstannande. Och Robert föll honom så stormande om halsen, att den värdige sekreteraren var nära att ramla överända.

[ 43 ]— En präktig pojke, sade denne, jag skall göra honom till geograf.

Och som John Mangles åtagit sig att göra en sjöman av honom, Glenarvan en man med hjärtat på rätta stället, majoren ville lära honom kallblodighet, lady Helena att bli god och ädel och hans syster att vara tacksam mot sina läromästare, så var det tydligt, att han en dag skulle bli en fulländad gentleman.

Det dröjde nu icke länge, innan Duncan befann sig på det södra halvklotet, och överfarten till Nya världen gick fort och lyckligt.

Paganel delade sin tid mellan studiet av dokumenten, som han till herr Olbinetts förtvivlan bredde ut på alla bord, där denne ville duka, och uppgiften att lära sig spanska. Han hade i Duncans bibliotek hittat några spanska böcker, och som han ägde ett utmärkt gott språkhuvud, hade han föresatt sig att ur dem inhämta så mycken kunskap, att han skulle bli i stånd att samtala med invånarna i Chile.

Den 25 september styrde Duncan in i Magellanska sundet, och Paganel stod största delen av de trettiosex timmar, genomfarten varade, och betraktade de låglänta och sandiga stränderna. Men till sin stora missräkning såg han icke en levande varelse på Patagoniens stränder, och [ 44 ]även på Eldslandets kust syntes blott en och annan stackars inföding, som irrade omkring på klipporna.

— Patagonien utan några patagonier! sade han. Det är inte något Patagonien.

Han hade läst så många motsägande uppgifter om patagonierna. Somliga påstodo, att de voro långa, andra att de voro korta. En sade, att de voro spensliga, en annan att de voro grovt byggda. Och när de nu alls inte syntes till, började han nästan tvivla på, att de verkligen existerade.

Efter att ha hunnit fram till halvön Braunschweig for man genom ett praktfullt sceneri. Här och där reste sig granitberg, vilkas snöhöljda toppar förlorade sig i molnen, och som nertill lågo inbäddade i ofantliga skogar. Den nedgående solen spred ett grant färgspel över nejden, och efter en lång skymning lyste från himlen södra halvklotets klara stjärnor, bland vilka Sydkorset utvisade sydpolens läge, liksom Polstjärnan utvisar nordpolens.

Då dagen åter grydde, hade sundet blivit trängre. Duncan letade sig fram mellan öar och uddar klädda med bokar, askträd och björkar. Därpå efterträddes de leende stränderna av karga och klippiga, och slutligen låg ett oändligt, fritt ljusglittrande vatten framför de resandes blickar.

Det var Stilla oceanen.

Duncan ångade nu uppåt kusten, under det man vaksamt spejade efter någon vrakspillra, [ 45 ]som kunde vittna om Britannias skeppsbrott. Men ingen sådan stod att upptäcka. Och efter de 42 dagar, som deras resa räckt, sedan de lämnat Glasgow, ankrade de i Talkahuanos hamn för att åter sätta foten på fast mark.

Glenarvan och Paganel gjorde sällskap upp i staden. Och vid första tillfälle, som gavs, sökte den senare att draga nytta av sin nyförvärvade kunskap i spanska språket. Men till hans stora förvåning var det ingen, som begrep honom.

— Det måtte vara mitt uttal, som inte är riktigt, sade han.

Till sist lyckades de dock leta sig fram till engelska konsulatet, och då konsuln fick höra historien om Britannias skeppsbrott, visade han sig mycket tillmötesgående och lovade att göra efterforskningar längs hela kusten.

Men trots alla förfrågningar både de från konsulatet och de, som Glenarvan själv lät göra, erhölls icke en enda upplysning angående det försvunna fartyget. Det tycktes, som om det förgåtts utan att lämna ett spår efter sig.

Den sjätte dagen efter Duncans ankomst till Talkahuano sutto dess passagerare modfällda tillsammans i däcksalongen, lady Duncan med sin arm kring Mary för att åtminstone visa henne sin ömhet, då hon icke kunde trösta henne med ord. De andra sade heller icke mycket och [ 46 ]Paganel ingenting alls. Sedan en timme satt han och studerade dokumenten.

— Paganel, sade Glenarvan, kanske vi ha tolkat dokumenten orätt?

Paganel svarade icke. Han funderade.

— Skulle vi ha misstagit oss i avseende på platsen för skeppsbrottet? fortsatte lorden. Men Patagonien faller ju av sig självt i ögonen.

Paganel teg.

— Och ordet Indien. Säger det oss inte, att de skeppsbrutna, då de skrevo dessa rader, väntade sig att bli tillfångatagna av indianerna?

— Låt oss stanna där, min bäste lord Glenarvan! sade Paganel äntligen. Och låt oss i stället för att läsa “bli de tagna till fånga av de grymma indianerna”, läsa “blevo de tagna till fånga av de grymma indianerna”.

— Men detta är omöjligt, utbrast Glenarvan. Då de kastade ut buteljen, måste det ju ha skett i samma ögonblick, som fartyget förgicks. Och uppgifterna om longituden och latituden kunna ju icke syfta på något annat än stället för skeppsbrottet.

— Det finns ingenting, som bevisar det. Och jag kan inte inse, varför inte de skeppsbrutna, efter att av indianerna ha blivit släpade till det inre av landet, skulle kunnat försöka att genom buteljen ange platsen, där de hållas i fångenskap.

— Helt enkelt därför, min kära Paganel, att

[ 47 ]
Glenarvan och Paganel gjorde sällskap upp i staden.

[ 48 ]för att kasta en butelj i havet, måste man ha havet till hands.

— Eller, sade Paganel, i brist på havet en flod, som flyter ut i det.

En förvåningens tystnad följde på denna oväntade men antagliga förklaring. Och i de uppstrålande ansiktena kunde Paganel läsa, att var och en intagits av ett nytt hopp. Lady Helena var den första, som yttrade sig.

— Det var en idé, sade hon.

— Och en god idé, eller hur? frågade geografen belåtet.

— Och ni anser således?… frågade Glenarvan.

— Att vi måste följa den trettiosjunde breddgraden ända till Atlantiska kusten. Kanske kunna vi på den finna något spår av de skeppsbrutna.

— Ett svagt hopp mumlade majoren.

— Men hur svagt det än är, så måste vi haka oss fast vid det.

Paganel hade brett ut kartan över Sydamerika på bordet och visade, hur rikt landet var på stora floder, som skuros av den trettiosjunde breddgraden.

— Någonstädes på denna breddgrad sitta våra stackars vänner och vänta på oss, sade han med värme. Inte kunna vi väl svika deras hopp, om vi också skulle bli tvungna att följa den jorden runt?

Dessa behjärtade ord framkallade en allmän rö[ 49 ]relse. Mary Grant tryckte med tårar i ögonen geografens hand.

— Ja, min far måste vara här! utropade Robert i det han kastade sig över kartan och följde den trettiosjunde breddgraden med pekfingret.

— Och om det verkligen är så, att vår far fallit i indianernas händer, tror ni då, att de skonat hans liv? frågade Mary.

— Alldeles säkert, svarade Paganel. Indianerna äro alls inga människoätare. Tvärtom förstå de sig på att draga nytta av vita fångar. En bekant till mig har tillbringat tre år i fångenskap hos indianerna. Och han fick visserligen lida mycket, men för sitt liv behövde han aldrig frukta.

Nu uppstod spörsmålet, på vad sätt man skulle bedriva efterforskningarna, och man fick genast klart för sig, att sällskapet måste dela sig. John Mangles fick lov att stanna på fartyget och föra det till motsatta kusten, där han skulle vänta vid det ställe, där den trettiosjunde breddgraden löpte ut i havet, under det de egentliga forskarna följde samma breddgrad till lands ända från dess början på chilenska kusten.

Paganel försäkrade, att denna landresa varken skulle bli farlig eller besvärlig. Först var det att färdas över en del bergsryggar, men sedan hade de framför sig en lång och sakta sluttning över Anderna, tills de kommo ned på en grönskande [ 50 ]slätt, en verklig trädgård. Men i alla fall var det nog bäst, att de båda damerna följde med Duncan, ty för dem kunde bergsbestigningen dock kanske vara för tröttsam.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 050.jpg

[ 51 ]— Men jag får väl vara med och leta efter min far? ropade Robert.

— Å, Robert, Robert! utbrast Mary.

Paganel bad henne emellertid småleende att icke vara rädd.

— Resor och litet strapatser äro bara uppfostrande för ungdom, sade han. Om trettio dagar träffas ni igen vid Atlantiska oceanens kust, och då har han er far med sig.

— Eller om er far är fånge hos en mäktig indianstam, så att vi äro för få att befria honom, inföll Glenarvan, hämta vi Duncans besättning och skaffa oss kanske förstärkning hos myndigheterna, varefter vi vända om och skynda till hans hjälp.

Avresan blev bestämd till den 14 oktober. Och utom Glenarvan, Paganel, Mac Nabbs och Robert Grant hade även tre av Duncans matroser, Tom Anstin, Wilson och Mulrady utvalts att deltaga i marschen längs trettiosjunde breddgraden. De voro alla beväpnade med karbiner och revolvrar, och sittande på sina mulåsnor väntade de på Talkahuanos kaj, medan Duncan lyfte ankaret.

Lady Helena och Mary stodo med tårfyllda ögon på kommandobryggan och viftade. Och på samma gång som fartyget ångade ut ur hamnen för att begiva sig tillbaka till Atlantiska oceanen, satte sällskapet på stranden sina mulåsnor i trav för att landvägen nå samma mål.