Kapten Grants barn/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tvärs igenom Chile
Kapten Grants barn
av Jules Verne
Översättare: Anna Wahlenberg

Ett betydelsefullt bösskott
De röda vargarna  →


[ 66 ]

SJUNDE KAPITLET.
Ett betydelsefullt bösskott.

Det var en underbar räddning. Utan eget åtgörande och utan att skadas hade de på några minuter tillryggalagt en vägsträcka, som annars skulle ha tagit åtskilliga dagar och orsakat dem mycken vedermöda. Från is och köld hade de förflyttats till en leende, fruktbar dal. De hade således alla skäl att prisa sin lycka, om icke detta enda förskräckliga tryckt ner dem alla. Robert Grant var försvunnen.

[ 67 ]Alla hade de hållit av den modiga gossen, men den, som mest fäst sig vid honom, var dock Glenarvan.

Han var alldeles förtvivlad. Icke en dal, icke en avgrund ville han lämna ogenomsökt. Icke ett steg vidare ville han gå, förrän man funnit honom.

— Hur skulle vi utan honom våga möta hans far? sade han. Och vad skulle det tjäna till att rädda kapten Grant, om vi måste säga honom, att det kostat hans sons liv.

Man försökte påminna sig det ögonblick, då man sist sett honom, och var han då befunnit sig. Slutligen kom man underfund med, att han legat bredvid Wilson på klippblocket och att denne lagt märke till hans närvaro ungefär två minuter, innan blocket stannade.

Således visste man, åt vilken sida barnet fallit och kunde beräkna, att det skett på omkring en kilometers höjd från bergets fot.

De sex männen började sökandet. De klättrade upp på utsprången, spanade i alla klyftor, stego ned till bottnen av bråddjupen och unnade sig varken mat eller vila på hela dagen. Och då de andra slutligen slogo upp ett tillfälligt läger och togo sig någon föda för att få krafter att fortsätta letandet, ville Glenarvan icke smaka något och irrade ensam omkring på klipporna.

Följande dag sökte man vidare men utan [ 68 ]något resultat. Och majoren blev slutligen tvungen att uppmana Glenarvan att resa vidare.

— Tänk på din hustru, på Mary Grant, på oss! sade han. Våra livsmedel äro slut. Vi komma att förgås, om vi stanna kvar här.

— Bara en timma till! bad Glenarvan.

Då även denna timma gått till ända under fåfängt sökande, beredde han sig att låta de andra föra sig bort. Ännu en gång kastade han dock en blick uppåt bergen. Och plötsligt höjde han handen.

— Se, se! sade han, vad är det han slår ned på?

Det var en jättefågel, en ofantlig kondor, som pilsnabbt dalade ned genom luften. Och alla grepos de av samma tanke. Hade han sett Roberts lik? Men om gossen ännu levde?

— Skjut! ropade Glenarvan till majoren och Wilson, som redan höjt sina bössor.

Men det var för sent. Kondoren hade redan sänkt sig bakom ett klipputsprång. Ögonblicket därpå höjde han sig dock åter, nu med något stort och tungt i sina klor. Ett skrik undslapp åskådarna. Det var Roberts kropp, som svävade över dem.

— Å, utbrast Glenarvan, hellre må Roberts lik krossas mot klipporna än att tjäna till …

Han ryckte bössan från Wilson och siktade. Men innan han hann trycka av, small ett skott nerifrån dalen. Träffad i huvudet tumlade kondoren, ännu fasthållande sitt byte, ned mot jor[ 69 ]den. Men de stora vingarna bildade liksom en fallskärm, och det var jämförelsevis sakta han till sist sjönk ner på marken.

Utan att fråga efter, varifrån skottet kommit, störtade Glenarvan, följd av de andra, bort mot den redan döda rovfågeln, befriade Roberts kropp ur de väldiga klorna och lade örat tätt intill hans bröst.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 069.jpg

— Han lever! utbrast han efter ett par sekunder.

Ett stormande jubel hälsade detta utrop. Inom ett ögonblick blev gossen avklädd. Hans ansikte baddades med friskt vatten, och kort därpå öppnade han ögonen och smålog mot Glenarvan.

— Ni mylord … kära mylord! sade han.

[ 70 ]Glenarvan kunde icke svara av rörelse. Han lade sig på knä bredvid det så underbart räddade barnet och grät av glädje.

När de nu gåvo sig ro att se sig omkring efter räddaren, märkte de honom strax. Det var en högrest man, som stödd mot sin bössa såg ned på dem från en av de nedersta klippavsatserna.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 070.jpg

Hans bronsfärgade ansikte var målat med rött och vitt och hans långa hår uppknutet med läderband över hjässan. Om livet och höfterna bar han ett rävskinn, över axlarna en lång mantel, prydd med guanakoskinn och strutsfjädrar, och vid bältet hängde en liten pung med de färger, han använde för att måla sig.

[ 71 ]Orörlig, vördnadsbjudande och med ett, trots målningen, intelligent uttryck i sitt ansikte väntade han på att bli tilltalad.

Då Glenarvan med en min av strålande tacksamhet skyndade fram till honom, gick han två steg emot honom, i det han vänligt böjde på huvudet och tillät lorden att häftigt trycka sin hand.

Men när man ville meddela sig med ord, kom man icke långt. Det språk, patagoniern använde, var för de andra fullkomligt obegripligt. Främlingen försökte då med ett nytt, men med lika liten framgång. Dock föreföll det Glenarvan, som om det hade en viss likhet med spanskan, av vilket tungomål han kände till några ord.

Expañol?[1] frågade han.

Patagoniern nickade.

— Utmärkt sade majoren. Det är något för vår vän Paganel. En sådan tur, att han lärt sig spanska!

Paganel var genast färdig, hälsade med fransysk älskvärdhet på patagoniern och tilltalade honom med en väl svarvad fras på det nyinlärda språket.

Främlingen lyssnade men svarade icke.

— Å, det välsignade uttalet! utbrast Paganel.

Han svängde om frasen och uttalade den så tydligt, att han gapade över var stavelse. Men patagoniern stod stum och frågande.

[ 72 ]Paganel valde nya ord om och om igen, men infödingen ruskade bara på huvudet och till sist svarade han:

No comprendo[2].

— Han måtte inte kunna något annat än en indiansk rotvälska, utbrast Paganel förtretad.

— Men han svarar i alla fall på spanska, sade Glenarvan.

— Min bäste Paganel, inföll majoren, kanske det är ni, som tvärtom inte talar spanska. Kanske har ni lärt er ett annat språk i stället.

Detta blev dock något för starkt för geografen. Ett sådant försmädligt misstroende kunde han icke tåla. Utom sig av förargelse började han leta i sina många fickor och drog omsider upp en bok, som han bugande lämnade majoren.

— Var så god, sade han, här är den bok, varur jag lärt mig spanska språket.

— Vad är det för en bok? frågade majoren.

— Lusiaden, av den store Camoëns.

— Camoëns, upprepade Glenarvan. Men min stackars vän, Camoëns är ju portugis. Det är portugisiska, som ni studerat i två månader.

Paganel stod mållös, under det de andra bröto ut i ett hjärtligt skratt.

— Ja, skratta ni, sade han äntligen. Ni kan [ 73 ]gärna skratta åt en sådan narr som jag! Resa till Indien och komma till Chile! Lära sig spanska och tala portugisiska! En vacker dag kastar jag väl ut mig själv genom fönstret i stället för min cigarrstump.

— Men det värsta är, att vi nu inte ha någon tolk, sade Glenarvan.

— Å, vad det beträffar, så är spanskan och portugisiskan så lika varandra, att den likheten skall hjälpa mig att snart nog reparera mitt misstag, svarade Paganel.

Och så förhöll det sig verkligen. Det dröjde icke länge, innan han förstod att meddela sig med patagoniern. Han fick nu veta, att hans namn var Thalcave, vilket betyder Åskan, och att hans yrke var att tjäna som vägvisare över Pampan, något som ännu mera kom de resande att betrakta honom som en räddande ängel.

Hans första åtgärd var emellertid att samla några örter, med vilka han gned Roberts sönderbråkade kropp, så att gossen nästan genast kände sig frisk igen, den andra att skaffa livsmedel och hästar åt Glenarvan och hans följeslagare. Allt vad de behövde fanns i en närbelägen indianby, dit lorden och Paganel lät honom föra sig. Men då Glenarvan även ville köpa en häst åt Thalcave, eftersom han lovat hjälpa dem över Pampan, svarade denne, att det icke behövdes, varför den förstnämnde före[ 74 ]ställde sig, att patagoniern, liksom fallet ofta var med hans landsmän, hellre gick till fots än red.

Dagen därpå, då den lilla truppen satte sig i rörelse, stod likväl Thalcave stilla och uppgav en gäll vissling. Och strax kom där framspringande ur småskogen en präktig, argentinsk häst, så smidig, eldig och vacker, att den uppväckte allmän förtjusning.

Thalcave tilltalade honom med namnet “Thaouka”, som betyder “fågel”, och då han svängt sig upp, dansade det ädla djuret under honom. Det var en ståtlig syn, denne ryttare och denna häst, där de nu sprängde fram i spetsen för tåget.

Under de närmaste dagarna inträffade intet nämnvärt. De mötte knappast några människor, och syntes någon inföding på avstånd, flydde han strax i tron, att de voro rövare. Icke heller kommo de till några byar och städer, ty de följde ju icke stråkvägarna utan den trettiosjunde breddgraden.

Thalcave hade snart märkt, att fastän han var förare, var det icke han, som visade vägen, och då han åtskilliga gånger uttryckt sin förvåning däröver, beslöt Paganel slutligen att försöka upplysa honom om resans ändamål. Han begagnade tecken och åtbörder, då orden tröto, bredde ut kartor framför honom och ritade figurer i sanden.

Men Thalcave stod orörlig och stum utan att låta märka, om han förstod eller ej. Och ma[ 75 ]joren tog redan på sig en ironisk min, då patagoniern sade:

— Ni söker en fånge.

— Ja, ja — utbrast Paganel förtjust.

— Och just på den linjen, som ligger mellan den nedgående solen och den uppgående.

— Alldeles.

Thalcave hade förstått, och Paganel var överlycklig och stolt över sin begåvade elev. Nu kunde man göra honom frågor. Hade han hört talas om några främlingar, som fallit i indianernas händer?

— Ja, om en, svarade Thalcave.

Detta svar, som geografen översatte, kom sju människor att trängas omkring patagoniern.

— Har ni sett honom? frågade Paganel.

— Nej, men jag har ofta hört talas om honom. Han hade ett tjurhjärta.

De förstodo alla detta språk. “Tjurhjärta”, det var detsamma som “en modig man”. Och det passade ju in på kapten Grant.

— Min far! utropade Robert. Och vändande sig till Paganel frågade han:

— Vad heter “det är min far” på spanska?

Es mio padre, svarade geografen.

Es mio padre, sade Robert, i det han grep Thalcaves båda händer.

Patagoniens ansikte lyste upp. Han lyfte upp [ 76 ]gossen till sig på hästen och betraktade honom med tydligt intresse.

Suo padre[3], sade han.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 076.jpg

Men de andra fortsatte frågorna, och de fingo veta, att den ifrågavarande främlingen varit fånge hos en indianstam, som genomströvade landet mellan Colorado och Rio Negro just på den linjen, de nu följde, och att det var för två somrar sedan Thalcave först hört talas om honom.

Allt detta passade också in på kapten Grant. [ 77 ]Det enda i Thalcaves uppgifter, som avvek från dokumentets, var, att han blott talade om en fånge i stället för tre. Men olyckskamraterna kunde ju mer än väl ha skilts åt.

Här hade man otvetydigt funnit det rätta spåret. Och fulla av glada förhoppningar fortsatte de resande vägen mot öster.



  1. Spanska
  2. Jag förstår inte.
  3. Hans far.